Miljöpartiet och de finska Gröna - vad har de inte gemensamt?

"Nya katastrofsiffror för Miljöpartiet" är rubriken som nu vevas ut i media. Det är Novus senaste mätning som släppts och egentligen har inte mycket hänt, till och med ett blygsamt +0,1 % i väljarstöd enligt mätningen. Det ger förvisso ett lika blygsamt 4,3 % totalt. En siffra som vittnar om ett missnöje med politiken som förts. Framför allt tappas stöd hos de unga. Uppenbarligen hade dessa förtroende för att politiker i miljöpartistiskt dräkt skulle vara mer ståndaktiga för sin politik än andra partiers politiker. Men kompromissandet i regeringsställning har tydligen inte imponerat på ungdomarna. När partiets hjärtefrågor ges bort och partiledningen gjort den Socialdemokratiska tillväxt- och jobbpolitiken till sin frågar sig förstås kärnväljarna vad det nu är som är så speciellt med Miljöpartiet längre?!

I Finland däremot är tongångarna de motsatta. Där ökar Miljöpartiet markant. "Den gröna ligan" skulle i val idag få 14,6 % av rösterna (jämfört med 8,5 % i senaste valet 2015). Siffror som säkerligen får de svenska miljöpartitopparna att bli gröna av avund (förlåt). Men vad har då de gröna finnarna gjort som de svenska inte har?

Jo, de hoppade av regeringsställningen... i protest mot regeringens förslag att bygga ut kärnkraften. Sedan dess, hösten 2014, har finska Miljöpartiet gått från klarhet till klarhet och tillhört de starkaste regeringskritikerna. Sånt har vunnit respekt.

Ville bara påminna om detta inför det svenska Miljöpartiets kongress, det som hålls under parollen "Ledarskap för klimatet". Blicka gärna österut...

Hög tid för utredning om basinkomst

”Allt färre kan producera allt mer. Det är hög tid att börja dra politiska slutsatser av detta förhållande. En arbetslinje utan arbeten, i tillräcklig mängd, hotar att urarta till disciplineringsinstrument”

(Ur Motion 2012/13:Sf348 Annika Lillemets, Valter Mutt, Lotta Hedström, Miljöpartiet)

Midsommarhelgen har just regnat bort och det mediala intresset för den miljöpartistiska kongressen börjar så smått klinga av. Det som noterats flitigast har (som vanligt är jag nästan böjd att säga) hur kongressen röstat emot partiledningen i ett antal frågor. Även luttrade politiska kommentatorer har fortfarande inte riktigt greppat Miljöpartiets decentraliserade beslutsprocesser och förvånas varje gång över hur partistyrelsen får kompromissa eller böja sig för kongressbeslut som en mångfald av röster bidragit till att formulera. En ordning som säkerligen får socialdemokratiska och moderata partistyrelsemedlemmar att drömma mardrömmar. Än så länge avviker Miljöpartiet ganska väsentligt från de centralstyrda föreställningar som framför allt S och M ägnar sig åt där partipiskan viner över de oppositionellas huvuden.

Det är emellertid framför allt ett beslut som togs på Mp-kongressen jag vill lyfta fram som alldeles särskilt viktigt; att verka för en statlig utredning av basinkomst. Någon majoritet för förslag att införa basinkomst finns inte ens på Miljöpartiets kongress och än mindre i riksdagen men däremot borde en rejäl utredning av möjliga former för basinkomst och av konsekvenserna av ett införande av dessa kunna vinna gehör. Det borde i alla fall vara så. Det är nu i ännu högre grad ”hög tid” att dra politiska slutsatser av arbetsmarknadsutvecklingen än det var när Mp-motionen som jag citerade i inledningen formulerades.

Både Moderater och Socialdemokrater gillar att tala i stora ord om hur de ska ”skapa jobb” och vad som är jobbskapande. Låga löner, osäkra anställningsformer, utbildning, infrastruktursatsningar, lärlingssystem etc etc har diskuterats. Alltmedan alliansregeringens Fas 3 fasas ut till förmån för Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti för unga och en ”jobbagenda” där utbildning ska säkra tillgång till ”framtidens jobb” och göra den svenska arbetslösheten till EU:s minsta år 2020. Historien visar dock att det är notoriskt svårt för samtidens politiker att förutse framtidens jobb. Samtidigt skapas också mängder av varianter av konstruerade jobbformer som mest syftar till att hålla arbetslöshetssiffrorna nere och att ge intryck av handlingskraftig arbetsmarknadspolitik. ”Ni låtsas skapa jobb och vi låtsas att vi söker dem”, som Guy Standing skämtsamt formulerat det.

Under tiden löper utvecklingen vidare mot allt fler investeringar i kapital snarare än i produktion, mot alltmer datorisering och automatisering och mot ökande löneklyftor och ökad segregation. Tendenser som arbetar emot politikernas drömmar om jobbskapande åtgärder och full sysselsättning.

Samtidigt som det verkligen finns en hel del nyttiga arbeten som behöver utföras för att åstadkomma ett hållbarare Sverige och i förlängningen värld. Det är ingen enkel ekvation som ska ställas upp vilket onekligen talar för en väl genomarbetad utredning som går igenom forskning, teorier och empiri inom området basinkomst eller medborgarlön som det ibland kallas. Någon sådan bred, strukturerad och komplett sammanställning har mig veterligen inte gjorts. Vilket sannerligen inte betyder att material saknas. 

Organisationen BIEN (Basic Income Earth Network) har sedan många år tillbaka samlat akademiska och politiska argument för basinkomst och har på sin hemsida en stor mängd material att ta del av.

Simon Birnbaum vid Stockholms Universitet har bidragit med argumentation i politiskt filosofiska termer. Han lyfter i sin tur, i boken Basic Income Reconsidered – Social Justice, Liberalism and the Demands of Equality, fram välargumenterade debattörer för basinkomst som Martin Luther King, Bertrand Russell, James Meade, James Buchanan, James Tobin och ingen mindre än Milton Friedman. Därmed avfärdar han mainstream-argumentet om virrpannor i basinkomstdebatten.

Empiriskt material finns att hämta ifrån så skilda platser som Indien, Kanada, Alaska, Brasilien och Namibia. Utvärderingar som gjorts visar att folk jobbar mer, inte mindre som kritiker brukar hävda, som resultat av medborgarlönens införande och att det fått fattigdomen och dess följdproblem att mildras.

Schweiz har folkomröstat om basinkomst. I Latinamerika finns färdiga lagförslag formulerade av Parlamento Latino (ungefär motsvarande EU-parlamentet) redo att införas i de 23 medlemsländerna. I Storbritannien har den förra tory-ledda (!) koalitionen utrett frågan och kommit fram till att femtioen olika sociala förmåner skulle kunna slås samman till endast två, ”allmän arbetskredit” och ”allmän livskredit”. I Finland växer stödet för basinkomst och den nya regeringen (utan De Gröna!) är nu på väg att testa idén.

Det är inte längre bara från röd-grönt håll tankar om basinkomst nu debatteras och utreds eller testas. Här i Sverige är vi dock än så länge djupt nedsjunkna i arbetslinjens dyiga vatten tycks det.

Guy Standing är den nu kanske mest kände förespråkaren för basinkomst. Han som lanserat begreppet prekariatet, den växande arbetsstyrka som pendlar mellan låglönejobb utan anställningstrygghet och arbetslöshet. Hans argumentation kommer från vänster och betonar omfördelningen av trygghet och kapital. En stor del av de vidgade inkomstklyftorna i rika länder är de stigande inkomsterna av kapital. Att investera i pengar har blivit oerhört mycket lönsammare (och ger snabbare avkastning) än att investera i produktion. En utveckling som så sakteliga vevades igång redan på 1970-talet men som accelererat genom decennierna sedan dess. Warren Buffet, en av världens rikaste män, har själv uttryckt detta som att en klasskamp pågått i 20 år och ”min klass vann”. De senare decenniernas globalisering och teknologiska utveckling har varit förödande för västvärldens arbetsmarknader, menar bland andra f.d. chefen för världens största obligationsfond Pimco, Bill Gross. Värdet som skapas i näringslivet går alltmer till vinster och allt mindre till löner. Här finns kanske också en del av svaret på frågan om eventuell finansiering av en basinkomstreform? Detta behöver jag för övrigt inte hämta från Vänsterpartiets programförklaringar utan finns att läsa i Svd-journalisten Andreas Cervenkas artikelsammanställning Vad är pengar? 

Men det finns också god argumentation som bör attrahera även dem med liberala åsikter. I dagens Svd resonerar Mari Lindman (fil dr i filosofi vid Åbo Akademi) i en understreckare med titeln ”Imorgon kan framtidens jobb vara ett minne blott” kring it-entreprenören Martin Fords bok Rise of the robots: Technology and the threat of a jobless future. Ford tecknar en pessimistisk bild av möjligheterna för våra ”jobbskapande” politiker. Automatiseringen går inte att utbilda bort, menar han, och förordar istället alternativa lösningar och föreslår basinkomst. Han framhåller att det skulle möjliggöra entreprenörskapet snarare än kväva det som många kritiker av basinkomst hävdar. Han utmanar också myten om att automatisering skulle frigöra människor från monotona sysslor och därmed ge dessa chansen att ägna sig åt välbetalda yrken. Automatiseringen tillsammans med vinstintressen skapar istället polarisering mellan de som har jobb och de som saknar ett, menar han. Marknadsekonomin driver ständigt på produktivitetsökningen men skapar samtidigt en systemkris. ”Vem ska köpa de varor som en alltmer effektiv produktion skapar?”, är hans relevanta fråga. Den rikaste procentens lyxkonsumtion klarar inte ensamt av att hålla systemet igång.

Lindman kommenterar också en artikel i New York Times (29/5) som beskriver uppkomsten av fiktiva företag, ”statsfinansierade potemkinföretag”, som är tänkta att sysselsätta långtidsarbetslösa med något som ”påminner om lönearbete”. En absurditet som illustrerar vad Standing menar med sitt ovan citerade skämt om låtsasjobb.

Det är väl ingen som menar att ett införande av basinkomst är en enkel arbetsmarknadspolitisk åtgärd som låter sig göras över en natt. Det finns säkerligen ett antal olika problematiska konsekvenser som behöver dryftas och funderas över. Men det är inte alls säkert att de är desamma som den slentrianmässiga kritiken av medborgarlönen oftast tar upp. En grundlig utredning skulle kunna bringa klarhet. Det är hög tid för en sådan.

Tillväxt utan innehåll - tankar om tankarna bakom Mp:s valmanifest

Miljöpartiet (Mp) antog ett valmanifest på sin kongress med ett innehåll som många upplevt som kontroversiellt eller till och med världsfrånvänt. 

Det sägs också att det kan försvåra möjligheten att bilda en regering i vilken både Mp och Socialdemokraterna (S) ingår. 

Det ligger säkert mycket i detta och en hel del tänker nog att det är otaktiskt att gå ut så hårt i valmanifestet när ”segern” är nära. Men själv tänker jag att det är rakryggat och strongt att inte rida på framgångsvågen från EU-valet och fylla valmanifestet med populistiskt material för att attrahera ännu fler väljare. Vi som är partiets gräsrötter bestämmer fortfarande mycket av partiets politiska innehåll. Det är fortfarande många journalister och företrädare för andra partier som inte riktigt förstått (eller förmår att ta in?) detta fullt ut. Till exempel att partitoppens åsikter blir ”överkörda” på en kongress eftersom de i Mp betraktas som jämlika röster eller att besluten som tas på en kongress inte alltid följer spinndoktorers manual för politisk taktik. De flesta är vana vid partistyrelser som kör över kongressledamöterna och vid övertaktiska valrörelser där röstmaximering är huvudsak.

Jag tycker det är välgörande att Mp fortfarande värjer sig mot den hierarkiska partistruktur och det taktiska tyckande som andra partier oftast ägnar sig åt. Det här är själen i Mp och dess styrka långsiktigt. Däremot tror jag att det valmanifest som togs på kongressen förra helgen kortsiktigt, det vill säga till höstens val, kommer att dämpa den väljartillströmning som EU-valet innebar. Vi lär få vara nöjda med en ökning av rösterna jämfört med förra riksdagsvalet.

Det är ju lite tveeggat detta med röstmaximering. Alla partier vill ju få så mycket inflytande över beslutsfattandet som möjligt för att kunna driva igenom sin politik. Men samtidigt måste ju den egna politiken bygga på något som partiet (dess medlemmar) brinner för och tror på. Inte bara utgöra en variant av mainstream-tyckande. Varför skulle det vara alls viktigt att få genomslag för den egna politiken om den inte verkligen är den egna? 

Ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt

Bland de skrivningar i valmanifestet Mp antog var att partiet på sikt vill se ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.

Att säga detta ses alltjämt som totalt världsfrånvänt av många. Många blir också oerhört provocerade och aggressiva. Det är som att ta nappen ifrån ett barn. Kanske handlar det mycket om rädsla att tänka utanför den invanda banan? Trots allt tal om individualism, att vara entreprenör och flexibel.

Om detta med evig tillväxt har jag skrivit ganska mycket på den här bloggen. Men också om hur motståndet mot en politiskt ledd omställning till en hållbar ekonomi är oerhört starkt och ges väldigt stor tyngd i debatten. Senast här. 

Därför är det oerhört viktigt att Mp fortsätter att tala om alternativ och om den eviga tillväxtens omöjlighet. Det är en långsiktig process att förändra diskurser och normer och därmed beteenden. Men troligen kommer den som talar om evig tillväxt om 20-30 år att bli utskrattad eller i alla fall medlidsamt klappad på axeln.

Andreas Cervenka skrev i SvD 02dec12 att tillväxten är en ”tvångströja”. När en av de stora liberala morgontidningarna slår upp en artikel av det slaget på första sidan i Näringslivsdelen har det trots allt börjat hända något med diskursen.

Han menar att verklighetens ekonomi är ”läran om skenande konsumtion av saker det är ont om men som vi låtsas finns i oändlig mängd”. Han framhäver också det faktum att ”alla pengar föds som lån med tillhörande ränta” och att detta tillhör förutsättningen för att det monetära systemet ska hålla ihop. ”För att betala räntorna på gamla lån krävs hela tiden ett tillskott av nya, i en allt snabbare takt”. Nya lån alltså. 

Han framhåller också Anders Wijkmans och Johan Rockströms bok ”Bankrupting Nature” i vilken författarna talar om en mer cirkulär ekonomi där man skrotar BNP som värdemätare för ekonomisk utveckling, sätter ett rimligare pris på koldioxidutsläpp och reformerar finansmarknaderna.

Cervenka konstaterar att vad som tycks finnas i obegränsad mängd, till skillnad från naturresurserna, är ”den mänskliga oförmågan att förstå exponentiella kurvor och dess konsekvenser”.

Han skriver bland annat så här:

”Blindheten för farorna leder till kraftig underprissättning av fossila bränslen och överinvesteringar i oljeindustrin. Att evig tillväxt i en ändlig värld är en hopplös ekvation har aldrig bekymrat aktieanalytiker. Trots allt detta förblir BNP-tillväxt det heligaste av alla ekonomiska begrepp. Skeptiker riskerade länge att avfärdas som miljömuppar. Den tiden är förbi. Numera går det att läsa tillväxtkritik i tidningen Financial Times, inte direkt näverstövlarnas globala huvudkontor”.

 Tillväxtens innehåll

Men låt oss för en stund acceptera att samhället måste byggas på tillväxt. Finns det då inget sätt att styra vad som ska finnas bakom procentsatserna, påverka innehållet bakom siffrorna?

