Jag avslutar
här min serie inlägg om Järvalyftet som jag skrivit med anledning av SvD:s
artikelserie om projektet och dess misslyckande. Jag har tagit upp min egen
teori om att projektet kan ses som ett politikerlett försök till gentrifiering av Järva och försökt visa hur ett nyliberalt tankegods lätt kan spåras i
visionen för Järva. I mitt förra inlägg tog jag också upp reaktioner från
de boende i området och hur projektet utvärderats och vilka brister som
uppdagats. Här avslutar jag nu med att tänka mer fritt om detta.
Valfrihetens baksida
Valfrihet är
ett av nyliberalismens stora slagord. Individens rätt att göra fria val är en
viktig beståndsdel av marknadsekonomin och hela omvandlingen av
välfärdssamhället har präglats av denna idé om att välja. Vad förespråkarna för
valfrihet ofta glömmer är att fria val sällan är helt fria och dessutom att de
fria val individen gör mycket väl kan påverka andra individer. Ibland blir det
ju väldigt direkt och påtagligt, till exempel då valet att stjäla eller ta till
våld. Därför har vi lagar som reglerar detta. Men ofta är det mycket mer
subtilt och blir mer av samhällseffekter på lång sikt.
Ingvar Carlsson, den gamle socialdemokraten, dåvarande
bostadsminister, kanske fångade problematiken vid SABO-kongressen 1975 när han
bekymrat konstaterade att ”de lediga lägenheterna återfinns i allt för stort
koncentrat på vissa orter i vissa bestämda områden” och att det ibland berodde
på att ”människorna utnyttjat den nya valfriheten på bostadsmarknaden till att
flytta från vissa bestämda områden” vilket ledde till att ”de lediga
lägenheterna upphört att vara en garanti för valfriheten”. En problematisering
av valfrihet som känns relevant än idag.
Valfriheten blir alltså en port till segregation. Men det är
inte så att de nya svenskarna väljer att samlas på ett och samma ställe som det
ofta beskrivs utan det handlar snarare om att infödda svenskar gör det. Det
gäller för övrigt inte bara individer. Vi har i en av artiklarna om Järvalyftet
i SvD kunnat läsa om hur gymnasieprogrammet Digitala
Rummet glatt tog emot pengar ur Järvalyftets projektpengar, tackade och
packade och flyttade verksamheten till Södermalm. När offentliga verksamheter
börjar utsättas för lönsamhetskrav och konkurrens så händer det saker som ger
oönskade effekter.
I ett inlägg från ungmoderaten Benjamin Dousa skriver på SvDBrännpunkt, i en kommentar till artiklarna om Järvalyftet, att skolan måste
reformeras och förbättras och att de dåliga skolorna utgör främsta orsaken till
utanförskap i Järva. Det framgår inte riktigt hur de ska förbättras dock mer än
att de misslyckade skolornas huvudmän måste hållas ansvariga och, får man
förmoda då, ges sparken om resultat uteblir. Han är ju ung och upptäcker kanske
med tiden att det inte finns så många verktyg i den moderata lådan för att
reparera skador av den här arten. Han säger dock en sak som är huvudet på
spiken, nämligen att ”politik får aldrig handla om att sminka över djupgående
fel i systemet”.
Samtidigt kan vi i en rapport från Skolverket som kommit
fram till att det fria skolvalet ökar klyftorna. Skolorna blir allt mindre
likvärdiga och valet av skola blir allt viktigare. I en debattartikel i SvD
säger GD Anna Ekström och enhetschefen Sverker Härd att det fria skolvalet ”har
stora konsekvenser för individer, skolor och samhället i stort”.
Ska man då inte få välja alls? Ska individens val alltid
överlåtas till en bättre vetande överhet (storebrorsamhället)? Nej, det är
förstås ingen lyckad ordning om man skruvar det åt andra hållet. Men det viktiga
är att de som talar om valfrihet också kan se gliporna i systemet och inse
vilka konsekvenser fria val på vissa områden får.
