Dagbok från ukrainska vägar 5

Det nya Och gamla Odessa - liten fotosafari

Sista dagen i Odessa och jag är bara tvungen att återvända till Devolanivskyi Descent. Gatan som glömts bort. Asfalten är helt uppriven som om en harv gått fram över den och husen är på väg att rasa samman eller har redan gjort det. Med undantag för en vit fasad som uppenbarligen är under konstruktion och som bryter av förfallet. Ett tecken på att någon anser det värt att bygga nytt på denna bortglömda gata. Troligen finns här en tanke bakom förfallet, en medveten förslumning för att kunna riva hus och bygga nya med betydligt högre hyror och priser. En kvinna som kliver ut från porten till det enda hus som ser befolkat ut bekräftar att det inte gjorts några reparationer på många år på denna gata. Hon säger dock att hon äger sin lägenhet så det verkar lite oklart vem hon menar ska ordna reparationer. Men här i Ukraina är det ett generellt problem med just de gemensamma utrymmena. Det är vanligt att äga sin lägenhet men det är ingen som äger trapphusen exempelvis, vilket gör att de ofta inte ser bättre ut än rivningskåkar medan lägenheterna är i det skick som ägaren bestämt. Det skapar problem förstås när något går sönder och ingen känner sig ansvarig för reparationen. I det här fallet gäller det dock en hel gata så jag får intrycket av att det som sker med gatan är helt bortom den här kvinnans horisont. Oligarkernas grepp om Odessa är fortfarande hårt, Saakasjvilis korståg till trots.

Egna bilder. Endast ett hus ser bebott ut. Uppenbarligen ett konstnärskollektiv? 

Det märks också tydligt att det är en byggboom på gång. Det gamla förfaller på flera håll och det nya Odessa växer fram parallellt. Eller ibland nästan ovanpå det gamla.

Egna bilder. Det nya växer upp bakom det gamla

Vi har tagit linbanan upp från stranden. En fullständigt livsfarlig konstruktion som fungerar ungefär som pater noster-hissar, dvs du får hoppa på och av dem i farten och det tycks inte finnas något sätt att få stopp på dem. Fastnade i en dörren och kom av med nöd och näppe. Väl uppe tar vi promenaden mot Arkadia. Ett helt nybyggt område med shopping, nöjen och snabbmat som sträcker
sig ned mot strandlinjen. Ser ut ungefär som Sickla köpkvarter. Här är mycket kapital nedplöjt och skyskrapor skjuter ur marken i kvarteren intill. Det är ett helt annat Odessa än DDT jag sett hittills. Arkadia leder oss i vart fall tillbaka till strandpromenaden som är lååång.

En livsfarlig linbana finns för den som inte orkar gå upp från strandpromenaden till centrala staden.

Det nya Odessa. I södra delen av Odessa växer det fram. Så det knakar. Lyckligtvis har det ännu inte tagit över strandlinjen. Men kryper sakta närmare.

En promenad längs strandlinjen kan ta lång tid. Här finns så oerhört mycket udda saker att undersöka och det blir snart till rena fotosafarin. Här ligger en sovjetisk badort på samma mark som en modern badort med lyxhotell och McDonalds och Aqualand. Det gamla får än så länge vara kvar. Frågan är hur länge dessa till synes övergivna hus får ockupera den dyrbara strandmarken? Rysslands annektering av Krim har fått den effekten att solsemestrande ukrainare reser till Odessa istället. Förra sommaren var det mer sommarturister i Odessa än någonsin sägs det.

En gammal badort ligger fortfarande längs strandpromenaden. Den byggdes under Sovjetperioden och står där än, ibland förfallen och ibland fullt fungerande men kanske oanvänd ändå. Men kvar står den mitt bland det nya... Än så länge.

Förhoppningsvis behåller ändå Odessa den oemotståndliga charm som staden har men den pågående byggboomen, stenrika oligarker, inkräktande på strandlinjen (otillåtet i Ukraina men sker ändå) och det förfall som vissa kvarter är stadda i väcker en viss oro. Hur ser Odessa ut om tio-femton år? Min fotosafari blir till en mission. Dokumentera innan det försvinner...

Egen bild. "Huvudentrén är flyttad"

Egen bild. En dragspelare underhåller några meter från vattenlanden, nöjesattraktionerna och shoppingarkaden. Det gamla möter det nya.

Imorgon bär det av söderut mot gränsen till Moldavien. Adjö Odessa! Vi kommer säkert tillbaka. Hur skulle vi kunna låta bli?

Fotbolls-VM börjar snart – till begränsad glädje för brasilianare

Snart börjar fotbolls-VM. Denna gång i Brasilien, en klassisk fotbollsnation med många älskade och beundrade fotbollsvirtuoser. En värdig värd alltså för ett VM i fotboll, kan tyckas. Men ständigt återkommande protester och demonstrationer mot evenemanget och värdskapet belyser ett annat perspektiv. Kostnaderna för ett megaarrangemang som fotbolls-VM. Dessa kostnader tar resurser från andra välbehövliga infrastruktursatsningar och sociala insatser i värdnationens städer. Det här har blivit ett genomgående tema under de senaste 20-25 åren då de tre största sportarrangemangen OS samt fotbolls-VM och -EM ska hållas. Även de mest inbitna fotbollsskribenterna har uppmärksammat detta VM som ett av de mer politiskt kontroversiella sedan Argentinas VM-78 och om Brasilien som landet som hatar VM.

Kampen om att få arrangemangen är allt annat än ”fair” och många ögonbryn höjdes när Qatar, ökenlandet som nästan helt saknar fotbollstradition, tilldelades värdskap för fotbolls-VM 2022. Mutor, tjänster och gentjänster inom förbunden och nationell och lokal lobbying gör arrangörskap av sådana här evenemang till storpolitik. Konkurrensen om att få arrangera gör också att kostnaderna galopperat där framför allt nya spektakulära arenor ingår som krav för att ens komma med i resonemanget.

Jag har tidigare skrivit om hur de här stora evenemangen påverkar den lokala stadsbilden och hur människor utan större resurser får flytta på sig när evenemangens mastodontbyggnader ska uppföras. Eller när vägar ska dras om eller breddas. Eller när staden ska ”snyggas upp” då de mindre bemedlade utgör ”smutsfläckar” som de mångtusenhövdade besökarna ska slippa mötas av.

Det är inte heller alltid länder med ekonomin i balans som får arrangemangen. En del kanske, med tanke på den nuvarande situationen, har glömt att Ukraina, tillsammans med Polen, arrangerade fotbolls-EM för två år sedan. Ett land med en ekonomi på ruinens brant tyckte ändå de kunde kosta på sig arrangemang av den här digniteten.

Brasiliansk kluvenhet

Brasilianarna älskar sin fotboll. Brasilien är en av världens stora fotbollsnationer och finns oftast med när det drar ihop sig till semifinaler och final. När de lokala klassiska lagen drabbar samman är det hundratusentals fans i rörelse i och kring arenorna och det är både fest och kusligt brutal rivalitet mellan klubbarnas anhängare. Fotbollen engagerar och rör upp känslor. Men kärleken till fotbollen förblindar inte alla. Många har protesterat i åratal nu mot att städer som Rio de Janeiro och Sao Paulo, med så många sociala problem och favelor fulla av droger, fattigdom och kriminalitet, ska satsa många miljarder dollar på det som är världens största sportevenemang.

Expressen har nyligen, lite lätt ironiskt, författat en ”överlevnadsguide” till Brasilien-VM:et. Det är dock allvar bakom och det är något som kommer att skava när jag i sommar ska avnjuta fotbollsbataljerna i tv-rutan.

Redan under förra årets för-VM i Brasilien demonstrerade miljontals brasilianare mot det VM som snart ska gå av stapeln. Budskapet till makthavarna var tydligt:

”Ni satsar miljarder på fotbollsarenor – när vi behöver satsningar på vård, skola och omsorg”

Häromdagen i huvudstaden Brasilia anslöt sig hundratals representanter för ursprungsbefolkningen till protesterna och drabbade samman med polis med pilbågar och spjut. Många fruktar att protesterna kommer att tillta under själva VM-dagarna men möjligen kommer de att avta när matcherna är igång och kärleken till fotbollen tar överhand? Dessutom är ju pengarna redan satsade. Det finns liksom ingen återvändo vilket - intressant nog - en av VM-organisationens egna, Joana Havelange, påpekar i ett instagram; ”Pengarna är förbrukade eller stulna”. Hennes uttalande kan förvisso lika gärna få motsatt effekt.

