Förra året gjorde jag en rundresa med tåg i Ryssland. Under
sommaren och hösten publicerade jag min reseberättelse i ett antal inlägg på
denna blogg men av olika anledningar (främst tidsbrist) blev jag aldrig riktigt
färdig med sista delen, den som handlar om själva huvudmålet för resan; Nizjnij
Novgorod.
Anledningen till resan var ju främst att äntligen få se en
VM-match i fotboll live. Det blev verklighet i denna stad där jag såg Sverige
mot Syd-Korea.
Det kan ju tyckas sent påkommet att publicera den här texten
nu men det har gnagt i mig länge att det aldrig blivit av. Jag gillar inte
ofullbordade projekt. Så åtminstone för min egen sinnesfrids skull känns det
helt relevant att göra det nu, trots dröjsmålet. Det finns också en hel del att
säga om staden förutom att där spelades fotboll förra sommaren.
 |
| Egen bild. Nizhnij Novgorod visade sig från sin bästa sida vid vårt besök sommaren 2018. |
Del 8 Nizjnij
Novgorod – målet för resan
Nizjnij Novgorod (ryska: Нижний Новгород, "Nedre
Novgorod") har idag cirka 1 270
000 invånare och är därmed den femte största staden i Ryssland.
Den är belägen där floderna Oka och Volga möts och det är
just vid dess flodbankar som den visar sig från sin allra bästa sida. En solig
sommardag, som den vid vår ankomst till staden, ger den ett dammigt intryck vid
avstigningen från tåget. Lite överraskad blir man därför i mötet med den gamla
stadsdelen på andra sidan Oka som ger ett helt annat intryck med sina
historiska byggnader och trivsamma restauranggator, nu flitigt frekventerade av
fotbollsfans, vilket döljer att staden tidigare var en militärbas och inte
öppen alls för utländska besökare.
Stadens grundades redan 1221 och blev år 1350 säte för
fursten i Vladimir-Suzdal, ett av de furstendömen som bildades ur det
ursprungliga Kiev-Rus. Huvudsätet i furstendömet, staden Vladimir, passerar man
för övrigt med tåget från Moskva på väg hit och hade varit intressant att besöka
om tid funnits. År 1392 blev Nizhnij Novgorod emellertid inlemmat i
Moskvafurstendömet och utgjorde dess utpost mot det mongoliska Kazankhanatet.
Under början av 1600-talet hade staden en blomstringstid och dessutom en viktig
roll i intrigerna under Stora Oredan vilket ledde fram till Romanov-ättens
trehundra år långa regenttid. Mer om det senare dock.
Under 1800-talet utvecklades
Nizhnij Novgorod till en utpräglad handels- och industristad strategiskt
belägen som den är vid floderna Volga och Oka med den då ymniga ångbåtstrafiken.
I Sovjetunionen byggde Stalin vidare och gjorde staden till ett av flera
industriella centra. Inte minst bilindustrin fick här ett fäste och Gorkij, som
staden kom att heta, kallades ett tag också för ”Ryska Detroit”. Vilket inte
var så långsökt alls. En tämligen bortglömd detaljhistoria är den om
Ford-fabriken som anlades här 1929. På fabriksområdet fanns restaurang, daghem,
badanläggning, kulturpalats och krematorium samt förstås bostäder åt arbetarna,
som till en början var amerikanska. Ford betalade bra till sovjetiska staten
och ägde också järnvägen och flodpråmarna på vilka varor och material till och
från fabriken transporterades. Det kan ju tyckas helt osannolikt med en fabrik
ägd av en amerikansk storkapitalist i Stalins kommunistdiktatur men ”passade
som hand i handske” på den sovjetiska planekonomin, enligt Kristian Gerner
(”Rysslands historia”), och användes i propagandan för att beskriva hur det
socialistiska mönstersamhället kunde se ut. Människan som enbart
produktionsfaktor. Här, på Gorkovsky Avtomobilny Zavod, GAZ (som fabriken kom
att heta från 1933), arbetade under en tid runt hundra tusen människor av vilka
de flesta bodde i nykonstruerade Avtozavodsky-kvarteren.
