Martin Kraghs nya doktrin; överdrivna teorier om Kremls kapacitet till infiltration (??)

Rysslandsforskaren Martin Kragh skriver i en understreckare i SvD 24/4 2019 följande, med anledning av publiceringen av den s.k. Mueller-rapporten om misstänkt rysk inblandning i amerikanska presidentvalet:

”Muellers utredning utgör ett välkommet korrektiv till de överdrivna teorierna om Kremls kapacitet till infiltration av andra länder som blivit a´la mode alltsedan Clintons förlust hösten 2016. Idén om en konspiration mellan Trump och Kreml föreföll alltid långsökt … […] Utredningen är även en påminnelse om att Putin inte är någon kungamakare, med förmågor och ambitioner som på något vis skulle sakna motstycke”.

Härvidlag har han gjort en analys av läget som motsäger det mesta han själv, tillsammans med Sebastian Åberg, skrev i sin famösa artikel publicerad i Journal of Strategic Studies i januari 2017 och som blivit omdebatterad i två omgångar skulle man kunna säga, med ett sorts crescendo under denna vinter då framför allt Åsa Linderborg och Kragh hamnade på kollisionskurs med varandra. En till vissa delar personlig tvekamp som Kragh till slut vann, med hjälp av ett antal liberala och centerpartistiska tidningar bakom sig, bland andra SvD.

Den aktuella understreckaren är tämligen oklanderlig och läsvärd men också intressant på åtminstone två specifika sätt. Det ena är alltså den analys som sammanfattas genom citaten här ovan. Den kan jämföras med artikeln i Journal of Strategic Studies där han anklagade Svenska Freds, Miljöpartiet, ett antal privatpersoner, Aftonbladet, tidningen Miljömagasinet och andra för att vara Kremls redskap.

I artikeln påstods att Ryssland genom vad man betecknar ”aktiva åtgärder” mobiliserar ”lokala aktörer och agenter” och utöva inflytande på politiska partier, NGOer och media i Sverige. Dessa ”aktiva åtgärder” ska syfta till att styra beslutsfattare i en riktning som faller Kreml i smaken. Bland annat nämns i artikeln explicit vad Kragh kallar ”desinformation” om Sveriges värdlandsavtal med Nato som skulle ha spridits av Svenska Freds, Miljöpartiet (där särskilt fyra namngivna personer pekas ut), Vänstern, samt pensionerade diplomater knutna till Socialdemokraterna. Det han kallar desinformation har vid senare granskning visat sig vila på felaktig grund då Kragh/Åsberg avsiktligt eller oavsiktligt citerat fel eller läst fel då de i artikeln påstod att de nämnda organisationerna och personerna skulle påstått att Nato i och med värdlandsavtalet får tillstånd att placera kärnvapen på svenskt territorium. Något som artikelförfattarnas noter inte gav grund till att påstå, vilket framgick av senare granskning. Aftonbladet Kultur påstods vidare sedan 2013 ha varit den främsta spridaren av ”pro-Kreml narrativ”, vilket grundade sig på artiklar som handlat om fascism i Ukraina, kritik av Carl Bildt eller kritik av EU och Nato. Således ämnen som torde utgöra fullt legitima inlägg i debatter där det i ett land med fri opinionsbildning, som Sverige, måste få argumenteras för och emot diverse företeelser och sakförhållanden utan att de för den sakens skull måste innebära ”desinformation” eller vidarebefordran av främmande makts åsikter. Låt vara att dessa ibland kan sammanfalla. Kragh/Åsberg fortsätter i sin artikel att peka ut privatpersoner på ett sätt som är högst tveksamt i vetenskapliga sammanhang och dessutom på mycket lösa och ofta felaktiga grunder. Mestadels konspirationsteorier och med hjälp av ”anonyma källor”, vilket vanligen är mer eller mindre tabu i vetenskapliga sammanhang. Allt detta är förstås glömt nu när debatten om Martin Kragh utvecklats till en drevliknande allas strid mot Aftonbladet och Åsa Linderborg.

Slutsatsen i artikeln utmynnar i att Ryssland ökat sin aktivitet för att influera svensk opinion och svenska politiker framför allt när det gäller vidare svensk integration med Nato. Det kan knappast läsas på annat sätt än att Kragh/Åsberg menar att det parlamentariska motstånd som framkom i riksdagen när värdlandsavtalet debatterades och röstades om skulle vara grundat på rysk desinformation och påtryckningar. De skriver bland annat detta:

”In May 2016, an alteration in the votes among a fraction of Green Party and Social Democrat members of parliament would have sufficed to shift the scales towards the majority against the NATO host agreement. Therefore, as long as russian decision makers are convinced that active measures can influence political processes in a target country on the margin, these measures are likely to continue”.

Vilket alltså nu kan ställas mot citatet från understreckaren i SvD: ”Muellers utredning utgör ett välkommet korrektiv till de överdrivna teorierna om Kremls kapacitet till infiltration av andra länder som blivit a´la mode alltsedan Clintons förlust hösten 2016”.

Den andra intressanta observationen jag inledde med att peka ut är det faktum att Martin Kragh ges utrymme på en helsida i SvD. Det tarvar förstås en liten förklaring.

I Expressen den 27/2-19 säger Kragh om kritiken mot hans artikel i Journal of Strategic Studies är att den är tänkt att få honom att sluta forska.

Patrik Oksanen har dessförinnan påbörjat ett liknande resonemang i en lång ledare i HelaHälsingland 12/2-19 där han säger ungefär samma sak, att ”syftet med attackerna är att Ryssland vill tysta det fria ordet och experter med kunskap om rysk påverkan”.

Karin Olsson i Expressen skrev den 23/2-19 att; ”Så har den som från början ville så tvivel kring hans oberoende och redlighet vunnit. Alla som framöver googlar Kraghs namn kommer få lögnerna högt i sökträffarna hos Google, på grund av Aftonbladets digitala professionalitet och den perfekt sökmotoroptimerade rubriken”.

Ett gäng forskare fick utrymme i SvD att försvara Kragh och hävdar i sin slutkläm att flera forskare avböjt att skriva under ”av rädsla att själva bli måltavlor” och uttrycker farhågan att färre forskare i framtiden kommer att våga ägna sig åt forskning om ”auktoritära staters desinformationskampanjer”.

En handfull äldre forskare spär på i Expressen 6/3-19 med att säga att ”denna förtalskampanj är farlig eftersom den riskerar att skrämma bort yngre forskare och skribenter från att ägna sig åt ämnet Ryssland”.

Lisa Irenius skriver i SvD 14/2-19 att kritiken mot Kragh i förlängningen kan ”leda till att forskare och journalister inte ens vågar närma sig ett så laddat ämne som Ryssland”.

Det bör då glädja dessa skribenter och forskare att Martin Kragh fått mer utrymme än någonsin på sistone att försvara sin forskning och skriva kring ämnet Ryssland. Förutom den nämnda understreckaren i SvD 24/4 och den långa intervjun i Expressen 27/2-19 har han framträtt i magasinet OmVärlden den 19/2-19; skrivit om organiserad brottslighet i Ryssland i SvD 20/3-19; uttalat sig i SR:s radioprogram "Studio Ett" 21/3-19; gett en lång intervju till SvD 30/3-19; recenserat en bok av Tim Snyder i SvD 8/4-19; och intervjuats av TT om sin syn på Löfvens möte med Putin i en lång rad tidningar alltifrån Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Smålandsposten 8/4-19 och 9/4-19 till Expressen och Aftonbladet (!) 9/4-19.

Någon större fara för framtidens granskning av Ryssland tycks det alltså inte vara. Däremot kan man undra över framtiden för Nato-kritik? Någon som tycker att den har fått alltför mycket utrymme på sista tiden? Är det längre någon som vågar framföra den? Eller ens närma sig ämnet?

Vändningen i Kragh-affären en del av NATO-kampanjen?

Debatten kring Martin Kragh har tagit en märklig vändning. Från början handlade den om den vetenskapliga nivån på hans (och Sebastian Åsbergs) artikel "Russia's strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case" i Journal of Strategic Studies 2017. Artikeln anmäldes för oredlighet och Uppsala Universitet överlämnade anmälan till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning. Den bedömdes inte vara exempel på forskningsfusk men omdömet var ändå tämligen förödande då det bland annat konstaterades att "svagheterna (i artikeln) är i så stor grad uppenbara för en noggrann läsare, att det knappast är ett medvetet försök att vilseleda läsaren".

Den vetenskapliga undermåligheten var dock inte det viktigaste. Det andra skälet till den stora uppmärksamheten gällde de namngivna och icke namngivna, men lätt identifierbara, personer som de i artikeln mer eller mindre utpekar som Kremls språkrör. Det var också detta som framkallade en häftig reaktion från inte minst de utpekade men också andra fredsaktivister och företrädare för Miljöpartiet och Vänstern.

De uppfattade sannerligen inte anklagelserna som ringa och håller givetvis inte med bland andra Aaron Korewa som i NATO-bloggen tycker att farhågan om att alla Natomotståndare nu riskerar att bli utpekade som ryska propagandister kan betraktas som ”trams”. Korewa är knuten till McCain Institute for International Leadership vid Arizona University men han skriver också för Stockholm Free World Forum, Svenska Dagbladet och Atlantic Council. Den sistnämnda tankesmedjan är ett sorts nav i hela den här historien och att Korewa också skriver inlägg på NATO-bloggen är förstås signifikativt. Därför är hans blogginlägg från 8/3-19 intressant och jag får anledning att återkomma till det eftersom det ger upphov till en del reflektioner.

Kritiken mot Martin Kraghs undermåliga artikel och de anklagelser som han i denna slungar mot enskilda och organisationer har nu fallit helt i glömska och det har istället uppstått ett allas krig mot Aftonbladet Kultur. Detta efter att Åsa Linderborg även hon kritiserat Kraghs artikel men också rest frågan (inte påståendet som hennes kritiker hävdar) om inte Martin Kragh går främmande makts ärenden, ställd med anledning av uppgifterna om Integrity Initiative. Ett projekt som enligt läckta dokument har som uppgift att svärta ner Natokritiska medier och politiker i Europa. Det var förstås ett misstag och gav Kraghs uppbackare en möjlighet att vända hela diskussionen 90 grader.

Nu etableras istället bilden att det är Martin Kragh som smutskastats av AB och givetvis kom fällningen från PO i fallet med AB:s olyckliga publiceringar om Kulturhuset Stadsteater-VD:n Benny Fredriksson som en gudagåva och används flitigt för att misstänkliggöra allt som skrivs och har skrivits i AB Kultur.

På köpet kunde frågorna kring Integrity Initiative också lättare lämnas obesvarade. Korewa i ovan nämnda inlägg på NATO-bloggen tillhör de som viftar bort uppgifter om projektet och tycker att de inte behöver tas på allvar eftersom det sannolikt är ryska hackers som tagit fram uppgifterna. Detta trots att det i brittisk media framfördes stark kritik mot att Integrity Initiative kampanjat mot Labour och dess partiledare Jeremy Corbyn och att brittiska UD inte har bestridit uppgifternas äkthet utan snarare styrkt dem i en egen utredning av saken. Det vill säga, ett regeringsfinansierat underrättelseprojekt används för att misstänkliggöra det främsta oppositionspartiet och dess ledare. ”Inte alls någon skandal”, säger Korewa. Man kan ju förstås ha den åsikten att det regeringsbärande partiet kan göra vad det vill för att bekämpa sin opposition men det liknar i mina ögon metoder som hörde hemma i Sovjetunionen och som idag tillämpas flitigt i exempelvis Ryssland. 