Alla arenabyggen har överskridit sin budget vilket klingar mycket välbekant och förefaller vara legio i de här sammanhangen, senast likadant i Sotji inför vinter-OS.

Arbetsplatser, olyckor och ”slavjobb”

Budgetar som överskrids flera gånger är alltså snarare regel än undantag. Ändå har senare års arenabyggande inför de stora sportevenemangen omgärdats av historier om importerad arbetskraft med slaveriliknande kontrakt och arbetsförhållanden. Byggnads skrev om EM i Polen/Ukraina och redan nu har byggarbetena i Qatar, inför fotbolls-VM 2022, startat och skapat rubriker om bristande arbetsplatssäkerhet och dödsfall bland arbetarna. 

Nyligen ställde Världsfacket krav på Fifa att säkra värdlandet respekt för mänskliga rättigheter och rätt att organisera sig fackligt. Men även fotbollsspelarna har genom sina organisationer börjat att reagera och ställa krav, vilket är bra. Förhoppningsvis kan det få någon positiv effekt för de (företrädesvis nepalesiska) gästarbetare som utnyttjas.

I Brasilien har färdigställandet av arenor inneburit 9 dödsfall på två år och antalet olyckor rapporteras stigande generellt för byggarbeten och det rapporteras om arbetspass på 18 timmar per dag för byggnadsarbetare som under stor tidspress arbetat med att få arenorna färdiga i tid. Avsiktligt slarv för att spara tid orsakade bland annat kollapsen vid VM-arenan i Sao Paulo i november förra året. 

Maktfullkomliga idrottspampar

FIFA, UEFA och IOK driver på utvecklingen med allt högre kostnadsdrivande krav på arrangemangen. Kraven stannar inte heller vid själva arrangemangen och arenorna utan på sådant som länders demokratiskt beslutade lagar och om skattefrihet för Fifa.

Resultatet kan i värsta fall bli att demokratier som förordar öppenhet och vill verka för nedtonade arrangemang som håller sig inom rimliga kostnadsramar och som inte accepterar de stora idrottsorganisationernas korruption får allt svårare att bli värdländer för de stora idrottsarrangemangen. Diktaturer och skendemokratier med mindre samvetsgranna politiska ledare och mindre transparenta politiska strukturer får företräde?

Den rad av mutskandaler som IOK, FIFA och UEFA har lämnat efter sig är alltför många för att redogöras för i detalj här. Den nyfikne finner dock en del av IOK:s muthistoria sammanfattade på Wikipedia vilket kan ge en del trådar att plöja vidare i för den som orkar.

Förra årets mutskandal inom FIFA ledde till att den (mycket) gamla hedersordföranden Joao Havelange avgick och till kraftfulla uttalanden av FIFA-generalen Sepp Blatter om att han ansåg sig ha föreslagit ”nödvändiga mekanismer” för att säkerställa att liknande mutskandaler inom organisationen aldrig upprepas. 

Blatters uttalande är en motbjudande uppvisning av hyckleri med tanke på misstankar om hans egen inblandning. De har uppenbarligen heller inte hjälpt med tanke på den senaste ”incidenten” angående Qatars arrangörskap av VM 2022. En skandal som också har stänkt smuts på UEFA.

Globalisering och konkurrens om attraktionskraft

Den galopperande konkurrensen om stora evenemang kan sägas höra ihop med globaliseringen. I takt med avregleringar för kapitalrörelser rör sig stora summor över jorden i jakt på investeringsobjekt och för städer, regioner och länder har det blivit en tävling om att attrahera detta kapital till just sin stad, sin region eller sitt land. De stora världsstäderna är globala centrum för ekonomi och handel och det tillkommer ständigt nya konkurrenter om kakan. Stora urbana centra drar till sig globala investeringar och dessa städer vill också tillhandahålla attraktiva bostäder och en attraktiv och livlig kulturell scen för den transnationella elit som eftertraktas som boende och skattebetalare.

