Bön till svenska folket

Så vad kan man skriva om det som hänt i Trollhättan? Ska man alls skriva om det? Jo, jag tror det. Det går inte att låta bli. Varför skulle man det egentligen? Det skrivs så oerhört mycket som spär på hatet och misstron mot de andra. Och rädslan. Jag vill inte spä på den men det är svårt att hålla balansen. Egentligen har jag bara en enkel vädjan till svenska folket även om jag givetvis är medveten om att jag bara når ut till en liten, liten del.

Det kan verka lite självbelåtet men jag har länge tänkt att det handlat om en tidsfråga när en tragedi som den i Trollhättan skulle inträffa. Tills orden skulle övergå i handling, retoriken till våld. Knivdåden i Trollhättan var ett hatbrott med rasistiska motiv, har polisen fastställt. Det är förvisso inget nytt. Mängden mordbränder och fall av skadegörelse mot flyktingförläggningar under året har stakat ut kompassriktningen. Vad är det som händer egentligen?

Ja, bland annat har vi ett parti i riksdagen som gjort till sin huvuduppgift att i alla diskussioner och beslutsberedningar, i artiklar och inte minst på nätet föra fram invandringen som roten till allt ont och invandrare som inget annat än problemskapande. Problem att ta itu med. När ledande Sverigedemokrater talar brukar det heta ta itu med den ”misslyckade invandringspolitiken”. När företrädare lite längre ned i näringskedjan talar är tonen ofta en annan. En vill sätta upp kulsprutor på Öresundsbron, någon vill att muslimer ska diskrimineras och islam förbjudas, en annan kallar muslimer för kretiner, en vill sätta GPS-system på ”zigenare”, någon kallar flyktingar för parasiter... Ja listan kan göras längre men det kanske räcker så?

Alla opinionsmätningar som görs visar ändå på ökat stöd för SD. Omkring en femtedel av svenska folket kan tänka sig att rösta på det här partiet i nästa val. Det är svårt att på ett kyligt och balanserat sätt förhålla sig till detta.

Sverigedemokraterna kan inte lastas för en enskild individs illdåd. Det är självklart. Men de bidrar med en retorisk klangbotten som blir till ett arenagolv för individer med problem eller psykisk ohälsa. Dessa får ”hjälp” med urvalet för sina offer. En av lärdomarna från Nazityskland är att det är orden som kommer först, utpekandet och diaboliseringen av en grupp. Därefter följer våldet. Den antijudiska propagandan som spreds med publikationer som Der Stürmer innehöll konspirationsteorier, aggressiva anklagelser och stereotypa beskrivningar av judar. Tidningen gavs ut i 800.000 exemplar och särskilda ”Stürmer-lådor” ställdes ut i byar och städer. Särskilda specialutgåvor om judars påstådda ritualmord eller annat kunde tryckas i miljonupplagor (Källa: ”Judehatets svarta bok”, Berg Eriksen/Harket/Lorenz).  Därefter vidtog, efter maktövertagandet, den statliga antisemitismen... och Förintelsen. Likheterna med dagens näthat stämmer till stor eftertanke även om det bör erkännas att historiska paralleller inte heller bör dras för långt. Dessutom är det lätt att i det här läget skruva upp tonen och på så vis bidra till polariseringen och en våldsupptrappning. Så det är bäst att jag stannar till här.

Egentligen är det tid att sörja och tid för eftertänksamhet. Och för bön. En eftertänksamhetens bön till svenska folket vore denna enkla vädjan: Överge tanken på att rösta med Sverigedemokraterna.