Om nedväxt – del 1

Som jag aviserat i ett tidigare inlägg tänkte jag skriva en del om nedväxt. Till att börja med kanske det kan vara bra att förklara vad begreppet egentligen står för. Lämpligt nog presenterar tidningen Arbetet just nedväxt som veckans ord så en bra men kortfattad beskrivning kan man få här.

 

Själv väljer jag att se nedväxt som ett alternativt sätt att se på samhällsutveckling där tillväxt och marknadsekonomins primat är allt överordnat trots att det rimligen inte kan leda till annat än ekologisk kollaps.

Den franska decroissance-rörelsen talar om vikten av minskad produktion och konsumtion eftersom det inte är hållbart ekologiskt och socialt att fortsätta producera och konsumera som vi gör idag och än mindre att hela tiden sträva efter en ökad tillväxt som förutsätter ökad produktion och konsumtion. En ständigt ökad konsumtion kräver ett ständigt ökat resursuttag. Många av jordens resurser är ändliga, exempelvis olja och gas, vilket i sig borde vara tillräckligt skäl att inse det ohållbara med ständig exponentiell tillväxt. 

Idéer som odlas inom rörelsen handlar om att omlokalisera produktion närmare konsumenterna för att reducera det ekologiska fotavtrycket men också en opposition mot idén om hållbar utveckling eftersom denna sägs vara en strategi för att undvika en nödvändig konsumtionsminskning och följaktligen utgör en kapitalistisk fälla grundad på övertygelsen om kapitalismens kreativa förstörelse (Schumpeter). Det vill säga att gamla industriella lösningar konkurreras ut och ersätts av entreprenörers innovationer vilket sägs ska driva utvecklingen obevekligt framåt. 

En annan organisation med medlemmar baserade i Barcelona och Frankrike är Research & Degrowth.

Det är en akademisk förening som ägnar sig åt forskning, information och events om nedväxt. Deras definition av nedväxt säger bland annat att:

“Degrowth does not only challenge the centrality of GDP as an overarching policy objective but proposes a framework for transformation to a lower and sustainable level of production and consumption, a shrinking of the economic system to leave more space for human cooperation and ecosystems”.

Syftet med detta inlägg är emellertid inte att göra reklam för någon specifik rörelse eller organisation. Det blir så lätt att fastna i olika rörelsers manifest och doktriner. Viktigast är Istället medvetandegörandet om tänkesätt och lösningar som kan utmana den dominanta tillväxtmani och marknadsekonomiska dogm som styr utvecklingen i snart sagt alla världens länder. 

Vilket begrepp man väljer att använda (en del stavar det för övrigt nerväxt) är förstås inte så viktigt. Det är idéer om lösningar och tankegångar som utmanar uppfattningen om människan som en ”economic man” som behöver få större spridning.

Det finns också många tillväxtkritiker som inte använder begreppet nedväxt men vars idéer och åsikter ändå sammanfaller i en likartad ståndpunkt som de ovanstående rörelsernas. Den gröna tankesmedjan Cogito, med bland andra Per Gahrton som en av de drivande, har också talat om nedväxt. Men mer intressant ändå är att de i en rapport försökt visa hur en svensk ekonomi utan tillväxt skulle kunna se ut. Detta utan att i rapporten en enda gång nämna ordet nedväxt.

Birger Schlaug, ”avdankat språkrör” för Miljöpartiet som han själv kallar sig, är en annan debattör som talat mycket om den exponentiella tillväxtens vansinne. Han brukar tala om att gå ”från tillväxt till utveckling”.

Intressant nog är just Schlaug och Gahrton inte alls överens om allt bara för att de båda kritiserar tillväxtsamhället. 

Att tillväxtkritiken av många ses som tråkig och manar till försakande av livets goda och att ordet nedväxt ger en negativ association visar att det är lätt att stirra sig blind på begreppen. Viktigast är att, som Ellen Albertsdottir i Arbetet säger, fokusera på att nedväxt i grunden handlar om att tänka om.

I kommande inlägg kommer jag att resonera mera fritt om nedväxt och tillväxt och marknadsekonomin och kapitalismen. Detta med utgångspunkt i Rickard Warlenius frågeställningar:

”Hur finansiera välfärden i en krympande ekonomi? Hur hantera det paradoxala i att den ekologiska krisen tycks kräva både en radikal lokalisering av ekonomin, en stark stat och en globalisering av politiken? Hur gå från kritik till politik? Är ekonomisk krympning över huvud taget ett begrepp som kan väcka omfattande entusiasm och mobilisering? Och miljondollarfrågan: Är en ekonomi utan tillväxt över huvud taget förenlig med kapitalismen som vi känner den?”

Min fokus kommer dock att ligga vid den sista ”miljondollarfrågan”. Den hör intimt samman med de övriga enligt min mening. Varför ska jag försöka klargöra i kommande inlägg.