Mycket av forskningen inom området gentrifiering har försökt beskriva hur de här processerna ser ut för städernas utveckling. Saskia Sassen är en av dem som studerat hur det urbana rummet formas för att bli lekplats för internationella affärsmän. Hon talar om nya hyperrum med flygplatser, företags- och boendemiljöer i toppklass, lyxhotell och exklusiva restauranger som tillsammans bildar en sorts urban ”glamourzon” (Saskia Sassen, Globalization and its Discontents 1998). I detta skapande av en glamorös image ingår de stora kulturella evenemangen som glasyr på tårtan, så att säga. Det här är en utveckling som pågått länge men accelererat under senare decennier. Stockholm är inget undantag. Stadens planerare och politiker har under ett antal år rört sig med slogans som ”Stockholm – Capital of Scandinavia” och i stadens nuvarande visionsförklaring säger sig de styrande vilja se Stockholm som ”en stad i världsklass” (Vision 2030)

Då duger det inte heller att spela fotboll på gamla Stockholms Stadion eller Söderstadion eller en klassiska och stora Råsunda utan nya arenor måste till för att attrahera evenemang och därmed besökare och internationell status.

”As modern sport has become global in scope it has largely lost its playful character and its professional practice has become both a global media spectacle and a serious and financially significant global business” (Barry Stuart i antologin Globalization and Sport, Ed. Richard Giulianotti och Roland Robertson 2009)

Med Brasiliens ekonomiska uppsving och parallellt med Brasiliens värdskap för VM och Rio de Janeiros OS-värdskap om två år har också gentrifieringen av favelorna tagit fart.

Det förefaller oklart hur många människor som redan vräkts för att ge plats åt projekt knutna till VM och OS men det rör sig om hundratusentals som kommer att ha blivit det när de sista idrottslekarna avgjorts 2016. Många menar att det inte heller alltid handlar om arenabyggen eller annan infrastruktur som kan relateras till idrottsevenemangen utan att dessa utnyttjas som förevändning för att komma över mark med attraktivt läge och potential för ekonomiskt lukrativ exploatering. De fattiga skyfflas bort från favelorna.

I den dokumentär som visades i SvT:s Dokument Utifrån (kan ses fram till 1 juli på SvT Play) för några dagar sedan, ”Slaget om Rio”, framgick att våld och droger och knarkligor länge haft ett fast grepp om favelorna och omöjliggjort ett normalt liv för invånarna. Det program, UPP, för att göra slut på knarkligornas makt som myndigheterna lanserade 2008 ser vid en första anblick lovvärt ut. I början av programmet får vi också en ganska positiv bild av utvecklingen. När filmteamet kommer tillbaka till favelorna ett år senare är dock läget förändrat. Knarkligorna är tillbaka på flera ställen och de utlovade satsningarna på upprustning har antingen inte genomförts eller skett genom tvångsförflyttningar. En del av programmet är polisiär. Att etablera en icke-korrupt polis inom favelan som tar ifrån knarkligorna den lokala maktbasen. Frågan är om den sociala delen av programmet kommer att ges tillräckligt med plats? Eller stannar satsningen vid att få bort kriminaliteten för att locka nya, bättre bemedlade, invånare till favelor med attraktiva lägen, som Babilonia alldeles ovanför Copacabana? En nyckelkommentar ger Ricardo Henriques, chef för UPP:s sociala program;

”Vi måste lära oss att se att mångfalden ger staden ett värde och en styrka som motverkar fördomar. Det är vad sociala UPP ger oss: Ett hopp om att den sociala väven ska förändras. Men det reser frågor. Hur ska världens städer se ut? Hur ser städerna ut idag? Det handlar inte bara om social rättvisa utan också om att värdesätta mångfald. Och det är den heterogena befolkningen som utmärker Rio, mångfalden. Det är denna styrka, denna vitala kraft som finns i Rio, i dess mångfald som kommer att förändra den sociala väven. Och Rio kan bli ett exempel, en modell för den nya staden”.

Det återstår att se om han får rätt. Men det senaste årets många protester mot VM i fotboll och OS om två år vittnar om ett jäsande missnöje med utlovade reformer som kanske aldrig kommer att realiseras. Risken förefaller uppenbar att den sociala dimensionen glöms bort i stjärnglansen från de stora idrottsstjärnorna.

Den marknadisering av idrotten som accelererat de senaste två decennierna går kanske inte att stoppa. Möjligen är det en naturlig utveckling i takt med att kapitalrörelser och arbetskraftsrörelser släpps allt friare. Gentrifieringen gäller både idrotten i sig och då inte minst fotbollen (biljettpriser, tv-rättigheter, spelarlöner etc) och de städer där de stora evenemangen ska hållas. Konkurrensen trissar upp priset för ett fotbolls-VM eller OS och korruption spär på ytterligare. 

