Det fria skolvalets misslyckande

I dagens SvD finns ett tungt inlägg i debatten om vinstdrivande skolor. En rad professorer, universitetslektorer, skolexperter och pedagoger vid diverse Kungliga Vetenskapsakademien samt ett antal universitet och kommuner kräver stopp för vinstuttag i skolan.

Mette Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund kommenterar också inlägget i SvD:

”Politiker vågar inte ta i vinstfrågan”, säger hon.

 

Antagligen för att de flesta känner på sig att reformen som infördes för 25 år sedan är ett misslyckande. Miljöpartiet ställde sig bakom friskolereformen och såg väl framför sig små kollektiv och pedagogiska stiftelser och liknande medan de stora skolföretagens förekomst tycks ha förbisetts eller undervärderats. Tydligen har andra, som skolminister Jan Björklund, haft samma illusioner om skolidkarna och tycks irriterad över att möjligheten att ta ut vinster ur skattefinansierade verksamheter utnyttjas. 

Det är intressant att notera men samtidigt lite gåtfullt. Vad hade man förväntat sig? Som framgår av vetenskapsmännens artikel är det svenska systemet unikt, så när som på Pinochets Chile, och inte ens Thatcher vågade införa ett system med vinstuttag ur skattefinansierade skolor. Brittiska forskare har tydligen, på ett symposium arrangerat av KVA nyligen, betecknat det svenska systemet som ”till höger om högern”.

 

Valfriheten, den valfriheten...

Den enskildes valfrihet kan sannerligen problematiseras. Valfrihetssystemet ska skapa en mångfald av aktörer att välja mellan. Här tas heller inte i beaktande den forskning (eller vedertagna kunskap om kapitalismens mekanismer) som säger att små aktörer nästan alltid med tiden äts upp av de större och att aktörer försvinner i och med att upphandlingar förloras och omöjliggör långsiktig planering för företagen. Kvar blir alltså endast de större utförarna. Men åtminstone i allianspolitikers föreställningsvärld råder uppfattningen att det är mångfalden som ökar kvaliteten. Riktigt hur preciseras inte utan det är mycket allmän teori om marknadsprinciper och brukarens val som avses.

Det hela måste koka ner till en ren styrfråga. Vilka sektorer/branscher/verksamheter är lämpliga att konkurrensutsätta och släppa lös en privat marknad inom och vilka är det inte? Att privata vinstdrivande företag strävar efter vinst är tämligen elementärt. En intressant artikel i sammanhanget är Johan Alvehus (ekonomie doktor) i SvD 11nov2011). 

Han säger där bl.a. att vinsterna inom välfärdssektorn skapas genom att skära i kostnader och tillägger att man inte ska inbilla sig att detta inte går ut över kvaliteten.

Intressant är också Björn Schaerström (M) som går på tvärs med sitt parti när han säger just precis detta att ”företagande handlar om maximal vinst och överlevnad” (Aftonbladet Läsardebatt 10dec2011:s 6). Han menar att naiva politiker bär skulden till vårdskandalen med Carema eftersom de brister i insikt om kapitalismens drivkrafter och konsekvenserna dessa ger. Han talar om en övertro på marknadskrafterna och att ”maximal vinst, bra upphandling och optimal vård är varandras motsatser”. Samma resonemang kan förstås appliceras på skolan.

Det fria valet bygger på den perfekta informationen om alternativ som dessutom är helt neutral och som är tillgänglig för mottagaren som slutligen även har resurser (inte minst tid) att ta in den. En idealsituation som nästan aldrig inträffar utom i teorin. Den rationella människan, economic man, väljer alltid så här rationellt när liberala politiker resonerar om valfrihet. I verkligheten, menar jag, ser det alltså helt annorlunda ut och detta får man aldrig glömma när valfriheten förs på tal.

Det kan då vara värt att nämna Statskontorets rapport från december 2007 om informationen till enskilda beträffande individuella välfärdstjänster (”Vård, skola och omsorg. Vilken information behöver brukaren för att välja”, Statskontoret , 2007:19). Enligt denna finns det ”risk för bristande kunskap om hur ”marknaderna” fungerar beträffande utförare, utbud av tjänster och tjänsternas innehåll och kvalitet. Information är en kollektiv nyttighet vars värde inte alltid är känd för brukaren förrän brukaren har tillgång till den och därför kanske inte alltid efterfrågas. Vidare framhåller Statskontoret att dessa tjänster har karaktären av erfarenhetsvaror, dvs. att egenskap och kvalitet inte kan avgöras förrän de konsumerats ett tag. Detta innebär att den enskildes möjligheter att göra jämförelser mellan tjänsterna försvåras, vilket riskerar att inskränka valmöjligheten.

Utvärdering påkallas härmed

Jag vet att det finns en opinion mot vinster i välfärden i mitt eget parti Miljöpartiet och jag hoppas att den kan få genomslag i det nya partiprogram som snart ska tas. Det är hög tid att utvärdera ett system som nu kan uppvisa effekter över tid.

Tyvärr skulle jag gissa att utvärderingshysterin av själva skolorna och annan offentlig verksamhet istället kommer att eskalera i tron att en tätare sådan ska kunna krama ur mer kvalitet ur skolor och annan skattefinansierad verksamhet i privat regi. I själva verket är det hela systemet som borde utvärderas. Och det illa snart.

Den friskolekommitté som just nu knuffar sitt redovisningsdatum framför sig har fel direktiv. De uttrycker en uppfattning att systemet kan reformeras eller förbättras. Istället borde tillsättas en utredning med direktivet att utreda om vinst alls ska tillåtas i skattefinansierade skolor. Den kunde för övrigt gärna titta på vård och omsorg när den ändå höll på.