I dagens SvD kan man ta del av den senaste SIFO-mätningen av väljarsympatier. Partierna, sägs det, "svänger kraftigt", "har tappat rejält", "har stor potential" eller "går upp på fjärdeplats".
Partiernas framgång eller motgång knyts ofta direkt till partiledare. Tydligast i ett resonemang om S:
"Den historiskt starka uppgången har nu planat ut efter tre månader med Stefan Löfven. Men 36,7 procents väljarstöd är långt ifrån något rekord. Så sent som 2008 låg man över 40 procent med Mona Sahlin som partiledare och för ett år sedan hade man 34 procent med Håkan Juholt som ledare. Samtidigt har partiet varit nere i sin värsta vågdal någonsin med runt 24 procent för ett knappt halvår sedan efter alla turer med Juholt".
Politik blir siffror och dessa analyseras som börskurser eller fotbollsallsvenskan. "Nu är det Miljöpartiet som faktiskt ligger trea", analyserar Göran Eriksson i SvD.
Visst är det naturligt att analysera väljarbarometrar i kvantifierande termer, men jag tycker mig se en tendens till att just det här tänket kring politik växer sig allt starkare, såväl i medier som i de politiska partierna. Tankesmedjorna går på högvarv för att hitta den vinnande formeln som ska väljarmaximera till varje pris. Även om det innebär att våldföra sig på "triviala detaljer" som kongressbeslut och stämmobeslut eller fastlagda principer och partiprogramspunkter.
Röstmaximering är förvisso inget nytt fenomen, men när väljarbarometrarna duggar så tätt och får så stort medialt genomslag blir det till slut inget utrymme för det politiska samtalet. Nya idéer eller långsiktiga reformförslag förkastas i förtid. Precis som företagens kvartalsrapporter leder till snabba, kortsiktiga åtgärder som ska blidka aktieägarna styrs politikens fokus alltmer mot nästa väljarmätning.
Partiernas tillväxt har blivit viktigare än att driva en ideologiskt väl förankrad politisk linje med syfte att förändra eller styra samhället i en viss riktning. Det är illa eftersom det ger fegare politiker och en centrumorientering som skapar utrymme för ytterlighetspartier att fylla luckorna på kanterna när alla trängs i mainstream-fåran.
Strax ska jag bänka mig framför tv:n för att följa upplösningen av Premier League. Ska Manchester City vinna ligan eller blir det än en gång grannen United? Kommer mina egna favoriter Tottenham Hotspurs att komma trea, fyra eller femma? En poäng efter Arsenal och en poäng före Newcastle. Spännande och en kvantifiering jag har lättare att förlika mig med. Men så gäller det också bara något så trivialt som en pokal eller tabellpositioner.
Come On You Spurs!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar