Ebba Busch-Thors utpekande av somalier snudd på hets mot folkgrupp?

Ebba Busch-Thor gör i Aftonbladet idag (2/4-20) ett ovanligt osmakligt uttalande i ett Sverige som är förlamat av corona-krisen och där ilska, förtvivlan och frustration redan dallrar i luften. Hennes angrepp mot den svensk-somaliska gruppen kallar hon ”klarspråk” och spekulerar över varför denna grupp är så oproportionerligt drabbad av corona-viruset. Utan att ha något på fötter spekulerar hon i en rad orsaker men fastnar vid och uppehåller sig kring ” tänkbara kulturspecifika orsaker”. De har ”tätare familjerelationer”, ”är uppfostrade i en omgivning där man inte nödvändigtvis litar på myndigheter”, ”analfabetismen är utbredd”, och ”somalierna har inte samma tradition av skriftlig information eller av medicin”, säger hon.

Detta är på gränsen till hets mot folkgrupp. Det är i vart fall en draksådd i en jord som redan är beströdd med frön av misstro, oro och frustration. Alldeles oavsett om det hon hävdar i sin artikel faller under brottsrubriceringen hets mot folkgrupp är det oerhört osmakligt att i detta läge då flera svensk-somalier är sjuka eller smittade att peka ut dem som grupp med antydning om det är deras kultur som gjort att de drabbats särskilt.

Bristen på tillit till myndigheter och sina medmänniskor ska vara en orsak till att gruppen är särskilt drabbad, hävdar hon, och lägger till att en femtedel av invånarna i ”utsatta områden” är födda utomlands och ”de flesta i kulturellt avlägsna samhällen”. Dessutom lägger hon till att den ”bakomliggande orsaken till att vi har hamnat här är ”att Sverige under decennier har bedrivit en invandringspolitik utan hänsyn till integrationspotentialen”. Det vill säga - för att tala klarspråk som Busch-Thor säger sig vilja göra – beklagar hon att de har kommit hit från början. Det är oerhört magstarkt och luktar faktiskt rasbiologi. Det antyder att hon menar att dessa människors kultur är så djupt rotad att den inte går att ändra, det vill säga de är obildbara. Eller menar hon något annat? Kanske att hon och flera med henne aldrig kommer att acceptera att somalier integreras i det svenska samhället? Jag vet inte vilket som är värst men hon ägnar sig dessvärre åt allt annat än ”klarspråk” utan är snarare luddigt insinuant. Sannolikt med flit. Eller är hon bara ovanligt klumpig? Sanningen är med största sannolikhet snarare att hon vill fiska i grumliga vatten för att vinna röster från SD. 

Enligt uppgift var ett av de första dödsfallen till följd av corona-virus en svensk-somalier i Järva-området och en del uppgifter gör också gällande att varningarna om corona gick ut sent och att informationen inte heller översattes. Det är ju i så fall en brist att kunna peka på, men detta berör inte Busch-Thor nämnvärt. Hon har inga förslag på hur kommunikationen kunde ha skötts bättre. Allt är spekulationer och gissningar och ett antal påståenden. Hon konstaterar bara att ”skadan är skedd” och att vi vid nästa pandemi ”förhoppningsvis bättre förberedda”. Hon menar då inte bättre och snabbare kommunikationsvägar från myndigheter utan istället hoppas hon på ”en bättre fungerande integration, mindre vida klyftor och mer av samhällsgemenskap.”

”Nu måste vi göra allt vi kan”, säger Ebba Busch-Thor också. Hennes bidrag i form av denna artikel utgör knappast en bra grund för mindre vida klyftor och mer samhällsgemenskap. Jag ser inget av beklagande till drabbade familjer, inget av ”kristen” medmänsklig empati för de många sjuka och avlidna, inget av försök till tröst eller stöttande ord till människor som lever med sorg och oro omkring sig och dessutom får utstå fruktansvärda påståenden och kommentarer på sociala medier.

En möjlig förklaring till att svensk-somalier som grupp drabbats värre än andra är dessutom att många jobbar inom yrken där risken för smitta är särskilt stor; inom kollektivtrafiken, butiker, städfirmor, sjukvården, barnomsorg, äldreomsorg osv. Det vill säga yrken där kontaktytorna med andra är tämligen stora och möjligheten att ”jobba hemma” är liten eller obefintlig. Det här är snarare ett klassproblem än något annat och drabbar även andra än svensk-somalier. Det här påpekar också organisationen SUIS, Somaliska Ungdomsförbundet i Sverige, som riktar ett tack till alla dessa vardagshjältar. Något som Ebba Busch-Thor ju hade kunnat göra istället.

SUIS tillägger att det som anförts i debatten om ”bristen på information på andra språk än svenska och engelska, samt trångboddheten i bland annat Järva-området” är spekulationer som förts ”trots att man av den offentliggjorda informationen om de avlidna inte kan säkerställa vilka faktiska omständigheter som har varit väsentliga för de tragiska utfallen, mer än att diverse individ tillhörde en utsatt riskgrupp med anledning av högre ålder.”

Någon brist på information upplever inte heller Yousef Mohamed, ordförande i Somaliska Föreningen i Falköping, som säger till Skövde Nyheter: ”Vi är människor som förstår vad som händer. Hela världen förstår vad som händer. Sjukdomen drabbar inte somalier särskilt, utan alla människor”.

Däremot drabbas de oproportionerligt av hat och hot. Mohammed Nuur, ordförande för Socialdemokraterna i Tensta-Rinkeby, tillhör gruppen och har fått ägna mycket tid och kraft åt att lugna svensk-somalier som berörts illa av mängden illasinnade kommentarer och skuldbeläggning angående corona-epidemin.

Han säger i en artikel i mitti.se 27/3-20 att han ”vill fokusera på arbetet mot coronaviruset men att den oro han mött bland människor har tagit all tid”, och tillägger: ”Just nu känner man att man har en hatstorm mot sig”. Samma dag framträdde han i radio och talade om hatet som strömmade genom sociala medier och på högerextrema sidor. Det får svensk-somalier att må ännu sämre, säger han där.

Så, tack då Ebba Busch-Thor, för att du ”talar klarspråk” och ger ökad livslängd åt hoten och hatet, kan jag förstå om Mohammed nu tänker. Hon lägger ved vid brasan och har inget att tillföra som skulle råda bot på eventuella brister i kommunikationen från myndigheterna, om det var det hon var ute efter (?). Men då borde hon rimligen ha pekat på en kommunikationskultur inom berörda myndigheter snarare än den svensk-somaliska gruppens kultur.

Om Ebba Busch Thor, trygghetskänsla, brott, verklighet och att fiska i grumliga vatten

Unga kvinnor i Uppsala upplever att de är otrygga när de rör sig på stan, säger KD:s Ebba Busch Thor. Rädslan beror, fortsätter hon i en artikel i Aftonbladet 7 mars 2019, ”i hög grad på trakasserier från kringströvande grupper av unga män, ofta nyanlända från delar av världen där kvinnor inte förväntas röra sig fritt”.

Nyligen har hon (återigen i en debattartikel i Aftonbladet, denna gång 25 januari 2020) kommenterat jämställdhetsministerns Åsa Lindhagen (mp) uttalanden i en tv-soffa om den ovan nämnda debattartikeln från mars-19. Busch Thor påstår då att Lindhagen inte är ”det minsta intresserad av att diskutera tryggheten för flickor i Uppsala”. Hon tycker att problemet är att Mp och andra politiker ägnar sig åt ”strutsmentalitet” och inte vill se de verkliga problemen. Att de vill ”övertyga väljarna om att bilden av verkligheten är verkligare än den verklighet de faktiskt lever i”. Själv presenterar hon lösningar som ”fler poliser, skärpta straff, slopad straffrabatt och fler utvisningar av utlänningar som begår brott”. 

Det kan nog stämma att framför allt fler närpoliser skulle kunna ha en trygghetseffekt och vara dämpande avseende vissa brottstyper. Av de femton områden som polisen listat ”särskilt utsatta” för allvarlig brottslighet saknar elva polisstationer. Det finns dock ingen entydig politisk koppling till denna brist. Det är också oklart vilken typ av poliser Busch Thor vill ha fler av utan är bara en svepande kvantitativ målsättning. Dessutom är det oklart om det är brott hon vill komma till rätta med eller otryggheten som unga kvinnor i Uppsala känner. Det torde krävas delvis helt olika typer av åtgärder beroende på vilket som avses.

Om trygghetskänsla

Observera att Uppsala-rapporten som är grund för hela resonemanget handlar om trygghet eller känslan av trygghet. I rapporten problematiseras definitionen och där påpekas att trygghet inkluderar ”både tillit och säkerhet”, att det kan röra sig om tillit till medmänniskor likväl som en känsla av säkerhet från verklig fara. Tryggheten kan alltså vara ”både objektiv och subjektiv” och orsak till graden av trygghetskänsla är också individuell.

Det kan röra sig om att ha varit utsatt för brott men behöver alltså inte alls vara det. Det kan också vara ”unga män som trakasserar tjejer genom att säga saker, vissla, stirra eller bete sig obehagligt”, som grundaren av Tris (Tjejers rätt i samhället) säger till SvT 16 mars 2019. Eller också bara en känsla av otrygghet som av en mängd olika orsaker är mer framträdande hos vissa än hos andra i samma ålder.

Bäst är förstås att titta närmare på själva rapporten, ”Trygghet hos unga i Uppsala län”.

Den utfördes på uppdrag av Region Uppsala och gav bland annat svar på frågan om de tillfrågade någon gång blivit utsatta för någon typ av trakasserier, allt från någon gång till flera gånger de senaste 12 månaderna. Hälften svarade ja på denna fråga. Skillnaden mellan tjejer och killar var liten, enligt rapporten, men en något högre andel flickor uppgav att de varit utsatta. Personer med lägre socioekonomi, ADHD/ADD/Touretts, läs- eller skrivsvårigheter samt homo, -bisexuella/osäkra uppgav sig vara mer utsatta än övriga. Störst andel svarade emellertid att trakasserierna/våldet skett i skolan. Enligt en rapport från Skolverket som Uppsala-rapporten själva hänvisar till kan grunder för trakasserier i skolan bero på faktorer som ”låg socioekonomi, funktionsnedsättningar, utländsk bakgrund, annan sexuell läggning än heterosexuell och annat könsuttryck än tjej eller kille”. Det vill säga delvis samma grupper som är främsta offer för hatbrott i polisens statistik.

En skillnad mellan killar och tjejer som rör det som Ebba Busch-Thor vill lyfta upp som ett problem är att tjejer kände sig mindre trygga än killar i sitt bostadsområde, ute på stan eller i centrum. 84 % av tjejerna uppgav att de kände sig trygga på stan eller i centrum, jämfört med 91 % av killarna.

Detta blev alltså i Busch-Thors debattartikel från mars-19: ” I min egen hemstad Uppsala känner sig fyra av fem gymnasietjejer rädda ute på stan”. Det förefaller alltså mycket oklart var hon hämtar siffran ifrån?

Busch-Thor identifierar också en grupp som det stora problemet för unga tjejers otrygghet, nämligen ”unga män, ofta nyanlända från delar av världen där kvinnor inte förväntas röra sig fritt”. I Uppsala-rapporten hon hänvisar till finns inga sådana detaljerade beskrivningar. Däremot pekar de på skillnader i upplevd trygghet beroende på födelseland. Den mest notabla är att de som är födda i Sverige kände sig alltid eller oftast trygga på samtliga arenor utom ute på stan eller i centrum. Medan siffrorna pekar åt motsatt håll när det gäller upplevd trygghet i bostadsområdet. En procent av de som är födda i Sverige uppgav att de inte kände sig trygga i sitt bostadsområde på dagen och 8 % kände sig otrygga där på natten. För utlandsfödda är motsvarande procentsiffror 5 % respektive 13 %.

En intressant notering från Uppsala-rapporten (hämtad ur ”Nationella trygghetsundersökningen 2006–2016 Regionala resultat,” Brottsförebyggande rådet, Stockholm, 2017) är att det bland Uppsala-befolkningen över 16 år är en mindre andel personer som upplever otrygghet jämfört med övriga län i Sverige. Uppsala län har inte heller varken fler eller färre brottsutsatta än andra län när det gäller brottstyper som misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägerier och trakasserier. När det gäller våldsbrott så är Uppsala ett av de län som över tid tycks ha en mindre del utsatta jämfört med riket. Dessutom har länet också en lägre andel personer som tror att antalet brott har ökat eller är oroliga över brottsligheten i samhället. De har även i högre utsträckning än befolkningen i övrigt stort förtroende för rättsväsendet.

Om brott

Om vi istället går över till brottsstatistik ser den verklighet som Busch Thor månar så om också ut på ett tämligen annorlunda sätt än den hon målar upp.

Jag tänker bland annat på dem som utsätts för hatbrott. Enligt polisens och Brå:s statistiska uppgifter har antalet hatbrott ökat 2018 jämfört med förra mätningen 2016 (mäts endast vartannat år). Den kurva som pekar mest uppåt är den som gäller hatbrott med främlingsfientliga eller islamofobiska motiv. Enligt polisens undersökningar är offren mestadels unga människor:

”Resultaten visar att kön inte har någon effekt, medan det finns ett starkt samband med ålder, där risken att utsättas är tydligt högre bland de yngsta jämfört med de äldsta. Likaså finns det ett starkt samband med vilken världsdel som den utsatta eller någon av föräldrarna är födda i. När man kontrollerar för övriga bakgrundsvariabler framgår det att utsattheten exempelvis är fyra gånger större bland de som är födda i Afrika eller har minst en förälder född där, jämfört med de som är födda i Norden, med båda föräldrarna födda i Norden. För födda i Asien (eller med minst en förälder född i Asien) är risken nästan tre gånger högre” (Rapporten ”Självrapporteradutsatthet för hatbrott”).

Hatbrott är ett brett och lite omstritt begrepp men enligt polisens definition kan det innefatta detta:

”Ett hatbrott kan vara allt från klotter till mord – det är motivet till brottet som avgör om det är ett hatbrott. Även om oenighet råder om vad som bör inkluderas i termen hatbrott råder internationell enighet om att händelsen är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde” (Rapporten "Hatbrott 2018").

Enligt statistiken för 2018 står det främlingsfientliga/rasistiska motivet, i likhet med tidigare år, för ojämförligt störst del av hatbrotten, motsvarande 69 procent av alla polisanmälningar med identifierat hatbrottsmotiv. Därefter kommer hatbrott med motivet sexuell läggning som står för 11 procent och islamofobiska motiv för 8 procent. Sedan 2013 handlar det om en ökning fram t.o.m. 2018 av antalet anmälda hatbrott med hela 29%. Det är en verklighet.

Om vi sedan flyttar fokus till brottsstatistik sett över hela befolkningen har en ökning skett av brottskategorin brott mot enskild person, innefattande en rad av olika brottstyper, enligt Brå:s senaste statistik. En särskilt utsatt grupp är ensamstående med barn av vilka 36,6 % uppger att de utsattes för någon eller några av brottstyperna inom brott mot enskild person 2017. En annan grupp med hög utsatthet är svenskfödda personer med två utrikesfödda föräldrar, där andelen var 32,9 %. Det är en verklighet.

Brå utför också en trygghetsundersökning för hela landet. Enligt den senaste uppger 28 % av befolkningen (16–84 år) 2019 att de känner sig mycket eller ganska otrygga eller att de till följd av otrygghet undviker att gå ut ensamma under sena kvällar i sitt bostadsområde, vilket är på samma nivå som 2018. Det är 80 % av befolkningen (16–84 år) som 2019 tror att brottsligheten i Sverige har ökat under de senaste tre åren, vilket är något mindre än 2018 då andelen var 82 %.

Den preliminära statistiken för första halvåret 2019 visar i princip oförändrade siffror avseende brott mot enskilda personer. Bland dessa kan noteras att en majoritet (78 %) av misshandelsbrotten mot kvinnor begicks av närstående och bekanta gärningspersoner. Antalet våldtäktsbrott hade ökat men visar också att närmare en tredjedel (32 %) avsåg våldtäkter av närstående i en parrelation. Det är en verklighet.

Om verkligheten

Känslan av ökad otrygghet och ökningen av brott mot person drabbar alla i landet. Men mest brottsutsatta är de som är utlandsfödda eller har föräldrar som är det, samt personer i grupper med låga inkomster vilket till betydande del handlar om samma grupp. Det är i huvudsak ett socialt problem och utlandsfödda är i detta fall minst lika ofta brottsoffren som förövare.

Det Busch Thor sannolikt åstadkommer med alla sina påståenden är att spä på otrygghetskänslan för både unga män och kvinnor i hela landet, inte bara i Uppsala. Genom att plocka ut valda delar av en undersökning gjord i en enda region och göra politik av det grundat i svepande påståenden och förklaringsmodeller och bortse från statistik och komplexiteten i orsaksfrågor gör sig Busch Thor skyldig till vad som brukar beskrivas som populism. Det är säkerligen helt avsiktligt med tanke på att hon säger sådant som att ”sanningen är att de flesta väljare tycker som vi” och att jämställdhetsmyndigheten inte kommer att bjuda in tjejerna i Uppsala till ”myndighetens mingel i Almedalen”, att KD ”beskriver verkligheten så som den är” medan Mp och regeringen försöker ”övertyga väljarna om att bilden av verkligheten är verkligare än den verklighet de faktiskt lever i”. Mycket av sanning och verklighet alltså. Men den verklighet som de flesta av brottsoffren lever i är inte begränsad till Uppsala, där alltså brottsligheten till vissa delar är lägre än i riket i övrigt. Det är inte heller så att utlandsfödda eller deras barn är mindre utsatta för brott än andra, snarare tvärtom.

Men allt handlar om vilka brott man vill tala om och vems oro och otrygghet man vill lyfta fram. En färsk undersökning av DN/Ipsos visar för övrigt att de som är ojämförligt mest oroliga för att själva drabbas av våld i samhället tillhör SD:s väljargrupp. Hela 54 % av dem bär på denna oro. Erik Helmerson kommenterar denna, enligt honom makalösa, siffra. Han ställer i sin artikel den mycket berättigade frågan:

”Blir man sverigedemokrat för att man är oroad? Eller är det något i själva SD-skapet som orsakar och göder rädsla, till exempel att man tillbringar mycket tid i kanaler på sociala medier där det ständigt trummas in att invandringen gör Sverige alltmer hotfullt, att våldet kan komma utan förvarning och slå mot envar?”

Busch Thor påstår att Lindhagen menar att de som ” beskriver de akuta problemen med gängkriminalitet, sprängningar, skjutningar och sexualbrott i själva verket vill Sverige illa”. Jag tror att hon snarare menade att de som beskriver problemen på det sätt som Busch Thor gör skadar Sverige. Det handlar då inte om att, som Busch Thor också påstår, att försöka ”övertyga väljarna om att de har fel upplevelse av sin egen verklighet”. Det är Busch Thors upplevelse som är fel, eller rättare sagt ensidig och skev. Det handlar om att se hela verklighetsbilden, erkänna och förstå komplexiteten samt se strukturer. Då först kan man göra det som Busch Thor också säger sig vilja göra, nämligen att ”fokusera på att lösa problemen”.

Vilka lösningar som lämpar sig bäst har olika partier olika uppfattningar om. Det är helt i enlighet med demokratiska principer. En del vill hitta lösningar som innefattar såväl polisiära åtgärder som sociala och andra vill fiska i grumliga vatten, genom att lyfta fram ”nyanlända från delar av världen” som förövare men inte som brottsoffer, eller att föreslå lösningar som att ” fler utvisningar av utlänningar som begår brott”. 

Adaktusson visar vad KD står för

Kristdemokraternas (KD) Lars Adaktusson, som var EU-parlamentariker för partiet fram till i höstas men nu riksdagsledamot, har nyligen deltagit i ett möte arrangerat av ett värdekonservativt nätverk, Political Network for Values, som binder samman ultrakonservativa och homofobiska organisationer från hela världen och bland deltagarna vid mötet i colombianska huvudstaden Bogota (”Transatlantic Summit III”) fanns de som representerar de mest extrema uttrycken för just homofobi och ultrakonservatism.

Den spanska organisation, CitizenGo, som hade representanter vid mötet, är känd för att vilja stänga abortkliniker och har tidigare i år fått en annonskampanj förbjuden i Spanien eftersom den ansågs uppmana till hatbrott mot HBTQ-personer. Adaktusson skulle möjligen redan där kunnat backa från deltagande men det tycktes inte bekymra honom. I sitt tal sa han så här: ” Låt mig börja med att uttrycka min tacksamhet till organisatörerna”. Adaktusson trivdes uppenbarligen som en fisk i vatten i detta sällskap.

Konferensen handlade om att utbyta tankar och strategier för att möta hoten mot kärnfamiljen (läs; motarbeta eller kanske förbjuda homosexualitet) och för att inskränka abortlagstiftningen.

På konferensen kryllade det av ultrakonservativa kristna (kanske kan vi kalla dem ”kristenister”?) med lutning åt extremhöger. Eller vad sägs om Jaime Mayor Oreja (Political Network for Values) som anser att ”genusideologin” hotar rätten till liv och som också tycker att Francos fascistdiktatur i Spanien var en ”extraordinärt fridfull period”. Brian Brown (International Organization for the Family) pekar ut George Soros som huvudfiende, vilket ju känns igen inte minst från Orbans Ungern som i rask marsch går mot en högerdiktatur. I panelsamtalet som Adaktusson deltog i fanns också moldaven Valeriu Ghiletchi som betraktar homosexualitet som ”en sjukdom”. I samma panel fanns också den homofobiska ungerska familje- och ungdomsministern Katalin Novak som uttryckt sin övertygelse att George Soros försökt påverka den ungerska valkampanjen och för att ”med alla tillgängliga medel” propagera för ”illegal migration”, men som själv driver en familjepolitik som går ut på att stänga gränserna och uppmana ungrarna att skaffa många barn. En politik som socialförsäkringsminister Annika Strandhäll tycker osar 30-talsidéer om rasrenhet. Novaks familjepolitik bygger på en undersökning som skickades ut till ungerska hushåll i höstas och där den svarande bland annat ställs inför valet mellan ”illegal immigration” eller ”att det föds fler barn”. En falsk dikotomi som nu alltså anses ge stöd för regeringens och Katalin Novaks politik. 

Dubbla måttstockar

”I arbetet med internationella relationer händer det inte sällan att man hamnar i sammanhang där det finns personer eller organisationer vars åsikter går emot vad man själv står för” (Per Gudmundson, presschef för KD, till tidningen Arbetaren).

För att återkomma till Lars Adaktusson så kom jag genast att erinra mig när miljöpartisten Mehmet Kaplan, då bostadsminister, för tre år sedan satt vid samma middagsbord som ett par turkiska extremnationalister, personer som han inte kände eller uttryckt några sympatier för men som alltså deltog vid samma Eid-firande bland mängder av andra. En tillställning utan politiska inslag och där övriga inbjudna var okända för Kaplan. Kommentarerna om omdömeslöshet haglade; varför tackade han inte för sig och gick när han såg vilka som deltog; varför vände han inte i dörren, osv. osv. En vanligen sansad skribent i SvD, juristen Mårten Schultz, skrev att fotografiet av Kaplan där han sitter vid samma middagsbord som de turkiska extremnationalisterna ”ger mig kalla kårar längs ryggraden”. I SvD skrev Maria Ludvigsson att Kaplan inte var något ”medieoffer” och att ”hans närvaro vid exempelvis en middag ger hela tillställningen legitimitet av det slag som inte bör delas ut till extremister”. De som framförde att ”skandalen” varit betydligt mer nedtonad eller rent av passerat utan anmärkning om det inte handlat om en muslim som gjort misstaget avfärdades också utan vidare resonemang.

Nå, men upp till bevis tänker jag. I fallet med Adaktusson är dock Ludvigsson och övriga på SvD tysta. Det är Aftonbladet, ETC och Arbetaren som skrivit om Adaktussons konferensdeltagande. Såvitt jag kan se finns inte en rad i någon av de borgerliga tidningarna. Den före detta SvD-medarbetaren Per Gudmundson som nu alltså är presschef för KD är, som vi ser i citatet ovan, överslätande. Till tidningen Arbetaren säger han också att ”vanföreställningar och fördomar om exempelvis homosexuella tyvärr lever kvar i stora delar av världen och att Kristdemokraterna försöker motarbeta dessa med demokratisk debatt och upplysning”. Vilket är mycket intressant och kan jämföras med Mehmet Kaplans uttalanden om sin grundsyn att ”tala med alla grupper, vara öppen och pragmatisk”. En inställning som av ovan nämnde Ludvigsson avfärdades helt. Det vore intressant att höra vad hon och hennes ledarskribentkollegor nu har att säga om den förre kollegan Gudmundsons resonemang. Hittills bara en öronbedövande tystnad.

Vad står KD för och vilket KD tror du att du stöttar?

Den stora frågan, viktig framför allt inför EU-valet, är vad KD egentligen står för?

Att de är sämst på att rösta miljöfrämjande i EU-parlamentet framgår av Naturskyddsföreningens undersökning, som för övrigt pekar ut just Adaktusson som den som en av de som ”röstat sämst och engagerat sig minst i miljöfrågor”.

Det ska här framhållas att Adaktusson är 2:e vice ordförande och därmed tillhör partitoppen i KD. Det vill säga det parti som på flera håll lokalt åtminstone går ut med budskapet att ”vi tänker driva igenom vår politik oavsett vad Liberalerna tycker”. Det parti vars partiledare, Ebba Busch Thor, före höstens riksdagsval krävt att få bli jämställdhetsminister trots sitt förflutna i Livets Ord, vilket rimligen inte borde vara en merit (?). Eller också är det just det i KD? Lars Adaktusson till exempel vill varken ha homoadoptioner eller fri aborträtt.

Så en berättigad fråga är om KD som parti står bakom det tankestoff som bollades av ultrakonservativa på konferensen i Bogota? Hela idén med konferensen var ju att utbyta strategier och tankar för att möta ”hotet” från ”gender-ideologi” och ”anti-natalism”. Står KD idag närmare den illiberala hållning som ungerska Fidesz gjort sig ökänt för än de vill erkänna så här inför EU-valet? KD är på offensiven, stärkta av allt högre opinionssiffror, men är svenska folket medvetet om vad de får? Förutom en partiledare som är orädd, stridbar debattör och ”predikant”?

Är KD en del av det envetna alliansbyggandet mellan extremhöger och konservativa i Europa och övriga Världen? Political network for values sajt har en karta där man färgkodat länder efter hur lagstiftningen ser ut kring familjepolitik och värdefrågor och Sverige har markerats med knallröd färg vilket betyder att vi har liberal lagstiftning när det gäller abortfrågor, provrörsbefruktning och samkönade äktenskap. Det antyder i vart fall vilka länder som är strategiska att ”satsa på” för de som vill vända liberala länder åt det auktoritärt ultrakonservativa hållet. Är Sverige utsatt för en påverkanskampanj från utomstående organisationer som försöker påverka våra värderingar och ändra våra val? Den konservativa vågen går just nu över världen och den är i sin yttersta form illiberal, det vill säga vill ifrågasätta liberala landvinningar och den värdegrund som västvärlden vilar på för närvarande och vrida klockan tillbaka till den tid då kvinnans plats var i hemmet med barnen, där giftermål ingicks mellan man och kvinna, och inget annat, och där homosexualitet var en ”sjukdom” som skulle botas.

Gårdagens SvD/Sifo-mätning visar ett stöd för KD från 12 % av befolkningen. Ger de verkligen sitt stöd till de här ultrakonservativa idéerna som nu letar sig in i KD-toppen? Eller är de bara okunniga om vart partiet är på väg?