Gorkij
Mellan åren 1932 och 1990 gick staden under namnet Gorkij.
Proletärförfattaren och socialrealismens fader Maksim Gorkij föddes1868 i
staden som så småningom skulle bära hans namn. Vid födseln hette han emellertid
Aleksej Pesjkov men bytte under början av sin författarkarriär namn till Maxim
Gorkij. Maxim till faderns (som dog i kolera under Aleksejs barndom) ära, och
Gorkij efter det ryska ordet ”Gorky” som betyder ungefär ”trumpen” eller
”surmulen” vilket skulle anspela på den unge författarens tillstånd vid
namnbytet.
Han blev tidigt socialist men chockades av våldsamheten med
vilken bolsjevikerna gick fram under det tidiga 20-talet och skrev ett antal
essäer som riktade kritik mot Lenin och såg sig tvungen att gå i ”exil” i
Italien, förvisso under förevändning att kurera sina lungor. Han längtade
emellertid tillbaka och när Stalin kallade 1932 återvände han i triumf. Stalin
ville realisera sitt kulturprojekt ”socialrealismen” och såg i Maxim Gorkij en
perfekt galjonsfigur för projektet vars vassa penna skulle hjälpa till att
glorifiera Stalins industrialisering och kollektivisering av landet. Till hans
ära lät alltså Stalin staden Nizjnij Novgorod byta namn till Gorkij. Som
tackade genom att skriva ett antal essäer som glorifierade gulaglägren och
tvångskollektiviseringen. Stalin anbefallde sovjetiska författare att skriva
för att hylla socialismens sak och Gorkijs version blev romantiska verk invävda
i en socialistisk kontext, vilket brukar ses som socialrealismens födelse. Det
blev dock en kort ”romans” med Stalin som, sin vana trogen, inte lät några
blommor växa högt. Maxim placerades snart i husarrest och dog en mystisk död
1936, vilket användes av Stalin för att fälla en annan av stadens söner, Genrich
Jagoda. Han hette egentligen Herschel Jehuda, som son till en judisk juvelerare
i staden, men förryskade sitt namn som så många andra judar vid den här tiden.
Under 1920-talet blev han vice ordförande för säkerhetstjänsten GPU och från
1934 chef över NKVD. Som sådan bar han ansvaret för många mord men blev alltså
sedan själv avrättad 1938 under Stalins utrensningar, anklagad bland annat för
delaktighet i mordet på just Maksim Gorkij.
Efter Gorkijs död lät Stalin beställa en staty över
författaren. Då andra världskriget kom emellan uppfördes den inte förrän 1952
men står där ännu, vid torget som också bär hans namn, som en symbol för
Stalins dubbelspel och marionetteater med människoliv. Staden bär inte längre
hans namn men så sent som 2012 gavs slutstationen på stadens metro namnet
Gorkij.
Det var också till staden Gorkij som Andrej Sacharov, ett av
de mest kända offren för den sovjetiska diktaturens repression, förvisades
efter 1968 då han propagerat för en reformerad socialism i Prag-vårens anda. Sacharov
blev en symbol för kampen mot sovjetdiktaturen och för de mänskliga rättigheter
som Sovjetunionen i Helsingfors 1975 skrivit under på att följa. Blickarna
vändes mot staden Gorkij vilket då inte kunde bli mer än en titt över muren eftersom
detta var en stängd stad för utlänningar. Desto tyngre symbolisk betydelse hade
det därför när det i Sacharovs förvisningslägenhet på Gagaringatan i december
1986 ringde i den av KGB installerade telefonen och självaste Michail Gorbatjov
i andra änden förklarade att han var välkommen hem till Moskva igen.
Därmed hade Nizhnij Novgorod, då under namnet Gorkij, en
symbolisk betydelse för det historiska skiftet, över glasnost och perestrojka,
från sovjetisk diktatur till rysk demokrati och upplösningen av Sovjetunionen.
 |
| Egen bild. Här, liksom överallt i Ryssland, står Lenin fortfarande staty och får symbolisera den tid under Sovjetunionen som Nizhnij Novgorod hette Gorkij. |
Dagens stad
År 1990, strax innan Sovjetunionen kollapsade lät stadens styrande
byta tillbaka till Nizjnij Novgorod. Stadens betydelse som industristad hade
länge minskat och förfallet fortsatte förstås efter Sovjetunionens upplösning.
Gorkij var ett sovjetiskt projekt och i fortsättningen satsade stadens styrande
på nostalgisk tillbakablick på den förrevolutionära tiden framför allt
symboliserat genom Kreml, stadens fort och forna maktfäste. Här fanns ett fort
redan på 1300-talet men förstärktes under Ivan III under 1400-talets andra
hälft då staden blev viktigt fäste vänt mot Kazankhanatet. Dess nuvarande murar
började konstrueras under 1500-talet och dominerar blickfånget för den som
närmar sig flodbanken vid Oka där de ringlar sig högt belägna på en kulle
varifrån man har vidsträckt utsikt över större delen av staden och de två
flodernas lopp.
 |
| Egen bild. Vid utsikt från kullarna kring vilka Kremls murar ringlar. |
I denna del av staden finns också en mängd andra historiska
byggnader och de fantastiska Chkalov-trapporna som är Rysslands längsta och klättrar
från flodbanken upp längs höjden till St Georgs torn vid Kreml-muren. Vid
toppen av trapporna står monumentet över den sovjetiske pilothjälten Valerij
Chkalov. Härifrån toppen av trapporna ser man också floderna Okas och Volgas
sammanflöde och den stora VM-stadion mitt över Oka; längre bort till höger ser
man linbanan över Volga; vid foten av trapporna ser man, på en piedestal, båten
Hero, som tillhörde Volga-flottan
under 2vk och deltog i slaget om Stalingrad; strax intill denna står symbolen
för staden - en hjort.
 |
| Egen bild. Vid foten av Chkalov-trapporna. |
 |
| Egen bild. Utsikt från Chkalov-trapporna med flodbåten Hero på sin piedestal och en aktiv flodbåt med turistlast på Oka men på väg mot Volga. |
Här ligger även torget Minin
och Pozharskij, socialt och kulturellt centrum i staden samt de populäraste
kroggatorna, Bolsjaja Pokrovskaja och Rozhdestvenskaja. Den sistnämnda är också
den mest berömda historiska gatan och beskrivs ibland som ett utomhusmuseum
eftersom där finns omkring 35 historiskt eller arkitektoniskt berömda byggnader
varav den äldsta från 1700-talet. Kyrkan av den Välsignade Jungfru Marie
Födelse ligger också här (ibland kallad Stroganov-kyrkan) vilket är en av
stadens mer berömda byggnader och till och med en riksklenod.
 |
| Egen bild. Stroganov-kyrkan under renovering. |
Nedanför Kremls murar finns också en lång strandpromenad alldeles
vid flodbanken vilket förstås är ett populärt stråk för flanörer, inte minst de
här soliga och varma VM-dagarna. Härifrån ser man rakt över till den udde där
fotbollsstadion ligger vackert belägen just vid platsen där floderna Oka och
Volga möts. I förgrunden ses Alexander Nevskij-katedralen, ett annat av stadens
mer berömda landmärken.
 |
| Egen bild. Strandpromenaden vid floden Oka är populärt promenadstråk förstås. Mittemot Stadion och Alexander Nevskij-katedralen. |
Just de dagar vi är där har vi sällskap av mängder av svenskar.
Troligen fler än det funnits här på samma gång någonsin men långt ifrån enda
gången Ryssland blivit invaderat av svenskar.
 |
| Egen bild. Många tog tåget som vi, medan andra kom med buss. Svenskar var det i alla fall gott om i Nizhnij Novgorod inför VM-matchen mot Sydkorea. |
Svenskinvasionen
Det känns lite märkligt att resa en ganska bra bit in i
Ryssland till en stad vars namn de flesta svenskar aldrig hört och finna att
staden är nästan helt blågul. Mängder av svenskar syns på gator och torg och
naturligtvis på krogarna. Jag hade på förhand en oro för att det skulle bli
stökigt och att man skulle få skämmas över att vara svensk men jag måste erkänna
mig glatt överraskad. Jag upplevde i vart fall inga bråk eller fulla svenskar i
dikeskanterna. Tvärtom, mest glada miner och hejarop och den lilla koreanska gruppen
av fans bidrog å sin sida lika mycket till den goda stämningen. Och ryssarna.
Jag hörde många svenskar, som förmodligen aldrig varit i Ryssland förut, som
förvånat konstaterade hur väl bemötta de blivit av de ”vanliga” ryssarna. Att
polis och andra myndighetsföreträdare fått instruktion att ha ett lättsamt sätt
i mötet med fotbollsfansen är kanske en sak, men det vänligt nyfikna
mottagandet från ryssen på gatan en helt annan och som jag tror rubbade en del
svenskars uppfattning om Ryssland och ryssar. Vi har ju i generationer fått
lära sig hur hotfulla och läskiga de är. Även i Ryssland har svensken varit en
ärkefiende som varit både fruktad och hatad.
Evenemang som VM i fotboll kan i bästa fall (historiskt
tyvärr en sanning med modifikation) föra samman nationaliteter och sudda ut
fördomar och fientligheter. För det finns ju väldigt mycket av sådan i den
svensk-ryska historien, som är mer gemensam än jag tror att medelsvensken vet.
Jag kommer att tänka på att Nizhnij Novgorod också har stor
en roll i den period i Rysslands historia som brukar kallas ”Den stora oredan”.
En kamp om makten mellan tsaren Ivan Godunov och släkten Romanov. s.k. Rurikätten som Ivan den Förskräcklige
tillhörde. Hela denna historia är alldeles för lång och komplicerad för att berättas
här (rekommenderar Simon Sebag Montefiores ”Den sista tsardynastin” för den
nyfikne) men innehåller rent sagolika detaljer och intriger.
En kort version är ändå värd att återge. Vi kan börja med
den ”falske Dmitrij” (den riktige Dmitrij var en avliden son av Rurikätten) som
folk leddes att tro tronpretendenten var uppstånden från de döda och som tågar
in i Moskva 20 juni 1605 och som gifter sig med Marinka, en katolsk polska med
rykte om sig att vara häxa. Denne Dmitrij utsätts för en kupp ledd av ortodoxa
kyrkan och ett antal adelsmän/bojarer som mördar den falske Dmitrij och tillsätter
en ny tsar, Vasilij Sjusjkij. Fram träder i detta skede ett flertal falska
tronpretendenter och gör anspråk på tronen. Bland dem ytterligare en ”falsk
Dmitrij” som ryckte fram med en här till Tusjino, nära Moskva, och där fick
sällskap av häxan Marinka som, troligen av hämndlystnad, slog sig ihop med
denne nye Dmitrij-skojare som senare fick öknamnet ”Banditen” och godtog honom
officiellt som sin make.
Här kommer så svenskarna in i bilden på allvar. Kupp-tsaren
Vasilij Sjusjkij höll på att förlora striden med skojar-Dmitrij nr 2 och
tillkallade därför hjälp från Sverige som då ryckte in och ockuperade Veliky
Novgorod i hela åtta år med början 1611 (Veliky Novgorod ska inte här förväxlas
med Nizhnij Novgorod som är en helt annan stad). Strax efter detta tog sig
också Polen in på rysk mark för att inte gå miste om tillfället att styra
skeendet till sin fördel.
I villervallan flydde ”Banditen” söderut medan tsaren
Vasilij Sjusjkij avsattes genom en kupp styrd av bojarer, bland andra
Romanov-ättens Ivan. De valde dock sonen till polske kungen till tsar för att
få militär styrka mot hotet från ”Banditen” som samlat sig till attack med en
ny kosackhär. Under tiden föreslog istället stormän i Veliky Novgorod att
Gustav II Adolf skulle bli Rysslands tsar.
Till slut blåste ortodoxa patriarken till ”heligt krig” mot
alla utländska inkräktare. Han togs till fånga av polackerna och avrättades men
i just Nizjnij Novgorod bildades en milis av patrioter och äventyrare som stod
redo att följa uppmaningen. De ledande personerna som bildade milisen var adelsmannen
och soldaten Dmitri Poszarskij och köpmannen Kuzma Minin som också har fått
namnge det kulturellt viktigaste torget i staden, som nämnts ovan. De betraktas
som nationalhjältar och står också staty vid Vasilijkatedralen på Röda Torget i
Moskva.
Dessa fick också sällskap av häxan Marinka som nu gjorde en
osannolik come-back på scenen tillsammans med sin son som fått öknamnet
”Babybanditen” efter sin far ”Banditen”. De förde med sig en kosackhär och
förenade sig med milisen i Nizjnij Novgorod för att i mars 1611 marschera mot
Moskva och där besegra de polska trupperna och deras allierade bojarer/adelsmän
varav flera avrättades medan några tilläts löpa, bland andra den unge pojken
Michail Romanov.
Ett landsmöte
tillkallades 1613 för att välja en ny tsar. Stormännen ville ha Gustav II
Adolfs bror Karl Filip medan lågadeln och kosackerna krävde en rysk tsar.
Michail Romanovs namn kom till slut upp trots faderns inblandning i kuppen.
Stormännen satte sig på tvären och krävde svensken men blev omringade av kosackerna
och fick ändra sig under hot. Till slut valdes Michail Fjodorovitj Romanov till
tsar den 21 februari 1613 och den drygt trehundraåriga regentperioden för
släkten Romanov kunde inledas.
”Den stora oredan” var över men skulle följas av många
stormiga perioder än. Men det var i Nizjnij Novgorod som den patriotiska här
bildades som så småningom var en starkt bidragande faktor till att den
Romanovska eran blev till. Kanske hade Sverige annars haft en helt annan
ställning i Ryssland? Karl Filip fick hur som helst nöja sig med att bli hertig
av Värmland och ge namn åt Filipstad innan han avled i en febersjukdom 1622 i
Narva vid blott 20 års ålder.
Den unge Michail Romanov själv intog tronen med stor tvekan.
Föregångare hade brutalt avlägsnats från tronen av maktlystna bojarer och
utländska inkräktare hotade landet som befann sig i kaos. – […] kosackerna
ligger efter oss för pengar och vi hava intet – hur skola vi betala våra
soldater? Vi kunna vänta litauerna och svenskarna när som helst!”, lär han ha
yttrat grubblande under vägen mot Moskva och sin kröning.
Just de här dagarna är i vart fall svenskarna tillbaka i det
forna Novgorod i stora skaror, men fiendskap och såväl gammalt som nytt groll
verkar i stort sett glömt.
 |
| Egen bild. Bara några av alla svenskar som vallfärdade mot Stadion i Nizhnij Novgorod inför matchen mot Sydkorea. |
 |
| Egen bild. VM-arenan i Nizhnij Novgorod dagen innan match Sverige-Sydkorea. |
 |
| Egen bild. Matchdags Sverige-Sydkorea i den mycket fina VM-arenan. |
Matchdag och match
Den allmänna förbrödringen fortsätter under matchdagen när
svenska och koreanska fans möts på huvudgatan BolsJaja Pokrovskaja. De enda
”incidenterna” är väl att ölen tar slut på krogarna och törstiga svenska
ungdomar i ren desperation (det är varmt) länsar närbutiker och lyxhotell på
det som finns kvar av den eftertraktade drycken och att Kanavinsky-bron över
floden Oka stängs av för gående eftersom myndigheterna är oroliga för fulla
fans som ska ramla i vattnet. Vilket i sin tur leder till att tusentals åskådare
måste ta extrainsatta bussar från ena sidan floden över till den andra där
stadion låg och det tar tid när tusentals fans vill över på en gång och orsakade
viss panik när de lite för glest frekventa bussarna väl kom.
