Nyligen hade
allianspartierna en sedan länge planerad sammankomst som utgjorde en sorts
kick-off för valrörelsen. Efter EU-valets debacle gällde väl att gjuta nytt mod
i barm och ge sken av sammanhållning och optimism. Kanske därför det dansades
inför kamerorna? Bilden av Moderaternas gravölsdoftande och Miljöpartiets och
FI:s karnevalsliknande valvakor måste väl suddas ut, kan tänka?
Att döma av
den senaste mätningen från Expressen/Demoskop så håller dock trenden i sig för
alliansregeringen och som det nu ser ut lär de dansa ut ur Rosenbad i
september. Desperationen börjar bli uppenbar. Häromdagen kunde vi läsa om hur
Erik Ullenhag försökt fabricera ett lyckat resultat i att bekämpa utanförskap.
Folkpartiets satsning under början av 2000-talet på att kartlägga
utanförskapets geografi gick inte längre att använda eftersom den visade på en
ökning under alliansregeringens mandatperioder.
Strategin
som nu slipas på som bäst hos allianspartierna går, som jag förstått, ut på att
i första hand angripa den ”nya vänstern” i vilken Miljöpartiet nu hamnat?! En
beskrivning som ska skrämma väljare som tvekar mellan M och S förstås. För att
göra vänsterspöket så stort som möjligt är nu Miljöpartiet plötsligt ett
vänsterparti. Fredrik Federley (C) förflyttade för övrigt nyligen även
Sverigedemokraterna längst ut på vänsterkanten för att ytterligare fylla på
spökbilden.
Inte så lite
märkligt påstående med tanke på att ungefär 80 % av alliansregeringens beslut
har kunnat klubbas igenom i riksdagen endast med hjälp av SD.
Men att
försöka förfalska verkigheten och rita om den politiska kartan är inte den enda
strategin som alliansen nu tillgriper som sista halmstrå. Den röd-gröna
oenigheten är den kanske kraftfullaste komponenten deras valstrategiska
program. Till skillnad då mot den förment eniga alliansen, ska väljarna förmås
att tänka.
Det där har
förekommit länge i alliansens retorik men kommer förstås att accentueras och
lyftas fram ännu mer nu när valrörelsen kickar igång. Det är då, enligt min
mening, två intressanta frågor som måste resas. Dels hur eniga allianspartierna
egentligen är sinsemellan. Samt, om det nu skulle visa sig handla om fyra
partier som tycker likadant i alla frågor, vilken mening det är att de är fyra
partier och inte ett enda?
Allianspartiernas ”enighet”
Centerpartiet
marknadsför sig fortfarande som något av ett miljöparti. På hemsidan står att
läsa om partiets vilja att i EU och här hemma ställa krav på bindande mål. För
EU:s del bindande mål avseende såväl utsläpp av växthusgaser som ökning av
förnybar energiproduktion och energieffektiviseringar. Där stod Moderaterna för
en helt annan syn och ville bara ha ett enda, och lägre satt, bindande mål. Det
åskådliggör skillnaden mellan centerns och moderaternas miljöpolitik. I en
alliansregering måste Centerpartiet ställa sig på torgen och skrika för att
göra sin röst hörd. Inom regeringskansliets väggar har det varit Anders Borg
och Fredrik Reinfeldt som styrt.
På området
energipolitik säger sig partiet på sin hemsida vilja göra Sverige ”fritt från
kärnkraft och istället drivas av 100 % förnybar energi”. Vilket är många mil
ifrån exempelvis Folkpartiets deklarationer om att ”utveckla, inte avveckla,
den svenska kärnkraften”. Fp vill bygga nya reaktorer, satsa på
kärnkraftsforskning och göra Sverige ledande inom kärnkraftsutveckling. Allt
enligt den egna hemsidan.
Kristdemokraterna
hävdar att förbud mot vinster i välfärden är ”vulgärpropaganda” baserat på
enstaka händelser och menar att kvaliteten på vård, skola och omsorg inte har
någonting alls med aktörernas driftsform att göra.
Även
Centerpartiets Annie Lööf sägs ha ryckt ut till vinstintressets försvar. Till
skillnad från Anders Borg och Jan Björklund som har uttalat klar tveksamhet om
riskkapitalbolagens vara eller inte vara inom offentligfinansierade
tjänstesektorer. Den utredning som skulle se över kraven på företag som driver
verksamhet inom vård, skola och omsorg har skjutits upp till efter valet. Ett
smart sätt att undvika öppen debatt och blottläggande av olika ståndpunkter
inför valet, kan tro.
Fredrik
Reinfeldt kommenterade i en tv-intervju nyligen framgångarna för Feministiskt
Initiativ i EU-valet och den miljöpartist som på mp-kongressen nyligen hållit
upp ett plakat med texten ”feministisk revolution” med att konstatera; ”Jag vet
inte vad det är”.
Till
skillnad från exempelvis Folkpartiets Birgitta Ohlsson som har talat om att vi
”behöver mer liberal feminism än någonsin”. Säkerligen
skulle hon, om hon pressas på det, också ha starka synpunkter på
Kristdemokraternas syn på abortfrågan.
Sverige bör
ansöka om medlemskap i Nato, anser Folkpartiet. Moderaterna företräder också
starkt den linjen. Centerpartiet och Kristdemokraterna däremot vill förutsättningslöst
utreda frågan. Det är ganska stor
skillnad.
Ja, så där
kunde jag fortsätta att pilla i frågor där allianspartierna mer eller mindre
skiljer sig åt. Det skulle emellertid bli ett väldigt långt inlägg.
Vi kan i
alla fall konstatera att det, om viljan finns hos media, finns gott om stoff
för att blottlägga ”omöjligheten” för allianspartierna att regera ihop.
Nu gör de ju
emellertid just detta sedan 2006. En förutsättning för detta har
givetvis varit ett givande och tagande och ett kompromissande där partiernas
storleksförhållande gentemot varandra varit avgörande för graden av inflytande
på politiken. Det hör till det politiska spelet. Vad allianspartierna nu
försöker tala om är att detta kompromissande ska vara slutfört innan
valet. Att det skulle vara en styrka att gå till val med ett enda program, ett
enda valmanifest.
Det är mot
just detta jag har mina starkaste invändningar. Vad är det väljarna i ett
demokratiskt val förmodas göra? Jo, överväga vilket parti som bäst
representerar de åsikter väljaren företräder. Det är med andra ord viktigt att
väljaren då konfronteras med en palett av olika åsikter och programförklaringar
för att kunna göra ett meningsfullt val. Det är väljarens chans att påverka
inriktningen av politiken. Alliansen har istället ”löst” detta åt väljaren
genom att sudda ut skiljelinjerna... före valet. Det gränsar till
skendemokrati, enligt min mening. Eller, alternativt, att de fyra
allianspartierna har smält samman till ett enda och i så fall, av ärlighet mot
väljarna, bör slå ihop sina partikanslier till ett enda.
Vilken
politik som en eventuell blivande röd-grön regering ska föra bör avgöras i första
hand av väljarna. De partier som ska bilda regering får sedan kompromissa
utifrån det styrkeförhållande som väljarna har bestämt och som ska avspeglas i
riksdagens sammansättning. Att avgöra det på förhand var ett misstag inför
förra valet. Och vore att misshandla hela idén med representativ demokrati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar