Patrik Oksanens ”fria värld”

Nu är han igång igen, Patrik Oksanen. I en ledare i SvD kallar han personer som KG Hammar, Gudrun Schyman, Sven Hirdman och Janine OKeeffe för ”nyttiga idioter” och i rubriksättningen påstås att de ”lånar ut sina namn till Kreml”. Hammar är före detta ärkebiskop, Schyman före detta partiledare för Vänsterpartiet, Sven Hirdman före detta toppdiplomat och OKeeffe är miljöpartist och aktiv i Greta Thunbergs Fridays for Future.

Anklagelsen är helt befängd men bottnar i att dessa personer, utan att ha speciellt många gemensamma nämnare i övrigt, deltar i en web-konferens, med start igår, arrangerat av Folk & Fred med bland annat programpunkten ”Vilka hot finns det mot Sverige”. Oksanen kallar det en ”trollkonferens” och namnger ett antal deltagare som han med metoden guilt-by-association eller insinuationer försöker knyta till Kreml. Organisationen Folk och Fred kallar han helt grundlöst för ”Kremlvänner”.

Det som stör honom mest är att konferensen äger rum ungefär samtidigt med Folk och Försvars betydligt mer resursstarka rikskonferens som öppnat idag. Han går till och med så långt att han påstår att organisationen Folk och Fred skulle ha bildats enkom för att ”störa just Folk och Försvars rikskonferens”. Det är en ful omskrivning av det syfte som Folk och Fred öppet anger på sin hemsida:

”Nätverket Folk och Fred har som syfte att arrangera återkommande folkliga möten i Sälen i samband med mötet Folk och Försvar samt folkbildning och aktioner i frågor av brett gemensamt intresse.”

Oksanen skulle lika gärna kunna klaga över att det finns en mångfald av organisationer som väljer att hålla konferenser, seminarier och föreläsningar under Almedalsveckan i Visby varje år. Självfallet är det en strategi som används för att få maximal medial uppmärksamhet och för att passa på när frågorna och fred och säkerhet debatteras, vilket inte är särdeles ofta.

Men Oksanen och många andra som får göra sina röster hörda på Folk och Försvars rikskonferens och även annars har stora resurser till sitt förfogande att driva sin åsikt vill uppenbarligen inte ha någon debatt. Det vill säga det som Oksanen kallar att ”störa”. Hur ska man annars tolka detta envisa nedsvärtande av alla personer som har åsikter som avviker från Oksanens?

Det är nämligen inte första gången han ger sig på freds- och miljörörelsen. Förra gången var för nästan två år sedan och då namngav han även mig i sin ledare i tidningen Hela Hälsingland. Någon saklig kritik gav han inte utan nämnde bara namnet så att säga i förbifarten. Det är den metod han använder. Jag skrev då en kommentar på denna blogg.

Nu har Oksanen tutat samma toner i megafonen i flera år men tilldelats en större sådan i och med att han blivit ledarskribent i SvD, en av Sveriges största tidningar. Det är mycket olyckligt.

En fri värld med en fri debatt?

Det är ingen hemlighet att Patrik Oksanen är knuten till det som kallas Fri Värld, en tankesmedja som finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv och ironiskt nog har som uttalat syfte att ”stimulera och bredda den utrikespolitiska debatten”. Trots detta gör den allt för att skjuta alla debattörer som har andra åsikter än de själva i sank.

En fri värld brukar traditionellt karaktäriseras av åsiktsfrihet, tryckfrihet, organisationsfrihet och en fri debatt samt att en hyfsat mångskiftande palett av partier och åsiktsriktningar finns att välja mellan i fria val. Det är liksom hela idén med den valfrihet som i alla andra sammanhang brukar hållas helig av liberaler men av någon anledning inte just när det gäller säkerhetspolitik. Om nu Fri Värld ser sig som liberala? Men det har i vart fall ett temaområde, av totalt tre, som går under benämningen ”hot mot den liberala demokratin”.

Ett sådant hot är naturligtvis att kväva all seriös debatt om vad säkerhetspolitiken ska innehålla och att med fula mediala knep försöka desavouera all opposition till dess egna hållning. Folk och Fred vill bevara alliansfriheten och stärka civilförsvaret, stoppa kapprustningen samt inkludera andra hot än militära i det säkerhetspolitiska samtalet. Bland annat pandemier och klimatförändringar. Ska det nu vara Kremls hållning? Nej givetvis inte.

Däremot är USA och Nato klart intresserade av att Sverige skärper sin fiendskap till Ryssland och därmed involveras i den retoriska kamp som supermakterna för i en allt mer farligt uppskruvad ton.

Oksanen lånar bekymmerslöst sitt namn till USA och Nato

Jag lånar inte gärna Oksanens retorik men i det här fallet är det befogat. Det är nämligen inte heller någon hemlighet att Fri Värld har klara kopplingar till den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council (AC). Det som Oksanen nu i SvD uttrycker kan ses som ett litet koncentrat av det som tidigare Martin Kragh har producerat samt det Henrik Sundbom skrev i ett kapitel i AC:s publikation ”Kremlins Trojan Horses 3.0”, publicerad i december 2018. Något jag då också kommenterade på denna blogg.

