För en gångs skull håller jag med moderaten Gunnar Hökmark
när han säger på twitter att Jan Björklund nu arbetar ”intensivt för att föra
in SD i politikens centrum”. Kommentaren fälld förstås angående nyheten om att
Björklund och SD:s Jimmie Åkesson ska ut på turné i landet för att debattera
EU-politik.
Själv kommer jag osökt att tänka på Björklunds föregångare
som Folkpartiledare, Lars Leijonborg, som våren 2002 fick för sig att han
skulle göra en insats för att på dansk mark motverka danska (!?) Pia
Kjaersgaards och Dansk Folkepartis framgångar genom att utmana henne i direktsänd
tv-debatt.
”Jag är här för att försvara mina liberala värderingar, där
den öppna debatten måste försvaras och segregationen motarbetas”, motiverade
han då sin debattlust. Han fick tillfälle att förvisso hedervärt lufta sin
avsky för debattmotståndarens åsikter om muslimer och invandring men enligt min
mening vann Kjaersgaard debatten, vilket är något helt annat än att hon hade
rätt i sak är kanske bäst att tillägga. Försvaret av de liberala värderingarna
räckte inte för att stilla den danska oron och kommer sannolikt inte heller
bita på den svenska. Problemet är att många har tappat tron på ideologier och
värderingar, såväl socialistiska som liberala. Jag vill mena att det beror mer
på att dess företrädare själva vacklat i sin egen tro och gjort avsteg från dem
än ideologierna/värderingarna i sig. Kanske gäller detta allra mest Socialdemokraternas
abdikering från den demokratiska socialismen men också i viss mån Folkpartiets
(nu Liberalernas) drift från socialliberalism till batongliberalism vilket
troligen var ett sätt att komma ifrån profilen som ett parti för akademiker och
storstadsbor.
Kritiken mot Leijonborg blev kanske särskilt hård från Jan
Guillou som i en Aftonbladet-krönika recenserade hans insatser med följande skrapa:
”Folkpartiledaren Lars
Leijonborg är som vi alla vet en sällsynt usel debattör […] Därför är det
ytterst olyckligt att Leijonborg nu tycks ha specialiserat sig på att förlora
debatter mot rasister […] Genom sina debattförluster gör Leijonborg demokratin
en rejäl björntjänst. Han får visserligen lite extra publicitet, han framstår
till nöds som snäll och demokratisk och han behöver ju varenda röst för att folkpartiet
ska klara fyraprocentsspärren”.
Nu är förvisso Björklund, enligt min mening, en betydligt
bättre debattör än Leijonborg men Guillous vassa analys kan i övrigt sägas gälla
även för Björklund. Han måste också, kan tilläggas, ha ett svar på frågor som
plågar de som lägger sin röst på missnöjes- och populistpartier på extrema
högerkanten. Hur kommer det sig att de går framåt i val efter val runtom i
Europa, inklusive svenska SD alltså? Enligt min mening är det för att de har nya
svar på en mycket grundläggande frågeställning som alla som lever på marginalen
står inför; hur klara privatekonomin och de vardagliga vedermödorna? ; Varför
klarar jag mig knappt på den egna lönen medan en elit skapar sig ständigt högre
förmögenheter? ; Varför lyssnar ingen på oss som befinner oss längst från
maktens ekonomiska och politiska centrum?
De högerextrema populisterna i Europa kopplar ihop dessa
frågeställningar med invandring och försöker, uppenbarligen framgångsrikt, göra
gällande att denna är svaret på folkets frågor. Det är en mycket enkelspårig
syn men erbjuder ett enkelt svar som går att spinna kring och som det frågande
folket desperat greppar med bägge händer. Det är en social oro i botten som gör
att rasism och främlingsfientlighet kan frodas. Här finns också en tydlig motsättning mellan
stad och landsbygd eller storstad och småstad. Eller egentligen, skulle jag
vilja säga, en upplevd motsättning som populister kan fånga upp och förstora.
Sannfinländarnas partiprogram inför finska parlamentsvalet alldeles nyligen
säger en hel del och aktualiserar vad debatterna mellan Björklund och Åkesson
bland annat kan komma att handla om: ”EU:s
klimatpolitik måste bry sig om social rättvisa – de måste inse att höga
energipriser påverkar de fattiga mest”. En syn som också fick många fransmän
att ta på sig gula västar och ge sig ut i gatuprotester mot höga bensinpriser.