Krig sägs ju vara tillväxtfrämjande. Innebär det samtidigt att krig är bra? Varför då inte göra ett litet utfall mot Norge eller Danmark? Nej, ingen förordar förstås på allvar något sådant. Men då måste vi också rimligen fundera över hur vi tänker angående ekonomisk utveckling på andra områden. Satsa på sådant som leder till något positivt för att nå fram till ett hållbart leverne.

Att inte, som Stockholms Handelskammare, lyfta fram enkätsvar som synes vara positiva till motorvägsbyggen utan istället den ännu större entusiasmen för kollektivtrafik.

Byggandet av nya stora vägar baseras också, som nyligen framhållits, på gissningar från Trafikverket om ökning av bilåkandet vilket nu flera experter dömer ut som felaktiga.

Ska vi fortsätta flyga så kanske vi kan göra det i flygplan som drivs av solpaneler. Det är inte science-fiction utan redan på framgångsrikt försöksstadium. Solar Impulse 1 gjorde sin första flygning 2009 och flög från kust till kust över USA förra året, som längst i luften 26 timmar i sträck. Nyligen gjordes första testflygningen med den vidareutvecklade Solar Impulse 2 i Schweiz. Drivet av elmotorer ska planet kunna nå en maxhöjd på 12000 meter och enligt planen ska laddning av litiumbatterier möjliggöra flygning även nattetid.

Energieffektivisering är ett område som Moderaterna under EU-valet avslöjade sin okunskap om och ointresse för. Vilket är mycket märkligt med tanke på de positiva resultat för miljön, minskat resursuttag och dessutom kostnadsbesparingar som det kan ge. Genom att satsa på energieffektiviseringar sparar förstås el, minskar behovet av elproduktion och gör det lättare att nå klimatmålen. Men skapar också arbeten. 

Satsningar på energisnåla bilar, byggnader och apparater är något som tidskriften Nature Climate Change framhöll i en studie 2012. En av författarna, Charlie Wilson, har i en intervju till och med hävdat att ökad energieffektivitet är det effektivaste sättet att minska koldioxidutsläppen. En rapport från ACEEE (Amerikanska rådet för en energieffektiv ekonomi) som nyligen släppts skulle energieffektiviseringar kunna spara mångmiljardbelopp åt amerikanska medborgare och företag och de menar också att genom att använda redan existerande energibesparande teknik skulle elbehovet kunna minskas med 25 % vilket motsvarar stängningen av 494 elkraftverk till år 2030. Mer om detta står i en artikel i Fria Tidningen men tycks inte finnas på nätet. Däremot finns artikelförfattaren Stephen Leahys artikel i sin originalversion (?) att tillgå.

Detta är bara ett par exempel på att även befintlig teknik finns för att åstadkomma ganska avsevärda resultat om det är allvar bakom alla klimatmål och andra miljörelaterade mål. Utveckling och utbyggande hänger dock mycket på vilka ramar för investeringar och vilka regleringar för produktion som beslutsfattare sätter. Ska politiken få styra eller bara marknaden? De folkvalda eller den kraftfulla lobby som oljebolag och andra storföretag som sätter det egna vinstintresset före alla andra hänsyn?

När Gunnar Hökmark och många andra talar om att röja alla hinder för frihandel är det med blind urskillningslöshet. Jag tror att det Miljöpartiets kongress vill framhålla med valmanifestets skrivning om en ekonomi som inte bygger på tillväxt är att utveckling måste ses ur en mängd perspektiv och att investeringar måste styras till sådant som gynnar fortsatt liv på den här planeten. Inte produktion och konsumtion för produktionens och konsumtionens egen skull i ett evigt och allt snabbare snurrande ekorrhjul.

När vi nu närmar oss ett nytt val måste det också finnas partier som lyfter fram det här perspektivet. Om det ska finnas någon möjlighet för politiken att utgöra en motkraft mot lobbyisterna och som en reglerare av marknadens blinda sifferlogik.

Det vore väl märkligt om det inte skulle vara möjligt att framföra den här synpunkten. I en tid där nytänkande, innovation, entreprenörskap och flexibilitet alltid och överallt framhålls som positivt?

Miljöpartikongressen, ett nytt partiprogram och alternativa vägar

I helgen spikar Miljöpartiet ett nytt partiprogram. Det får förmodas vara vägledande för partiets agerande för ett antal år framåt i tiden. En sorts kursangivelse alltså. Det sätter också ramar för rörelsefriheten och tankefriheten.

Jag har funderat mycket över vad som rör sig i samhället idag, både här i Sverige och globalt. Det finns ett tyskt ord för det jag avser, som jag är barnsligt förtjust i, nämligen Zeitgeist. På svenska skulle vi nog säga tidsanda. Jag tror att varje tid har en sådan. Det är dock långt ifrån en slump vilken tidsanda som råder. Däremot finns alltid röster som går på tvärs och utmanar den rådande normen och sättet att tänka. Eller bör i alla fall finnas för att ett samhälle inte ska stelna och dö. 

De ramar som gäller känns allt snävare på ett märkligt motsägelsefullt vis. Den enda vägens politik gäller samtidigt som mängder av diktaturer har fallit under de senaste decennierna. Vi rör oss mot en ekologisk kollaps och då talar vi inte bara om temperaturhöjningar. Vi rör oss mot ett uppdelat samhälle där den ena halvan jobbar mer än någonsin, tjänar bra med pengar men har allt mindre tid för annat, inte minst för eftertanke. Den andra befinner sig utanför eller i en gränszon där minsta felsteg innebär personlig social och ekonomisk katastrof. Bocka och buga för ”nickles and dimes” är det som gäller. 

Våra hjärnor utsätts också för ett lågintensivt bombardemang av impulser som ska få oss att tänka i en riktning, framför allt konsumtionsinriktat. Google och FB sänder oss signaler ständigt där information som samlats in från våra knapptryckningar används individanpassat. Men även idéstyrning förekommer alltmer oförblommerat. Senast noterade jag hur FB raderade en delning om feminism och till och med stängde av vissa användare från kontot för att de delat inlägget. Politiker som Carl Bildt talar om yttrandefrihet på nätet men talar endast om diktaturers önskan att styra nätutbudet. Den kommersiella styrningen av våra hjärnor ser han möjligen inte.

Samtidigt alltså en likriktning av det politiska där alla lösningar innebär mer av samma sak och där politiska debattörer som rör sig utanför ramarna döms ut som omöjliga. Det finns ju bara en väg...

Nina Björk har berört just detta på ett mycket åskådligt sätt i boken Lyckliga i alla sina dagar och bland annat i ett litet inslag i radio som Birger Schlaug snappade upp nyligen.

Lennart Fernström är inne på samma linje i gårdagens nummer av Fria Tidningen.

De stora morgontidningsdrakarnas jubel över Miljöpartiets rörelse mot mittfåran (den enda vägens politik) har kunnat noteras under en längre tid nu. Möjligen har det också inneburit någon extra procentsats i popularitetsmätningarna också? Men den ovan nämnde Schlaug är på sin blogg inne på hur viktigt det är att inte falla in i det jag själv nu kallar för tidsandan. Lennart Fernström är inne på samma spår i senaste numret av Fria Tidningen.

 Jag tror att det är viktigt att peka på alternativ och andra sätt att tänka. Människor måste känna att det finns möjlighet till förändring och att det finns alternativa vägar framåt. Jag tror att desperation och bitterhet annars riskerar att ta överhanden åtminstone för dem som befinner sig på den där undre halvan jag talade om. Kanske är det därför SD har sådana framgångar? Kanske är det därför det brinner i förorterna? Desperation, bitterhet, destruktivitet och våld i ord och handling ersätter konstruktiva samtal och tankeutbyte i vitala politiska samtal som leder framåt.

Därför är Miljöpartiets nya partiprogram som ska antas under helgens partikongress så viktigt. Programmet måste åtminstone hålla dörrar öppna för alternativa vägar. Det är så gott om andra som hela tiden försöker stänga dem.

Lycka till på kongressen, Carl Schlyter med flera!!