Lika bortglömt i Kragh-debatten är nu den rapport som publicerades hösten 2018 av Atlantic Council med titeln ”Kremls Trojan Horses” i vilken Henrik Sundbom, som haft tätt samröre med Kragh, stod för ett kapitel om Sverige och i detta i princip upprepade Kraghs anklagelser. Där finns bland andra den Mp-tjänsteman, liksom i Kraghs artikel, med bland dem som anklagas för att gå Kremls ärenden vilket föranledde honom att gå ut med sitt namn (som de flesta initierade redan visste) i ett försök att rentvå det en andra gång. Han var förvisso redan rentvådd av Säpo som avfärdat alla anklagelser mot honom men det hindrade ju inte Sundbom för att använda uppgifterna igen. Det är ju så det fungerar med falska anklagelser (och fake news). De får eget liv och upprepas igen och igen trots dementier och motbevisning.

Även våra nordiska grannländer blev granskade i rapporten vilket i NATO-landet Norge bemöttes med häftig kritik i norska medier, bland annat från förre Höyre-ledaren Kåre Willoch som ansåg att dess innehåll angrep den fria opinionsbildningen. Samma invändning kan givetvis göras för innehållet i det svenska kapitlet, som alltså till stora delar var identiskt med det som Kragh publicerade i sin artikel. 

Attacker mot fredsrörelsen och NATO-kritiker

Själv ser jag det som en kampanj som förs på bred front sedan ett par år tillbaka och med ibland ganska försåtliga metoder. DN var bland de första att sätta riktmärke när de före detta svenska toppdiplomaterna Hans Blix och Sven Hirdman i en ledare den 20/3-16 kallades för ”Putins svenska brigad” eftersom de argumenterade emot svenskt NATO-medlemskap. De namngavs inte men då det hänvisade till ett seminarium om Ryssland och Östersjöregionen på Utrikespolitiska Institutet. Det var således inte svårt att lista ut vilka det handlade om och DN fick ändra rubriksättningen vid senare tillfälle. Det var trots allt respekterade diplomater som avsågs. Om fredsaktivister av ”lägre rang” är det dock mindre nogräknat vad som skrivs och rubriksättningen kan sättas i liknande stil, det vill säga att använda uttryck som ”Putins/Kremls nyttiga idioter” som exempelvis Södermanlands Nyheter 28/8-17, HD 8/9-17, eller Claes Arvidsson i Svd 13/2-19 med flera.

En annan försåtlig metod är exempelvis att förse ordet fredsvänner med citationstecken som Korewa gör i NATO-bloggen för att på detta sätt ironisera över fredsvänners verkliga agenda. Sällan är den utpekade gruppen mer preciserad än vara just fredsvänner och blir därmed också svepande över ett helt spektrum fredsaktivister. Det är en metod som används av flera andra NATO-förespråkare, bland andra Erik Thyselius som varit projektledare på Frivärld och numera knuten till mediaföretaget Axess och som tidigare skrev återkommande i SvD. Den 11sep2017 skrev han i SvD att Fredsrörelsen är ”Kremls bästa vän i Sverige”, fast i rubriksättningen hade Fredsrörelsen satts inom citattecken. Antydande alltså att den inte egentligen skulle vara det den utger sig för att vara. Nato-entusiasten Per T Ohlsson använder det också när han närmast ursinnigt angriper aktionsgruppen Nej till Nato i HD/Sydsvenskan (26/8-18) och kallar dess medlemmar för ”självutnämnda fredsvänner” vars främsta avsikt enligt Ohlsson är att ”störa relationen till Nato”. En anonym ledare i BoråsTidning (18/5-18) går längre än så när den påstår att många ”så kallade fredsvänner” gör vad de kan för att motverka och misstänkliggöra Sveriges samövande med ”andra demokratier inom ramen för Natos partnerskap för fred”; att dessa ”fredsvänner” inbegriper allt ”från före detta ministrar och riksdagsledamöter till gatuaktivister”; samt att dessa ”fredsvänner” gärna försvarar ”ett allt aggressivare och mer auktoritärt Ryssland och dess militära uppbyggnad”. 

En absurd anklagelse som också syntes i flera artiklar före fredsmötet Åland17 som hölls i Mariehamn i september 2017 samtidigt med den NATO-ledda övningen Aurora17 och den ryska Zapad17. Patrik Oksanen skrev då i Gefle Dagblad att ”fredsaktivisterna” (jo med citationstecken kring) skulle bidra till att ”öka spänningen i området”. Ett fullkomligt horribelt påstående om ett möte som samlade svenskar, finnar och ryssar till samtal om fredsfrämjande åtgärder som kan bidra till avspänning mellan folken med förhoppningen att det ska sprida sig till makthavarna i respektive länder. Jag var själv med och skrev om det här på denna blogg. Bland de ryska deltagarna fanns åtminstone två som befann sig i exil i Sverige för sina åsikters skull och flera av de övriga hade antingen suttit i fängelse eller åtminstone häkte och hade myndigheternas ögon på sig. De påstods hemma att gå USA:s ärenden genom att delta i mötet på Åland och i svenska och finska medier påstods de vara Putin-agenter. Sannolikt finns intresse från både USA och Ryssland att underblåsa fiendskap och misstänksamhet så vi lär få mer av den här varan.

Denna typ av fria fantasier eller svepande anklagelser slungas nu allt tätare och i allt fler olika sammanhang.

Kampanj för NATO och svenskt medlemskap i NATO?

Det ser onekligen ut som en kampanj styrd från USA när Washington Post på sin förstasida publicerar en svartlista över 200 webbsidor som framtagits av den anonymt drivna researchgruppen PropOrNot. Webbsidorna påstods ha spridit rysk propaganda och de som stod bakom kallades ”nyttiga idioter”. Någon förklaring vilka kriterier som stod bakom denna bedömning gavs inte mer än att om nyhetssajter innehåller kritik av mainstream-medier, EU NATO, Ukraina, judiska personer, USA-allierade, Clinton, Merkel eller andra inom den politiska mittfåran så är det tecken på rysk propaganda.

De läckta dokumenten från Integrity Initiative dyker förstås upp i tankarna. Hur mycket ligger det i detta med en orkestrerad kampanj för att svärta ner Natokritiska medier och politiker i Europa? Det är en av de frågor som nu sopas undan och överröstas av klagokören mot Aftonbladet.

Samtidigt som NATO- och USA-kritik också helt enkelt censureras. Som när Facebook inleder ett samarbete med Atlantic Council (återigen) för att hålla rent från ”fake news”. Vips försvann närmare tusen sajter. Efter stora protester togs en del av dem åter, som Venezuelanalysis, Haiti analysis och Telesur english. Facebook tog också bort delade artiklar från väletablerade tidningar, som exempelvis en i NY Times som handlade om hungersnöden i Jemen, orsakat av bland annat USA/NATO-bomber som släpps över landet av saudiska plan. Negativa bilder av USA/NATO raderas alltså ur Facebook-flödet vilket rimmar illa med den fria opinionsbildning vi anses ha i västvärldens demokratier. 

Det är inte heller bara Atlantic Council som håller ett öga på sociala medier utan även bland andra German Marshall Fund of the United States, GMF, som tipsade CNN att granska en Facebook-sida (”In the Now”) som de inte gillade vilket ledde till att den stängdes ned från Fb men öppnades igen efter stark kritik. De två unga kvinnor som driver sidan kommenterar hela affären ganska kvickt och slagfärdigt på twitter och ger också en liten snabblektion i hur det kan gå till när fri opinionsbildning kvävs på ett subtilare sätt än i diktaturer. Svenska UD sponsrar f.ö. GMF med pengar och i storleksordningen mellan en halv till en miljon USD förra året.

Här i Sverige ser vi dock om och om igen hur kopplingar går mellan FriVärld och Atlantic Council och vidare till publikationer som framför allt SvD men också annan liberal press. Det ingår förvisso i idén om fritt meningsutbyte att kunna föra fram åsikter för eller emot något men det måste ändå noteras att det knappast är ett resultat av slumpens skördar att vi översköljts av NATO-propaganda just de två-tre senaste åren. Det jag här kallar kampanjen vill jag påstå tog fart under 2017 då stora militärövningar hölls i väst som öst och då Sverige övervägde att underteckna FN:s resolution om kärnvapenförbud, ungefär vid samma tid också som Sverige just ingått ett värdlandsavtal med NATO.

Överallt dyker tankesmedjan Atlantic Council upp. Jag skrev om detta institut redan i januari 2016 - då jag för övrigt bodde en tid i Ukraina och såg på saken därifrån – och noterade då hur en av dess svenska medarbetare, Albin Aronsson, skrivit en artikel publicerad i Newsweek i vilken han öppet uppmanar NATO:s medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.

Bland donatorerna till Atlantic Council finns, förutom ett antal vapentillverkande företag, också en rad stater varav USA förstås är den största. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet”. Den svenska näringslivsfinansierade tankesmedjan FriVärld har frekvent utbyte med Atlantic Council och har som mål att Sverige och Finland ska gå med i NATO och säger sig därför vilja föra ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”.

Den stora frågan är bara om FriVärld, Atlantic Council och andra som nu bedriver hetskampanj mot fredsrörelsen är intresserade av ett fritt meningsutbyte om frågan? Eller om de sakta men säkert vill mala ned NATO-motståndet genom demonisering av såväl Ryssland som fredsrörelsen och dess aktiva? En fråga är också varför svenska UD donerar till tankesmedjan i storleksordning mellan 100.000-250.000 USD årligen? En fråga som för övrigt ställts till utrikesminister Margot Wallström som endast levererade ett intetsägande svar.

Tankesmedjor och stater utan agenda?

Aaron Korewa, för att återkomma till honom, anser i tidigare nämnda inlägg på NATO-bloggen att det är ”naivt” av Åsa Linderborg i AB att påstå att ”alla har en agenda”. Det är förvisso ett lite svepande påstående men det intressanta är att Korewa på sin NATO-blogg och de övriga i den här NATO-kören ser sig som, eller i vart fall påstår sig vara, helt åsiktsneutrala och inte - till skillnad från meningsmotståndarna – har någon agenda. Frågan är om Korewa på fullt allvar tycker att NATO-bloggen är åsiktsneutral? Det vore i sammanhanget det mest naiva, men nästan mer önskvärt än om det istället är en del av en fullt medveten kampanj av lögner och halvsanningar som påverkar oss i våra val, riksdagsvalet i höstas, EU-valet som kommer och i en eventuellt framtida folkomröstning om NATO-medlemskap. Jag tror nämligen att en sådan kommer inom ungefär 3-4 års tid (kom ihåg var ni läste det först 😊).

Det står givetvis alla fritt att tala för ett svenskt NATO-medlemskap men det måste också vara tillåtet att vara emot (?). Nu säger Kragh själv att målet med kritiken mot honom är att få honom att sluta forska. Patrik Oksanen har påstått att det är många som aktar sig för att skriva kritiskt om Ryssland för att de riskerar påhopp. Det är ju ett intressant påstående i den pågående diskussionen där nu den ”massiva kritik” mot AB, som Korewa listar på sin blogg, snarare visar att förhållandet är precis det motsatta. Det vill säga hur Karin Ohlsson i Expressen, Patrik Oksanen i sina landsortstidningar, och SvD med en serie artiklar av Claes Arvidsson, Lisa Irenius, Olof Ehrenkrona och Mathias Ståhle öser galla över AB och sprider bilden av att Aftonbladets kulturchef gör sig till en ”nyttig idiot för Kreml”, för att direkt citera Korewa, som också tillägger att han hoppas att kritiken blivit ”tillräckligt stark för att något liknande inte ska upprepar på Aftonbladet Kultur”. Det vill säga vad han ser som förtal av forskare och spridande av rysk desinformation via en ”stor medieplattform”.

I förhållande till fredsrörelsens resurser vill jag påstå att den medieplattform som dessa kritiker av AB har att tillgå är förkrossande. För att inte tala om institutioner som har stöd av NATO-pengar och amerikanska statens. Så när Aftonbladet Kultur nu har skrämts till tystnad (?), ja vad finns det då för kanaler för NATO-motståndet att tillgå?

Det nya kalla krigets myter - eller brist på argumentation

Diskussionen kring Martin Kragh och hans famösa artikel från 2017 har pågått en tid nu och i debattens omloppsbana rör sig DN-artiklar av Mattias Carlsson med spekulationer om ryska journalist-spioner; en Patrik Oksanen-artikel med ett sammelsurium av gissningar och konspirationsteorier utan någon metod eller grund; och en rapport från NATO-knutna amerikanska tankesmedjan Atlantic Council om ”Kreml-trojaner” med ett avsnitt om Sverige skrivet av Henrik Sundbom. Över allt detta ligger en misstanke om åsiktsregistrering och kampanjer för misskreditering av NATO-motståndare under projektet Integrity Initiative som drivs av delvis statligt finansierade Institute for Statecraft. Detta har jag skrivit om tidigare och det ser ut som att jag måste göra det igen. Åtminstone för min egen sinnesfrids skull.

Just uppgifterna om Integrity Initiative avfärdas av Kraghs försvarare som ”irrelevanta”. Det som i Storbritannien har rönt stor uppmärksamhet och gett anledning att resa ett antal allvarliga frågor betraktas här som ointressant. Att rikta uppmärksamhet mot detta anses här vara att föra Kreml-narrativ vidare. Att det sannolikt är rysk underrättelsetjänst som hackat fram dokumenten ifråga är det enda som Kragh-försvararna fokuserar på. Att det är äkta råder det dock inget tvivel om men dess innehåll vill man inte diskutera. Alldeles oavsett vad Kreml tycker och tänker torde det väl vara oerhört intressant att få ett antal frågetecken uträtade? Om alla har rent mjöl i påsen är det ju inget att vara orolig för. Så vad hindrar att vi börjar titta på sakfrågorna? 

Det vill säga bland annat följande:

IfS har ett program, Integrity Initiative, enligt vilket de ska forma cluster av ”vänliga journalister” och nyckel-influencers i olika länder i Europa för att slå tillbaka mot rysk propaganda och falska nyheter. Läckta dokument visar nu att de använt de statliga medel de erhållit till att sprida attacker mot Labour och dess ledare Jeremy Corbyn. Även hans kommunikationschef Seamus Milne anklagas, inte för att vara spion, men för att ”arbeta enligt Kremls agenda”. Integrity Initiative sägs också ha stöttat ukrainska politiker som har högerextrema kontakter. Det räcker att politikerna är Putin-fientliga för att vinna institutets stöd. Stämmer detta eller stämmer det inte? Jag har inte med ett ord hört något argument emot dessa påståenden, att de skulle vara felaktiga eller rent lögnaktiga. Men en saklig genomgång som bevisar motsatsen vore fantastiskt välkommen, så kan vi lägga detta åt sidan.

Det florerar också uppgifter om att just Martin Kragh skulle vara en av de svenskar som ingår i det svenska ”cluster” som skapats under Integrity Initiative. Det har avfärdats som lögn men jag har ännu inte sett några övertygande bevis för att dessa cluster inte finns och om de nu gör det och Martin Kragh inte ingår i det svenska så undrar man ju; vilka är det då som utgör de svenska ”vänliga journalister” och ”nyckel-influencers” som ska informera projektet om eventuella mål att slå till emot?

Karin Olsson i Expressen har fallit in i Kraghs och Sundboms spekulativa teorier och gått till försvar för Kragh. Hur kan en sådan välrenommerad Rysslandskännare som Martin Kragh bli misstänkliggjord för att vara spion? frågar hon sig. Ja, det är ju lätt hänt om man använder samma metoder för bevisföring som Kragh, tänker jag. Men frågan är ju relevant att ställa med tanke på vad som framkommit i Storbritannien och med tanke på vad han själv har skrivit. Jag tvivlar inte heller på att han har studerat Ryssland; skrivit böcker som används i undervisning om Ryssland; och säkerligen kan mycket om landet och hur det fungerar där. Men därifrån till att anklaga både enskilda och organisationer/partier i Sverige för att vara någon form av distributörer av Kreml-fabricerade åsikter är något helt annat. Det borde vara under hans värdighet och vetenskapliga etik kan tyckas. Bara det faktum att han gör det ändå ger upphov till misstankar. Är just den här artikeln ett beställningsjobb? Det är i vart fall inte vetenskapligt så något annat skäl måste väl finnas?

Det som slår mig också under debatten och som jag skrev i mitt inlägg om Oksanens artikel är att det är oerhört lite av saklig debatt. Olof Ehrencrona tycker i en ledare i SvD att hela frågan i sak är ”avgjord” i och med Oksanens snurriga artikel och Karin Olssons påhopp på Aftonbladet. En märklig slutsats, enligt min mening. Själv tycker jag inte att det handlat särskilt mycket om sakfrågor över huvud taget. Betydligt mer om personer. Aftonbladet vill slå Expressen och DN så hårt i huvudet de bara kan och de liberala tidningarna svarar med samma mynt. Karin Olsson går i Expressen 23/2-19 till svars mot Linderborg. Men inte det som Linderborg sagt i sak. Olsson drar istället fram några artiklar publicerade för ett antal år sedan i Aftonbladet respektive Filter. Här stoppar Olsson in också övertrampet som AB gjorde sig skyldig till i fallet med teaterchefen Benny Fredriksson osv. ”Linderborg erkände aldrig något fel”, säger Olsson, för att i nästa mening fnysa åt när Linderborg faktiskt erkände ett fel.

Nå, det är så här det börjar se ut. Inte ett ord om vad i sak som är fel i kritiken av Martin Kragh/Henrik Sundbom. Hon radar istället upp ett antal skribenter som kritiserar AB och Åsa Linderborgs artikel (”Martin Kragh är ett demokratiskt problem”) där Kragh anklagas för att eventuellt vara ”senior rådgivare på den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council”.

Hon fortsätter med sin kritik av Linderborgs artikel:

”Den myllrar av detaljer, påståenden och vaga uppgifter från hemliga källor, i syfte att utmåla Kragh som en charlatan, potentiellt en farlig sådan. Ingen som inte är ohyggligt intresserad, och ägnar timmar av research, kan bedöma sanningshalten”.

Det var nästan på pricken det jag själv tänkte om framför allt Patrik Oksanens artikel (se mitt länkade inlägg ovan). Den artikeln beskriver Karin Olsson istället som ”en avslöjande granskning”. Så olika man kan läsa en text. Själv skulle jag beskriva Oksanens artikel med Olssons första ord i kritiken mot Linderborg, det vill säga att den innehåller ”ett myller av detaljer, påståenden och vaga uppgifter från hemliga källor…”.

Det är ju just detta med att Kragh och senare Henrik Sundbom fört fram spekulationer mot enskilda personer, vissa namngivna medan andra är utpekade utan namn men med möjlighet för initierade att lista ut vem det handlar om. Specifikt var det Miljöpartiets tjänsteman Håkan Sundberg som i Kraghs och Sundboms texter blev utpekad som säkerhetsrisk med kontakter i Kreml, trots att han blivit rentvådd av Säpo. Dessutom har det visat sig att främsta (troligen enda) källan till just dessa uppgifter är den Mp-politiker, Pernilla Stålhammar, som från början pekade ut Sundberg men som senare själv fick avgå från sin post som utrikespolitisk talesperson för sin falska ryktesspridning om såväl tjänstemannen som partiet.

Så visst vore det välkommet att nu lägga personangreppen åt sidan. Det var just dessa som fick mig att reagera starkast. Vi måste kunna föra en fri debatt om värdlandsavtal och eventuella NATO-medlemskap och ha friheten att vara såväl för som emot utan att bli misskrediterade av den ena eller andra sidan. Karin Olsson säger också i sin artikel att det ”går utmärkt att kritisera Nato eller tycka att opinionen är halsstarrig i fråga om Ryssland”, bara man ”låter bli att samtidigt sprida falska uppgifter”. Det låter lovande men Olsson verkar då ha glömt att det som utlöst hela debatten ju var att Martin Kragh spred falska uppgifter om Nato-kritiker. Så vänd gärna på resonemanget; det går utmärkt att argumentera för NATO utan att för den skull sprida falska uppgifter om Kreml-trojaner.

Jag kan rekommendera en bok till Karin Olsson/Patrik Oksanen/Martin Kragh/Henrik Sundbom och andra som tycker att kritiken av Kragh är obefogad. Boken har titeln ”Russia without Putin – Money, Power and theMyths of the New Cold War” och är skriven av Tony Wood. Wood tillhör redaktionsstyret på New Left Review och har skrivit ibland annat London Review of Books, the Guardian, n+1, the Nation och en del andra publikationer. Han skriver om hur Putins roll överdrivs av många i Väst och vill peka på att systemet är djupare rotat i Ryssland än att vara avhängig personen Putin. Men Wood efterlyser också en bättre förståelse av Rysslands agerande och tänkande vilken annars brukar inskränka sig till att (just) Putin är ond och vill oss alla i Väst ont. Wood säger så här:

”Indeed, the fundamental fact that has defined relations between Russia and the West since the end of the Cold War is the huge imbalance in power and resources between the two sides. All other geopolitical calculations have flowed from it – including both the West´s impulse to drive home its advantage through the expansion of NATO, and Russia´s growing resentment of that process, as well as its inability to halt or reverse it”.

Wood fortsätter sedan (och här skulle jag särskilt vilja att Kragh/Sundbom/Karin Olsson/Patrik Oksanen med flera är alldeles extra uppmärksamma):

”Those who point this out are often depicted as Kremlin stooges, as if to note a disparity in power between the two parties were somehow to take the weaker side […] But there is a huge distance, politically and ethically, between measuring how much power Russia really has and defending what Putin does with it”.