Vi som älskar fotbollen och får rysningar av de stora idrottsögonblicken sitter lite i en rävsax. Vi vill inte vara utan det fotbolls-VM som nu stundar. Men själv känner jag allt oftare inför varje stort mästerskap att jag är med och stöttar en utveckling som gynnar väldigt få men som får konsekvenser långt utanför arenorna och långt efter att tävlingarna ebbat ut. Det skaver mot samvetet. Men givetvis kommer jag att sitta framför tv:n och titta på torsdag när Brasilien spelar premiärmatch mot Kroatien.

Heja Brasilien! ... tror jag...

Spana också in:

Om nya Maracana-stadion och nya läktarregler som ”krig mot folket”

OS dödförklarat (?) av Idrottens Affärer

Gentrifieringsspelet ”Zerstört, zerstört” om gentrifiering av Berlin

Examensarbete vid Högskolan Kristianstad av Marcus Lindström, Mer än bara fotboll – En studie om supporterskap, kommersialism ochdemokrati (2013)

Recension av boken Gräset är alltid grönare i Brasilien: en resa genom världens bästa fotbollsland (2013)

Bloggar om gentrifiering och/eller fotboll:

Working class self organization´s blog Olympic gentrification in Brazil

Londonbloggen (Hufvudstadbladet)

SvenskaFans om fotboll och politik

Brist på bostäder eller brist på känslor eller bådadera? – Liberal kommunmoral!

En undersökning SvT genomfört visar att borgerligt styrda kommuner är sämst på att ta emot flyktingar. Siffrorna är oerhört tydliga och svåra för borgerliga politiker att förklara. 

- Brist på bostäder, säger ett par av dem som intervjuats av SvT. Det skulle alltså vara så att det generellt i borgerligt styrda kommuner är en mycket större bostadsbrist än i röd-grönt styrda? Ja, så kan det förstås vara, vilket i så fall ger två sanningar som borde stämma till väljarnas eftertanke inför höstens kommunval.

Eller kan det vara en djupare liggande orsak som ligger bakom siffrorna? En NIMBY-känsla som är mer framträdande hos de individualistiskt skolade borgerliga politikerna och deras väljare? Den egna plånboken, tomten och huset är viktigare än att solidariskt bereda plats för människor på flykt undan krig och förföljelse? Är det inte oftast i villaområden som protesterna är som störst när exempelvis boenden för ensamkommande flyktingbarn förs på tal?

Har jag fel där? Tja, bevisbördan bör då ligga hos dessa borgerliga kommuner som nu talar om bostadsbrist. Kanske är det samma NIMBY-känslor som ligger bakom det sparsamma bostadsbyggandet? Har den postmoderna/liberala individualiseringen slagit igenom så kraftigt att det bara finns utrymme för individuellt förverkligande och den egna täppans och plånbokens intressen? De borgerligt styrda kommunerna driver ofta en gentrifieringsprocess i samverkan med privata företag där bostadsfrågan överlämnas till de senare och där kommunpolitikernas roll blir att främja det lokala näringslivet och locka skattekraft till kommunen. Det vill säga folk som har råd att köpa sig sin bostad. Övriga får klara sitt boende bäst de vill. Den gettofiering som detta samtidigt leder till innebär att höginkomsttagare ansamlas på ett visst begränsat geografiskt område vilket är en process som det talas väldigt lite om men som jag har skrivit om tidigare.

Eller vad säger kommunordföranden i Täby exempelvis? Det här budskapet finns i alla fall på kommunens hemsida till bostadssökande som saknar pengar att satsa på ett hus eller en bostadsrätt:

”Täby kommun äger inga egna hyreslägenheter för uthyrning och har därför ingen kommunal bostadskö”.

Någon som ser ett samband? Mellan ideologin och bristen på bostäder såväl som bristen på vilja och förmåga att ta emot flyktingar.

Kvantifierat i undersökningen positionerar sig Täby så här (bland 290 undersökta kommuner):

Medianinkomst (tkr): 275,2 (näst högst av alla)

Antal flyktingar/1000 inv: 3,2 (10:e lägsta siffran)

Antal hyresrätter/1000 inv: 29,8 (näst lägst av alla)

Turkiska protester är en kamp om rummet och mot gentrifiering (?)

Jag har hela tiden undrat över vad de omfattande protesterna mot regeringen i Turkiet egentligen handlat om. Några träd i Geziparken vid Taksimtorget? Protester mot ett bygge av ett köpcentrum? Tja, det kan ju framkalla en del ont blod men normalt sett brukar det tilldra sig intresse endast från en begränsad skara miljöaktivister och närboende, knappast de tusenden vi har sett senaste veckan. 

Ett allmänt missnöje med regeringen Erdogan är en annan förklaring som brukar läggas till. Inte heller denna svepande förklaring har tillfredställt min nyfikenhet. 

Därför var det lite befriande att läsa Ülkü Holagos artikel i SvD igår (8/6-13). Hon lägger fram en mycket mer klarläggande förklaring som verkar fullt trovärdig. Det Istanbul-borna protesterar mot är en omfattande, statsledd gentrifieringsprocess. Det är en kamp om rummet som pågår. 

Hon berättar i artikeln om hur Istanbul sedan en längre tid genomgår en gentrifieringsprocess, eller Dubaifiering som vissa kallar det där. Gamla och nedgångna men tätbefolkade stadsdelar som Beyoglu och Tarlabasi genomgår en förvandling/sanering och får undan för undan lämna plats för moderna byggnader med moderna lägenheter och bl.a. köpcentra. Istanbulbor vräks och sätts på gatan eller erbjuds nybyggda lägenheter utanför centrum mot lån de inte klarar av att betala. Premiärminister Erdogan talade under sin tid som borgmästare i staden om ”inkomstbaserade visum till staden” och chefen för Myndigheten för masshusbygge (TOKI) har uttalat att ”de som inte har pengar behöver inte komma hit”. Förnyelsen ingår i visionen som formulerats av Istanbuls Metropolitplaneringskontor om att ”anpassa staden till världskulturmetropolers standard” och ”till det globala systemets dynamik och EU-processen”. 

Det handlar alltså naturligtvis inte bara om några träd.

Vision Stockholm 2030

Tankarna går osökt till ”Almbråket” i Stockholm på 1970-talet som naturligtvis inte heller bara var en strid om några träd utan uttryck för ett sedan länge pyrande missnöje med stadens omfattande och i många fall hänsynslösa sanering av citykärnan som pågått under hela 1960-talet och början av 70-talet.

Tankarna går också till de nuvarande stockholmska visionerna, Vision Stockholm 2030. Den som säger att Stockholm år 2030 ska vara ”en stad i världsklass”. Planerna är grandiosa. Det låter exempelvis så här;

 ”Stockholm är inte bara Sveriges huvudstad. Vi

menar att vi också är Skandinaviens huvudstad.

Vi vill vara navet i en framväxande Östersjöregion”.

Ett av delprojekten i det här arbetet är Vision Järva 2030 som innefattar omfattande renoveringar och rivningar som kommer att kunna innebära hyreshöjningar långt över vad alla nuvarande hyresgäster kommer att kunna klara av. 

Tankarna vandrar vidare till kravallerna i Husby. Parallellen ska inte dras alltför långt men det finns onekligen beröringspunkter att fundera över. Brinnande bilar fick ledarskribenter att gå i taket av indignation. En helt irrationell reaktion på något diffust missnöje var den allmänna reaktionen från pressen. Svårigheten att se bredden och djupet i ett pyrande missnöje är uppenbarligen mycket större när det kommer nära. Den intressanta reflektionen gjorde nyligen den brittiska filosofen Nina Power i en DN-artikel nyligen där hon jämförde hur den engelska pressen tog upp Husby-kravallerna, sakligt utforskande sociala och politiska faktorer bakom upploppen i svenska förorter, medan de för endast ett par år sedan skrek på mer polis och ondgjorde sig över huliganer när det var upplopp i ett antal stadsdelar i London. 

Svenska mediers förklaringsmodeller

Samtidigt är den svenska rapporteringen full av förklaringsmodeller av de turkiska protesterna som utelämnar det som Holago skriver om i sin artikel.

Upproren handlar då om missnöje med Erdogans stora ego och/eller sunnireligiösa moralism, att försvara en urban kultur, att få ta sig en öl eller cigarett i fred, landets ökande censur etc. 

En tidning skriver att ”Erdogans bulldozer-attityd hotar den tillväxtekonomi som AKP-regeringen så framgångsrikt stått för” och Peter Wolodarski uppehåller sig i en DN-ledare helt kring Erdogans arrogans och journalisters självcensur och uttrycker sin förhoppning att EU ska ”sträcka ut handen till demokratins försvarare” så att dessa ”vet att det finns en gemenskap för dem som till fullo bejakar mänskliga fri- och rättigheter”. Det är lite tänkvärt att denna Erdogan-regering fick 50 % av rösterna i demokratiska val senast. Mer alltså än den svenska alliansregeringen som nyligen fick erfara det folkliga motståndet i förorter över hela landet och som reagerade ungefär som Erdogan med beskyllningar om huliganism istället för självkritik.

Jag betvivlar förvisso inte alls riktigheten i denna rapportering om Turkiet. Det finns säkert många skäl till missnöje men det som utelämnas är egentligen det mest intressanta. Det som jag endast stött på i Ülkü Holagos artikel. 

Kampen om rummet, globalisering och EU-anpassning

Det är alltså många förklaringar till missnöjet med regeringen Erdogan men jag tror ändå det i grunden hänger ihop med en mer allomfattande globalisering vilket i högsta grad påverkar det lokala rummet. 

De transnationella företagen spelar ut länder mot varandra i kohandel om lägsta skatter och bästa infrastrukturen och bestraffar länder som är för ”investeringsfientliga”. Det gäller alltså att anpassa sig och bli en ”vinnare” för de alltmer osjälvständiga nationalstaterna. Den egna kontrollen över ekonomin är numera långt ifrån fullständig och staterna försöker istället ta kontroll över rummet för att kunna förändra det så som den globala marknadsekonomins stora aktörer vill att det ska se ut. Institutioner som IMF, Världsbanken, WTO och OECD driver på utvecklingen på olika sätt vilket inte minst innefattar möjligheter till krediter till hyggliga räntor men också öppnande av dörrar som tidigare varit stängda för finansvärldens aktörer. Fastigheter har också spelat en oerhört stor roll i att absorbera de enorma kapitalöverskott som finansmarknaderna genererat och (trots allt) fortfarande genererar.

Citykärnorna omformas då till reservat för penningstarka grupper med en konsumtionsinriktad livsstil, kontor och affärslokaler med stor övervikt för restauranger, kaféer, gallerier, inrednings-, mode- och designbutiker men också stora shoppinggallerior som slukar hela kvarter. 

Kampen om staden, bostadskvarteren och det offentliga rummet har pågått länge världen över och motståndet har tagit sig olika uttryck i olika städer; New York, London, Boston, San Francisco, Philadelphia, Durban, Hamburg men också Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. David Harvey har skrivit mycket om detta, senast i boken Rebel Cities. Det har oftast då handlat om gentrifiering av citykärnor eller innerstadskvarter men just nu pågår också, vilket jag hävdat tidigare, en lågintensiv gentrifieringsprocess i Järva. För att få ordning på stökiga förorter behöver befolkningen bytas ut tycks den underliggande tanken vara. Ungefär det som Sharon Zukin kallar ”domesticering genom cappucino” eller ”pacificering genom capuccino”.

  

Kritiken av Turkiet – ironisk dubbelmoral?

Strävan efter EU-medlemskap och en inkludering i ett marknadsekonomiskt globalt system i vilket det lokala rummet måste inordnas präglar regeringen Erdogans urbana politik. Turkiet vill bli en spelare om investeringar från kapitalstarka företag världen över och måste anpassa sig därefter. Det vill säga till ”det globala systemets dynamik och EU-processen”.

Ironiskt nog får Turkiet nu kritik av EU och Wolodarski skriver om hur svårt det kan bli för Turkiet att bli medlemmar med den nuvarande regeringen. Detta trots att den har ansträngt sig under ett helt decennium för att inordna sig i det liberala marknadssystem som EU omhuldar i sina portalparagrafer.

Så medan den svenska pressens beskrivning av de turkiska protesternas orsaker handlar om Erdogans muslimska moralism i motsats till en modern urban livsstil så är det kanske just försöken att omforma det urbana rummet i enlighet med ”världskultursmetropolers standard” som protesterna vänder sig emot? 

Det är förstås inte lika bekvämt för vissa tidningars ledarskribenter att tala om detta eftersom det redan skett och ständigt sker här på hemmaplan och i övriga EU, den gemenskap som ”till fullo bejakar mänskliga fri- och rättigheter” . Då protesterna sker här är det bättre att kalla dem för vandalism och de protesterande för kriminella. Ungefär som Erdogan gör.