Läser i
bladet att tyska folket börjat tröttna på inte bara euron utan även
medlemskapet i EU. Jag har alltid undrat hur länge det tyska tålamodet skulle
bära med att vara det glada tuff-tuff-loket för det stora europeiska
gemenskapsprojektet. Nu ska, enligt en färsk undersökning, en fjärdedel av tyska
folket vara beredda att överge euron. De sägs önska sig tillbaka till sin gamla
trygga D-mark och på köpet vilja slingra sig ur EU helt och hållet. Därmed ser
de ut att vara på väg att sälla sig till de EU-skeptiska britterna. Om Tyskland
drar sig ur också lär inte euron överleva särskilt länge och troligen inte EU
heller.
Jag tror att
vi som företrädde nej-kampanjerna i omröstningarna om EU och EMU till slut får
rätt. Det valutaprojekt som enligt den glättiga ja-propagandan skulle föra de
europeiska folken allt tätare samman kommer snarare att bli det som sliter
sönder hela gemenskapsidén. ”Ett fatalt felbeslut”, som också det nya tyska
eurokritiska partiet Alternative für
Deutschland (AfD) formulerar det. Jag har däremot svårt att känna någon
större skadeglädje över detta. Snarare är det högst bekymmersamt. Eftersom jag
i grunden är för gemenskapsidéer och samarbete över gränser vore det bättre om
EU, nu när närapå hela Europa är medlemmar, förändrades till någonting mer än
en institution för eliminering av hinder för marknadsekonomin.
Kapitalismens
kris och politikens kris blir allt tydligare demokratins kris. För var är
alternativen? Småskalighet och närhetsprinciper blir lätt isolationism och
separatism när det egentligen behövs en europeisk eller ännu hellre global samordning för att
komma till rätta med de stora frågorna. Men det kräver också en ny beskrivning
och struktur för detta gemenskapsprojekt.
EU av idag är
allt mindre av samarbetsprojekt och alltmer en koloss som administrerar
marknadsekonomin med bank- och finansväsendets lobby som främsta ideologer. Den
frihetliga dimensionen av projektet, som ofta hänvisats till som positivt, har
efter Berlinmurens fall alltmer kommit att förvandlas till sin motsats med
migrationspolitisk åtstramning och resande av murar mot omvärlden med kriminalisering
av människor (”illegala invandrare”), flyktingläger vid gränserna och
tvångsavvisningar. Lägg därtill europaktens cementering av finanspolitiken som begränsar
utrymmet för visioner om alternativa investeringar och därmed åsidosätter
demokratins idéer om att tillhandahålla en valmöjlighet. Människor lämnas
alltmer i sticket att klara sig bäst de kan när jobben försvinner,
trygghetsnäten monteras ned och fackens roll försvagas.
Det är inga
attraktiva visioner som framträder i konturerna av det framtida Europa i
efterdyningarna av ett totalhavererat EU. När liberalismens och socialismens
idéer flyter ihop till en plånboksteknisk och administrativ gröt handlar det
politiska samtalet alltmer om kulturvärdefrågor. Triumferande högerpopulism och
separatism parat med ekonomisk oro och instabilitet är ingen bra mylla för
konstruktiva samtal om samtida problemlösningar.
Det är inte
ett havererat EU som världen behöver utan ett reformerat. Men var är
visionärerna som bär på idén om det nya EU?
Ett par tänkvärda debattartiklar i
Aftonbladet som jag tycker hör ihop med det jag just skrivit även om de inte
specifikt handlar om EU:
... och ett blogginlägg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar