Fotbolls-VM börjar snart – till begränsad glädje för brasilianare

Snart börjar fotbolls-VM. Denna gång i Brasilien, en klassisk fotbollsnation med många älskade och beundrade fotbollsvirtuoser. En värdig värd alltså för ett VM i fotboll, kan tyckas. Men ständigt återkommande protester och demonstrationer mot evenemanget och värdskapet belyser ett annat perspektiv. Kostnaderna för ett megaarrangemang som fotbolls-VM. Dessa kostnader tar resurser från andra välbehövliga infrastruktursatsningar och sociala insatser i värdnationens städer. Det här har blivit ett genomgående tema under de senaste 20-25 åren då de tre största sportarrangemangen OS samt fotbolls-VM och -EM ska hållas. Även de mest inbitna fotbollsskribenterna har uppmärksammat detta VM som ett av de mer politiskt kontroversiella sedan Argentinas VM-78 och om Brasilien som landet som hatar VM.

Kampen om att få arrangemangen är allt annat än ”fair” och många ögonbryn höjdes när Qatar, ökenlandet som nästan helt saknar fotbollstradition, tilldelades värdskap för fotbolls-VM 2022. Mutor, tjänster och gentjänster inom förbunden och nationell och lokal lobbying gör arrangörskap av sådana här evenemang till storpolitik. Konkurrensen om att få arrangera gör också att kostnaderna galopperat där framför allt nya spektakulära arenor ingår som krav för att ens komma med i resonemanget.

Jag har tidigare skrivit om hur de här stora evenemangen påverkar den lokala stadsbilden och hur människor utan större resurser får flytta på sig när evenemangens mastodontbyggnader ska uppföras. Eller när vägar ska dras om eller breddas. Eller när staden ska ”snyggas upp” då de mindre bemedlade utgör ”smutsfläckar” som de mångtusenhövdade besökarna ska slippa mötas av.

Det är inte heller alltid länder med ekonomin i balans som får arrangemangen. En del kanske, med tanke på den nuvarande situationen, har glömt att Ukraina, tillsammans med Polen, arrangerade fotbolls-EM för två år sedan. Ett land med en ekonomi på ruinens brant tyckte ändå de kunde kosta på sig arrangemang av den här digniteten.

Brasiliansk kluvenhet

Brasilianarna älskar sin fotboll. Brasilien är en av världens stora fotbollsnationer och finns oftast med när det drar ihop sig till semifinaler och final. När de lokala klassiska lagen drabbar samman är det hundratusentals fans i rörelse i och kring arenorna och det är både fest och kusligt brutal rivalitet mellan klubbarnas anhängare. Fotbollen engagerar och rör upp känslor. Men kärleken till fotbollen förblindar inte alla. Många har protesterat i åratal nu mot att städer som Rio de Janeiro och Sao Paulo, med så många sociala problem och favelor fulla av droger, fattigdom och kriminalitet, ska satsa många miljarder dollar på det som är världens största sportevenemang.

Expressen har nyligen, lite lätt ironiskt, författat en ”överlevnadsguide” till Brasilien-VM:et. Det är dock allvar bakom och det är något som kommer att skava när jag i sommar ska avnjuta fotbollsbataljerna i tv-rutan.

Redan under förra årets för-VM i Brasilien demonstrerade miljontals brasilianare mot det VM som snart ska gå av stapeln. Budskapet till makthavarna var tydligt:

”Ni satsar miljarder på fotbollsarenor – när vi behöver satsningar på vård, skola och omsorg”

Häromdagen i huvudstaden Brasilia anslöt sig hundratals representanter för ursprungsbefolkningen till protesterna och drabbade samman med polis med pilbågar och spjut. Många fruktar att protesterna kommer att tillta under själva VM-dagarna men möjligen kommer de att avta när matcherna är igång och kärleken till fotbollen tar överhand? Dessutom är ju pengarna redan satsade. Det finns liksom ingen återvändo vilket - intressant nog - en av VM-organisationens egna, Joana Havelange, påpekar i ett instagram; ”Pengarna är förbrukade eller stulna”. Hennes uttalande kan förvisso lika gärna få motsatt effekt.

Alla arenabyggen har överskridit sin budget vilket klingar mycket välbekant och förefaller vara legio i de här sammanhangen, senast likadant i Sotji inför vinter-OS.

Arbetsplatser, olyckor och ”slavjobb”

Budgetar som överskrids flera gånger är alltså snarare regel än undantag. Ändå har senare års arenabyggande inför de stora sportevenemangen omgärdats av historier om importerad arbetskraft med slaveriliknande kontrakt och arbetsförhållanden. Byggnads skrev om EM i Polen/Ukraina och redan nu har byggarbetena i Qatar, inför fotbolls-VM 2022, startat och skapat rubriker om bristande arbetsplatssäkerhet och dödsfall bland arbetarna. 

Nyligen ställde Världsfacket krav på Fifa att säkra värdlandet respekt för mänskliga rättigheter och rätt att organisera sig fackligt. Men även fotbollsspelarna har genom sina organisationer börjat att reagera och ställa krav, vilket är bra. Förhoppningsvis kan det få någon positiv effekt för de (företrädesvis nepalesiska) gästarbetare som utnyttjas.

I Brasilien har färdigställandet av arenor inneburit 9 dödsfall på två år och antalet olyckor rapporteras stigande generellt för byggarbeten och det rapporteras om arbetspass på 18 timmar per dag för byggnadsarbetare som under stor tidspress arbetat med att få arenorna färdiga i tid. Avsiktligt slarv för att spara tid orsakade bland annat kollapsen vid VM-arenan i Sao Paulo i november förra året. 

Maktfullkomliga idrottspampar

FIFA, UEFA och IOK driver på utvecklingen med allt högre kostnadsdrivande krav på arrangemangen. Kraven stannar inte heller vid själva arrangemangen och arenorna utan på sådant som länders demokratiskt beslutade lagar och om skattefrihet för Fifa.

Resultatet kan i värsta fall bli att demokratier som förordar öppenhet och vill verka för nedtonade arrangemang som håller sig inom rimliga kostnadsramar och som inte accepterar de stora idrottsorganisationernas korruption får allt svårare att bli värdländer för de stora idrottsarrangemangen. Diktaturer och skendemokratier med mindre samvetsgranna politiska ledare och mindre transparenta politiska strukturer får företräde?

Den rad av mutskandaler som IOK, FIFA och UEFA har lämnat efter sig är alltför många för att redogöras för i detalj här. Den nyfikne finner dock en del av IOK:s muthistoria sammanfattade på Wikipedia vilket kan ge en del trådar att plöja vidare i för den som orkar.

Förra årets mutskandal inom FIFA ledde till att den (mycket) gamla hedersordföranden Joao Havelange avgick och till kraftfulla uttalanden av FIFA-generalen Sepp Blatter om att han ansåg sig ha föreslagit ”nödvändiga mekanismer” för att säkerställa att liknande mutskandaler inom organisationen aldrig upprepas. 

Blatters uttalande är en motbjudande uppvisning av hyckleri med tanke på misstankar om hans egen inblandning. De har uppenbarligen heller inte hjälpt med tanke på den senaste ”incidenten” angående Qatars arrangörskap av VM 2022. En skandal som också har stänkt smuts på UEFA.

Globalisering och konkurrens om attraktionskraft

Den galopperande konkurrensen om stora evenemang kan sägas höra ihop med globaliseringen. I takt med avregleringar för kapitalrörelser rör sig stora summor över jorden i jakt på investeringsobjekt och för städer, regioner och länder har det blivit en tävling om att attrahera detta kapital till just sin stad, sin region eller sitt land. De stora världsstäderna är globala centrum för ekonomi och handel och det tillkommer ständigt nya konkurrenter om kakan. Stora urbana centra drar till sig globala investeringar och dessa städer vill också tillhandahålla attraktiva bostäder och en attraktiv och livlig kulturell scen för den transnationella elit som eftertraktas som boende och skattebetalare.

Mycket av forskningen inom området gentrifiering har försökt beskriva hur de här processerna ser ut för städernas utveckling. Saskia Sassen är en av dem som studerat hur det urbana rummet formas för att bli lekplats för internationella affärsmän. Hon talar om nya hyperrum med flygplatser, företags- och boendemiljöer i toppklass, lyxhotell och exklusiva restauranger som tillsammans bildar en sorts urban ”glamourzon” (Saskia Sassen, Globalization and its Discontents 1998). I detta skapande av en glamorös image ingår de stora kulturella evenemangen som glasyr på tårtan, så att säga. Det här är en utveckling som pågått länge men accelererat under senare decennier. Stockholm är inget undantag. Stadens planerare och politiker har under ett antal år rört sig med slogans som ”Stockholm – Capital of Scandinavia” och i stadens nuvarande visionsförklaring säger sig de styrande vilja se Stockholm som ”en stad i världsklass” (Vision 2030)

Då duger det inte heller att spela fotboll på gamla Stockholms Stadion eller Söderstadion eller en klassiska och stora Råsunda utan nya arenor måste till för att attrahera evenemang och därmed besökare och internationell status.

”As modern sport has become global in scope it has largely lost its playful character and its professional practice has become both a global media spectacle and a serious and financially significant global business” (Barry Stuart i antologin Globalization and Sport, Ed. Richard Giulianotti och Roland Robertson 2009)

Med Brasiliens ekonomiska uppsving och parallellt med Brasiliens värdskap för VM och Rio de Janeiros OS-värdskap om två år har också gentrifieringen av favelorna tagit fart.

Det förefaller oklart hur många människor som redan vräkts för att ge plats åt projekt knutna till VM och OS men det rör sig om hundratusentals som kommer att ha blivit det när de sista idrottslekarna avgjorts 2016. Många menar att det inte heller alltid handlar om arenabyggen eller annan infrastruktur som kan relateras till idrottsevenemangen utan att dessa utnyttjas som förevändning för att komma över mark med attraktivt läge och potential för ekonomiskt lukrativ exploatering. De fattiga skyfflas bort från favelorna.

I den dokumentär som visades i SvT:s Dokument Utifrån (kan ses fram till 1 juli på SvT Play) för några dagar sedan, ”Slaget om Rio”, framgick att våld och droger och knarkligor länge haft ett fast grepp om favelorna och omöjliggjort ett normalt liv för invånarna. Det program, UPP, för att göra slut på knarkligornas makt som myndigheterna lanserade 2008 ser vid en första anblick lovvärt ut. I början av programmet får vi också en ganska positiv bild av utvecklingen. När filmteamet kommer tillbaka till favelorna ett år senare är dock läget förändrat. Knarkligorna är tillbaka på flera ställen och de utlovade satsningarna på upprustning har antingen inte genomförts eller skett genom tvångsförflyttningar. En del av programmet är polisiär. Att etablera en icke-korrupt polis inom favelan som tar ifrån knarkligorna den lokala maktbasen. Frågan är om den sociala delen av programmet kommer att ges tillräckligt med plats? Eller stannar satsningen vid att få bort kriminaliteten för att locka nya, bättre bemedlade, invånare till favelor med attraktiva lägen, som Babilonia alldeles ovanför Copacabana? En nyckelkommentar ger Ricardo Henriques, chef för UPP:s sociala program;

”Vi måste lära oss att se att mångfalden ger staden ett värde och en styrka som motverkar fördomar. Det är vad sociala UPP ger oss: Ett hopp om att den sociala väven ska förändras. Men det reser frågor. Hur ska världens städer se ut? Hur ser städerna ut idag? Det handlar inte bara om social rättvisa utan också om att värdesätta mångfald. Och det är den heterogena befolkningen som utmärker Rio, mångfalden. Det är denna styrka, denna vitala kraft som finns i Rio, i dess mångfald som kommer att förändra den sociala väven. Och Rio kan bli ett exempel, en modell för den nya staden”.

Det återstår att se om han får rätt. Men det senaste årets många protester mot VM i fotboll och OS om två år vittnar om ett jäsande missnöje med utlovade reformer som kanske aldrig kommer att realiseras. Risken förefaller uppenbar att den sociala dimensionen glöms bort i stjärnglansen från de stora idrottsstjärnorna.

Den marknadisering av idrotten som accelererat de senaste två decennierna går kanske inte att stoppa. Möjligen är det en naturlig utveckling i takt med att kapitalrörelser och arbetskraftsrörelser släpps allt friare. Gentrifieringen gäller både idrotten i sig och då inte minst fotbollen (biljettpriser, tv-rättigheter, spelarlöner etc) och de städer där de stora evenemangen ska hållas. Konkurrensen trissar upp priset för ett fotbolls-VM eller OS och korruption spär på ytterligare. 

Vi som älskar fotbollen och får rysningar av de stora idrottsögonblicken sitter lite i en rävsax. Vi vill inte vara utan det fotbolls-VM som nu stundar. Men själv känner jag allt oftare inför varje stort mästerskap att jag är med och stöttar en utveckling som gynnar väldigt få men som får konsekvenser långt utanför arenorna och långt efter att tävlingarna ebbat ut. Det skaver mot samvetet. Men givetvis kommer jag att sitta framför tv:n och titta på torsdag när Brasilien spelar premiärmatch mot Kroatien.

Heja Brasilien! ... tror jag...

Spana också in:

Om nya Maracana-stadion och nya läktarregler som ”krig mot folket”

OS dödförklarat (?) av Idrottens Affärer

Gentrifieringsspelet ”Zerstört, zerstört” om gentrifiering av Berlin

Examensarbete vid Högskolan Kristianstad av Marcus Lindström, Mer än bara fotboll – En studie om supporterskap, kommersialism ochdemokrati (2013)

Recension av boken Gräset är alltid grönare i Brasilien: en resa genom världens bästa fotbollsland (2013)

Bloggar om gentrifiering och/eller fotboll:

Working class self organization´s blog Olympic gentrification in Brazil

Londonbloggen (Hufvudstadbladet)

SvenskaFans om fotboll och politik

Olust inför Sotji

Idag börjar OS. De stora vinterspelen i Sotji. Invigningen pågår i skrivande stund för fullt.

Det är med visst vemod i hjärtat jag måste erkänna att min främsta känsla inför spelen är olust. Jag är en stor vän av idrott och en obotlig storkonsument av idrottsevenemang men känner nu att det kanske till och med är lika bra att lägga ned OS.

Jag håller med AndersLindblad i SvD när han säger att detta OS har gått helt överstyr. Historier om vräkningar och maffialiknande affärsmetoder, om arbetare som inte fått lön utan istället hotats och misshandlats och om en helt huvudlös exploatering av mark.

Till viss del har alltså OS-anläggningarna byggts upp med hjälp av slavarbete. Likt en farao har Putin byggt upp ett monument över sin förmenta storhet. Att det är Potemkin-kulisser vittnar, om inte annat, 40.000 poliser som är på plats. Säkerligen ännu fler om hemliga säkerhetstjänster räknas in.

Att Ryssland har både yttre och (framför allt) inre fiender är ingen nyhet och Putins ledarstil har knappast lättat på spänningarna. Att det smäller under ett OS är inget nytt heller men denna gång förefaller hotet om terror attentat ovanligt reellt.

Att IOK ger spelen till ett Ryssland med återfunnet storhetsvansinne och en kvasidemokratisk diktator som ledare och på en plats som ligger i närheten av en av de mer konfliktfyllda regionerna på jordklotet kan kanske förvåna. Men så länge IOK är genomkorrupt själva och håller benhårt på sin linje att idrott och politik inte hör ihop så lär vi få se spelen utnyttjas till just att föra ut propaganda.

Det ska sägas att den här bilden inte är helt unik för ett OS. Jag skrev en del liknande invändningar vid sommar-OS i London för knappt två år sedan. Tendensen har varit klar ganska länge. OS har blivit en koloss och Sotji-spelen lär vara det dyraste någonsin. Det verkar svårt att få någon klarhet i hur dyrt. Har hört summor mellan 12 och 40 miljarder euro. Det är illa nog men inte omöjligt heller att det rör sig om ännu mer om alla svarta korruptionspengar räknas in.

Denna vanvettiga rovdrift på miljö och människor kan rimligen inte roa idrottsintresserade på det rätta viset. OS-anläggningar och människorna omkring dem lämnas i sticket när OS-elden slocknat och med Sotji kommer detta tydliggöras kanske mer än någonsin.

Det är dags att antingen lägga ned OS helt eller också börja återanvända gamla OS-anläggningar och förlägga spelen till städer som förut haft spelen. Låt IOK:s medlemsländer gemensamt och efter förmåga bidra till spelens genomförande och lägg dem på en rimlig nivå. Då kanske den rätta OS-andan, så som tanken var, också kan framträda. Den som nu försvunnit bland automatkarbiner, miljardbyggen och diktaturfasoner.

Bild: SvD

OS-inmarsch igår – protestmarsch idag

OS-invigningen är över och spelen kan börja. Storslaget, magnifikt, humoristiskt – jodå. Överdådigt och påkostat. Absolut, man förstår att kostnaden för spelen beräknas bli 10 gånger så hög som den planerade. Eller, ska man kanske säga, den som marknadsfördes vid ansökan? För att lugna kritiker kan tänkas eller möjligen optimistiskt önsketänkande. 

Som konstrast till den glada inmarschen av OS-deltagare på arenan igår marscherar idag en säkert lite argare samling från Mile End Park till Wennington Green för att markera sitt missnöje med stadens OS-arrangemang och hantering av London-bornas kritik av dem. CON (Counter Olympics Network) arrangerar. En rörelse som kanaliserar detta missnöje.

Säkerligen är det många som genast tänker; “glädjedödare”. Det ska inte heller underskattas betydelsen av stora festarrangemang och symboliska gränsöverskridande vänskapliga sammankomster som ett OS ju är tänkt att vara och i bästa fall kan innebära. Ingen vill väl förstöra en fest? Men det kan vara lätt för en utomstående att glömma bort att de boende i staden London fått och får göra stora uppoffringar både praktiskt och ekonomiskt, såväl före som under och inte minst efter spelen. Finansieringen av spelen sägs till 98 % hamna på det offentligas ansvar. De lever kvar i den eftertänksamma vardagens kranka blekhet när festdeltagarna har åkt hem.

Det mest störande, enligt min mening, är kanske ändå den kringskurna friheten för de lokala boende och företagen. Privatiseringen av offentliga ytor, sponsorstyrningen av yttrandefriheten, rörelsefriheten och till och med människors klädsel och censuren av kritik mot spelen som råder under dess genomförande. Dagens protestmarsch har exempelvis omväxlande förbjudits, omdirigerats och belagts med restriktioner avseende mötestalen. 

För är det något som ett OS är tänkt att vara så är det väl inkluderande. Det borde gälla även, eller i synnerhet, de som bor, lever och verkar på den plats där evenemangen går av stapeln. Det känns tvärtemot som att dessa inte ens har blivit inbjudna till festen.

Tidigare inlägg om OS på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/07/os-i-london-for-freden.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/07/os-i-london-socialt-ohallbart.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/07/os-i-london-greenest-olympic-games-in.html

OS i London – The Greenest Olympic Games in History?

Arrangörerna av de olympiska spelen som snart startar I London har utropat dem som de grönaste någonsin. En rad initiativ har också genomförts för att utnyttja miljövänliga material, använda förnybara bränslen och försöka styra transporter till kollektivtrafik bland annat.

Stadens gröna aktivister ställer sig avvaktande och hänvisar till att det inte går att säga säkert huruvida arrangörerna lyckats eller ej förrän i efterhand. Många är dock tveksamma till om ett gigantiskt arrangemang med gigantiska konstruktionsarbeten och massivt resande någonsin kan bli miljövänligt. 

Brittiska Green Party har emellertid kritiserat OS-arrangörerna för att ha misslyckats med att nå upp till sin egen paroll om ”the greenest Olympic Games in history”. Partiet har författat en kritisk rapport, ”Hurdles to Jump”, som tyvärr tycks omöjlig att finna i nätversion. 

De gröna ambitionerna har också kritiserats lokalt bland annat för att offentliga grönområden naggats i kanten för att ge plats åt betongbyggnader och parkeringsplatser. Just privatiseringen av offentliga platser är också något som den kanske argaste kritikern av London-OS, Iain Sinclair, tar upp. Människor som promenerat, cyklat och fiskat i ett område som alltid varit lite vid sidan av det hektiska centrala London har nu fått maka på sig till förmån för en futuristisk OS-stad och betongarkader.

En utvärdering av hur väl arrangörerna har lyckats göra spelen till de grönaste någonsin är naturligtvis inte möjlig att göra innan spelen startat. Snarare ett par år framåt i tiden. Men frågan är om ett sommar-OS någonsin kan bli särskilt grönt när nya städer tar marker och parker i anspråk för att konstruera nya arenor och OS-byar som ska svälja hundratusentals deltagare, funktionärer, åskådare och sponsorer. En del menar att man borde hålla spelen på samma plats varje gång för att kunna utnyttja de befintliga faciliteterna. Varför inte i Aten? Det är ju den historiskt naturliga platsen för olympiska spel och arrangerade ju OS 2004 och behöver blåsa liv i de anläggningar som då användes men som nu (sedan flera år tillbaka) står tomma och vittrar sönder och med en ekonomi i spillror som inte lämnar något som helst utrymme för underhåll.

Alternativet borde annars vara att tona ned själva arrangemangen som för varje gång haussat nästa arrangör till ännu vräkigare och mer påkostade arenor och OS-byar. Den ekonomiska krisen kanske kan vara startskottet till en åtstramning? Kanske kommer framtida arrangemang att ha svårare att locka värdar till sig när stats- och stadskassorna sinar?

Andra bloggare om OS:

http://hansiwanbratt.wordpress.com/2012/07/24/lagg-ner-os/

http://sventycker.wordpress.com/2012/07/17/det-kommersiella-os/

http://jinge.se/mediekritik/jag-kanner-ackel-infor-coca-cola.htm