Fotbolls-VM börjar snart – till begränsad glädje för brasilianare

Snart börjar fotbolls-VM. Denna gång i Brasilien, en klassisk fotbollsnation med många älskade och beundrade fotbollsvirtuoser. En värdig värd alltså för ett VM i fotboll, kan tyckas. Men ständigt återkommande protester och demonstrationer mot evenemanget och värdskapet belyser ett annat perspektiv. Kostnaderna för ett megaarrangemang som fotbolls-VM. Dessa kostnader tar resurser från andra välbehövliga infrastruktursatsningar och sociala insatser i värdnationens städer. Det här har blivit ett genomgående tema under de senaste 20-25 åren då de tre största sportarrangemangen OS samt fotbolls-VM och -EM ska hållas. Även de mest inbitna fotbollsskribenterna har uppmärksammat detta VM som ett av de mer politiskt kontroversiella sedan Argentinas VM-78 och om Brasilien som landet som hatar VM.

Kampen om att få arrangemangen är allt annat än ”fair” och många ögonbryn höjdes när Qatar, ökenlandet som nästan helt saknar fotbollstradition, tilldelades värdskap för fotbolls-VM 2022. Mutor, tjänster och gentjänster inom förbunden och nationell och lokal lobbying gör arrangörskap av sådana här evenemang till storpolitik. Konkurrensen om att få arrangera gör också att kostnaderna galopperat där framför allt nya spektakulära arenor ingår som krav för att ens komma med i resonemanget.

Jag har tidigare skrivit om hur de här stora evenemangen påverkar den lokala stadsbilden och hur människor utan större resurser får flytta på sig när evenemangens mastodontbyggnader ska uppföras. Eller när vägar ska dras om eller breddas. Eller när staden ska ”snyggas upp” då de mindre bemedlade utgör ”smutsfläckar” som de mångtusenhövdade besökarna ska slippa mötas av.

Det är inte heller alltid länder med ekonomin i balans som får arrangemangen. En del kanske, med tanke på den nuvarande situationen, har glömt att Ukraina, tillsammans med Polen, arrangerade fotbolls-EM för två år sedan. Ett land med en ekonomi på ruinens brant tyckte ändå de kunde kosta på sig arrangemang av den här digniteten.

Brasiliansk kluvenhet

Brasilianarna älskar sin fotboll. Brasilien är en av världens stora fotbollsnationer och finns oftast med när det drar ihop sig till semifinaler och final. När de lokala klassiska lagen drabbar samman är det hundratusentals fans i rörelse i och kring arenorna och det är både fest och kusligt brutal rivalitet mellan klubbarnas anhängare. Fotbollen engagerar och rör upp känslor. Men kärleken till fotbollen förblindar inte alla. Många har protesterat i åratal nu mot att städer som Rio de Janeiro och Sao Paulo, med så många sociala problem och favelor fulla av droger, fattigdom och kriminalitet, ska satsa många miljarder dollar på det som är världens största sportevenemang.

Expressen har nyligen, lite lätt ironiskt, författat en ”överlevnadsguide” till Brasilien-VM:et. Det är dock allvar bakom och det är något som kommer att skava när jag i sommar ska avnjuta fotbollsbataljerna i tv-rutan.

Redan under förra årets för-VM i Brasilien demonstrerade miljontals brasilianare mot det VM som snart ska gå av stapeln. Budskapet till makthavarna var tydligt:

”Ni satsar miljarder på fotbollsarenor – när vi behöver satsningar på vård, skola och omsorg”

Häromdagen i huvudstaden Brasilia anslöt sig hundratals representanter för ursprungsbefolkningen till protesterna och drabbade samman med polis med pilbågar och spjut. Många fruktar att protesterna kommer att tillta under själva VM-dagarna men möjligen kommer de att avta när matcherna är igång och kärleken till fotbollen tar överhand? Dessutom är ju pengarna redan satsade. Det finns liksom ingen återvändo vilket - intressant nog - en av VM-organisationens egna, Joana Havelange, påpekar i ett instagram; ”Pengarna är förbrukade eller stulna”. Hennes uttalande kan förvisso lika gärna få motsatt effekt.

Alla arenabyggen har överskridit sin budget vilket klingar mycket välbekant och förefaller vara legio i de här sammanhangen, senast likadant i Sotji inför vinter-OS.

Arbetsplatser, olyckor och ”slavjobb”

Budgetar som överskrids flera gånger är alltså snarare regel än undantag. Ändå har senare års arenabyggande inför de stora sportevenemangen omgärdats av historier om importerad arbetskraft med slaveriliknande kontrakt och arbetsförhållanden. Byggnads skrev om EM i Polen/Ukraina och redan nu har byggarbetena i Qatar, inför fotbolls-VM 2022, startat och skapat rubriker om bristande arbetsplatssäkerhet och dödsfall bland arbetarna. 

Nyligen ställde Världsfacket krav på Fifa att säkra värdlandet respekt för mänskliga rättigheter och rätt att organisera sig fackligt. Men även fotbollsspelarna har genom sina organisationer börjat att reagera och ställa krav, vilket är bra. Förhoppningsvis kan det få någon positiv effekt för de (företrädesvis nepalesiska) gästarbetare som utnyttjas.

I Brasilien har färdigställandet av arenor inneburit 9 dödsfall på två år och antalet olyckor rapporteras stigande generellt för byggarbeten och det rapporteras om arbetspass på 18 timmar per dag för byggnadsarbetare som under stor tidspress arbetat med att få arenorna färdiga i tid. Avsiktligt slarv för att spara tid orsakade bland annat kollapsen vid VM-arenan i Sao Paulo i november förra året. 

Maktfullkomliga idrottspampar

FIFA, UEFA och IOK driver på utvecklingen med allt högre kostnadsdrivande krav på arrangemangen. Kraven stannar inte heller vid själva arrangemangen och arenorna utan på sådant som länders demokratiskt beslutade lagar och om skattefrihet för Fifa.

Resultatet kan i värsta fall bli att demokratier som förordar öppenhet och vill verka för nedtonade arrangemang som håller sig inom rimliga kostnadsramar och som inte accepterar de stora idrottsorganisationernas korruption får allt svårare att bli värdländer för de stora idrottsarrangemangen. Diktaturer och skendemokratier med mindre samvetsgranna politiska ledare och mindre transparenta politiska strukturer får företräde?

Den rad av mutskandaler som IOK, FIFA och UEFA har lämnat efter sig är alltför många för att redogöras för i detalj här. Den nyfikne finner dock en del av IOK:s muthistoria sammanfattade på Wikipedia vilket kan ge en del trådar att plöja vidare i för den som orkar.

Förra årets mutskandal inom FIFA ledde till att den (mycket) gamla hedersordföranden Joao Havelange avgick och till kraftfulla uttalanden av FIFA-generalen Sepp Blatter om att han ansåg sig ha föreslagit ”nödvändiga mekanismer” för att säkerställa att liknande mutskandaler inom organisationen aldrig upprepas. 

Blatters uttalande är en motbjudande uppvisning av hyckleri med tanke på misstankar om hans egen inblandning. De har uppenbarligen heller inte hjälpt med tanke på den senaste ”incidenten” angående Qatars arrangörskap av VM 2022. En skandal som också har stänkt smuts på UEFA.

Globalisering och konkurrens om attraktionskraft

Den galopperande konkurrensen om stora evenemang kan sägas höra ihop med globaliseringen. I takt med avregleringar för kapitalrörelser rör sig stora summor över jorden i jakt på investeringsobjekt och för städer, regioner och länder har det blivit en tävling om att attrahera detta kapital till just sin stad, sin region eller sitt land. De stora världsstäderna är globala centrum för ekonomi och handel och det tillkommer ständigt nya konkurrenter om kakan. Stora urbana centra drar till sig globala investeringar och dessa städer vill också tillhandahålla attraktiva bostäder och en attraktiv och livlig kulturell scen för den transnationella elit som eftertraktas som boende och skattebetalare.

Mycket av forskningen inom området gentrifiering har försökt beskriva hur de här processerna ser ut för städernas utveckling. Saskia Sassen är en av dem som studerat hur det urbana rummet formas för att bli lekplats för internationella affärsmän. Hon talar om nya hyperrum med flygplatser, företags- och boendemiljöer i toppklass, lyxhotell och exklusiva restauranger som tillsammans bildar en sorts urban ”glamourzon” (Saskia Sassen, Globalization and its Discontents 1998). I detta skapande av en glamorös image ingår de stora kulturella evenemangen som glasyr på tårtan, så att säga. Det här är en utveckling som pågått länge men accelererat under senare decennier. Stockholm är inget undantag. Stadens planerare och politiker har under ett antal år rört sig med slogans som ”Stockholm – Capital of Scandinavia” och i stadens nuvarande visionsförklaring säger sig de styrande vilja se Stockholm som ”en stad i världsklass” (Vision 2030)

Då duger det inte heller att spela fotboll på gamla Stockholms Stadion eller Söderstadion eller en klassiska och stora Råsunda utan nya arenor måste till för att attrahera evenemang och därmed besökare och internationell status.

”As modern sport has become global in scope it has largely lost its playful character and its professional practice has become both a global media spectacle and a serious and financially significant global business” (Barry Stuart i antologin Globalization and Sport, Ed. Richard Giulianotti och Roland Robertson 2009)

Med Brasiliens ekonomiska uppsving och parallellt med Brasiliens värdskap för VM och Rio de Janeiros OS-värdskap om två år har också gentrifieringen av favelorna tagit fart.

Det förefaller oklart hur många människor som redan vräkts för att ge plats åt projekt knutna till VM och OS men det rör sig om hundratusentals som kommer att ha blivit det när de sista idrottslekarna avgjorts 2016. Många menar att det inte heller alltid handlar om arenabyggen eller annan infrastruktur som kan relateras till idrottsevenemangen utan att dessa utnyttjas som förevändning för att komma över mark med attraktivt läge och potential för ekonomiskt lukrativ exploatering. De fattiga skyfflas bort från favelorna.

I den dokumentär som visades i SvT:s Dokument Utifrån (kan ses fram till 1 juli på SvT Play) för några dagar sedan, ”Slaget om Rio”, framgick att våld och droger och knarkligor länge haft ett fast grepp om favelorna och omöjliggjort ett normalt liv för invånarna. Det program, UPP, för att göra slut på knarkligornas makt som myndigheterna lanserade 2008 ser vid en första anblick lovvärt ut. I början av programmet får vi också en ganska positiv bild av utvecklingen. När filmteamet kommer tillbaka till favelorna ett år senare är dock läget förändrat. Knarkligorna är tillbaka på flera ställen och de utlovade satsningarna på upprustning har antingen inte genomförts eller skett genom tvångsförflyttningar. En del av programmet är polisiär. Att etablera en icke-korrupt polis inom favelan som tar ifrån knarkligorna den lokala maktbasen. Frågan är om den sociala delen av programmet kommer att ges tillräckligt med plats? Eller stannar satsningen vid att få bort kriminaliteten för att locka nya, bättre bemedlade, invånare till favelor med attraktiva lägen, som Babilonia alldeles ovanför Copacabana? En nyckelkommentar ger Ricardo Henriques, chef för UPP:s sociala program;

”Vi måste lära oss att se att mångfalden ger staden ett värde och en styrka som motverkar fördomar. Det är vad sociala UPP ger oss: Ett hopp om att den sociala väven ska förändras. Men det reser frågor. Hur ska världens städer se ut? Hur ser städerna ut idag? Det handlar inte bara om social rättvisa utan också om att värdesätta mångfald. Och det är den heterogena befolkningen som utmärker Rio, mångfalden. Det är denna styrka, denna vitala kraft som finns i Rio, i dess mångfald som kommer att förändra den sociala väven. Och Rio kan bli ett exempel, en modell för den nya staden”.

Det återstår att se om han får rätt. Men det senaste årets många protester mot VM i fotboll och OS om två år vittnar om ett jäsande missnöje med utlovade reformer som kanske aldrig kommer att realiseras. Risken förefaller uppenbar att den sociala dimensionen glöms bort i stjärnglansen från de stora idrottsstjärnorna.

Den marknadisering av idrotten som accelererat de senaste två decennierna går kanske inte att stoppa. Möjligen är det en naturlig utveckling i takt med att kapitalrörelser och arbetskraftsrörelser släpps allt friare. Gentrifieringen gäller både idrotten i sig och då inte minst fotbollen (biljettpriser, tv-rättigheter, spelarlöner etc) och de städer där de stora evenemangen ska hållas. Konkurrensen trissar upp priset för ett fotbolls-VM eller OS och korruption spär på ytterligare. 

Vi som älskar fotbollen och får rysningar av de stora idrottsögonblicken sitter lite i en rävsax. Vi vill inte vara utan det fotbolls-VM som nu stundar. Men själv känner jag allt oftare inför varje stort mästerskap att jag är med och stöttar en utveckling som gynnar väldigt få men som får konsekvenser långt utanför arenorna och långt efter att tävlingarna ebbat ut. Det skaver mot samvetet. Men givetvis kommer jag att sitta framför tv:n och titta på torsdag när Brasilien spelar premiärmatch mot Kroatien.

Heja Brasilien! ... tror jag...

Spana också in:

Om nya Maracana-stadion och nya läktarregler som ”krig mot folket”

OS dödförklarat (?) av Idrottens Affärer

Gentrifieringsspelet ”Zerstört, zerstört” om gentrifiering av Berlin

Examensarbete vid Högskolan Kristianstad av Marcus Lindström, Mer än bara fotboll – En studie om supporterskap, kommersialism ochdemokrati (2013)

Recension av boken Gräset är alltid grönare i Brasilien: en resa genom världens bästa fotbollsland (2013)

Bloggar om gentrifiering och/eller fotboll:

Working class self organization´s blog Olympic gentrification in Brazil

Londonbloggen (Hufvudstadbladet)

SvenskaFans om fotboll och politik

Det är penningen som styr – Eller; Hur mellanmänskliga relationer sakta men säkert raderas

- Du ger för bra service! Det påverkar produktivitetssiffran negativt.

Budskapet var klart till den gode vännen, inkallad till chefen för lönesamtal, när denne förklarar skälet till att löneförhöjningen inte blir så stor. Den gode vännen (som av förklarliga skäl får vara anonym) arbetar inom privat servicenäring men samma principer gäller i stort sett överallt. Det är produktivitetssiffror som jagas. Sämre service är främsta receptet för att nå dem.

Det här är det absolut främsta skälet till att jag är motståndare till vinster i välfärden. Det kan egentligen inte förklaras bättre. Jag är inte ens säker på att ett vinstförbud hjälper. När systemet är byggt på marknadisering blir alla utförare, oavsett privat, statlig eller kommunal ägare, spelare på samma spelplan och bedömda enligt marknadsmässiga kriterier.Det spelar heller ingen roll hur högt alla ropar på kvalitetsmätningar eftersom produktiviteten är ett av kvalitetskriterierna som ligger på plussidan i sådana mätningar. Inte minst för att det är just precis det; mätbart. 

”Produktivitet mäter hur mycket vi producerar per arbetad timme”. Så definieras det av Svenskt Näringsliv på hemsidan Ekonomifakta. Kort och gott.

Produktivitetsfaktorn var en av käpphästarna när systemet med konkurrensutsättning sjösattes. Och är det fortfarande. Samtidigt är kvalitet i vård, skola och omsorg oftast en upplevd känsla hos de sjuka och gamla och deras anhöriga och hos elever och föräldrar. En känsla av att ha blivit sedd och lyssnad på, att ha fått ta tid i anspråk.

Det spelar inte heller någon roll hur många goda exempel vinstkramare lyfter fram. Det handlar om ett system där samtliga utförare implementerar en mentalitet som går ut på att ge sämre service. Det budskapet lindas in eller formuleras på olika sätt och belöningar och straff delas ut på olika vis men utfallet ser likadant ut; mindre tid åt mellanmänskliga relationer.

- Det finns ingen arbetsglädje kvar, det är bara penningen som styr, sa nyligen en mig närstående person som jobbar inom det bankväsende som i flera år steg för steg stängt vägarna in på kontoren för sina kunder. Allt ska ske över nätet helst. De som drabbas hårdast är äldre och personer med kognitiva problem som kan behöva mer personlig handledning. Samma sak ser vi när SJ nu stänger ett stort antal biljettkontor och ersätter med automater. Samma grundskäl, produktivitetssiffror, och samma grupper som drabbas hårdast.

Och dessutom; vi får ett samhälle med allt mindre social samvaro och som går emot en allt större individualistisk men ensam terminaltillvaro där vi med knapptryckningar gör våra fria val och bidrar lojalt till tillväxtsiffrorna.

Det är penningen som styr.

Läste nyligen en mycket intressant och tänkvärd understreckare i SvD; ”Hur man förvandlar känslor till kapital”. Merete Mazzarella, författare och professor emeritus i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, skriver om att omtanke, minnen och ömhet har blivit varor som säljs på internet och betraktas som investeringar. Det har, skriver hon, blivit ”en fråga om att satsa pengar snarare än tid”.

Hon räknar upp tjänster som finns att köpa numera; prenumerera på blomleveranser till födelsedagsbarn så att datum slipper läggas på minnet, färdiga barnkalaspaket så att du slipper slösa tid på egna idéer och kreativitet, söka efter partners men också anlita coacher för ändamålet som bedömer ditt marknadsvärde och skapar ett varumärke (brand) eller till och med att hitta vänner på nätet vilket av säljarna av tjänsten jämställs med att köpa skor. Hon talar om reklammakarnas skicklighet i att få oss att acceptera en utveckling där vänskap reduceras till egennyttiga och instrumentella investeringar. Hur de jobbar för att skapa ett personligt förhållande mellan produkter/varumärken och kunder som när ett potatischipsföretag erbjuder 50000 USD åt den som döper sitt barn till Horton (tecknad figur i företagets marknadsföring). En australiensisk kvinna lär ha erbjudit företag att, för 1 miljon, få namnge hennes dotter och använda henne fritt i marknadsföring i fem års tid. Andra mödrar hjälper till med barnafödande när den rika världens kvinnor är upptagna med att vara produktiva på andra sätt. I barnfabrikerna hålls föderskorna friska och välnärda för att kunna leverera bästa möjliga produkt till kunderna. Navelsträngen mellan barn och icke-biologiska föräldrar består av pengar.

Det är penningen som styr.

Som den uppmärksamma läsaren nu märker har jag glidit över från att prata om produktivitetens problematik till ett bredare perspektiv på samhällsutvecklingen och den tilltagande kommodifieringen av människan och mellanmänskliga relationer. Jag tycker det hör ihop. Har ännu inte tänkt klart exakt hur men Ayn Rands ande svävar onekligen över samhällsutvecklingen. Allt ses som rationella kalkyler över orsak och verkan och profit som den enda drivkraft människan behöver. I en sådan värld måste svaghet, oförmågor och känslor raderas. Är raderandet av mänskliga möten en strategi för att göra vårt kalkylerande lättare eller möjligen en konsekvens av kalkylerandet? Göran Rosenberg har skrivit väldigt genomtänkt om detta och om hur otillräcklig den här synen blir i synnerhet när vi talar om undervisning, vård och omsorg. Hans ord (ur ”Plikten, profiten och konsten att vara människa”) får runda av det här inlägget:

”I Ayn Rands tankevärld förekommer inte ordet beroende, inte heller ordet känsla, annat än som polemiska skällsord [...] Men en varelse som är djupt beroende för sin existens av dem som kommer före henne i livet och dem som kommer efter henne har varken full kontroll över orsakerna till sina handlingar eller över deras verkningar. En varelse som aldrig fullt ut kan separera förnuft från känsla (och det kan inte människan) kan aldrig fullt ut kalkylera vad hon måste göra och varför. Varje mänskligt möte är ett potentiellt vägval. Och en potentiell förpliktelse”.

 

Läs gärna också:

Daniel Görtz blogg Initiativ Samutveckling ”Rent konkret”

Bloggen Osunt ”Produktivitet ökar men inte lön”

Bloggen Satyagraha ”En kritisk granskning av McKinsey´sSverigerapport” 

Eva Rusz artikel i svt.se  ”Sms-livet riskerar att göra oss galna”

Annika Sjöqvist-Platzer på Dagens Seglora ”Administration inabsurdum”

Bloggen Storstad "Marknad vs demokrati"