Det måste finnas svar på alla dessa missnöjesyttringar och
det måste handla om bärkraftiga sådana. Jag ser att Miljöpartiet uppfattat
situationen rätt i och med förslaget som nu lanseras om att skriva av
studieskulder för den som bosätter sig i glesbygd. Jag är osäker på om just
detta är tillräckligt för att dämpa motsättningarna mellan stad och landsbygd
men det är i vart fall en korrekt analys av hur missnöjet måste tacklas. Det
skulle emellertid behövas en mer grundläggande social politik för att kunna
möta högerpopulismens invandrarfientlighet och klimatskepsis. Frågan är då om
Liberalerna har den? Det räcker nämligen inte att Björklund uttrycker sin avsky
för rasism och talar sig varm för EU för att övertyga SD:s väljare att överge
sin tro på Åkesson, det måste också finnas konkreta svar på frågorna, något som
stillar oron.
Liberalerna har förvisso sagt ja till EU:s sociala pelare
som ska ge en lägstanivå för det sociala skyddsnätet i medlemsländerna (vilket
sannolikt blir Björklunds främsta tillgång i den aktuella debattserien med
Åkesson) men i övrigt är det skralt med ammunition. Liberalerna är nämligen
samtidigt benhårda försvarare av den fria rörligheten för arbetskraft och
kapital, vilket är en välsignelse för vissa men ett problem för många av SD:s
väljare. Lönedumpning och snabb och billig arbetskraftsimport från andra
EU-länder konkurrerar ut svenska arbetare och kapitalets närmast obehindrade
rörlighet i sällskap med avregleringar av social service har gett en
nedmontering av samhällsservice i såväl fattiga förorter som fattiga småstäder
och glesbygdssamhällen. En del i detta är automatiseringen av service och e-handel
men det hör enligt min mening ihop med rörligheten och förstärker effekterna.
Modern it-teknologi och automatisering har förstås fört en hel del gott med sig
men har baksidor som bland andra IT-entreprenören och författaren Alfred Ruth
beskrev i en debattartikel i Ny Teknik i januari 2019 på ett sätt som är värt
ett längre citat:
”I Fellingsbro, där
jag bor hälften av min tid, har detta och motsvarande utveckling i jordbruket
och industrin lett till utflyttning. I kombination med e-handeln eroderar
kundunderlaget för lokala handlare. En symboliskt viktig nedläggning för oss
skedde förra vintern då apoteket slog igen. När butikerna stänger händer något
i människor. När BB försvinner i Sollefteå, eller när skolan lägger ner,
upplever människor att samhället retirerar. Något händer med hoppet. Man
upplever att framtiden var bättre förr. Och där någonstans blir man mottaglig
för politiska budskap som validerar att samhället är på väg åt fel håll.
Problemet är bara att de politiska rörelser som hittills bekräftat det,
försöker skylla utvecklingen på invandringen. Men det är ju inte syriernas fel
att apoteket stängde i Fellingsbro. Problemet är att den tekniska utvecklingen
rånat Fellingsbro på både arbetstillfällen och lokal handel”.
En insändare i Sundsvalls Tidning skriven av Håkan
Sjölander, ”vanlig” ortsbo i Lillmörtsjön Fränsta” illustrerar också vad som
rör sig i många glesbygdsbors tankar:
”Butik efter butik
stängs i Ånge kommun, arbetstillfällena blir allt färre, kommunen töms sakta
men säkert på innevånare, skola efter skola stängs”.
Det här vill Liberalerna möta med… ja, teknikutveckling,
eller ett ”bredband i världsklass”. Eller att utvidga stödet till
innovationsgrupper och innovationsnätverkande och satsning på järnvägar och
vägar till glesbygds-orter. Inga kontroversiella mål men i ett större perspektiv
mer av önsketänkande än konkret politik och sannolikt otillräckligt för att
stilla den oro som ovan nämnda Ruth och Sjölander ger uttryck för och som får
sägas ligga till grund för en stor del av SD:s framgång.
Ska Björklund lyckas måste han också backa från den
oreserverat positiva synen på den fria rörligheten för kapital och arbetskraft
inom EU, vilket han inte kommer att göra, och han måste också försöka förklara
på ett övertygande sätt att invandring snarare är en möjlig lösning* av
problemet med glesbygdsdöden än tvärtom som SD gör gällande.
Jan Björklund har visserligen överraskat positivt på sistone
och förhoppningsvis gör han det igen i debatterna mot Åkesson men jag tillåter
mig att tvivla och i värsta fall gör han demokratin, för att använda Guillous
ord om Leijonborg, ”en rejäl björntjänst”.
* Se i synnerhet norrländska röster:
Max Wiik i NSD
Hans Forsman i Folkbladet
Åsa Blombäck och Staffan Nilsson i Aftonbladet:
Andreas Bergström och Anna Rehnvall i SvD
Fores rapport ”Utan invandring avfolkas Sverige”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar