Ullenhags (brist på) ledarskap och de islamofobiska krafterna

Erik Ullenhag annonserade i SvD den 10 juni ett rundabordssamtal mot islamofobi. Ett antal forskare och organisationer samlades runt integrationsministern för att diskutera om hur islamofobin ska bekämpas. Det är bra att frågan diskuteras. Ullenhags beskrivning av muslimers utsatthet är det heller inget fel på. Jag ifrågasätter dock hans vilja att på allvar rucka på den maktstruktur som utestänger muslimer.

I stället för att ta till sig och agera utifrån den kunskap som sedan länge funnits om hur muslimer och andra minoriteter utsätts för diskriminering, strukturellt och på individnivå, fortsätter Ullenhag att åberopa kunskapens makt. Frågan är vad det är han mer vill veta? Eller vilken kunskap som han anses saknas?

I Bengt Westerbergs utredning Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) beskrevs islam och muslimer som utan tvekan viktigaste måltavlor för främlingsfientliga budskap i och utanför Sverige.

Enligt Brå såväl som Mittuniversitetet har cirka 40 % av alla muslimska församlingar utsatts för trakasserier, våld och vandalisering. Enligt Brå i rapporten Hatbrott 2011 är 43 % av alla brott med antireligiösa motiv islamofobiska. 

En fjärdedel av landets unga muslimer har någon gång upplevt kränkningar och hot, enligt rapporten Antisemitism och islamofobi av Forum för levande historia.

Europeiskt nätverk mot rasism (Enar) hade i sin årliga rapport ifjol särskilt fokus på islamofobi och visar att fördomar och aktioner mot muslimer generellt är mer synliga än mot andra minoriteter. Islamofobin är utbredd över hela Europa. I Amnestys årsrapport förra året riktades dock särskild kritik mot Sverige för den ökade antisemitismen och islamofobin.

Så skulle jag kunna fortsätta att rada upp rapporter och forskning som talar sitt tydliga språk. Något måste göras åt den ökade islamofobin som i värsta fall yttrar sig i våld och hot om våld. Så vad gör då Erik Ullenhag?

Han tillsätter nya utredningar och för samtal runt olika bord. Men när det väl funnits tillfälle att visa tydligt politiskt ledarskap, har han i stället vänt muslimer ryggen.

Ullenhag tar som vanligt ansats i att ifrågasätta Sverigedemokraterna, en retorik som kan användas för att ge sken av ett tydligt avståndstagande från alla former av intolerans. Han vill dock inte se kopplingarna mellan de uttryck av intolerans som han vill bekämpa och maktpolitiken som kan ge grogrunden för dessa. Att fysiskt rycka av en kvinna slöjan och att med maktmedel göra detsamma.

När Ullenhags folkpartistiska kollega Lotta Edholm med stor energi krävde utestängning av elever med heltäckande slöja, var Ullenhag i stället ivrig att stödja henne (”Lärare måste kunna stoppa slöja” i SvD 2010-12-01). Borta var tanken på muslimska kvinnors väg till egenförsörjning via utbildning eller det lagstadgade kravet på skolors skyldighet att främja elevers lika rättigheter och möjligheter.

Även konstruktionen med domstolsprövning, en garanti för en avvägning av olika intressen och för att skyddet för de mänskliga rättigheterna ska gälla universellt utan inblandning av styrande makthavare, väger tunt för Ullenhag. När Stockholms tingsrätt i en enhällig dom konstaterade att det var en diskriminerande handling av Arbetsförmedlingen att dra in försörjningsstödet för en praktikant som till följd av sin tro inte tog en kvinnlig överordnad i hand, förklarade Ullenhag att domen var orimlig och krävde lagändring.

Man må ha olika uppfattningar om religiösa seder, till exempel ur ett feministiskt perspektiv, men det är en helt annan sak att ifrågasätta domstolsutslag som konstaterar att en person har blivit diskriminerad. Särskilt om man är integrationsminister som ”aldrig tänker låta främlingsfientliga krafter sätta agendan i Sverige”.

Det finns flera domstolsutslag som gett muslimer rätt i diskrimineringsärenden. Ullenhag har inte ifrågasatt dem alla. Men jag har heller aldrig hört honom lyfta fram dem som något positivt för vår främsta värdegrund, respekten för allas lika värde och rättigheter.

Att Sveriges domstolar vågar stå för muslimers rättigheter är givetvis oerhört viktigt. Men det räcker inte. Jag håller med Ullenhag som ofta konstaterat att det behövs ett tydligt politiskt ledarskap för att stävja de främlingsfientliga krafterna. Men att tiga eller att vackla när det väl gäller, är inte ett sådant ledarskap. Det är ett ledarskap som i stället ger näring åt den främlingsfientliga idégrunden. Mot denna förslår inte det goda samtalet efteråt.

Ullenhag i Aftonbladet TV