Gott Nytt År!?

Det gångna året kommer nog inte gå till historieböckerna som något uppseendeväckande årtal. Däremot har det mesta fortsatt att, i lite olika takt, snurra i sina redan tidigare nedåtgående spiraler. Det är inte särskilt svårt att önska sig ett bättre år 2013 åtminstone.

EU eller den s.k. trojkan, om man vill, har fortsatt att ägna sig åt att främst rädda banker och lämnar krisande länders folk i sticket. Rasande upplopp och ekonomier i fritt fall lämnas åt marknaden att reda ut. Så plundras länder på sina tillgångar, både mänskliga och materiella. Det hindrade inte norska Nobelnördar att hitta skäl för att tilldela EU ett fredspris med en lite senkommen motivering från efterkrigstidens första skälvande år. Det mest positiva som andra bedömare kunnat yttra om detta är väl i stil med Katrin Kielos konstaterande att de åtminstone inte skickar upp ”gigantiska förarlösa plan som sprider godtycklig död bland civila” med anspelning på Obama som fick samma pris 2009. Det börjar bli ganska ynkligt om vi nöjer oss med så låga krav på mottagaren av det mest prestigefulla fredspriset.

Bomber och raketer som sprider godtycklig död bland civila skickade däremot Israel och Hamas emot varandra och i Syrien en regim som, alltmer pressat mot väggen, tycks se som lösning att döda så många som möjligt av oppositionella oavsett om de håller vapen i hand eller inte.

 Den eviga freden tycks åtminstone fortfarande vara en utopi som befinner sig långt bort i framtiden.

I Rio och Doha har världens ledare försökt enas om att rädda världen undan en klimatkatastrof men inte lyckats komma fram till mycket mer än att de tänker fortsätta prata med varandra för att sedan skynda hem och titta till tillväxten. Alltmedan stormar, torka och extrema skyfall gör livsbetingelserna än svårare för i första hand de fattigaste delarna av världen.

Klimatet hårdnar också här hemma där svallvågor efter marknadslösningarnas samhällsomvandling fortsätter att skava mot gamla som får utstå vanvård, sjukvårdspatienter som tvingas ligga i korridorer och bli ännu sjukare av brister i städning och hygien och tågpassagerare som får trampa tålmodigt på perrongerna i väntan på tåg som aldrig går så fort en snöflinga faller.

Ute på gatorna springer riksdagsmän omkring med järnrör och på sociala medier flödar hatet och nedvärderandet av andra fritt. Så till den grad att rena lynchmobbar går att mobilisera genom några enkla manövrer på facebook. Sociala mediers fantastiska förmåga att förena människor i global kommunikation och konstruktiva politiska samtal eller vänskaplig chatt används sorgligt ofta för att skymfa, förnedra och skada andra människor istället.

Det är inte lätt att se med tillförsikt fram emot det nya året. Finns det något som talar för att vi då blir bättre på att ta hand om varandra? Att vi kan börja se att våra medmänniskor har samma värde som vi själva och inse att vi aldrig ensamma kommer klara den stora och ansvarsfulla uppgiften att bädda för en fortsatt existens för människoarten. Själva idén bakom EU exempelvis är egentligen i grunden väldigt sympatisk. Det är bara det att unionen blivit i huvudsak en institution för att röja hinder för marknadsekonomin. 

Kanske är det så att vi bara blivit siffror enligt det marknadsekonomiska samhällets kvantitativa logik, som Nina Björk talar om i sin bok Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde?  Att vi finns till enbart för att skapa siffror i vinstkolumnen för de företag som egentligen styr allt tänkande och handlande. Då kanske undergången till och med kan göras attraktiv? Om den genererar vinst! 

Vågar man önska Ett Gott Nytt År? 

Jag sticker ut hakan och gör det!!

 

 

Miljöpartiet Gott Nytt År! – Vart är vi på väg?

Det är snart nytt år. 2013 står för dörren och ett nytt partiprogram genomgår i skrivande stund sin skapelseprocess. Det är lite svårt att få grepp om hur det kommer att se ut i slutändan men jag har lite svårt att se de stora linjerna i det som nu ligger som utkast. Jag är inte alldeles imponerad dock.

En hel del har debatterats om Miljöpartiets färdriktning och hur viktiga delar av den systemkritiska hållningen strukits eller tonats ned. Det oroar inte bara mig. Möjligen är det valet 2014 som hägrar, men ska ett nytt partiprogram skrivas är det inte bara politik för en valkampanj som ska fastställas utan för många år framåt och med visioner som sträcker sig ännu längre in i framtiden. Så det är passande så här på nyårsafton att resonera om detta.

Dagens Arena hade före jul en tänkvärd artikel om Miljöpartiets riktning mot mer mainstream-parti. Huvudpoängen i artikeln är att samhällsdebatten, med Mp:s rörelse mot en mer kompromissorienterad politik, tappar en viktig systemkritisk röst som skulle ha kunnat slussa in nya tankegångar som ligger ”utanför boxen” i den svenska parlamentariska diskussionen.

Den rösten ses nu som tystnad. Möjligen är det överdrivet pessimistiskt men det finns en tendens som är helt klar att Miljöpartiet vill rätta in sig i ledet vilket i sig förutsätter en anpassning till tillväxt-retoriken och den gängse synen på människan som ”economic man”.

Jag hoppas att det inte är så. Jag önskar att jag har fel. För den systemkritiska rösten är extremt viktigt för ett samhälle som vill utvecklas... och överleva. Det är egentligen inget mystiskt eller mytiskt med det. Vem som helst som håller på med arbetsprocesser inser att det är oerhört farligt att hålla fast vid gamla sätt att göra saker på och fastna i dåliga vanor och beteenden som skadar effektiviteten i processen eller rent av skadar slutprodukten. Då behövs det personer som ifrågasätter processen och tänker utanför de invanda beteendemönstren. Det är väl omvittnat i organisationsteoretiska sammanhang.

Så om vi applicerar dessa insikter till samhällets organisation, produktionsprocesser och konsumtionsmönster blir det inte så svårt att förstå att ett samhälle - för att hålla sig vitalt och inte slå in på vägar som leder till undergång - måste innehålla kritiker som ropar högt när det börjar gå snett. Systemkritikerna är samhällets ”whistleblowers”.

Kapitalismen växte fram inte bara som ett nytt sätt att producera utan som ett enormt omvälvande nytt sätt att organisera hela våra liv. Ursprunget till att detta helt avgörande produktionssätt (och levnadssätt) kunde ta över hela världen var naturligtvis att systemkritiska röster - som ifrågasatte feodalsamhället och kyrkans överhöghet - började göra sig hörda. Idéer som till en början betraktades som oerhört kontroversiella och samhällsfarliga fick till slut acceptans och är idag så väl etablerade att de vuxit sig fast som vår tids feodalsamhälle. De får inte ifrågasättas eller förändras eller fråntas sin närmast mytiska förment allomfattande visdom. Tillväxt- och marknadssamhället är heligt och producerar inte bara ständigt nya produkter utan också sina egna sanningar som ska avväpna all kritik. 

Alltså, för att återgå till Miljöpartiet, hoppas jag på ett nytt år med nya systemkritiska idéer om det nu är så att vi har dumpat de gamla (?)

 

Nytt år med återgång till ideologierna eller fortsatt färd mot mitten?

I Fria Tidningen 22/12-2012 recenseras ett antal eurokritiska böcker som kommit ut under året 2012. Bland dessa Björn Elmbrants Det skulle bli så bra. Euron och hotet mot demokratin. Han ställer i boken en oerhört viktig fråga som jag tror måste ventileras vid varje lämpligt tillfälle inom EU-länderna och inom EU:s institutionella fora, nämligen:

”Vad händer med demokratin om folket tillåts byta regering men aldrig politik?”

Den frågan kommer naturligtvis aldrig att ställas på allvar inom EU-toppmötenas ramar. Därtill är utsikten från Bryssels kontorsfönster alltför kort. Det politiska är ersatt med räknandet av tillväxtsiffror, börsförändringar och andra ekonomiska parametrar som ska mäta resultat. Resultatinriktningen blir tillintetgörande för idéer som går utöver det mätbara ekonomiska. Ett visst sorts samhälle att sträva efter - en hållbar livsstil för att rädda miljön, en rättvis fördelning – allt det där blir sekundärt i resultaträkningarnas tidevarv. 

Men det är vår tids viktigaste fråga, enligt min mening, vid sidan av de stora miljö- och energifrågorna; Vad är det som håller på att hända med demokratin?

I Elmbrants bok handlar det om EU och eurokrisen och hur krishanteringen tagit sig in i de nationella parlamentens beslutsfattande och med uttryckliga direktiv och ekonomiska kniptångsmanövrer styr över nationell politik. 

Nina Björk talar också om det i sin bok Lyckliga i alla sina dagar, men med ett lite annat perspektiv. Med sorg i hjärtat analyserar hon Socialdemokraternas förändring mot socialliberalt entreprenörsparti och framhåller det problematiska med att ett kvantitativt politiskt tänkande formar partierna. När de ställer sig själva frågan om de står för det som ”de flesta vill ha” istället för det som uppfattas som rätt och viktigt. Vad som helst blir då gångbart som politisk linje bara det verkar apellera till en majoritet av väljarna. Om denna majoritet verkar föredra motståndarna måste partiet alltså sträva efter att bli mer likt motståndarna. Hon konstaterar; ”Det kvalitativa tänkandet kommer att ersättas av det kvantitativa räknandet. Men där kalkylen gör entré gör det politiska sorti”.

Mauricio Rojas är inne lite på samma tema i en serie krönikor i SvD där han i närmast nostalgiska ordalag tänker tillbaka på den tid när det var ordning på höger-vänster skalan i politiken. Han avslutar dagens krönika (nr 2 av 3) med att konstatera att det för Sverige endast återstår ”ett val mellan olika nyanser av samma färg”.

Som jag ser det är det inte heller bara fråga om ett höger-vänster problem. När alla partier slåss om att vara miljöpartier blir också åtminstone den retoriska grönheten förvillande lika hos alla partier. Det gäller också mitt eget parti, Miljöpartiet, som tenderar att överge en del frågor som inte tycks ligga rätt i mittfåran. Alla vill vara lite grann av allt (som kan tänkas ge röster) för att inte missa någon viktig väljargrupp som kan tänkas skjuta till den där lilla extra procentsatsen som kan räcka till seger eller överlevnad i riksdagshuset. Förvisso en gammal politisk räkneoperation men den har definitivt tagit över det ideologiska tänkandet. 

Kanske är det så att det i ett samhälle med ett sådant politiskt landskap inte finns mycket annat att ta till än järnrör eller demoniserandet av andra när de politiska argumenten sedan länge har reserverats för demonstrationsplakaten men aldrig på allvar ställs emot varandra i de demokratiska forum som är tänkta att reflektera väljarnas vilja?

Får vi se en vända åter mot ideologier på det nya året månne? Troligen snarare fortsatt ängsliga blickar på väljarbarometrarna och fingrarna i luften för att känna av exakt var i mittenfåran man bör ligga för att hamna i vinnarhålet.