Wood avslutar resonemanget med vad som skulle kunna vara en indirekt vädjan till debattörer av Ryssland:   

”One of the effects of the escalating rhetoric of the New Cold War has been to conflate the two, and thus to prevent any serious discussion of the actual international balance of power”.

Just det jag skulle vilja framföra i den debatt som råder framför allt mellan de två kvällstidningarna. Det vill säga att återgå till sakfrågorna. Dels exakt vad som är fel med kritiken av Kraghs artikel och Sundboms bokkapitel och dels angående det större resonemanget om den internationella säkerhetspolitiken och maktbalansen.  

Patrik Oksanen – en redaktör som tappat fattningen?

Patrik Oksanen är politisk redaktör för Hudiksvalls Tidning. Han brukar också skriva ledare i Gefle Dagblad, Nerikes Allehanda och för flera av MittMedias liberala och centerpartistiska tidningar. Han är känd för att skriva mycket om det ryska hotet och propagera för NATO. Nu har han ryckt ut till försvar för Martin Kragh som kritiserats för sina vetenskapliga metoder och för att sprida falska påståenden.

Oksanen galopperar i en ledare i tidningen Hela Hälsingland ut på en vildsint svingande attack till försvar för Martin Kragh. Han skjuter på allt som rör sig och eftersom även jag, till min stora förvåning, hamnat i hans skottlinje bara måste jag skriva något om det hela.

Oksanens text är mycket lång men i korthet handlar den om att ryska trollfabriker sprider påståenden om Martin Kragh som sedan andra, som Oksanen kallar ”nyttiga idioter”, sprider vidare i olika forum. Han rubricerar det som en ”klassisk rysk påverkanskampanj” som han menar drabbar ”internationella experter och en tankesmedjas nätverk som ägnat sig åt att förstå rysk påverkan”. Tankesmedjan han avser är brittiska Institute of Statecraft som driver ett projekt vid namn Integrity Initiative och i Sverige skulle ”måltavlan” vara Utrikespolitiska Institutet och dess chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet, docent Martin Kragh. Själv har jag ingen aning om det stämmer att Kragh och UI förekommer i ryska trollfabrikers soppkok och jag följer inte heller Russia Today, Sputnik eller andra – varken statligt knutna eller andra - ryska källor och publikationer.

Av Oksanen får vi dock inga ledtrådar. Det är nämligen framför allt två saker som kan sägas om hans artikel. Dels att den är rekordlång (måste ha upptagit halva hälsingland i Hela Hälsingland) och dels att den är oerhört osaklig. Resten av artikeln innehåller ett angrepp mot huvudkombattanten Aftonbladet och Åsa Linderborg men också angrepp mot andra betydligt mindre namnkunniga personer som har kritiserat Kragh och hans alster eller skrivit om Institute of Statecrafts verksamhet.

Det blir en märklig och lång odyssé som Oksanen tar med läsaren på, med Brexit, Novitjok, cyberstölder, Svenska Riksidrottsförbundet, Sofi Oksanen (!?) etc. etc. Och så det där med de ”nyttiga idioterna”. En mängd namn rinner ut ur Oksanen vilket, om jag förstått rätt, har framför allt ett gemensamt; de har skrivit om Martin Kragh. Det blir tydligt att han har googlat och noterat varje träff och ser sig tvungen att nämna dem alla. Bland annat förekommer mitt namn två gånger. Det är mycket svårt att veta varför. I det ena fallet nämner han att jag skrivit ett långt blogginlägg där Martin Kragh och Integrity Initiative nämns och andra gången att jag skrivit under en annan artikel (i Dagens Arena) där Martin Kragh inte varit huvudperson men nämns.

Varför mitt namn nämns går Oksanen inte in på mer än just detta. Är det något i sak han vill kritisera? Nej, inte med ett ord. Det liksom åker med i förbifarten verkar det. Alla Kraghs kritiker ska tydligen med i denna tirad av insinuationer om ”oheliga allianser” mellan vänster- och högerextrema som han menar ”pekar ut” Martin Kragh och Integrity Initiative. Det blogginlägg han hittat bör vara ett som handlade mest om Atlantic Councils rapport ”The Kremlins Trojan Horses 3.0” och den del i rapporten som handlar om Norden och är skrivet av Henrik Sundbom, knuten till tankesmedjan FriVärld och som har publicerat en del alster ihop med Kragh tidigare. 

Sundboms bidrag är också i många stycken samma påståenden och insinuationer som Martin Kragh gick ut med i en s.k. ”vetenskaplig artikel” för drygt två år sedan. En artikel som sågades som vetenskapligt arbete och som UI:s chef Mats Karlsson var noga med att påpeka att UI inte stod bakom. Nu kokar Patrik Oksanen vidare på samma soppa, trots att det mesta i såväl artikeln som i Sundboms bidrag till rapporten har behäftats med mängder av sakfel och rena spekulationer.

Det är dock ett namn som INTE nämns av Oksanen och det är den Mp-tjänsteman som av sin chef Pernilla Stålhammar anklagades för att ha otillbörliga ryska kontakter och vara en säkerhetsrisk. Något som senare visade sig vara helt falskt, efter att Säpo granskat saken, och ledde till att Stålhammar själv fick lämna sitt uppdrag som Mp:s utrikespolitiska talesperson.  I Kraghs artikel och i Sundboms text hängs han ut som ett av ”bevisen” för den ryska infiltrationen av Miljöpartiet. Tjänstemannen har nyligen gått ut offentligt med sin berättelse så det är inte längre någon hemlighet att han heter Håkan Sundberg. Hans artikel är låst för den som inte har Aftonbladet Plus.

