Martin Kraghs nya doktrin; överdrivna teorier om Kremls kapacitet till infiltration (??)

Rysslandsforskaren Martin Kragh skriver i en understreckare i SvD 24/4 2019 följande, med anledning av publiceringen av den s.k. Mueller-rapporten om misstänkt rysk inblandning i amerikanska presidentvalet:

”Muellers utredning utgör ett välkommet korrektiv till de överdrivna teorierna om Kremls kapacitet till infiltration av andra länder som blivit a´la mode alltsedan Clintons förlust hösten 2016. Idén om en konspiration mellan Trump och Kreml föreföll alltid långsökt … […] Utredningen är även en påminnelse om att Putin inte är någon kungamakare, med förmågor och ambitioner som på något vis skulle sakna motstycke”.

Härvidlag har han gjort en analys av läget som motsäger det mesta han själv, tillsammans med Sebastian Åberg, skrev i sin famösa artikel publicerad i Journal of Strategic Studies i januari 2017 och som blivit omdebatterad i två omgångar skulle man kunna säga, med ett sorts crescendo under denna vinter då framför allt Åsa Linderborg och Kragh hamnade på kollisionskurs med varandra. En till vissa delar personlig tvekamp som Kragh till slut vann, med hjälp av ett antal liberala och centerpartistiska tidningar bakom sig, bland andra SvD.

Den aktuella understreckaren är tämligen oklanderlig och läsvärd men också intressant på åtminstone två specifika sätt. Det ena är alltså den analys som sammanfattas genom citaten här ovan. Den kan jämföras med artikeln i Journal of Strategic Studies där han anklagade Svenska Freds, Miljöpartiet, ett antal privatpersoner, Aftonbladet, tidningen Miljömagasinet och andra för att vara Kremls redskap.

I artikeln påstods att Ryssland genom vad man betecknar ”aktiva åtgärder” mobiliserar ”lokala aktörer och agenter” och utöva inflytande på politiska partier, NGOer och media i Sverige. Dessa ”aktiva åtgärder” ska syfta till att styra beslutsfattare i en riktning som faller Kreml i smaken. Bland annat nämns i artikeln explicit vad Kragh kallar ”desinformation” om Sveriges värdlandsavtal med Nato som skulle ha spridits av Svenska Freds, Miljöpartiet (där särskilt fyra namngivna personer pekas ut), Vänstern, samt pensionerade diplomater knutna till Socialdemokraterna. Det han kallar desinformation har vid senare granskning visat sig vila på felaktig grund då Kragh/Åsberg avsiktligt eller oavsiktligt citerat fel eller läst fel då de i artikeln påstod att de nämnda organisationerna och personerna skulle påstått att Nato i och med värdlandsavtalet får tillstånd att placera kärnvapen på svenskt territorium. Något som artikelförfattarnas noter inte gav grund till att påstå, vilket framgick av senare granskning. Aftonbladet Kultur påstods vidare sedan 2013 ha varit den främsta spridaren av ”pro-Kreml narrativ”, vilket grundade sig på artiklar som handlat om fascism i Ukraina, kritik av Carl Bildt eller kritik av EU och Nato. Således ämnen som torde utgöra fullt legitima inlägg i debatter där det i ett land med fri opinionsbildning, som Sverige, måste få argumenteras för och emot diverse företeelser och sakförhållanden utan att de för den sakens skull måste innebära ”desinformation” eller vidarebefordran av främmande makts åsikter. Låt vara att dessa ibland kan sammanfalla. Kragh/Åsberg fortsätter i sin artikel att peka ut privatpersoner på ett sätt som är högst tveksamt i vetenskapliga sammanhang och dessutom på mycket lösa och ofta felaktiga grunder. Mestadels konspirationsteorier och med hjälp av ”anonyma källor”, vilket vanligen är mer eller mindre tabu i vetenskapliga sammanhang. Allt detta är förstås glömt nu när debatten om Martin Kragh utvecklats till en drevliknande allas strid mot Aftonbladet och Åsa Linderborg.

Slutsatsen i artikeln utmynnar i att Ryssland ökat sin aktivitet för att influera svensk opinion och svenska politiker framför allt när det gäller vidare svensk integration med Nato. Det kan knappast läsas på annat sätt än att Kragh/Åsberg menar att det parlamentariska motstånd som framkom i riksdagen när värdlandsavtalet debatterades och röstades om skulle vara grundat på rysk desinformation och påtryckningar. De skriver bland annat detta:

”In May 2016, an alteration in the votes among a fraction of Green Party and Social Democrat members of parliament would have sufficed to shift the scales towards the majority against the NATO host agreement. Therefore, as long as russian decision makers are convinced that active measures can influence political processes in a target country on the margin, these measures are likely to continue”.

Vilket alltså nu kan ställas mot citatet från understreckaren i SvD: ”Muellers utredning utgör ett välkommet korrektiv till de överdrivna teorierna om Kremls kapacitet till infiltration av andra länder som blivit a´la mode alltsedan Clintons förlust hösten 2016”.

Den andra intressanta observationen jag inledde med att peka ut är det faktum att Martin Kragh ges utrymme på en helsida i SvD. Det tarvar förstås en liten förklaring.

I Expressen den 27/2-19 säger Kragh om kritiken mot hans artikel i Journal of Strategic Studies är att den är tänkt att få honom att sluta forska.

Patrik Oksanen har dessförinnan påbörjat ett liknande resonemang i en lång ledare i HelaHälsingland 12/2-19 där han säger ungefär samma sak, att ”syftet med attackerna är att Ryssland vill tysta det fria ordet och experter med kunskap om rysk påverkan”.

Karin Olsson i Expressen skrev den 23/2-19 att; ”Så har den som från början ville så tvivel kring hans oberoende och redlighet vunnit. Alla som framöver googlar Kraghs namn kommer få lögnerna högt i sökträffarna hos Google, på grund av Aftonbladets digitala professionalitet och den perfekt sökmotoroptimerade rubriken”.

Ett gäng forskare fick utrymme i SvD att försvara Kragh och hävdar i sin slutkläm att flera forskare avböjt att skriva under ”av rädsla att själva bli måltavlor” och uttrycker farhågan att färre forskare i framtiden kommer att våga ägna sig åt forskning om ”auktoritära staters desinformationskampanjer”.

En handfull äldre forskare spär på i Expressen 6/3-19 med att säga att ”denna förtalskampanj är farlig eftersom den riskerar att skrämma bort yngre forskare och skribenter från att ägna sig åt ämnet Ryssland”.

Lisa Irenius skriver i SvD 14/2-19 att kritiken mot Kragh i förlängningen kan ”leda till att forskare och journalister inte ens vågar närma sig ett så laddat ämne som Ryssland”.

Det bör då glädja dessa skribenter och forskare att Martin Kragh fått mer utrymme än någonsin på sistone att försvara sin forskning och skriva kring ämnet Ryssland. Förutom den nämnda understreckaren i SvD 24/4 och den långa intervjun i Expressen 27/2-19 har han framträtt i magasinet OmVärlden den 19/2-19; skrivit om organiserad brottslighet i Ryssland i SvD 20/3-19; uttalat sig i SR:s radioprogram "Studio Ett" 21/3-19; gett en lång intervju till SvD 30/3-19; recenserat en bok av Tim Snyder i SvD 8/4-19; och intervjuats av TT om sin syn på Löfvens möte med Putin i en lång rad tidningar alltifrån Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Smålandsposten 8/4-19 och 9/4-19 till Expressen och Aftonbladet (!) 9/4-19.

Någon större fara för framtidens granskning av Ryssland tycks det alltså inte vara. Däremot kan man undra över framtiden för Nato-kritik? Någon som tycker att den har fått alltför mycket utrymme på sista tiden? Är det längre någon som vågar framföra den? Eller ens närma sig ämnet?