Om politiskt tänkande och en socialdemokratisk kongress

”Att vara som Vänsterpartiet belönas för närvarande med ungefär fem procent i opinionsmätningarna” (PJ Anders Linder, SvD 03apr13)

PJ Anders Linder uttrycker i sin ledare i dagens SvD det som Nina Björk menar är en kvantitativ inställning till politik. Hon anser att valet 2010 innebar ett ”farväl till den politiska människan”. Med vilket hon menar att de etablerade politiska partierna inte längre uttrycker en djupt känd vilja till förändring eller övertygelse om möjligheten att förändra och en vision om ett annat samhälle utan istället mäter av opinionen och lägger sig så nära som möjligt. Hon exemplifierar med Mona Sahlins avskedstal. Vilket för övrigt också kommenteras på annat ställe i dagens SvD där den kommande S-kongressen analyseras. Hon sa bland annat att:

”Vi kan inte tala till en minoritet av folket och förvänta oss en majoritet av rösterna! För det får vi inte. Då får vi 30 %.”

Med samma logik har kanske Moderaterna nu tänkt sig att knipa röster från en tyst majoritet på att anlägga en mer restriktiv flyktingpolitik. Möjligen misstar de sig då på opinionsläget? Ett alternativ skulle förstås kunna vara att de verkligen tycker att den bör vara restriktiv. Det vore ärligare och i så fall tala emot Björks tes. Men det förefaller vara lite oklart i dagsläget.

Hur som helst så väts fingrarna som aldrig förr för att känna av vart vinden blåser och väljarbarometrarnas staplar guppar upp och ned som kurserna på börsen. Hur ligger vi till? Måste vi byta politik? Överge vår övertygelse, dumpa ideologin... sälja vår själ? Jag har skrivit om detta tidigare och det tål att upprepas nu inför S-kongressen.

Mål- och resultatstyrning

Själv tänker jag ofta som Nina Björk i detta fall och i mina mest konspiratoriska ögonblick att allt handlar om en mer medveten mål- och resultatstyrning som emanerar från Bonnier-ägda medier, Timbros mångåriga tankesmide och kalkyler uttänkta av Moderaternas ”spinn-doktorer”. Det vill säga om man i decennier upprepar något som en sanning och det enda riktiga och det motsatta som osanning och oriktigt så flyttas normerna för vad som är OK att tycka och uttala. Om kampen om diskurserna kan vinnas är ramarna satta för det politiska samtalet. Opinionsmätningarna och valen är mätinstrumenten som anger hur väl man har lyckats. Till detta må alla anpassa sig.

För att återgå till PJ Anders Linders ledare exempelvis så är hans analys att 1990-talets ekonomiska krasch orsakades av ”överdriven entusiasm för stat, skatter och socialism”. Det är ju ungefär den sanningen som trummats in nu sedan 1980-talet. Därför, menar han vidare, finns inte utrymme för alternativa tänkare som Göran Greider och Daniel Suhonen som försöker återföra Socialdemokraterna till ett solidariskt tänkande parti.  Att de ständigt återkommande ekonomiska kriserna (Linder kan ju se sig om idag) istället skulle bero på en överdriven entusiasm för marknadsekonomin, den minimala staten, lägre skatter och en avreglerad finansmarknad är alltså ingen gångbar tes försöker han kanske därmed antyda (och sällar sig då till alla de tusen röster och texter som upprepar/t samma sak).

Lösningar på kriserna handlar då oftast om ännu mer av samma sak. Alternativen får inte nämnas. Tillväxtkritik får inte uttalas, gemensamt ägande är tabu och solidarisk fördelning är orealistisk. Därför talar Socialdemokraterna idag nästan bara om jobb, jobb... och jobb.

Framtiden är utstakad?

 

Framtidens samhälle behöver säkert inte se ut som Suhonens eller Greiders men det vore illa om tankar om det helt ska stanna vid hur status quo ska kunna upprätthållas. Om alla kritiska tankar och för all del lärdomar från svunna tider sopas bort från agendan. Det kommer knappast att leda till någonting värt att kallas utveckling.