Davos genombrott för klimatfrågor? Vad med oljebolagen?

Rapporterna från Världsekonomiskt Forum i Davos nyligen talar om ett genombrott för klimatfrågorna bland ekonomerna, finans- och industriledarna som deltog där. Klimatfrågor var ett av mötets hetaste teman, sägs det. Peter Alestig på SvD Näringsliv tyckte för några dagar sedan att ”skiftet hos den globala ekonomiska eliten i Davos är häpnadsväckande”. Hållbarhet och klimatfrågan ingår nu som del av ”själva kärnan” i företagens verksamhet, jublar han. WEF-chefen Klaus Schwab föreslog inför konferensen att alla företag som kommer till Davos bör införa mål om netto noll-utsläpp till 2050. Allt det här låter ju hoppfullt och äger förhoppningsvis en viss riktighet. I synnerhet som världens 100 största företag står för 71 % av utsläppen av växthusgaser.

Greta Thunberg är dock inte imponerad vilket möjligen kan vara uttryck för vänsterpopulism? Eller att hon inte studerat ekonomi, som USA:s finansminister Steven Mnuchin anmärkte patroniserande.

Risken är hur som helst stor att det som kom ut i Davos bara är lugnande ord till Thunberg och andra aktivister och forskare som kommer med ständiga varningar. Framför allt framgår en annan bild om vi tittar specifikt på de stora oljebolagen. Det har Corporate Europe Observatory tillsammans med ett antal NGOs gjort ifjol då de presenterade en rapport som talade ett annat språk än Davos-retorikens.

BP, Chevron, Exxon Mobil, Shell och Total har spenderat sammanlagt minst 251 miljoner euro på lobby-verksamhet i enbart mot EU. De sysselsätter omkring 200 anställda för att bevaka deras intressen. 

Det är rimligt att anta att de inte lägger alla pengar på att tala sig varma för förnybara energislag utan på olje- och gasindustri som de själva tillhör.

Men frågan är ju fri och kan ställas till de utpekade. Det är just vad Pvz-magazine har gjort. De frågade representanter för de stora oljebolagen vad de har att säga om uppgifterna och möttes av stor indignation eller intetsägande utsagor.

Exxon-representanten:

“ExxonMobil, like many companies, non-governmental organizations and other entities, engages with the European institutions. We have a responsibility to our customers, employees, communities and shareholders to engage in a public policy dialogue that impacts our business.”

Vad lobby-pengarna gått till mer exakt vill inte Exxon-representanten gå in på men tillägger något som säkert liknar vad som nyligen sagts i Davos:

“ExxonMobil believes that climate change risks warrant action and it’s going to take all of us – business, governments and consumers – to make meaningful progress. We support the Paris climate agreement and we are dedicated to helping society meet the dual challenge of providing energy for the world’s growing population while simultaneously addressing the risk of climate change.”

Låt mig tvivla på att det är dylika åtgärder som de har lagt ner miljontals euro på att framföra till EU-politikerna. Varför annars detta hemlighetsmakeri?

Shell-representanten är mer aggressiv:

”The premise of this report is just nonsense.”

Hon påstod också att deras lobbying inte handlar om att motarbeta förnybara energisatsningar utan om ”day to day business”.

På frågan om hon kunde ge ett exempel på Shell:s lobbying till förmån för förnybar energi ger hon till svar:

“You would have to ask me about specific meetings.”

En undanglidning även där alltså.

Franska Total och BP ville i princip inte svara på frågorna alls och Chevron ger ett skriftligt ställningstagande enligt nedan:

“We lobby ethically, constructively and in a non-partisan manner. We lobby in accordance with all laws … Our goal is to contribute to economic prosperity through sound policy. We work constructively with governments toward balanced policies to address potential climate change risks while continuing to produce affordable, reliable, and increasingly cleaner energy to support social and economic progress.”

Ungefär lika mycket snömos som nu trampas i de smältande alpbyarna kring Davos. Mer varmluft är ju inte precis vad som behövs just nu.

Peter Alestig avslutar sin ovan nämnda artikel med konstaterandet att:

”Det återstår att se hur många av företagen i Davos som faktiskt hörsammar Klaus Schwabs uppmaning att sätta netto noll-utsläpp till 2050. Eller hur många investerare som sänker temperaturen i sina portföljer – och om Trump håller sitt löfte.”

Ja, något facit på det får vi ju inte, om så samtliga företag i världen väljer att sätta detta som mål, förrän 2050. Då först vet vi om det bara är tomma löften och pratbubblor.

Någon som är beredd att chansa?

Greta Thunberg stor i världen men liten i SVT

Jag bor numera, fram till sommaren, i Helsingfors. Jag brukar kolla de svenskspråkiga nyhetssändningarna på Yle, men just igår tänkte jag att det vore intressant att se vad SVT:s sändningar hade att säga om Davos och Greta Thunbergs samt Donald Trumps inledningstal där. Jag knappade in Rapports kvällssändning på SVT Play. De levererar följande rubriker: Dubbla sprängattentat i Husby; Långa väntetider för cancerpatienter i Region Syd; Insekter som framtidens livsmedel.

Nå, jag kollar vidare tålmodigt men börjar efter 20 minuter undra om jag knappat in fel sändning då det äntligen kommer ett 55 sekunder långt inslag om Världsekonomiskt Forum i Davos och vi får 16 sekunder av Greta Thunbergs tal.

Med all respekt för övriga nyhetsinslag så undrar jag ändå över Rapports nyhetsvärdering. Sprängattentaten i Husby får över 3 minuter, en ny lag för att skydda blåljuspersonal drygt 2 minuter, de sjukvårdsanställdas i Stockholm protester mot bristen på vårdplatser 4 minuter, barn som allt oftare drabbas av förstoppning drygt 2,5 minuter och insekter som framtidens mat drygt 2 minuter av sändningens totalt 25 minuter.

Med stigande irritation knappar jag in Aktuellts sändning 21.00. Den är lite längre, totalt 39 minuter och 12 sekunder. Flera av inslagen i Rapport upprepas förstås där men inslaget om sjukvårdsprotesterna får hela 20 minuter och 35 sekunder inklusive uppföljande debatt och intervju med socialminister Lena Hallenberg. Mer än halva sändningstiden alltså. Mötet i Davos får visserligen mer tid här, hela 3 minuter och 28 sekunder men mesta tiden ägnas åt andra röster på mötet om ekonomin och klimatet. Greta Thunbergs tal få 20 sekunder.

Thunbergs tal var nästan 8 minuter långt av vilket vi alltså fick höra en liten snutt i Rapport och en något lite större snutt i Aktuellt. Visst, det har sänts direkt från Davos av SVT men i kvällens huvudsändningar av nyheter borde det kunna finnas en sammanfattning av vad som sagts under långa direktsändningar som ändå ett fåtal har kunnat ta del av under dagen och om nu världens ögon riktas mot svenska Greta Thunberg borde väl rimligen också svenska nyhetssändningar göra detsamma så att vi kan få höra vad hon faktiskt säger?

Låt mig först säga att jag kan förstå om det finns de som menar att det viktigaste inte är vad Greta Thunberg säger utan att det finns andra som kan komma med lika intressanta uttalanden och perspektiv. Men det är ändå märkligt att denna 16-åriga person som blivit utsedd till ”Årets person 2019” av Time Magazine, som i svensk media blivit den näst mest omskrivna personen efter Trump och bland annat fått Expressens utmärkelse ”Årets kvinna 2019”, och som nu är en av öppningstalarna vid det viktigaste ekonomiska forum som finns, tillmäts så lite utrymme i våra public service-kanalers sändningar samma kväll. Protesterande sjukvårdare, maskar och bajsblöjor i all ära men är inte detta en märkvärdig nyhetsvärdering och bedömning av allmänintresset?

Kan SVT:s svala intresse ha att göra med den senaste tidens debatt som följt efter Erika Bjerströms beskrivning av Greta Thunberg som ”vänsterpopulist”?

Jag vill helst inte tro det och det kanske inte heller är så men i talet som vi inte fick se mycket av levererade hon i vart fall en passning till SVT:

”Vi kunde inte bry oss mindre om er partipolitik. Ur ett hållbarhetsperspektiv har högern, vänstern och mitten misslyckats allihop. Ingen politisk eller ekonomisk strategi har lyckats tackla klimatnödläget. Om ni missat det, så står världen i brand”.

Dessutom deltog hon också i en paneldebatt innan talet och framförde där hur viktigt det är att lyssna till vetenskapen och agera enligt vetenskapliga fakta och varningar. Det vill säga allt annan än en populistisk uppmaning som ju snarare brukar undvika vetenskapliga fakta för att istället framföra vad folk kan tänkas vilja höra.

Hade det inte varit en gyllene chans för SVT att igår visa att de respekterar uppdraget att som public service-kanal vara opartiska och sakliga, att låta någon som är utpekad och kritiserad få möjlighet att bemöta kritiken och att en ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program, för att använda deras egna formuleringar?

Sista varningen – är det någon som lyssnar?

- Det kan tolkas som sista varningen!

Ungefär så sa Erika Bjerström i SvT häromdagen i sin analys av IPCC:s klimatrapport som nyligen släpptes. Det är förmodligen en mycket träffsäker bedömning.

Det kommer att krävas en drastisk omställning och kraftfulla åtgärder för att vända utvecklingen, säger klimatforskarna i rapporten. Och det brådskar. Tio år kanske vi har på oss men inte mycket mer, tror forskarna. Det handlar inte om en isolerad klick forskare med extrem klimatpanik utan om tusentals som har fått lämna bidrag till tankearbetet bakom rapporten. Ett jobb som dessutom politiker har beställt.

Så nu kan vi förstås förvänta oss krafttag? Rapporten slog ju ned som en bomb. Sägs det. Frågan är bara om tryckvågen träffat rätt personer?

Bara någon dag efter att rapporten landat på politikernas bord diskuterade EU mål för att minska bilutsläppen. Sverige krävde 50 % minskning av utsläppen till 2030 medan EU-parlamentet enats kring 40 % och kommissionen föreslagit 30 %. Det blev en kompromiss, 35 %.

Den största orsaken till detta mer blygsamma mål är bilindustrins motstånd. Aggressivt företrädda av starka Tyskland i EU. Som framgår av en artikel i SvD Näringsliv 11/10-18 utreds just nu om tyska bilföretag i hemlighet har kommit överens med varandra att inte (!) installera renare teknik i sina bilar, trots att tekniken finns. Det framkommer också att 35 %-målet kringgärdas av lite finstilt. Som införsel av ”superkrediter” som går ut på att ge en möjlighet för biltillverkarna att kvitta miljövänliga bilar mot de med vanliga förbränningsmotorer och att räkna varje miljöbil flera gånger än en vanlig bil för att på så sätt få ett bättre medeltal i balansen mellan miljöbilar och vanliga samt, inte minst viktigt, i beräkningar av hur mycket utsläpp deras bilflottor kommer att stå för.

Siffror ska friseras för att ge en bättre bild av verkligheten. I ett läge där vi verkligen behöver vara noga med mätetal och beräkningsmetoder. Några års glädjekalkyler kan stjälpa hela balansen i jordklotets klimatsystem.

Det är bara ett av ett otal exempel på hur industrin bromsar och gör motstånd mot regleringar som föreslås för att minska utsläppen av växthusgaser.

Ungefär samtidigt kom IMF med en ny tillväxtprognos. De talar i den i termer av ”draghjälp” för att driva upp siffrorna. Utgångspunkten är som alltid att sträva efter ständig tillväxt på så hög nivå som möjligt. Det är svårt att föreställa sig hur den här synen på tillväxt ska kunna kombineras med drastiska åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser och en total omställning av sättet att utvinna energi och att producera och konsumera.

Borde vi inte snarare sträva mot nedväxt? Eller i vart fall helt göra om kriterierna för att beräkna tillväxt?

Genast kommer invändningarna att utan tillväxt kommer vi inte få resurser att ställa om systemen och göra klimatvänliga investeringar. Det låter ju rimligt och brukar ofta ta död på debattlusten hos många klimatlarmande röster. Det är bara det att det inte stämmer med den verklighet vi lever i sedan andra världskriget. Korrelationen mellan tillväxt och utsläpp av växthusgaser är tämligen odiskutabel.

”Tanken att ekonomisk tillväxt skapar förutsättningar för minskade utsläpp av växthusgaser är fel. Istället finns ett robust samband mellan tillväxt och ökade utsläpp, oavsett om tillväxten sker i rika demokratier eller fattiga auktoritära stater”.

Detta visar en avhandling från 2017 av Ole Martin Laegreid vid Göteborgs Universitet. Han använder nya ekonometriska metoder som utesluter faktorer som tidigare skapat osäkerhet kring liknande forskningsresultat.

Han visar också att regleringar har en ”betydande negativ verkan på utsläpp”. Det vill säga sådant som företagen ofta motsätter sig och som politiker just därför ofta tvekar inför att driva fram eftersom de är alltför måna om just de där tillväxtsiffrorna.

Tidigare forskning har också tydligt visat exempelvis en tillfällig dipp i kurvorna för utsläpp som sammanfaller med den stora ekonomiska kraschen 2008 och det påföljande 2009 års ekonomiska nedgång, med fallande tillväxtsiffror. Särskilt tydligt blir det i USA. Bland andra forskaren Eric D. Larson vid Climate Central (löst knutet till Princeton University) visar på kurvor som han anser…

”[…] strongly suggests that the dominant reason for the drop in CO2 emissions after 2007 was the large drop in GDP” (Eric D. Larson, Climate Central , Oktober-2012)

Men även svenska kurvor visade på samma effekt. Sverige hade en ökning av koldioxidutsläppen på 11 % 2010 jämfört med 2009. Enligt Naturvårdsverket berodde ökningen på att vi hade en lågkonjunktur 2009 vilket därmed fått utsläppen att minska. Skrev en liten kommentar om detta i ett av mina första inlägg (november 2011) på denna blogg ser jag. Då skrev jag också att det borde vara hög tid för genomgripande insatser för att vända utvecklingen. Dessvärre finns det alla skäl att upprepa den uppmaningen.

Det är bland annat besattheten vid evig tillväxt som gett storföretagen en utpressningsroll i förhållande till politiker som, låsta vid tillväxttankarna, inte vågar gå hela vägen med åtgärder som alla vet skulle behövas. Jag har i en mängd inlägg på denna blogg skrivit om detta med början i mars 2012 då det såg ut som att tillväxtfrågan kunde börja lyftas till seriös diskussion. Sedan dess har det snarare gått åt andra hållet känns det som och det där med tillväxten verkar lika självklart av godo som för sex år sedan.

Socialdemokraterna pratar nästan inte om annat än ”jobb och tillväxt”. Liberalerna lyfter fram EU och euron som garanter för tillväxt. Annie Lööf pratar förvisso numera helst om ”grön tillväxt” vilket är en mycket löst definierad syn på tillväxt. Moderaterna däremot skrev i maj i år (DagensIndustri) om att vi ”står inför stora tillväxtproblem” och la fram fem förslag för att öka tillväxten. Hur detta ska kunna gå hand i hand med kampen mot ökade utsläpp av växthusgaser tycker partiledare Kristersson däremot är en ”spännande utmaning” för nästa generation. Mina två barn ber att få hälsa och tacka!

Tillväxtkritiken har funnits i många decennier nu. Det är dags att ta tillvara de tankar som samlats under dessa år. Exempelvis fundera (men tänk snabbt) över sådant som Tim Jackson skrivit om i boken ”Välfärd utan tillväxt” (2009); minska nettoinvesteringar i ekonomin, förändra arbetsmarknadsstrukturen, inför arbetstidsförkortning, öka offentlig sektor, använda skattemedel till ekologiska investeringar, avskaffa avkastningskrav i monetära termer på sådana investeringar utan räkna dem istället i miljöförbättrande termer, osv.

Själv är jag ganska pessimistisk. Dessvärre tror jag att det finns alltför starka krafter som har alltför starka intressen av ”business as usual”. Enligt en FN-rapport är det marknaden som tar död på vår planet och alldeles nyligen avslöjades genom ett läckt dokument att näringslivsorganisationen och lobbygruppen Business Europe (i vilket Svenskt Näringsliv ingår) motarbetar höjda klimatambitioner i EU av rädsla för konkurrensnackdelar i förhållande till andra världsdelar. 

Det största ansvaret för att minska utsläppen kommer ändå att läggas på konsumenterna som förväntas göra de ”rätta” fria valen. Det är bara det att vi inte har tid att invänta effekterna av miljarder konsumenter fria val bland mer eller mindre klimatvänliga produkter. Enligt ett par forskare från KTH kan vi konsumenter förändra våra vanor genom att göra beräkningar med klimatkalkylatorer och räkna fram CO2-ekvivalenter, analysera resultaten och spar resultat för jämförelse över tid och räkna ut vilka åtgärder du ska göra för att minska dina utsläpp, göra upp en långsiktig plan för dem och följa upp över flera års tid.

Det vore nog bra om alla gör något liknande men det ställer oerhörda krav på konsumenter och utgår ifrån att alla har tillräckligt med intellektuellt eller ekonomiskt kapital för att göra sina klimatsmarta val. Eller att inga konsumenter helt enkelt dignar under arbetsbörda och saknar ork eller förmåga att ta till sig dylika kalkyler och arbeta fram alla dessa planer. Eller att de inte helt enkelt dukar under av bördan att bära ansvaret för att rädda planeten? När det är politikers beslut och storföretagens vilja som har störst ansvar för hur det ser ut och störst möjlighet att åstadkomma förändring.

Vore det inte betydligt mer effektivt och verkningsfullt att helt enkelt eliminera de dåliga produkterna och produktionssätten? Eller måste vi alltid ha ett val. Till vilket pris som helst?

Klimatval på söndag – eller - Sköt dig själv och skita ner för andra

”Sköt dig själv och skit i andra” var en slogan som vi som är lite äldre kanske minns som en spark åt SAF:s kampanj ”Satsa på dig själv” som lanserades under 1970-talet och skulle lära oss att glömma det gemensamma – fackföreningar, allmän egendom och liknande – och istället ägna oss åt vårt eget bästa och välbefinnande och en högst personlig vinst- och nyttomaximering.

Under den valkampanj som nu går in i sin slutspurt har just detta tänkande speglat vissa partiers resonemang om klimatpolitiken. Sveriges utsläpp av växthusgaser är så försumbart att det är bättre att andra förändrar sina vanor lyder dess sensmoral. Dessutom kommer Sverige att tjäna på det ekonomiskt enligt vissa. Framför allt är det Sverigedemokraterna (SD) som driver den tesen. ”Sköt dig själv och skita ner för andra” skulle vi kunna kalla den. Det vore önskvärt att kunna ignorera SD:s klimatpolitiska budskap men faktum är ju att alla mätningar tyder på att de kommer bli ett av de största partierna i riksdagen efter valet och sannolikt därmed få stort inflytande över vilken klimatpolitik som kommer att föras.

Vid flera tillfällen har SD:s Martin Kinnunen framfört det här budskapet under valkampanjen. Ser på sociala medier att många kallar honom tokig, men han är inte tokigare än att förstå att hämta stöd i en rapport. Närmare bestämt Konjunkturinstitutets (KI) från 2017. I Svt:s klimatpolitiska partidebatt för någon vecka sedan hänvisade han till denna rapport vid två eller tre tillfällen. Det är olyckligt att ett statligt institut förser riksdagens värsta klimatförnekare med argument. Dessa måste dock starkt ifrågasättas.

Enligt KI:s beräkningar skulle Sverige gå med 1,5 miljarder plus ekonomiskt vid en temperaturhöjning. Skogen kommer växa snabbare och mer regn, som det förväntas bli, ska ge positiva effekter för jordbruket och vattenförsörjningen har KI kommit fram till. Nationalekonomen Runar Brännlund som författat rapporten säger till SvD (2aug18) att han inte kan förstå varför Mp vill utreda de ekonomiska konsekvenserna av en temperaturhöjning. ”Är man saklig och vetenskaplig så kan jag heller inte se att man skulle kunna komma fram till något annat än vi gjort”, säger han.

Samtidigt har vi alltså en sommar där skog till ett värde av troligen hundratals miljoner i slutändan har gått upp i rök och det fortfarande pyr i en del skogar. Och när jordbrukarna går på knäna och suckar över att regeringens tillskott på 1,2 miljarder inte räcker på långa vägar för att täcka skadorna som torkan orsakat.

Som Runar Brännlund förvisso påpekar till SvD är det väldigt osäkert att göra ekonomiska beräkningar av den här typen. Ändå uttalar han sig så tvärsäkert om slutsatserna i sin egen rapport. För mig förefaller han ha bortsett helt från gränsöverskridande faktorer. Dessutom verkar tidigare forskning ha sopats helt under mattan (?).

Stern-rapporten som togs fram av den brittiska regeringen och som publicerades 2006 har några år på nacken men blev en tung utredning i sammanhanget, även om siffrorna debatterats. Enligt rapporten, framtagen av nationalekonomen Nicolas Stern, skulle kostnadseffekten av en kraftig temperaturförhöjning (fem grader till och med år 2100) motsvara mellan 5-20 % av världens samlade BNP medan åtgärder för att dämpa temperaturhöjningen bör kunna stanna vid 1 % av densamma. 

”De vetenskapliga beläggen pekar på allt större risker för allvarliga, oåterkalleliga effekter av klimatförändringarna om ingenting görs åt utsläppen (om vi följer ett s.k. BAU-scenario, ”business-as-usual”)”, sägs det i Naturvårdsverkets sammanfattning.

FN:s klimatpanel har färskare beräkningar men med lite bredare fokus än de rent ekonomiska konsekvenserna. År 2014 släpptes tre delrapporter, som bygger på 30000 vetenskapliga artiklar skrivna av 1800 experter som i sin tur granskats av 2000 andra experter. De ger inte lika tvärsäkra siffror men sammanfattningsvis att det, utan minskningar av utsläppen av växthusgaser, finns väldigt hög risk för globala, omfattande och irreparabla effekter som exempelvis utrotning av många djurarter eller hela ekosystem och problem med tillgång på mat och stora hälsorisker. I rapporterna påpekas också att det finns både positiva och negativa bieffekter av utsläppsminskningar men att riskerna för negativa bieffekter inte är lika allvarliga, omfattande och oåterkalleliga som klimatförändringarna i sig. De konstaterar också att klimatförändringarna förväntas sänka ekonomisk tillväxt framför allt i fattiga länder, göra fattigdomsbekämpning svårare, urholka livsmedelssäkerheten i världen och förlänga existerande fattigdomsfällor och skapa nya sådana.

Johan Rockström har tillsammans med ett antal forskarkollegor nyligen publicerat en rapport i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of National Academy of Sciences (PNAS). De menar att en global uppvärmning på bara 2 grader kan leda till ett ”mardrömsscenario”. De befarar att vi då kan passera en gräns där de biofysiska systemen går från att vara självkylande till att bli självuppvärmande och därmed öka uppvärmningen av jordklotet. Till Aftonbladet (8aug18) säger han att detta kommer att innebära att ”ett antal dominobrickor börjar falla som i sig förstärker den globala uppvärmningen – smältande permafrost, utsläpp av metan från havsbotten, regnskogsdöd i Amazonas, skogsdöd i barrskogsbältet och förlust av havsis på sommaren i Arktis”.

Det vore alltså enligt FN och en mängd forskningsrapporter att ta en oerhörd risk att chansa och göra ingenting, korsa fingrarna och hoppas på att det löser sig. De framhåller dock att riskerna är väldigt ojämnt fördelade och (som vanligt) klarar sig rikare länder generellt sett bättre än fattigare. Möjligen tycker Runar Brännlund att alla dessa forskare är osakliga och ovetenskapliga? Eller också har KI:s perspektiv varit väldigt snävt?

Det har hur som helst adopterats av SD som gjort rapporten till sin klimatbibel. De tänker sig att vi ska bortse från alla andra följderna av en temperaturökning än de rent ekonomiska konsekvenserna för Sverige. SD tycker med andra ord att vi kallt ska se på hur den övriga världen tar smällen av klimatförändringarna medan vi här i Norden håvar in miljarderna? Kanske vi borde elda på lite extra för att komma åt vinsterna snabbare?

Ett sånt synsätt förutsätter också att KI räknat rätt. Hundratals andra rapporter som tusentals forskare står bakom visar som sagt helt andra slutnotor och ingen kan med säkerhet säga hur en temperaturhöjning kommer att slå mot den svenska ekonomin som traditionellt sett är exportbetonad och beroende av att andra länder är hyggligt välmående så att de efterfrågar våra högkvalitativa produkter och har råd att betala för dem.

Alternativet måste vara att göra bedömningen att det inte går att åstadkomma några exakta ekonomiska kalkyler och att det inte heller är den sortens krassa bedömning av risker det handlar om. Utan istället att göra planeten dräglig att bebo för oöverskådlig framtid eller att istället skynda på en utveckling mot allt mer extrema väderutbrott; längre regn- eller torrperioder; matbrist; ökad spridning av infektionssjukdomar; och en geografiskt ökad spridning av exempelvis malaria och dengue-feber; osv.

Det är förstås symtomatiskt att det är just Sverigedemokraterna som vill sätta sig med armarna i kors och titta på när andra folk går under. Ända tills vattnet når deras fotknölar. Då är det för sent att inse att chansningen inte gick hem. Det vore förödande om partiet får ökat inflytande i riksdagen i synnerhet för den här frågan.

För det finns egentligen bara en enda fullkomligt avgörande livsviktig fråga i det val som nu kommer. Vilket klimat väljer vi? Jag har varit mycket kritisk till mycket som Miljöpartiet gjort under mandatperioden som nu går mot sitt slut. Men ser ändå inte att det är möjligt att rösta på något annat på söndag. 

Det här är ett klimatval! 

Klimatförändringens kostnader

SvD har den 2 augusti 2018 ett helt uppslag om kostnaderna för klimatförändring för svensk del. Man hänvisar till Per Bolund (mp) som efterlyser en utredning av de ekonomiska konsekvenserna av en temperaturhöjning. Han menar att det förvisso kommer att kosta pengar att ställa om till en fossilfri energiproduktion men att det kostar många gånger mer att inte göra det. En utredning skulle kunna precisera kostnadsbilden menar han. SvD:s artikelförfattare påpekar att en sådan redan finns, Konjunkturinstitutets (KI) från 2017. Enligt deras beräkningar skulle Sverige gå med 1,5 miljarder plus ekonomiskt vid en temperaturhöjning. Skogen kommer växa snabbare och mer regn, som det förväntas bli, ska ge positiva effekter för jordbruket och vattenförsörjningen har KI också kommit fram till. Nationalekonomen Runar Brännlund som författat rapporten säger till SvD att han inte kan förstå varför Mp vill utreda saken:

”Är man saklig och vetenskaplig så kan jag heller inte se att man skulle kunna komma fram till något annat än vi gjort”, säger han.

Samtidigt har vi alltså en sommar där skog till ett värde av troligen hundratals miljoner i slutändan har gått upp i rök och det fortfarande pyr i en del skogar. Och när jordbrukarna går på knäna och suckar över att regeringens tillskott på 1,2 miljarder inte räcker på långa vägar för att täcka skadorna som torkan orsakat.

Utan att vara alltför konspiratorisk anar jag här en mer långsiktig tanke hos utgivaren av SvD att underminera Mp:s möjlighet att göra en stor valfråga av klimatförändringarna. Efter en sommar som denna ”riskerar” förstås klimatfrågan att bli en avgörande valfråga. Det gynnar givetvis Miljöpartiet som, vad som än sägs, är det enda parti som profilerat sig rejält i frågan under en längre tid. Moderaternas envisa tuggande om sänkt dieselskatt smäller förstås inte högt i debatten vilket framgick tydligt i tv-debatten i Aktuellt där Mp-språkröret Isabella Lövin påpekade för M-ledaren Ulf Kristersson att till och med ett barn kan räkna ut att en sänkt dieselskatt är samma sak som att slänga bensin på skogsbränderna.

Men SvD tänker tydligen stämma i bäcken och lugna väljarna med lite siffror som ser trevliga ut. Varmare somrar och plus i statskassan, tja, det låter väl inte så farligt?

Som Runar Brännlund förvisso påpekar är det väldigt osäkert att göra ekonomiska beräkningar av den här typen. Ändå uttalar han sig så tvärsäkert om slutsatserna i sin egen rapport. För mig förefaller han ha bortsett helt från gränsöverskridande faktorer. Dessutom verkar tidigare forskning ha sopats helt under mattan (?).

Stern-rapporten som togs fram av den brittiska regeringen och som publicerades 2006 har några år på nacken men blev en tung utredning som ansetts ”värd att ta på allvar”, även om siffrorna debatterats. Enligt rapporten, framtagen av nationalekonomen Nicolas Stern, skulle kostnadseffekten av en kraftig temperaturförhöjning (fem grader till och med år 2100) motsvara mellan 5-20 % av världens samlade BNP medan åtgärder för att dämpa temperaturhöjningen bör kunna stanna vid 1 % av densamma. 

”De vetenskapliga beläggen pekar på allt större risker för allvarliga, oåterkalleliga effekter av klimatförändringarna om ingenting görs åt utsläppen (om vi följer ett s.k. BAU-scenario, ”business-as-usual”)”, sägs det i Naturvårdsverkets sammanfattning.

FN:s klimatpanel har färskare beräkningar men med lite bredare fokus än de rent ekonomiska konsekvenserna. År 2014 släpptes tre delrapporter, som bygger på 30000 vetenskapliga artiklar skrivna av 1800 experter som i sin tur granskats av 2000 andra experter. De ger inte lika tvärsäkra siffror men sammanfattningsvis att det utan minskningar av utsläppen av växthusgaser finns väldigt hög risk för globala, omfattande och irreparabla effekter som exempelvis utrotning av många djurarter eller hela ekosystem och problem med tillgång på mat och stora hälsorisker. I rapporterna påpekas också att det finns både positiva och negativa bieffekter av utsläppsminskningar men att riskerna för negativa bieffekter inte är lika allvarliga, omfattande och oåterkalleliga som klimatförändringarna i sig.

Det vore alltså enligt FN att ta en oerhörd risk att chansa och göra ingenting, korsa fingrarna och hoppas på att det löser sig. De framhåller dock att riskerna är väldigt ojämnt fördelade och (som vanligt) klarar sig rikare länder generellt sett bättre än fattigare. Möjligen tycker Runar Brännlund att alla dessa forskare är osakliga och ovetenskapliga? Eller också har KI:s perspektiv varit väldigt snävt.

Så vad väljer vi att göra? Låter oss lugnas av KI:s rapport och kallt se på hur den övriga världen tar smällen av klimatförändringarna medan vi här i Norden håvar in miljarderna?

Eller litar på andra rapporter som kommer med helt andra slutnotor för en temperaturhöjning på 4-5 grader fram till år 2100?

Eller gör vi helt enkelt bedömningen att det inte går att göra några exakta ekonomiska kalkyler och att det inte heller är en rent ekonomisk kalkyl det handlar om. Utan istället att göra planeten dräglig att bebo för oöverskådlig framtid eller att skynda på en utveckling mot allt mer extrema väderutbrott, längre regn- eller torrperioder, matbrist, fler drabbade av infektionssjukdomar och en geografisk ökad spridning av exempelvis malaria och dengue-feber, för att nämna några förväntade effekter.

Framför allt för den som bekymrar sig över ökad migration bör ju betänka vad som händer om de varmaste länderna i Afrika och Asien inte längre är beboeliga utan risk för liv och hälsa eller när vattennivåer gör att länder och ögrupper försvinner under vattenytan eller översvämmas svårt?

Det här är förstås inget som Moderaterna och deras allierade Sverigedemokraterna vill att vi ska tänka på inför valet. Vi ska tryggt förvissas om att det är tämligen riskfritt att ägna sig åt ”business as usual” och att tillväxt ska lösa problemen. Kanske vi rent av går med ekonomisk vinst på kuppen?

Jag tror vi kan förvänta oss fler artiklar med den här vinklingen den kommande månaden före valet. Allt för att inte klimatförändringar inte ska bli den stora valfrågan. 

Kognitiv dissonans – högtflygande planer

Kognitiv dissonans är ett begrepp myntat av socialpsykologen och forskaren Leon Festinger på 1950-talet. Han funderade över vad som händer när en persons genuina övertygelse visar sig gå på tvärs mot vetenskapliga fakta eller den observerbara verkligheten. Han menade att det skapade en känsla av obehag hos den övertygade som måste motverkas på olika sätt. Den ”troende” kan antingen gömma huvudet i sanden och ignorera alla fakta; inhämta alternativa fakta som stämmer bättre överens med övertygelsen; eller behålla sin tro men justera den så den stämmer bättre överens med fakta.

Det här är en av beståndsdelarna i det teoretiska ramverket för Mattias Göranssons utmärkta bok ”Björnen kommer” som handlar om ryssrädsla och det mönsterseende och den masshysteri som den framkallat genom åren. Jag läser om detta med ”kognitiv dissonans” ungefär samtidigt som Annie Lööf går ut med sitt budskap att vi kan fortsätta flyga så mycket vi vill. Det här säger hon i en SvD-intervju den 29 januari, med tillägget att vi ”bara” behöver utveckla biobränsle som skulle ge mindre utsläpp av växthusgaser.

Lööf inleder resonemanget med en allvarlig insikt: ”Hejdar vi inte temperaturökningen så har vi ingen planet framåt”. Hon säger sig vara övertygad om att klimatfrågan är ”den överordnade frågan för samhällets fortlevnad”. Så långt stämmer det hela med den stora majoriteten av forskarsamhällets uppfattning. Det är en jobbig insikt. Hur vinna röster på uppmaningar till väljarkåren att sluta flyga eller i vart fall dra ned på flygandet? En mer positiv och tilltalande approach är det förstås att uppmana till status quo eller ökat flygande. Allt kan fortgå som vanligt och ingen behöver förändra sitt beteende. Det är ju trevligt att resa. Flyget tar oss till främmande platser eller till nära och kära, städer och stränder. Det binder oss samman med övriga världen och vi får möjligheter som utan flyget skulle vara så gott som obefintliga för den vanlige svensken i utkanten av övriga världen. Vi vill nog därför gärna tro att Annie Lööf har rätt. Det ger henne en förutsättning som Festinger pekat på som nödvändig för att kunna hävda sin tro, nämligen socialt stöd. Eller med Mattias Göranssons ord, en ”sympatiserande omgivning”.

En sympatiserande omgivning har hon också i riksdagen. Där anser ungefär 6 av 10 ledamöter att vi kan öka flygandet. Antingen anser de, som Annie Lööf, att vi kan öka flygandet om biobränslen utvecklas, eller också går de ett steg längre. Ungefär som kommunalrådet Sara Skyttedal, KD, som tycker att alla som förordar minskat flygande är ”dumpuckon”. Hennes twittrande är ungefär i klass med Donald Trumps ”bästa”:

”Jag tänker så här - flyg mer! Det finns så många dumpuckon som bojkottar flyget att förutsättningarna för bolagen att investera i ny grön teknik försämras. Jag flyger därför några extra gånger. Det är min klimatkompensation” (Sara Skyttedal, twitter 30jan18)

Det är hur som helst en uppfattning som enligt en samlad vetenskapskår stämmer dåligt överens med utfästelserna om att nå ”klimatmål” vare sig dessa gäller EU, hela världen eller Sverige. Miljöprofessorn Johan Rockström säger till SvD istället att vi måste flyga mindre. KTH-forskaren Jonas Åkerman menar att om flygandet fortsätter att öka i samma takt som nu skulle det innebära en fördubbling av flygtrafiken inom 20 års tid. Sannolikt skulle all vinst med biobränslens minskade utsläpp gå förlorad i så fall. Om de ens kan utvecklas så snabbt som Lööf och andra önskar. För noll utsläpp innebär de ju inte, som forskningen visar. Dessutom skulle en väsentligt ökad produktion innebära avverkning av enorma arealer skog, vilket i sig kan ge temperaturhöjande effekter, för att inte tala om andra negativa konsekvenser, som en regnskogsdöd. Det lär också dröja innan den utveckling som en majoritet av riksdagsledamöterna drömmer om kan bli verklighet. Enligt Johan Åkerman är ”mängden bioenergi begränsad både i Sverige och globalt” och han menar att det kan ta tio år att åstadkomma en storskalig produktion. Tio år vi inte har, vilket samma riksdagsledamöter borde vara väl medvetna om eftersom de själva tagit beslut om ett första etappmål till 2030 på en minskning av utsläppen med 63 % jmf med 1990 för att år 2045 vara nere i netto noll-utsläpp. Mål som Naturvårdsverket menar inte kommer att nås med nuvarande takt.

Måluppsättningarna är många och ibland kan det förefalla som att de tillfredsställer samveten och lugnar allmänheten men inte mycket mer.

EU satte för flera år sedan upp sina mål för arbetet med att reducera klimatpåverkande utsläpp, som satts till en minskning med 20 % i förhållande till utsläppen 1990.

I oktober 2016 enades 190 länder om målet att minska flygandet inom I.C.A.O., International Civil Aviation Organization. En överenskommelse som ska träda ikraft 2021 och som bygger på den tidigare Paris-överenskommelsen, som innebar att 200 länder förbundit sig att genomföra åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser före 2020. På ICAO:s hemsida finns en lista över 106 stater som offentliggjort aktionsplaner för att reducera utsläppen från flygtrafiken.

Under FN-mötet i Marocko i november 2016 stärktes också, enligt de officiella uttalandena, arbetet mot klimatförändringarna och steg sägs ha tagits mot mer konkreta åtgärder. Många forskare däremot menar att Paris-avtalet och det som beslutats i Marocko bara har dukat bordet, men att det nu måste bli fråga om åtgärder, inte fler uppgörelser om mål.

De frivilliga åtgärder som offentliggjorts skulle ändå innebära en temperaturhöjning på 3 grader fram till år 2100 enligt färska beräkningar inom FN:s klimatpanel, ICC. Ett katastrofscenario ritas upp som en konsekvensbeskrivning av detta. Det här har tagit årtionden för klimatforskare att ta fram och studera men det är numera en i stort sett enig forskarkår som ställer sig bakom dessa farhågor. Det är inte några vidare positiva prognoser som ställs heller. En studie från University of Washington visar att det bara finns 5 procents chans att klara målet med endast en 2-gradig uppvärmning av jorden till år 2100.

Det finns förstås alltid en osäkerhet i procentuella beräkningar av det här slaget. Sanningen är kanske att det inte finns några helt säkra bedömningar av hur det kommer att se ut för dagens yngre generation men det vore onekligen oerhört oansvarigt att chansa och köra på som vanligt. Ungefär så som Annie Lööf och en majoritet av våra riksdagsledamöter vill och därmed tillför ytterligare empiriskt material som åskådliggör Festingers teorier.

Hur gör jag då själv? Senast jag flög var i november och nästa gång blir om en månad. Jag måste verkligen ta mig en funderare över framtida resor. Frågan är bara hur långt tågen bär?

Klimatdebatt på villovägar – tillbaka till 70-talet

”Den moderna människan vill inte erkänna att hennes makt inte är obegränsad. Även i Frankrike fick jag höra: - Våra reaktorer är absolut säkra. Samma visa i USA. Och i Schweiz. Och ryske fysikern Aleksandrov, den sovjetiska atomenergins fader, skrev att de sovjetiska reaktorerna var lika ofarliga som samovarer. Man kunde bygga dem på Röda Torget. Intill Kreml.” (Ur ”Bön för Tjernobyl”, Svetlana Aleksijevitj)

Många har uppmärksammat Maria Wetterstrands twitterflöde om klimatdebatten med anledning av partiledardebatten i tv nyligen där den del som handlade om klimatfrågan fastnade i ältandet om kärnkraft kontra sol och vind. Det är märkligt att det enda alternativet till fossila bränslen som en skrämmande stor del av det politiska etablissemanget kan föreställa sig är kärnkraft. Är det framtiden? ”Ett extremt dyrt och farligt sätt att koka vatten”, som Åsa Moberg så träffande beskrivit den.

Aleksijevitj berättar i ovan citerade bok om ryska planer på att bygga kärnkraftverk i Vitryssland (min anm/beräknas vara klart 2018). På en plats med seismisk aktivitet och som skakades av en jordbävning med magnitud 7 för bara hundra år sedan. Ingen av invånarna i området hade förstås tillfrågats. Vitryssarna var bland de värst drabbade av strålningen från det närliggande Tjernobyl och mycket möda lades naturligtvis ned på att övertyga om den absoluta säkerheten vid den planerade nya anläggningen. Det ska bli ”världens ofarligaste”, utropade Rosatoms företrädare Sergej Bojarkin triumferande och Vladimir Putin försäkrade detsamma vid undertecknandet av avtalet. Så vad fanns att diskutera?

Försäkringarna om de moderna anläggningarnas säkerhet klingar bara alltför välbekant. Aleksijevitj påminner oss om hur snabbt de så kallade experterna kan få fel. Hon berättar i ovan nämnda bok om mötet med anställda vid ett japanskt kärnkraftverk, före Fukushima. De frågade henne nyfiket om Tjernobyl och förklarade medlidsamt att något liknande aldrig skulle kunna hända hos dem. Att deras kärnkraftverk ”klarade den värsta jordbävning”.

Det finns också, upplyser oss Aleksijevitj, ryska planer på flytande kärnreaktorer tänkta att säljas till länder som Indonesien och Vietnam. Med världshaven som insats, kan tänka? Men naturligtvis lika supersäkra som den vitryska anläggningen. Ryssland är på offensiven över hela världen när det gäller kärnkraft. Flera avtal har slutits om att Ryssland ska stå för slutförvar av radioaktivt avfall från länder som köper reaktorer och kärnbränsle från Ryssland. Förutom nämnda Vitryssland även Jordanien, Bangladesh, Nigeria och Vietnam.   

Även i vårt grannland Finland finns långt gångna planer på att bygga ryska reaktorer. I Pyhäjoki, inte många mil från gränsen till Sverige. Den beröringsskräck med Ryssland och Putin omfattas inte av kärnteknologin. På det området finns av någon egendomlig anledning inga sanktioner. 

Det är nu främst stater som driver atomkraftsprojekten. Det tycks råda en märklig form av klimatpanik som också tyvärr drabbat många av våra inhemska politiker. I blindo rusar de in i atomkraftsprojekt som på förhand är dömda att bli olönsamma kolosser och säkerhetsrisker i tusen år framåt. Nu när våra svenska reaktorer börjat passera bäst före-datum vill alltså många bygga in oss i ett system bestående av nya reaktorer som i dagsläget är enormt resursslukande att bygga, driva och underhålla. Så till den grad att marknaden, som annars brukar få vara så styrande i alla möjliga och omöjliga sammanhang, till och med dömer ut den som investeringsobjekt. Att det är det ryska, statliga Rosatom som är den mest offensiva atomenergientreprenören just nu är ingen tillfällighet. På rent marknadsekonomiska premisser vore dylika projekt vansinnesförklarade.

Så det är bara att helt och fullt hålla med Wetterstrand. Ge upp! Kan vi hålla kärnkraften utanför klimatdebatten, tack!? När vi inser hur mycket bättre de övriga fossilfria alternativen till olja, gas och kol är kommer kärnkraftens förespråkare att bli marginaliserade kufar med obsoleta argument. Om de inte redan är det?

”Inom kort inleds ett grandiost byggprojekt i Ukraina. Över den sarkofag, som täcker det år 1986 demolerade fjärde reaktorblocket i Tjernobyls kärnkraftverk, ska man uppföra ett nytt skyddshölje kallat ´Valvet´. Inom en nära framtid kommer tjugoåtta givarländer att anslå drygt 768 miljoner dollar som en första investeringsetapp. Det nya skyddet ska hålla inte i trettio utan hundra år [...] ´Valvet´blir en byggnad utan like i mänsklighetens historia. Det frapperar framför allt genom sin storlek – ett 150 meter högt dubbelhölje. Estetiskt blir det någonting i stil med Eiffeltornet...” (Ur ”Bön för Tjernobyl”, Svetlana Aleksijevitj)

Låt det bli ett mausoleum över kärnkraften.