Det är samma typ av insinuationer, delvis helt desamma, och delvis samma personer som angrips. Tanken är förstås att droppen ska urholka stenen.

Det är nämligen inte heller någon hemlighet vad Atlantic Councils syfte är. Ett projekt som har band till AC är bland andra FutureNato som också är sponsrat av just Nato men också bland andra Raytheon, en av världens ledande tillverkare och leverantörer av robotvapen.

AC har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet”.

Formellt sett är AC fristående från stater och Nato men kopplingarna, inte bara finansiellt, är betydligt fler än ovan nämnda. De finansieras också av många företag inom vapen- och säkerhetsbranscher samt stater som i synnerhet Storbritannien och Förenade Arabemiraten. Men även Sverige som sedan 2013 ger minst 100 tusen USD varje år till tankesmedjan för att de ska förse regeringen med analysmaterial (!). Jag vet inte vilken typ av material detta handlar om men en del av det AC publicerar görs i uppenbart syfte att påverka den svenska opinionen i frågan om Nato-medlemskap.

Fri Värld har som ett av tre temaområden ”säkerheten vid Östersjön” och är öppna med att de ser ett svenskt och finskt NATO-medlemskap är den bästa garanten för denna.

Det står dem, inklusive Patrik Oksanen, givetvis helt fritt att tycka. Men det MÅSTE också, om vi ska anse oss leva i en fri värld, visas respekt för att en del har en annan åsikt. Själv håller jag exempelvis inte med Folk och Fred bland annat på punkten att nedrustning är bästa alternativet till Nato-medlemskap. Men när personangreppen ersätter den sakliga argumentationen så befinner vi oss på ett sluttande plan. Jag börjar själv känna obehag inför att lägga ut inlägg som denna på min blogg. Blir jag uthängd av Oksanen i nästa SvD-ledare med någon insinuation som jag inte har resurser att bemöta effektivt?

Det är också betänkligt att stärkta säkerhetspolitiska band till USA med självklarhet ses som så bekymmersfri. Just när den sittande presidenten Trump i princip uppmanat till stormning av folkrepresentationens hus och när talmannen Nancy Pelosi försökt ta ifrån honom avfyringskoderna till kärnvapnen.

Martin Kraghs nya doktrin; överdrivna teorier om Kremls kapacitet till infiltration (??)

Rysslandsforskaren Martin Kragh skriver i en understreckare i SvD 24/4 2019 följande, med anledning av publiceringen av den s.k. Mueller-rapporten om misstänkt rysk inblandning i amerikanska presidentvalet:

”Muellers utredning utgör ett välkommet korrektiv till de överdrivna teorierna om Kremls kapacitet till infiltration av andra länder som blivit a´la mode alltsedan Clintons förlust hösten 2016. Idén om en konspiration mellan Trump och Kreml föreföll alltid långsökt … […] Utredningen är även en påminnelse om att Putin inte är någon kungamakare, med förmågor och ambitioner som på något vis skulle sakna motstycke”.

Härvidlag har han gjort en analys av läget som motsäger det mesta han själv, tillsammans med Sebastian Åberg, skrev i sin famösa artikel publicerad i Journal of Strategic Studies i januari 2017 och som blivit omdebatterad i två omgångar skulle man kunna säga, med ett sorts crescendo under denna vinter då framför allt Åsa Linderborg och Kragh hamnade på kollisionskurs med varandra. En till vissa delar personlig tvekamp som Kragh till slut vann, med hjälp av ett antal liberala och centerpartistiska tidningar bakom sig, bland andra SvD.

Den aktuella understreckaren är tämligen oklanderlig och läsvärd men också intressant på åtminstone två specifika sätt. Det ena är alltså den analys som sammanfattas genom citaten här ovan. Den kan jämföras med artikeln i Journal of Strategic Studies där han anklagade Svenska Freds, Miljöpartiet, ett antal privatpersoner, Aftonbladet, tidningen Miljömagasinet och andra för att vara Kremls redskap.

I artikeln påstods att Ryssland genom vad man betecknar ”aktiva åtgärder” mobiliserar ”lokala aktörer och agenter” och utöva inflytande på politiska partier, NGOer och media i Sverige. Dessa ”aktiva åtgärder” ska syfta till att styra beslutsfattare i en riktning som faller Kreml i smaken. Bland annat nämns i artikeln explicit vad Kragh kallar ”desinformation” om Sveriges värdlandsavtal med Nato som skulle ha spridits av Svenska Freds, Miljöpartiet (där särskilt fyra namngivna personer pekas ut), Vänstern, samt pensionerade diplomater knutna till Socialdemokraterna. Det han kallar desinformation har vid senare granskning visat sig vila på felaktig grund då Kragh/Åsberg avsiktligt eller oavsiktligt citerat fel eller läst fel då de i artikeln påstod att de nämnda organisationerna och personerna skulle påstått att Nato i och med värdlandsavtalet får tillstånd att placera kärnvapen på svenskt territorium. Något som artikelförfattarnas noter inte gav grund till att påstå, vilket framgick av senare granskning. Aftonbladet Kultur påstods vidare sedan 2013 ha varit den främsta spridaren av ”pro-Kreml narrativ”, vilket grundade sig på artiklar som handlat om fascism i Ukraina, kritik av Carl Bildt eller kritik av EU och Nato. Således ämnen som torde utgöra fullt legitima inlägg i debatter där det i ett land med fri opinionsbildning, som Sverige, måste få argumenteras för och emot diverse företeelser och sakförhållanden utan att de för den sakens skull måste innebära ”desinformation” eller vidarebefordran av främmande makts åsikter. Låt vara att dessa ibland kan sammanfalla. Kragh/Åsberg fortsätter i sin artikel att peka ut privatpersoner på ett sätt som är högst tveksamt i vetenskapliga sammanhang och dessutom på mycket lösa och ofta felaktiga grunder. Mestadels konspirationsteorier och med hjälp av ”anonyma källor”, vilket vanligen är mer eller mindre tabu i vetenskapliga sammanhang. Allt detta är förstås glömt nu när debatten om Martin Kragh utvecklats till en drevliknande allas strid mot Aftonbladet och Åsa Linderborg.

Slutsatsen i artikeln utmynnar i att Ryssland ökat sin aktivitet för att influera svensk opinion och svenska politiker framför allt när det gäller vidare svensk integration med Nato. Det kan knappast läsas på annat sätt än att Kragh/Åsberg menar att det parlamentariska motstånd som framkom i riksdagen när värdlandsavtalet debatterades och röstades om skulle vara grundat på rysk desinformation och påtryckningar. De skriver bland annat detta:

”In May 2016, an alteration in the votes among a fraction of Green Party and Social Democrat members of parliament would have sufficed to shift the scales towards the majority against the NATO host agreement. Therefore, as long as russian decision makers are convinced that active measures can influence political processes in a target country on the margin, these measures are likely to continue”.

Vilket alltså nu kan ställas mot citatet från understreckaren i SvD: ”Muellers utredning utgör ett välkommet korrektiv till de överdrivna teorierna om Kremls kapacitet till infiltration av andra länder som blivit a´la mode alltsedan Clintons förlust hösten 2016”.

Den andra intressanta observationen jag inledde med att peka ut är det faktum att Martin Kragh ges utrymme på en helsida i SvD. Det tarvar förstås en liten förklaring.

I Expressen den 27/2-19 säger Kragh om kritiken mot hans artikel i Journal of Strategic Studies är att den är tänkt att få honom att sluta forska.

Patrik Oksanen har dessförinnan påbörjat ett liknande resonemang i en lång ledare i HelaHälsingland 12/2-19 där han säger ungefär samma sak, att ”syftet med attackerna är att Ryssland vill tysta det fria ordet och experter med kunskap om rysk påverkan”.

Karin Olsson i Expressen skrev den 23/2-19 att; ”Så har den som från början ville så tvivel kring hans oberoende och redlighet vunnit. Alla som framöver googlar Kraghs namn kommer få lögnerna högt i sökträffarna hos Google, på grund av Aftonbladets digitala professionalitet och den perfekt sökmotoroptimerade rubriken”.

Ett gäng forskare fick utrymme i SvD att försvara Kragh och hävdar i sin slutkläm att flera forskare avböjt att skriva under ”av rädsla att själva bli måltavlor” och uttrycker farhågan att färre forskare i framtiden kommer att våga ägna sig åt forskning om ”auktoritära staters desinformationskampanjer”.

En handfull äldre forskare spär på i Expressen 6/3-19 med att säga att ”denna förtalskampanj är farlig eftersom den riskerar att skrämma bort yngre forskare och skribenter från att ägna sig åt ämnet Ryssland”.

Lisa Irenius skriver i SvD 14/2-19 att kritiken mot Kragh i förlängningen kan ”leda till att forskare och journalister inte ens vågar närma sig ett så laddat ämne som Ryssland”.

Det bör då glädja dessa skribenter och forskare att Martin Kragh fått mer utrymme än någonsin på sistone att försvara sin forskning och skriva kring ämnet Ryssland. Förutom den nämnda understreckaren i SvD 24/4 och den långa intervjun i Expressen 27/2-19 har han framträtt i magasinet OmVärlden den 19/2-19; skrivit om organiserad brottslighet i Ryssland i SvD 20/3-19; uttalat sig i SR:s radioprogram "Studio Ett" 21/3-19; gett en lång intervju till SvD 30/3-19; recenserat en bok av Tim Snyder i SvD 8/4-19; och intervjuats av TT om sin syn på Löfvens möte med Putin i en lång rad tidningar alltifrån Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Smålandsposten 8/4-19 och 9/4-19 till Expressen och Aftonbladet (!) 9/4-19.

Någon större fara för framtidens granskning av Ryssland tycks det alltså inte vara. Däremot kan man undra över framtiden för Nato-kritik? Någon som tycker att den har fått alltför mycket utrymme på sista tiden? Är det längre någon som vågar framföra den? Eller ens närma sig ämnet?