Mycket
intresserat bläddrar jag igenom det utdrag ur Andreas Cervenkas bok Vad är pengar? som SvD idag (3 juni)
publicerar.
Han är
näringslivskrönikör för SvD, en av de stora liberala drakarna. Man kanske då
förväntar sig en lovsång till marknaden och en klagosång över höga skatter och
tillväxthämmande regleringar? Av detta finns dock inga spår i det utdrag som
publiceras i dagens SvD åtminstone. Däremot, noterar jag glatt, en mycket
insiktsfull och klockren analys av de senaste 30-40 årens ekonomiska utveckling
mot ett tillväxtsamhälle byggt på skulder. Jag har själv skrivit om det vid ett
flertal tillfällen nu på senare tid och det är alltid skönt att se att det inte
bara är vänsterns tankesmedjor som plöjer i det spåret.
I korthet
redogör Andreas Cervenka för hur den ekonomiska ”kreditfrossan” bygger på ett ”tomt
löfte” om pengar som egentligen inte finns. Alltså hur bankerna utnyttjar den fraktionella reserven för att långa ut pengar man egentligen inte har täckning
för.
Men han
skriver också om hur klyftorna ökat och att detta är ”resultat av en politik
som pågått i över trettio år”. Några av de siffror han nämner för att styrka
detta är värda att upprepas och lyftas fram. Här är de:
USA (enligt
amerikanska kongressens budgetkontor): Den rikaste procenten av befolkningens
inkomstlyft mellan 1979-2007: 275 % efter skatt! Motsvarande siffra för den
fattigaste femtedelen av amerikanska hushåll: 18 %.
Sverige
(enligt SCB): Inkomstökning de senaste 20 åren för den rikaste tiondelen av
befolkningen: 63 %. Motsvarande siffra för den fattigaste tiondelen av
befolkningen: 1,7 %.
Den främsta förklaringsfaktorn
är, enligt Cervenka, ”kraftigt stigande inkomster på kapital i samhället
toppskikt” vilket är, fortsätter han, ”ett resultat av hur det ekonomiska
systemet är konstruerat”. Sedan följer ungefär samma analys som den marxistiske
kulturgeografen David Harvey levererar i sin bok ”Kapitalismens kris och där utgångspunkten
för denna konstruktion sätts till 1971 då Bretton Woods-systemet övergavs och
pengar fick flyta fritt utan kopplingen till guld. Detta ledde till att gränsen
för att skapa pengar i form av krediter i stort sett försvann och att kapitalet
lärde sig att, som Cervenka uttrycker det, ”nosa upp allt som inte luktade
mossig bankbok: aktier, fonder och fastigheter.
De enorma
värdestegringarna för tillgångarna uppmuntrade naturligtvis till ännu mer
investeringar för att tjäna ännu mer pengar. Det fanns till slut ingen gräns
för krediter till riskkapitalister som ville göra ännu större förtjänster när detta
följdes av ännu fler avregleringar och finansiella uppfinningar samt låg
beskattning av kapitalinkomster.
”En derivathandlare kunde plötsligt
tjäna femtio gånger mer än en läkare och ständigt stigande skulder blev för
nästan alla moderna samhällen det etablerade sättet att skapa välstånd” (Andreas Cervenka)
Han
fortsätter med att tala om hur det konkurrenstryck som globaliseringen utsatt
arbetsmarknaden för ”pressat fram ständiga rationaliseringar” och att allt mer
av företagens vinster hamnat i ägarnas fickor och allt mindre i de anställdas. Cervenka
påminner om Warren Buffets ord att ”det har pågått ett klasskrig i 20 år och
min klass vann”.
Det är
oerhört intressant att notera hur denna näringslivskrönikör för en av de
största liberala dagstidningarna SvD avslutar med att analysera utvecklingen
efter att bubblan sprack 2008:
”Jo, alla åtgärder som statsmakterna
har satt in har syftat till att rädda det system som blåst upp den. Bankerna
hålls under armarna och centralbanker trycker nya pengar i en takt som världen
aldrig tidigare skådat… För att inte det kreditimpregnerade bygget ska rasa
samman har allt mer av skulderna samtidigt flyttats över från det privata till
det offentliga. Pressade regeringar tvingas till drastiska nedskärningar som
drabbar… Ja ni gissade rätt. Inte precis den översta procenten.”
Kanske finns
det hopp om att den här synen på tillväxt byggd på krediter sprider sig till
inflytelserika ekonomer som kan börja förändra systemet i grunden. Det börjar
bli sent på jorden att finna lösningar inom de demokratiska statsramarna.
Alternativen förskräcker i de främlingsfientliga fascistvindarnas Europa.
Förhoppningsvis
får SvD-krönikören Cervenkas insikter också inflytande över samma tidnings
ledarsidor som fortfarande präglas av en motsägande insiktslöshet och maler på
om vikten av tillväxt, skattesänkningar och åtstramning av offentliga utgifter.
Om ökade klyftor:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar