Klimatval – vilket samhällsklimat vill du ha?

”Jag gråter i denna stund då jag tänker på framtiden”.

Så börjar ett fb-inlägg från en av mina vänner. Hon har rötter i Palestina men uppvuxen först i flyktingläger i Syrien och senare i Rosengård. Numera framgångsrik lärare och politiskt engagerad i Stockholm. Hon bidrar med sin kompetens till att utbilda barnen som ska ta över efter att min egen generation gått i pension. Hon bidrar med sina skattepengar till att bygga samhället vi alla lever i. Hon gråter nu över sin sons fråga ”om vi kommer få vara kvar i landet”. Pojken är född och uppvuxen i Sverige och, liksom mamman, svensk medborgare. Ändå tänker han i dessa banor. Hur är det möjligt?

Ja, vi är många som studsade till när det damp ned en pamflett i brevlådan med uppmaningen ”Dags att åka hem”. Exakt vilka som ska åka ”hem” verkar oklart, men budskapet har gått fram även till minsta skolbarn uppenbarligen. Levererat denna gång av Sverigedemokraternas avläggare Alternativ för Sverige. Ett parti som på sin hemsida säger sig vara till för det ”svenska folkets gemensamma intressen”. De har dock en mycket snäv uppfattning om vilka som tillhör detta folk. Samma uppfattning har också deras moderparti vars partiledare Jimmie Åkesson igår glömde (?) linda in sitt inlägg angående varför invandrare har svårt att få jobb och hävdade att ”de är inte svenskar, de passar inte in i Sverige”.

Vi har i ett par dokumentärer i SvT nyligen fått se hur extremhögern arbetar med sociala medier. Det har blivit allt tydligare att strategin är att normalisera deras extrema budskap. ”Jag vill påverka folks sätt att tänka”, säger Christoffer Dulny som nyligen var politisk sekreterare för Sverigedemokraterna men som nu företräder Nordisk Alternativhöger. Han fortsätter: ”Jag vill befinna mig precis utanför åsiktskorridoren och sedan försöka vidga den så mycket som möjligt och göra det oacceptabla acceptabelt”. Tydligare kan det inte uttryckas. För varje gång de rasistiska och invandrarfientliga åsikterna framförs flyttas diskursens epicentrum och det blir alltmer socialt accepterat att uttrycka dem. Det var inte många år sedan moderaternas Tobias Billström fick hård kritik för att han talade om ”flyktingströmmar”. Nu ser vi en valkampanj där antalet flyktingar och nivån på hur många vi ska ta emot närapå dominerat debatten. Programledarna i valdebatterna ställer också oförtrutet frågan gång på gång; ”Hur många vill NI ta emot”? Som om asylrätten kunde regleras till en viss nivå, som om krig och nöd enkelt kunde avskaffas av svenska politiker. Som om mänsklig medkänsla och empati inte längre finns.

För det gör den väl?

Eller börjar vi bli så avtrubbade och invaggade i den högerextrema diskursen att dessa människans kanske främsta kännetecken börjar tyna bort?

Imorgon får vi besked om vilket. För morgondagens val är ett klimatval. Det handlar dock inte bara om vädret och temperaturer. Det handlar också om vilket samhällsklimat vi vill välja.

Ett där vi tar hand om och hjälper varandra oavsett vilken del av världen vi växt upp i eller vilken hudfärg eller religion vi har, eller ett där människor värderas olika och en del hotas att skickas ”hem” för att de inte ”passar in”?

Om vi väljer det sistnämnda kommer fler barn ställa frågan till sina gråtande föräldrar; ”Kommer vi få vara kvar i Sverige”.

En röst på SD är en röst för ett sådant samhälle. De åsikter som idag betraktas som mer extrema kommer att normaliseras i takt med att de växer som riksdagsparti och flyttar diskursen ytterligare ett snäpp åt sitt håll.

En vädjan till den tveksamma väljaren som funderar över att lägga rösten på SD; tänk längre och lägg din röst på ett annat parti.