Sundberg figurerar också i mitt blogginlägg som Oksanen verkar ha läst (?) men då omnämnd som ”tjänstemannen” eftersom han vid skrivtillfället inte valt att gå ut med sitt namn ännu. Min ilska över behandlingen av denne tjänsteman (inte minst internt i Mp) var dessutom starkt vägande skäl att jag alls skrev mitt blogginlägg.

Oksanen bemödar sig alltså inte att bemöta något i min text och såvitt jag kan se inte heller i någon annan sakfråga rörande Kragh eller Integrity Initiative. Det är påståenden och insinuationer rakt igenom. En komisk poäng är att han, i hällregnet av de namn som droppas, nämner den mystiske Egor Putilov (som i olika sammanhang gått under andra namn) och nådde en position inom SD. Putilov som fick sparken av SD är nu aktiv på en sajt i samröre med Kent Ekeroth och har tydligen nämnt Kragh i en text. Det räcker för Oksanen att nämna detta utan att i sak gå in på vad texten handlar om. För syftet framgår i Oksanens nästa rader som lyder så här: ”Än så länge är det lite ´usual suspects´ med något undantag. Rundgången i de här små grupperna är inte större än att överlappande lopar kan göras både i extremhögern och i extremvänstern. Det är inte första gången Kragh fått uppleva det här kretsloppet där extremerna möts”.

Där satt den, tyckte väl Oksanen. Det komiska i det hela är att just denne Putilov har utgjort en av källorna till Martin Kraghs ”vetenskapliga artikel” och därmed indirekt till Sundboms Atlantic Council-text. Putilov kan alltså användas som källa men samtidigt nämnas som en av Kremls agenter och buntas ihop med fredsaktivister, miljöpartister och vänsterpartister med flera som ett bevis för att ”extremerna möts”. Frågan är om Oksanen själv haft Putilov som en av sina källor? Enligt Putilov själv ska han ha medverkat i Facebookgruppen “Virtuell politik”, i sällskap av bland andra Patrik Oksanen och Martin Kragh. Det kan mycket väl vara en lögn men med Oksanens och Kraghs metoder skulle det kunna framföras som insinuation om djupare kontakter och samarbete. Ibland duger Putilov som källa och ibland som namn att droppa för att svärta ned ens egna kritiker.

Det yttersta syftet med attackerna mot Martin Kragh och Integrity Initiative är, enligt Oksanen, ”att Ryssland vill tysta det fria ordet och experter med kunskap om rysk påverkan”. Han menar att de skickar en ”signal till andra, både individer och organisationer, ´tänk er för nu om ni tycker att det är värt att ägna er åt de här frågorna´”. Med detta följer en självcensur och oro i organisationer, fortsätter han. ”Metoderna går tillbaka till Sovjettiden där den psykologiska vetenskapen ställdes i partiets och statens totalitära tjänst. Välkommen till informationskriget 2019”, konstaterar han. Jo, tack, Patrik Oksanen, det är ju precis på pricken dessa metoder som du själv använder i din artikel. Jag vågar nog dessutom påstå att förhållandet är precis det omvända. För inte kan väl Oksanen mena att det i Sverige finns ett dominerande pro-ryskt narrativ som skribenter som han själv går och våndas över att avvika ifrån? Jag vill hävda att det är precis tvärtom. Vilket bevisas av bland andra Kragh, Sundbom, Oksanen och andra, exempelvis Expressens Karin Olsson, som också ryckt ut till Kraghs försvar och med samma metoder som Oksanen.

”Jag minns hur vi fick svarta listor i Ryssland. Hur våra regimtrogna medier övergick till personangrepp och punktmarkeringar av oliktänkande. Precis som Karin Olsson gör just nu. Argument spelar inte längre någon roll, huvudsaken är vem som lajkat vad på Facebook”.

Så säger Alexey Sakhnin, en av de som namnges och angrips av Oksanen och Karin Olsson. Han har fått politisk asyl i Sverige eftersom han som journalist förföljdes i Ryssland. I Oksanens ögon är emellertid alla ryssar knutna till Putin eller Kreml förefaller det. Sakhnins replik andas en bitterhet och besvikelse över debattklimatet i Sverige; ”Min naiva tro på liberala västerländska värderingar som en gång i tiden fick mig att söka asyl i Sverige gör att jag har svårt att tro mina egna ögon”.

Det är vällovligt att hålla rent från påverkanskampanjer utifrån men fake news ska inte mötas med fake news; misskrediteringar med misskrediteringar; och desinformation med desinformation. Så skapas istället en polarisering och ett debattklimat där rädsla och misstänksamhet får överhanden istället för meningsutbyte och saklig debatt.

För det vore ju väldigt intressant att någon ENDA gång få svar på en rad sakfrågor istället för dessa sovjetmetoder. Bland andra de som jag ställde i mitt ovan nämnda blogginlägg;

Vilka finns registrerade hos Integrity Initiative som Kremls trojaner? Vilka är informationslämnarna? Är det en rent brittisk affär eller finns förgreningar i Sverige? Vad gör dessa informatörer i så fall och vad är dessa ”cluster” av informatörer tänkta att åstadkomma och med vilka metoder? Vad är målet för Atlantic Council med de texter som vänder sig till en svensk publik? Är det fullkomligt omöjligt att tro att vi är utsatta för påverkanskampanjer från såväl Ryssland som av USA?

Och är det verkligen omöjligt att tänka sig att en del kritiker av Martin Kragh kan tänka själva utan Putins hjälp? Vi kan möjligen ha fel i sak men då är det just det som ska bemötas. Men det känns som att just saklig debatt är något som Oksanen & Co till varje pris vill undvika. Det är egentligen tragiskt. Men också skrämmande.