Om nedväxt – del 2 – Den heliga tillväxten

EU ska satsa på tillväxt och konsumtion rapporteras det från det pågående toppmötet i Bryssel. Aktuellts reporter (igår 23 maj) säger att alla vill väl ha tillväxt? Jo, det är så det har blivit kan man säga. Tillväxt har blivit ett magiskt mantra för politiker. Sällan reflekterar de över vad det är som skapar tillväxten och vad konsekvenserna blir med denna ständiga tillväxt.

Hur ska tillväxten skapas då i dessa krisländer, med Grekland som främsta sorgebarn? Jo, genom lån från Europeiska Investeringsbanken. Det låter ju som en genial medicin med tanke på att just Grekland brottas med enorma skulder som man mycket väl kan säga tillkommit i en huvudlös jakt på tillväxt.

För några dagar sedan sa Angela Merkel att tillväxt byggd på skulder kommer föra Europa tillbaka till början av krisen. Där har hon ju onekligen en poäng. Det är bara det att lånade pengar till konsumtion och därmed tillväxt är en oerhört vanlig strategi under senkapitalismen.

Lån till tillväxt

För att förstå varför tillväxten är så helig har jag haft mycket god hjälp av kulturgeografen David Harveys analys i boken ”Kapitalismens gåta och kapitalismens kriser”. En av hans teser som jag finner som en mycket rimlig beskrivning av verkligheten handlar om kapitalismens ständiga behov av kapitalackumulation. Det skulle också kunna uttryckas som ett ständigt behov av tillväxt. 

En förutsättning för att kapitalismen ska fungera är en ständig kapitalackumulation. Pengar ska växa. Alla hinder mot denna kapitalackumulation måste därför undanröjas. I samband med 1970-talets oljekris och den industriella krisen i Västvärlden som därpå följde sköljde en våg av nyliberalism över världen. Den gamla politiska välfärdsmodellen kunde undanröjas och kapitalet släppas allt friare och nya marknader skapas. Facket gick på defensiven, arbetslösheten steg och löner kunde pressas nedåt. En våt kapitalistisk dröm kan man tänka. Ett problem var bara att konsumtionen blev lidande samtidigt. Lösningen blev kredit. Hur många hade ett kreditkort på 70-talet? I stort sett bara toppar inom affärslivet. Det konsumtionsglada 80-talet däremot byggde till stor del på kontokort, konsumtionskrediter och generösa banklån och så har det fortsatt sedan dess.

David Harvey har illustrerat detta med hjälp av siffror:

”År 1980 hade det genomsnittliga hushållet i USA skulder på 40000 dollar (i konstanta dollarvärden); idag är motsvarande belopp, inklusive bostadslån, 130000 dollar”.

 

Låneinstituten beviljade till slut lån åt hushåll som saknade inkomst. Hela den här bubblan sprack 2008, som alla vet, och utlöste den stora finanskrisen. Under 1990-talet ökade också bankerna kvoten mellan utlåning och deponerade medel och skapade därigenom ett fiktivt överskottskapital. En bidragande orsak till bankernas problem i samband med finanskraschen 2008. Nu kommer rapporter om att lånecirkusen är igång igen. Det är egentligen inte direkt förvånande. Ständigt ökande konsumtion och tillväxtsiffror hör till kapitalismens livsluft.

Treprocentsregeln

Ett annat sätt att ackumulera kapital är att förflytta det över världen. Sammanlänkningen av finansmarknaderna som skedde 1986 (”Big Bang”) och en del andra åtgärder släppte kapitalet i stort sett fritt över gränserna vilket öppnade upp för investeringar i alla världsdelar. Tillväxten främjas och ges företräde också lagvägen. Varken miljömässiga skäl, fackliga synpunkter eller social hänsyn får stå i vägen för den fria rörligheten för varor och kapital i EU till exempel. Det har skapat tillväxt. Det som alla vill ha. Något som alltså borde vara odelat positivt...?

Den brittiske ekonomen Angus Maddison har forskat om kapitalackumulationens historia ända tillbaks till 1820-talet och funnit att den exponentiella tillväxten genom kapitalismens historia legat på i snitt 2,25 %. Numera är både ekonomer och politiker ofta överens om att en tillväxt på tre procent är nöjaktigt. Man bör då komma ihåg att det handlar om exponentiell tillväxt. David Harvey tydliggör varför detta är en tickande bomb:

”Man kan se det på följande sätt. När kapitalismen uteslutande bestod av aktiviteter som ägde rum inom en 80-kilometersradie kring Manchester, Birmingham och ett fåtal andra hotspots vid mitten av 1700-talet, var det inget problem att hantera en skenbart ändlös kapitalackumulation som växte exponentiellt med tre procent årligen. Men försök att tänka er en ändlös tillväxt som inte bara innefattar Nordamerika, Oceanien och Europa utan också inkluderar den ekonomiska aktiviteten i östra och sydöstra Asien, liksom stora delar av Indien och Mellanöstern, Latinamerika och betydande delar av Afrika. Uppgiften att idag hålla kapitalismen igång i denna tillväxttakt är inget annat än skrämmande”.

Harvey konstaterar, liksom många andra, att om man eftersträvar en sådan tillväxttakt stöter man på problem bland annat eftersom det finns miljömässiga begränsningar.

Manipulation för konsumtion

Mode och trender som skapas och förmedlas via media och reklam är ingalunda nya företeelser men har förstås förfinats genom åren och får genom mängden tv-kanaler och även sociala medier en oerhört snabb och stor spridning. Därmed skapas det upplevda behovet av ständigt nya produkter istället för att låta de gamla tjäna ut. Konsumtionssamhället måste till varje pris hållas igång, med alla medel.  Det är också ganska anmärkningsvärt hur lite vi talar om det bedrägeri som kallas ”planerat åldrande” av produkter. Exempelvis de små chip som finns i elektronikprylar som avgör produktens livslängd. Om detta kan man få veta mera i ett intressant avsnitt av Dokument utifrån. 

Varför tillväxten är så viktig

”Vilka innovationer eller omställningar som än uppträder, är kapitalismen för sin långsiktiga överlevnad beroende av sin förmåga att uppnå en exponentiell tillväxt på tre procent”. (David Harvey)

Tillväxt är alltså något som varit kapitalismens livsluft ända sedan industrialismens genombrott och är således inget nytt. Varför är då vikten av tillväxt så oerhört betonad idag? Kan det vara så att en mängd hinder för kapitalackumulation nu är undanröjda och därför lämnat närmast obegränsade möjligheter för kapitalet att ackumuleras? Att tillväxten just därför är så viktig? Inte för att vi har ett särskilt stort behov av det, vi som lever i de rikare delarna av världen. 

Rent förnuftsmässigt kan vi alltså begripa att denna treprocentiga årliga tillväxt är en omöjlighet om vi inte snart gör slut på alla resurser som finns. Vi kan också kontrollera detta genom beräkningar som visar samma sak matematiskt. Men ändå dominerar uppfattningen om tillväxtens primat så totalt att dess kritiker närmast idiotförklaras trots att motargumenten ofta är tämligen primitiva som att vi inte kan gå tillbaka till att leva i grottor eller självklarheter som att tillväxt har lyft oss ur fattigdom i Europa, vilket ingen kan förneka. 

Det är tydligt att tillväxt är ett begrepp som vi lärt oss att betrakta som odelat positivt. Det har blivit något ”som alla vill ha” som Aktuellt-reportern uttryckte det. Därför kan man i tillväxtens namn undanröja hinder för kapitalackumulation som att öppna tidigare stängda marknader, avreglera marknader och ytterligare öka kapitalets rörlighet etc. Det blir lättare än att göra det i kapitalackumulationens namn.

Mer om det tänker jag skriva om i nästa inlägg. Alltså om styrningen av vårt sätt att tänka, om alternativen som inte får finnas eller den enda vägens politik.