Politikernas
drömmar och visioner om det framtida Järva bygger möjligtvis på en ideologi
vars oönskade konsekvenser inte ens är i deras eget synfält? Det är bara den
glänsande delen av myntet som ligger blottad framför dem. Att vända på myntet
kanske är alltför jobbigt eller också blottar de sin okunskap om den smutsiga
sidans existens?
Nedläggningarna
av Bredbyskolan och Bussenhusskolan, Skattekontoret i Tensta, Husby Träffs
krympande av verksamheten, utförsäljningen av Svenska Bostäders lägenheter i
Hjulsta, kommunens utförsäljning av Tensta/Rinkeby centrum till skandalomsusade
Boultbee etcetera är exempel på oönskade effekter av en valfrihetens och
konkurrensens överordning som genomsyrar hela samhället. Helt enligt den
nyliberala diskurs som sakta men säkert tagit över dominansen i det politiska
samtalet sedan 80-talets början. Nu när konsekvenserna börjar blottas är det
inte alltid så bekvämt att se dem för vad de är.
Det är
åtminstone uppenbart att drömmar och visioner om framtidens Järva inte helt
bottnar i de boendes önskningar och krav på åtgärder för att komma åt problem
som området brottas med. En genomgående uppfattning är också att politikerna inte
lyssnar. Kanske just för att de boendes drömmar och visioner inte sammanfaller
med den nyliberala idealutvecklingens mest rosenskimrande
verklighetsbeskrivning?
Att bygga bort problem
Privat äganderätt och individens rättigheter kopplas intimt
samman. På DN:s ledarsida kan man 29/9 1987 läsa att: ”Antalet lägenheter blir
inte fler av att lägenheter går via förmedling. Vinsten i ökat bostadsutbud är
lika med noll, vilket ska vägas mot den förlust för rättssamhället som följer
av denna ytterligare inskränkning i fastighetsägarnas rätt att disponera över
sin egendom.” Den nyliberala privata egendomsrätten är central för hela
diskursen.
En öppen
bostadsmarknad ses som en förutsättning för frihet och trygghet i motsats till den
svenska bostadsmarknadens och regleringsekonomins misslyckanden beträffande
rörlighet, rättvisa och valfrihet. Miljonprogrammets bestånd sägs vara upphov
till en anonymitet och identitetslöshet, som skapar ensamhet och stora behov av
offentliga insatser för att hantera problem som borde skötas av det civila
samhället. Omvandling till
bostadsrätter, avskaffande av bruksvärdessystemet till förmån för en
marknadsbaserad hyressättning - som ska främja valfrihet, priskonkurrens,
trygghet och vilja att investera – har blivit bostadspolitiska käpphästar. Arkitekturen
pekas alltså ut som orsak till segregering och utslagning i områden som Järva.
Denna uppfattning går igen i Vision Järva 2030 som ju har som mål att genom
förändring av den fysiska miljön bygga bort sociala problem.
I en avSvD-artiklarna berättas om Husby och det besked från Svenska Bostäder som invånarna
där fick i brevlådan hösten 2007: ”vi ska bygga om ditt hus och du måste flytta”.
En av de som bodde där då, Adalgisa Valente, bor nu i evakueringslägenhet och
säger i artikeln så här:
”När vi hade möten sa man att man ville ha
hit nya människor, att de som bor längst bort i Kista skulle flytta hit, säger
Adalgisa Valente när vi promenerar genom området till hennes gamla lägenhet som
nu är en byggarbetsplats”.
Hon säger också att hon inte tänker flytta
tillbaka till sin gamla lägenhet eftersom den kommer att vara för dyr för henne
att bo i.
Det är stor
skillnad på vanligt normalt underhåll av bostadskvarter och totalrenoveringar
som syftar till en höjning av värdet på bostäderna och därmed höjer hyrorna
väsentligt. En sådan strategi kan också vara försteget till omvandling av
hyresrätter till bostadsrätter. I en strategi för gentrifiering av ett område
är detta grundläggande. Man skulle kunna göra en längre utläggning här om Marx
teorier om jordränta och de modernare gentrifieringsteorierna som främst
utvecklats av Neil Smith med sin rent-gap
theory. Men det tänker jag inte göra. Däremot helt kort peka på betydelsen
av denna teori som i stort sett går ut
på att när värdet på marken sjunkit till en viss nivå är det potentiella värdet
av en re-investering tillräckligt för att mark- och fastighetsägare och andra
investerare som söker objekt för ackumulation av sitt kapital ska påbörja en
sådan. Han menar vidare att dessa nyinvesteringar stänger ”gapet” och
leder till högre hyror och bostadspriser vilket med viss automatik gör att
boendebefolkningen byts ut successivt. Det finns skäl att vara försiktig med att använda den här
teorin i analyser av områden som Järva men är värd att ha med i tanken och
ramen för analysen.
Hur som helst är det stadsbyggnadsideal som brukar gå under
namnet blandstad närmast det ideal
som Vision Järva 2030 uttrycker för den fysiska miljön och planeringen i
Järvaområdet. Tät bebyggelse och närhet mellan människor och verksamheter (folkliv)
är några kännetecken för blandstaden, alltså sådant som lockat en penningstark
medelklass till innerstaden, som nu börjar bli ”fullbokad”.
I Vision Järva 2030 sägs bland annat att Järva ”kan erbjuda
det som alltid präglat en stad – ett utbud och en blandning som ger grogrund
för utveckling.” Det framhålls också att man vill länka samman stadsdelar,
bryta trafikseparering och ”skapa en mer sammanhängande och innehållsrik stad
med mer befolkade miljöer.”
Det är en dröm om en Södermalmsliknande stadsdel, med en livlig
kommers och dynamiskt näringsliv som är på politikernas näthinna. I en avSvD-artiklarna pratar Tomas Rudin (s) om Järvafäletet som Central Park i New
York och Joachim Larsson (m) knyter stora förhoppningar till kommers på det nya
Rinkebystråket.
Är den drömmen realistisk? Är den önskvärd ens?
Ett Stockholm i världsklass – den stora
politiska visionen
I den globaliserade ekonomins kölvatten kommer en global
konkurrens om investeringar och etableringar stora städer att tävla om
attraktionskraft. Ekonomiska fördelar, fungerande infrastruktur och goda
kommunikationer blir då än viktigare, men också kulturella och estetiska värden
och nöjes- och evenemangsutbud spelar roll för att locka till bosättning. Även
mindre städer/kommuner/regioner än Stockholm tolkar alltmer sina roller som
främjare av näringsliv och företagande och anpassar stadsplanering och
utformning av den urbana miljön enligt dessa krav. Det nämns, intressant nog,
på Stockholms Stads hemsida att målet för Vision Järva 2030 är detsamma som för
Stockholms samlade vision: ”Ett Stockholm i världsklass.
Vi har emellertid också kunnat konstatera att det finns
motstånd mot planerna och att de boende har åsikter som inte odelat stöder
stadens vision. Men det
är troligen inte för de nuvarande boendes skull som planerna är gjorda.
Järvaområdets roll som tillväxtmotor i ett framtida
Stockholm kan mycket väl innebära att de boende i Järvas stadsdelar blir
utkonkurrerade av nya grupper med god ekonomi som gärna investerar i ett boende
i det som enligt visionen ska bli en stadsliknande, vital och dynamisk plats i
den alltmer utbredda urbana stockholmska geografin.
Än så länge
beskrivs Järvalyftet som ett misslyckande. Det kan tyckas så om man utgår från
de boendes perspektiv. Intar man de politiska makthavarnas position kanske det
ändå (förutom ett antal misslyckade projekt och slösade miljoner) går åt det
håll man önskat? Visionen är långsiktig (Vision Järva 2030) och det är i stort
sett en ny generation boende man planerar för här. Det är alltså inte alls
säkert att det är nu som resultaten ska kunna utlösas och, som jag har skrivit
om i mina inlägg, kanske inte alls säkert att det viktiga är att de nuvarande
boende blir nöjda med dessa resultat.
Den som
lever får se, brukar det heta.
SvD:s
artiklar om Järvalyftet:
Andra inlägg om Järva:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar