Vändningen i Kragh-affären en del av NATO-kampanjen?

Debatten kring Martin Kragh har tagit en märklig vändning. Från början handlade den om den vetenskapliga nivån på hans (och Sebastian Åsbergs) artikel "Russia's strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case" i Journal of Strategic Studies 2017. Artikeln anmäldes för oredlighet och Uppsala Universitet överlämnade anmälan till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning. Den bedömdes inte vara exempel på forskningsfusk men omdömet var ändå tämligen förödande då det bland annat konstaterades att "svagheterna (i artikeln) är i så stor grad uppenbara för en noggrann läsare, att det knappast är ett medvetet försök att vilseleda läsaren".

Den vetenskapliga undermåligheten var dock inte det viktigaste. Det andra skälet till den stora uppmärksamheten gällde de namngivna och icke namngivna, men lätt identifierbara, personer som de i artikeln mer eller mindre utpekar som Kremls språkrör. Det var också detta som framkallade en häftig reaktion från inte minst de utpekade men också andra fredsaktivister och företrädare för Miljöpartiet och Vänstern.

De uppfattade sannerligen inte anklagelserna som ringa och håller givetvis inte med bland andra Aaron Korewa som i NATO-bloggen tycker att farhågan om att alla Natomotståndare nu riskerar att bli utpekade som ryska propagandister kan betraktas som ”trams”. Korewa är knuten till McCain Institute for International Leadership vid Arizona University men han skriver också för Stockholm Free World Forum, Svenska Dagbladet och Atlantic Council. Den sistnämnda tankesmedjan är ett sorts nav i hela den här historien och att Korewa också skriver inlägg på NATO-bloggen är förstås signifikativt. Därför är hans blogginlägg från 8/3-19 intressant och jag får anledning att återkomma till det eftersom det ger upphov till en del reflektioner.

Kritiken mot Martin Kraghs undermåliga artikel och de anklagelser som han i denna slungar mot enskilda och organisationer har nu fallit helt i glömska och det har istället uppstått ett allas krig mot Aftonbladet Kultur. Detta efter att Åsa Linderborg även hon kritiserat Kraghs artikel men också rest frågan (inte påståendet som hennes kritiker hävdar) om inte Martin Kragh går främmande makts ärenden, ställd med anledning av uppgifterna om Integrity Initiative. Ett projekt som enligt läckta dokument har som uppgift att svärta ner Natokritiska medier och politiker i Europa. Det var förstås ett misstag och gav Kraghs uppbackare en möjlighet att vända hela diskussionen 90 grader.

Nu etableras istället bilden att det är Martin Kragh som smutskastats av AB och givetvis kom fällningen från PO i fallet med AB:s olyckliga publiceringar om Kulturhuset Stadsteater-VD:n Benny Fredriksson som en gudagåva och används flitigt för att misstänkliggöra allt som skrivs och har skrivits i AB Kultur.

På köpet kunde frågorna kring Integrity Initiative också lättare lämnas obesvarade. Korewa i ovan nämnda inlägg på NATO-bloggen tillhör de som viftar bort uppgifter om projektet och tycker att de inte behöver tas på allvar eftersom det sannolikt är ryska hackers som tagit fram uppgifterna. Detta trots att det i brittisk media framfördes stark kritik mot att Integrity Initiative kampanjat mot Labour och dess partiledare Jeremy Corbyn och att brittiska UD inte har bestridit uppgifternas äkthet utan snarare styrkt dem i en egen utredning av saken. Det vill säga, ett regeringsfinansierat underrättelseprojekt används för att misstänkliggöra det främsta oppositionspartiet och dess ledare. ”Inte alls någon skandal”, säger Korewa. Man kan ju förstås ha den åsikten att det regeringsbärande partiet kan göra vad det vill för att bekämpa sin opposition men det liknar i mina ögon metoder som hörde hemma i Sovjetunionen och som idag tillämpas flitigt i exempelvis Ryssland. 

Lika bortglömt i Kragh-debatten är nu den rapport som publicerades hösten 2018 av Atlantic Council med titeln ”Kremls Trojan Horses” i vilken Henrik Sundbom, som haft tätt samröre med Kragh, stod för ett kapitel om Sverige och i detta i princip upprepade Kraghs anklagelser. Där finns bland andra den Mp-tjänsteman, liksom i Kraghs artikel, med bland dem som anklagas för att gå Kremls ärenden vilket föranledde honom att gå ut med sitt namn (som de flesta initierade redan visste) i ett försök att rentvå det en andra gång. Han var förvisso redan rentvådd av Säpo som avfärdat alla anklagelser mot honom men det hindrade ju inte Sundbom för att använda uppgifterna igen. Det är ju så det fungerar med falska anklagelser (och fake news). De får eget liv och upprepas igen och igen trots dementier och motbevisning.

Även våra nordiska grannländer blev granskade i rapporten vilket i NATO-landet Norge bemöttes med häftig kritik i norska medier, bland annat från förre Höyre-ledaren Kåre Willoch som ansåg att dess innehåll angrep den fria opinionsbildningen. Samma invändning kan givetvis göras för innehållet i det svenska kapitlet, som alltså till stora delar var identiskt med det som Kragh publicerade i sin artikel. 

Attacker mot fredsrörelsen och NATO-kritiker

Själv ser jag det som en kampanj som förs på bred front sedan ett par år tillbaka och med ibland ganska försåtliga metoder. DN var bland de första att sätta riktmärke när de före detta svenska toppdiplomaterna Hans Blix och Sven Hirdman i en ledare den 20/3-16 kallades för ”Putins svenska brigad” eftersom de argumenterade emot svenskt NATO-medlemskap. De namngavs inte men då det hänvisade till ett seminarium om Ryssland och Östersjöregionen på Utrikespolitiska Institutet. Det var således inte svårt att lista ut vilka det handlade om och DN fick ändra rubriksättningen vid senare tillfälle. Det var trots allt respekterade diplomater som avsågs. Om fredsaktivister av ”lägre rang” är det dock mindre nogräknat vad som skrivs och rubriksättningen kan sättas i liknande stil, det vill säga att använda uttryck som ”Putins/Kremls nyttiga idioter” som exempelvis Södermanlands Nyheter 28/8-17, HD 8/9-17, eller Claes Arvidsson i Svd 13/2-19 med flera.

En annan försåtlig metod är exempelvis att förse ordet fredsvänner med citationstecken som Korewa gör i NATO-bloggen för att på detta sätt ironisera över fredsvänners verkliga agenda. Sällan är den utpekade gruppen mer preciserad än vara just fredsvänner och blir därmed också svepande över ett helt spektrum fredsaktivister. Det är en metod som används av flera andra NATO-förespråkare, bland andra Erik Thyselius som varit projektledare på Frivärld och numera knuten till mediaföretaget Axess och som tidigare skrev återkommande i SvD. Den 11sep2017 skrev han i SvD att Fredsrörelsen är ”Kremls bästa vän i Sverige”, fast i rubriksättningen hade Fredsrörelsen satts inom citattecken. Antydande alltså att den inte egentligen skulle vara det den utger sig för att vara. Nato-entusiasten Per T Ohlsson använder det också när han närmast ursinnigt angriper aktionsgruppen Nej till Nato i HD/Sydsvenskan (26/8-18) och kallar dess medlemmar för ”självutnämnda fredsvänner” vars främsta avsikt enligt Ohlsson är att ”störa relationen till Nato”. En anonym ledare i BoråsTidning (18/5-18) går längre än så när den påstår att många ”så kallade fredsvänner” gör vad de kan för att motverka och misstänkliggöra Sveriges samövande med ”andra demokratier inom ramen för Natos partnerskap för fred”; att dessa ”fredsvänner” inbegriper allt ”från före detta ministrar och riksdagsledamöter till gatuaktivister”; samt att dessa ”fredsvänner” gärna försvarar ”ett allt aggressivare och mer auktoritärt Ryssland och dess militära uppbyggnad”. 

En absurd anklagelse som också syntes i flera artiklar före fredsmötet Åland17 som hölls i Mariehamn i september 2017 samtidigt med den NATO-ledda övningen Aurora17 och den ryska Zapad17. Patrik Oksanen skrev då i Gefle Dagblad att ”fredsaktivisterna” (jo med citationstecken kring) skulle bidra till att ”öka spänningen i området”. Ett fullkomligt horribelt påstående om ett möte som samlade svenskar, finnar och ryssar till samtal om fredsfrämjande åtgärder som kan bidra till avspänning mellan folken med förhoppningen att det ska sprida sig till makthavarna i respektive länder. Jag var själv med och skrev om det här på denna blogg. Bland de ryska deltagarna fanns åtminstone två som befann sig i exil i Sverige för sina åsikters skull och flera av de övriga hade antingen suttit i fängelse eller åtminstone häkte och hade myndigheternas ögon på sig. De påstods hemma att gå USA:s ärenden genom att delta i mötet på Åland och i svenska och finska medier påstods de vara Putin-agenter. Sannolikt finns intresse från både USA och Ryssland att underblåsa fiendskap och misstänksamhet så vi lär få mer av den här varan.

Denna typ av fria fantasier eller svepande anklagelser slungas nu allt tätare och i allt fler olika sammanhang.

Kampanj för NATO och svenskt medlemskap i NATO?

Det ser onekligen ut som en kampanj styrd från USA när Washington Post på sin förstasida publicerar en svartlista över 200 webbsidor som framtagits av den anonymt drivna researchgruppen PropOrNot. Webbsidorna påstods ha spridit rysk propaganda och de som stod bakom kallades ”nyttiga idioter”. Någon förklaring vilka kriterier som stod bakom denna bedömning gavs inte mer än att om nyhetssajter innehåller kritik av mainstream-medier, EU NATO, Ukraina, judiska personer, USA-allierade, Clinton, Merkel eller andra inom den politiska mittfåran så är det tecken på rysk propaganda.

De läckta dokumenten från Integrity Initiative dyker förstås upp i tankarna. Hur mycket ligger det i detta med en orkestrerad kampanj för att svärta ner Natokritiska medier och politiker i Europa? Det är en av de frågor som nu sopas undan och överröstas av klagokören mot Aftonbladet.

Samtidigt som NATO- och USA-kritik också helt enkelt censureras. Som när Facebook inleder ett samarbete med Atlantic Council (återigen) för att hålla rent från ”fake news”. Vips försvann närmare tusen sajter. Efter stora protester togs en del av dem åter, som Venezuelanalysis, Haiti analysis och Telesur english. Facebook tog också bort delade artiklar från väletablerade tidningar, som exempelvis en i NY Times som handlade om hungersnöden i Jemen, orsakat av bland annat USA/NATO-bomber som släpps över landet av saudiska plan. Negativa bilder av USA/NATO raderas alltså ur Facebook-flödet vilket rimmar illa med den fria opinionsbildning vi anses ha i västvärldens demokratier. 

Det är inte heller bara Atlantic Council som håller ett öga på sociala medier utan även bland andra German Marshall Fund of the United States, GMF, som tipsade CNN att granska en Facebook-sida (”In the Now”) som de inte gillade vilket ledde till att den stängdes ned från Fb men öppnades igen efter stark kritik. De två unga kvinnor som driver sidan kommenterar hela affären ganska kvickt och slagfärdigt på twitter och ger också en liten snabblektion i hur det kan gå till när fri opinionsbildning kvävs på ett subtilare sätt än i diktaturer. Svenska UD sponsrar f.ö. GMF med pengar och i storleksordningen mellan en halv till en miljon USD förra året.

Här i Sverige ser vi dock om och om igen hur kopplingar går mellan FriVärld och Atlantic Council och vidare till publikationer som framför allt SvD men också annan liberal press. Det ingår förvisso i idén om fritt meningsutbyte att kunna föra fram åsikter för eller emot något men det måste ändå noteras att det knappast är ett resultat av slumpens skördar att vi översköljts av NATO-propaganda just de två-tre senaste åren. Det jag här kallar kampanjen vill jag påstå tog fart under 2017 då stora militärövningar hölls i väst som öst och då Sverige övervägde att underteckna FN:s resolution om kärnvapenförbud, ungefär vid samma tid också som Sverige just ingått ett värdlandsavtal med NATO.

Överallt dyker tankesmedjan Atlantic Council upp. Jag skrev om detta institut redan i januari 2016 - då jag för övrigt bodde en tid i Ukraina och såg på saken därifrån – och noterade då hur en av dess svenska medarbetare, Albin Aronsson, skrivit en artikel publicerad i Newsweek i vilken han öppet uppmanar NATO:s medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.

Bland donatorerna till Atlantic Council finns, förutom ett antal vapentillverkande företag, också en rad stater varav USA förstås är den största. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet”. Den svenska näringslivsfinansierade tankesmedjan FriVärld har frekvent utbyte med Atlantic Council och har som mål att Sverige och Finland ska gå med i NATO och säger sig därför vilja föra ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”.

Den stora frågan är bara om FriVärld, Atlantic Council och andra som nu bedriver hetskampanj mot fredsrörelsen är intresserade av ett fritt meningsutbyte om frågan? Eller om de sakta men säkert vill mala ned NATO-motståndet genom demonisering av såväl Ryssland som fredsrörelsen och dess aktiva? En fråga är också varför svenska UD donerar till tankesmedjan i storleksordning mellan 100.000-250.000 USD årligen? En fråga som för övrigt ställts till utrikesminister Margot Wallström som endast levererade ett intetsägande svar.

Tankesmedjor och stater utan agenda?

Aaron Korewa, för att återkomma till honom, anser i tidigare nämnda inlägg på NATO-bloggen att det är ”naivt” av Åsa Linderborg i AB att påstå att ”alla har en agenda”. Det är förvisso ett lite svepande påstående men det intressanta är att Korewa på sin NATO-blogg och de övriga i den här NATO-kören ser sig som, eller i vart fall påstår sig vara, helt åsiktsneutrala och inte - till skillnad från meningsmotståndarna – har någon agenda. Frågan är om Korewa på fullt allvar tycker att NATO-bloggen är åsiktsneutral? Det vore i sammanhanget det mest naiva, men nästan mer önskvärt än om det istället är en del av en fullt medveten kampanj av lögner och halvsanningar som påverkar oss i våra val, riksdagsvalet i höstas, EU-valet som kommer och i en eventuellt framtida folkomröstning om NATO-medlemskap. Jag tror nämligen att en sådan kommer inom ungefär 3-4 års tid (kom ihåg var ni läste det först 😊).

Det står givetvis alla fritt att tala för ett svenskt NATO-medlemskap men det måste också vara tillåtet att vara emot (?). Nu säger Kragh själv att målet med kritiken mot honom är att få honom att sluta forska. Patrik Oksanen har påstått att det är många som aktar sig för att skriva kritiskt om Ryssland för att de riskerar påhopp. Det är ju ett intressant påstående i den pågående diskussionen där nu den ”massiva kritik” mot AB, som Korewa listar på sin blogg, snarare visar att förhållandet är precis det motsatta. Det vill säga hur Karin Ohlsson i Expressen, Patrik Oksanen i sina landsortstidningar, och SvD med en serie artiklar av Claes Arvidsson, Lisa Irenius, Olof Ehrenkrona och Mathias Ståhle öser galla över AB och sprider bilden av att Aftonbladets kulturchef gör sig till en ”nyttig idiot för Kreml”, för att direkt citera Korewa, som också tillägger att han hoppas att kritiken blivit ”tillräckligt stark för att något liknande inte ska upprepar på Aftonbladet Kultur”. Det vill säga vad han ser som förtal av forskare och spridande av rysk desinformation via en ”stor medieplattform”.

I förhållande till fredsrörelsens resurser vill jag påstå att den medieplattform som dessa kritiker av AB har att tillgå är förkrossande. För att inte tala om institutioner som har stöd av NATO-pengar och amerikanska statens. Så när Aftonbladet Kultur nu har skrämts till tystnad (?), ja vad finns det då för kanaler för NATO-motståndet att tillgå?

Hoten från USA ökar medan Rysslands militärutgifter minskar kraftigt

Ja, där hajade nog många till över rubriksättningen till detta inlägg (?).

- Vad är detta? Fake News, tänker säkert några. Här sprids ”vinklade nyheter”, tänker säkert flera. Kanske något för Vinnova att titta närmare på?   

Hur kommer ett eventuellt framtida digitalt granskningsverktyg att reagera på en sådan rubrik som så totalt avviker från de etablerade mediernas narrativ? Med böter kanske? Det är hur som helst betänkligt att det läggs så stort krut på att avväpna alternativa opinionsbildare medan de etablerade mediehusen i stort sett fritt kan styra debatt och opinion med mer eller mindre subtila former av vinklade nyheter. Framför allt då med en rubriksättning som leder läsarna in i vissa tankebanor. 

Jo, min rubrik är förstås avsiktligt vinklad för att illustrera en poäng. Men den är i sak helt riktig. Den som tvivlar kan ju bara titta in på twitter-kontot för USA:s överbefälhavare Donald Trump, och notera USA:s ”hemliga brev” som med vagt förtäckta hot varnade Sverige från att skriva på FN:s konvention om kärnvapenförbud. Att Rysslands försvarsutgifter minskar, såväl i faktiska tal som i andel av BNP, är faktauppgifter från flera erkända källor. Min rubrik är också konstruerad enligt samma strategi som de etablerade mediehusen har använt i årtionden åtminstone. De har blivit allt skickligare bara, väl medvetna om rubrikens makt.

En studie genomförd vid Columbia University ifjol visar att 59 procent av alla artiklar som sprids i sociala medier delas utan att läsas. Det vill säga att läsaren nöjer sig med rubriken/ingressen. Fenomenet bör inte skilja sig väsentligt mellan nyheter i papperstidningar respektive nätversioner. Det är rubriken som majoriteten kommer ihåg och som bidrar starkt till skapandet, alternativt befästandet, samt spridningen av en uppfattning eller en viss diskurs eller narrativ. 

En annan rubrik som skulle ha kunnat florera på sistone är ”Svenskarnas Nato-motstånd ökar”, eller något liknande. Någon sådan har jag inte sett bland de stora mediehusens publikationer, men däremot följande:

”Nato-motståndarna tror på hjälp från Nato om Sverige hotas” (rubrik DN 2018-01-06)

”Hälften hoppas på hjälp från Nato” (Sydsvenskan 2018-01-06)

”Hälften av svenskarna hoppas på hjälp av Nato” (SvD 2018-01-06)

”Cyniskt Nato-nej” (Smålandsposten 2018-01-08)

Det är en intressant rubriksättning. DN/Ipsos undersökning av den svenska Nato-opinionen visar att 4 % fler är motståndare till svenskt Nato-medlemskap än vid samma tidpunkt för ett år sedan. Det är en ganska kraftig tillbakagång för Nato-förespråkarna, med DN och SvD i spetsen, tillsammans med flera partier på högerkanten anförda av Moderater och Liberaler. Men i de stora tidningarnas rubriker är det den sekundära följdfrågan som projiceras, och till och med förvanskas. Ipsos följdfråga lyder:

”Om Sverige utsattes för ett akut militärt hot av främmande makt, tror du då att Nato skulle komma till Sveriges hjälp, eller tror du inte det?”.

Här har ungefär hälften svarat att de tror att Nato skulle ”komma till Sveriges hjälp”. 

”Paradoxalt”, säger David Ahlin vid Ipsos till DN. Det ligger något i det men så som frågan formulerats kan det finnas flera olika skäl att svara ja. Att tro är inte heller detsamma som hoppas. Trots det har rubriksättaren vid SvD och Sydsvenskan gjort den tolkningen och förvandlat tron till hopp. Dessutom bygger hela frågeställningen på ett antagande, nämligen att främmande makt aldrig skulle kunna vara Nato. Om vi utgår ifrån att Sverige faktiskt ÄR alliansfritt måste vi också räkna in alla främmande makters ”akuta militära hot”. Vem vet vad som händer om tio år? Hur tillförlitlig är Donald Trump som överbefälhavare för det ledande Nato-landet USA? Hotbrevet till Sveriges regering angående den eventuella underskriften av FN:s konvention om kärnvapenförbud visar att det inte bara är Ryssland som bryr sig om vad vi gör. Kanske blir Sverige snart av USA betraktat som ett ”skithålsland”? Ett land man kan hotamed förgörelse? OK, det är kanske idag inte särskilt sannolikt, men vem kan förutse framtiden helt och hållet? I ett alliansfritt land bör alla tänkbara möjliga utvecklingar finnas med i planeringen. Ipsos har uppenbarligen redan tagit ställning varifrån eventuella framtida ”akuta militära hot” INTE kan komma ifrån. Det är också ett sätt att leda diskursen in på ett visst spår och cementera en verklighetsuppfattning. DN är också snabba med att följa upp det hela, som i gårdagens ledare med rubriken ”Inga garantier utan medlemskap, i vilken Gunnar Jonsson skriver att ”Nato är det naturliga steget”. Med hänvisning alltså till Ipsos undersökning och ”tron” på Nato-hjälp. Att Nato-motståndet ökat föranleder alltså ingen reflektion utan svenskt medlemskap i Nato är den enda väg som är tänkbar för DN, SvD och andra ledande publikationer. Möjligen har de fastnat i en filterbubbla? 

Smålandsposten drar hur som helst än mer långtgående slutsatser av Ipsos undersökningsresultat och visar dessutom öppet förakt för motståndet:

”Natos kritiker tar för givet att Sverige skall åka militär snålskjuts på andra länder. Det är inte någon särskilt hedersam inställning”.

Ingen gör någon analys av varför motståndet ökat trots intensivt kampanjande från politiker och media. Det är förstås ett bittert piller att svälja för opinionsmakarna (Mikael Holmström är författare till DN-artikeln om Ipsos undersökning och en av de ivrigaste Nato-förespråkarna) som därför skyndar förbi det hela och koncentrerar sig på sura kommentarer om undersökningens fråga 2. Dessutom är rubriksättningen som innehåller ordet ”hoppas” närmast bedräglig. Kanske inte riktigt ”Fake News” men åtminstone helt klart ”vinklade nyheter”. Det vill säga något som nu statliga Vinnova, i samarbete med SvT/SR, Bonnierhuset och Schibsted, har sagt sig vilja motarbeta. Det kan ju bli lite knepigt eftersom SvD ägs av Schibsted. SvD som idag fortsätter på linjen ”vinklade nyheter” och strategin med vinklad rubriksättning.

Nyheten i dagens SvD, uppslaget stort på förstasidan, är enligt rubriksättningen att ”Ryssland storsatsar på modernare kärnvapen”. Förvisso sannolikt, vilket för övrigt visar hur viktigt det vore med ett kärnvapenförbud, men inte helt säkert sant eftersom det bygger på kvalificerade gissningar. Om det är det är det kanske ett ryskt svar på att USA påbörjat en liknande uppdatering av sin kärnvapenarsenal, vilket lett till en ökning av USA:s militärutgifter 2016, i motsats till Rysslands nedåtgående kurva. Vilket leder in oss på rubrikuppgiftens källa, en undersökning av Rysslands militärutgifter som, framgår det av artikelns brödtext, minskat sedan 2015 och förväntas minska ytterligare de kommande två åren, räknat i andel av BNP. I miljarder dollar beräknas de gå ned från 86,3 miljarder år 2015 till 66 miljarder år 2019. En ganska rejäl minskning alltså. Att jämföras med USA:s 611 miljarder dollar år 2016 eller för den delen Nato-ländernas samlade utgifter samma år på 881 miljarder dollar. Inuti tidningen, uppslagen över två sidor, är artikeln om Ryssland rubricerad: ”Putins tioårsplan: Rustar med kärnvapenstyrkor och robotar”. Om det är sant bör alltså minskningen totalt av de ryska militära utgifterna innebära en kraftig nedskärning av de konventionella militära styrkorna? Här sätter jag frågetecken eftersom ingen egentligen riktigt vet. Den som orkar läsa den tvåsidiga artikeln får nämligen veta att det ryska beväpningsprogrammet är hemligt och att rubrikerna bygger på läckor och skärvor av uppgifter som analytiker i väst har pusslat ihop för att komma fram till slutsatsen om kärnvapensatsningen. Detta enligt Tomas Malmlöf på FOI, expert på rysk försvarsmateriel. Trots osäkerheten skriver artikelförfattaren Jonas Gummesson: ”Klart är att den massiva militära upprustningen fortsätter även om ekonomin är en bromskloss”. En märklig slutsats givet de faktauppgifter om kraftigt minskande andel av BNP för de ryska militärutgifterna, som trots allt förekommer i samma tidning, men som i själva artikeln inte kommenteras alls. Istället tillägger Gummesson: ”Fortsatt militär upprustning på den ryska sidan innebär också att det militära trycket skärps ytterligare i Sveriges närområde runt Östersjön”.

Tidningen innehåller förutom detta idag också en ledare med rubriken ”Militära hot i Norden kan inte uteslutas” skriven av översten Bo Hugemark, som menar att ”slutsatsen är given”: ”Det välkomna militära samarbetet mellan Sverige och Finland måste för att ge en krigsavhållande effekt kompletteras med att de två länderna blir medlemmar i Nato”.  

Vinklade nyheter handlar för det mesta ganska lite om falska påståenden utan mer om rubriksättning, urval av fakta och källor och frekvens av artiklar som bara varieras i enlighet med ett visst narrativ. Något som troligen påverkar opinionsbildningen betydligt mer än uppenbart falska nyheter som oftast snabbt avslöjas och drar ett löjets skimmer över de som tagit dem på allvar. Men som förmodligen inte kan matas in i Vinnovas digitala verktyg som ska skydda oss från ”filterbubblor”. Det kan vara värt att tänka på. Inte minst när det gäller debatten om ett svenskt Nato-medlemskap.