 |
| Egen bild. God stämning och applåder för varandras ramsor. Fotbollsfans när de är som bäst. |
Kärntruppen av svenskar bodde vid en VM-camp och enligt uppgift
ska de ha marscherat i samlad tropp därifrån till Stadion och enligt egen utsago
ha blivit förvånade över den positiva reaktionen på deras närvaro som de fått
längs vägen från ryska flanörer och nyfikna åskådare. Inga som helst bråk eller
giftiga rop utan vänligt humör från såväl fans som förbipasserande
lokalbefolkning.
- Ett minne för livet, hör jag en man i övre medelålder från västra Sverige säga på tåget mot Moskva efteråt.
 |
| Egen bild. Straff eller inte? Första gången jag upplevde en VAR-granskning. Första i VM-historien? |
Matchen, ja, det minns ni säkert om ni så är bara lite
intresserade av fotboll. Den vann ju Sverige efter att ”Granen” prickat in en
straff och därmed fastställt slutresultatet 1-0. Men de största vinnarna tycker
jag var de svenska fansen och den ryska lokalbefolkningen som uppträdde som
goda ambassadörer för sina respektive länder i den fredliga sportsmannaanda som
idealet sägs vara kring stora idrottsevenemang men som inte lika ofta bekräftas
i verkligheten.
 |
| Egen bild. Granqvist gör 1-0 på straff. Slutresultat inför nöjda svenskar. |
Hemfärden går med tåg; via Moskva och vidare till Helsingfors.
Vi hinner med en liten tur vid Röda Torget i Moskva innan nattåget ska avgå och
hamnar mitt i ett VM-rus. Även här är det gott humör och feststämningen där
brasilianare och argentinare tävlar med varandra i sång och dans och där fans
från alla VM-deltagare trängs längs Nikolskajagatan fram mot torget.
 |
| Egen bild. Argentinska fans på Nikolskajagatan i Moskva. |
 |
| Egen bild. Brasilianska högljudda fans på samma gata i Moskva. |
 |
| Egen bild. Ryska fans på Röda Torget i Moskva. |
Hemma i Sverige är det VM-rus när di svenske tar sig fram
till kvartsfinal. Men när VM är över återgår allt till det vanliga och den
reflexmässigt fientliga attityden till Ryssland. De som försöker inta ett annat
perspektiv blir utpekade som Kreml-trojaner eller Putins lakejer och liknande.
Jens Stilhoff Sörensen, statsvetare vid Göteborgs
universitet och ISDP (Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik) satte dock
i en debattartikel i SvD 24jul18 ord på det som malde i mitt huvud under dagarna
efter hemkomsten från Ryssland;
”Det ligger i vårt
gemensamma säkerhetsintresse att ha en god relation till Ryssland. Här kunde
även Sverige ha spelat en utrikespolitisk roll ungefär som i gamla tider. Detta
innebär inte att Sverige inte samtidigt ska hålla sig med ett fungerande
försvar. Tyvärr har man valt brända broar i båda avseenden.”
Övriga delar i serien om Rysslandsresan:
Del 1 ” Kem – sömnig karelsk stad vid Vita Havet” finns här
Del 2 ” Solovetskij – munkkloster, fångläger och turistort” finns
här
Del 3 ” Nationaldag i Murmansk” finns här
Del 4 ” Teriberka – vid världens slut” finns här
Del 5 ” HBTQ-kamp i Murmansk” finns här
Del 6 ” Murmansk – Hjältestad och arbetets stad” finns här
Del 7 ” Åka tåg i Ryssland” finns här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar