Erik Ullenhag
annonserade i SvD den 10 juni ett rundabordssamtal mot islamofobi. Ett antal forskare och organisationer samlades runt integrationsministern för att diskutera om hur islamofobin ska bekämpas. Det är bra
att frågan diskuteras. Ullenhags beskrivning av muslimers utsatthet är det
heller inget fel på. Jag ifrågasätter dock hans vilja att på allvar rucka
på den maktstruktur som utestänger muslimer.
I stället för att ta
till sig och agera utifrån den kunskap som sedan länge funnits om hur muslimer
och andra minoriteter utsätts för diskriminering, strukturellt och på
individnivå, fortsätter Ullenhag att åberopa kunskapens makt. Frågan är vad det
är han mer vill veta? Eller vilken kunskap som han anses saknas?
I Bengt Westerbergs utredning
Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) beskrevs
islam och muslimer som utan tvekan viktigaste måltavlor för främlingsfientliga
budskap i och utanför Sverige.
Enligt Brå såväl som Mittuniversitetet har cirka 40 % av alla muslimska församlingar utsatts för
trakasserier, våld och vandalisering. Enligt Brå i rapporten Hatbrott 2011 är 43 % av alla brott med
antireligiösa motiv islamofobiska.
En fjärdedel av landets
unga muslimer har någon gång upplevt kränkningar och hot, enligt rapporten Antisemitism och islamofobi av Forum för
levande historia.
Europeiskt nätverk mot
rasism (Enar) hade i sin årliga rapport ifjol särskilt fokus på islamofobi och
visar att fördomar och aktioner mot muslimer generellt är mer synliga än mot
andra minoriteter. Islamofobin är utbredd över hela Europa. I Amnestys
årsrapport förra året riktades dock särskild kritik mot Sverige för den ökade
antisemitismen och islamofobin.
Så skulle jag kunna
fortsätta att rada upp rapporter och forskning som talar sitt tydliga språk.
Något måste göras åt den ökade islamofobin som i värsta fall yttrar sig i våld
och hot om våld. Så vad gör då Erik Ullenhag?
Han tillsätter nya utredningar
och för samtal runt olika bord. Men när det väl funnits tillfälle att visa
tydligt politiskt ledarskap, har han i stället vänt muslimer ryggen.
Ullenhag tar som vanligt
ansats i att ifrågasätta Sverigedemokraterna, en retorik som kan användas för
att ge sken av ett tydligt avståndstagande från alla former av intolerans. Han
vill dock inte se kopplingarna mellan de uttryck av intolerans som han vill
bekämpa och maktpolitiken som kan ge grogrunden för dessa. Att fysiskt rycka av
en kvinna slöjan och att med maktmedel göra detsamma.
När Ullenhags
folkpartistiska kollega Lotta Edholm med stor energi krävde utestängning av
elever med heltäckande slöja, var Ullenhag i stället ivrig att stödja henne (”Lärare måste kunna stoppa slöja” i SvD 2010-12-01). Borta var tanken på muslimska
kvinnors väg till egenförsörjning via utbildning eller det lagstadgade kravet
på skolors skyldighet att främja elevers lika rättigheter och möjligheter.
Även konstruktionen med
domstolsprövning, en garanti för en avvägning av olika intressen och för att
skyddet för de mänskliga rättigheterna ska gälla universellt utan inblandning
av styrande makthavare, väger tunt för Ullenhag. När Stockholms tingsrätt i en
enhällig dom konstaterade att det var en diskriminerande handling av Arbetsförmedlingen
att dra in försörjningsstödet för en praktikant som till följd av sin tro inte
tog en kvinnlig överordnad i hand, förklarade Ullenhag att domen var orimlig
och krävde lagändring.
Man må ha olika
uppfattningar om religiösa seder, till exempel ur ett feministiskt
perspektiv, men det är en helt annan sak att ifrågasätta domstolsutslag som
konstaterar att en person har blivit diskriminerad. Särskilt om man är
integrationsminister som ”aldrig tänker låta främlingsfientliga krafter sätta
agendan i Sverige”.
Det finns flera
domstolsutslag som gett muslimer rätt i diskrimineringsärenden. Ullenhag har
inte ifrågasatt dem alla. Men jag har heller aldrig hört honom lyfta fram dem
som något positivt för vår främsta värdegrund, respekten för allas lika värde
och rättigheter.
Att Sveriges domstolar
vågar stå för muslimers rättigheter är givetvis oerhört viktigt. Men det räcker
inte. Jag håller med Ullenhag som ofta konstaterat att det behövs ett tydligt
politiskt ledarskap för att stävja de främlingsfientliga krafterna. Men att
tiga eller att vackla när det väl gäller, är inte ett sådant ledarskap. Det är
ett ledarskap som i stället ger näring åt den främlingsfientliga idégrunden. Mot
denna förslår inte det goda samtalet efteråt.
Ullenhag i
Aftonbladet TV
Skilj på islam och islamister i debatten.
SvaraRadera