DO och samhällsdebatten – självcensur eller bristande kunskap?

I mina tidigare inlägg om DO har jag granskat inställningen till individanmälningar. Jag har då påvisat att kritiken som nu riktas mot DO från regeringens sida indirekt och säkerligen helt omedvetet blir en självkritik av den ansvarige ministern Erik Ullenhag. Förmodligen har han väldigt obestämda uppfattningar om vad myndigheten bör göra och är alltför känslig för mediernas trummande och för sitt eget partis tyckande om diskrimineringsfrågor för att få ordning på styrningen av myndigheten. Men i sak har han rätt när han kritiserar DO för att vara alltför inaktiv när det gäller att föra ut kunskap om diskriminering.

Ett nedslag genom googlesökning ger förstås en mängd träffar på namnet Agneta Broberg. En hel del av dem handlar om hennes privata förehavanden avseende mobiltelefonreklamationer till Tele2 och eventuellt fifflande med statsbidrag till utomlands boende föräldrar med skolbarn på Lundsberg.  De flesta träffarna rör dock hennes tillträde som DO under 2011 och porträtt eller beskrivningar och intervjuer av henne i samband med detta. I en av dessa porträtt (i SvD) framhäver hon att DO inte bara är hon utan hela myndigheten och att mycket handlar om ”hur bra vi är på att kommunicera och visa oss och det är ju inte bara min uppgift”.

I sak har hon förvisso rätt i detta men samtidigt bör hon vara väl medveten om att hon faktiskt ändå är DO och som sådan har ett medialt intresse riktat mot sig själv. Det är hennes röst som DO medierna väntar på och som ger extra tyngd i mediernas nyhetsinslag eller debattforum. Möjligen är hennes kunskaper i det breda och svåra ämne hon har att befatta sig med alltför grunda för att ge det rätta självförtroendet att sticka ut hakan? 

En vidare dammsugning av google-träffarna ger i alla fall ett ganska magert intryck efter ungefär ett och ett halvt år av kommunicerande:

I en debattartikel på SvT Debatt 2011-11-15 svarar hon på kritik mot myndigheten om passivitet i ett fall med män som inte blivit antagna vid Polishögskolan och försöker där (liksom hennes företrädare) förklara skillnaden mellan kvotering och positiv särbehandling för Centrum för rättvisa.

Hon svarar i en debattartikel i Expressen 2012-05-01 KDU:s Sara Skyttedal som anser att myndigheten bör läggas ned. Där får hon tillfälle att undervisa Skyttedal om FN-principer och EU-direktiv men säger samtidigt lite kryptiskt att DO inte tolkar lagen, det gör domstolarna. En reflektion över detta är att DO givetvis måste sätta sig ned för att tolka diskrimineringslagen om de ska kunna bedöma om ett fall är värt att drivas till rätten. Lite märkligt vore det annars.

I somras (2012-06-26) gick hon ut i SvD och klargjorde att DO ”varken kan eller ska hjälpa alla som utsatts för diskriminering” och öppnar för att andra aktörer i högre utsträckning ska kunna driva fall till domstol istället.

Hon ställde också upp i morgonsoffan hos SvT i oktober 2012 för att tala om romers diskriminering efter ett inslag som SR-Ekot gjort om diskriminering av romer i vardagslivet (en test av hyrbilsföretag genomfördes). Hon hade då med sig den tidigare utredaren av romers situation, Domino Kai, att luta sig emot. Själv bidrog hon i inslaget med att säga att hon var ”ledsen men inte förvånad” och att DO vet att det är vanligt med diskriminering mot romer. Hon uppmanade då också romer att anmäla till DO, men ”inte för att vi kommer att driva varje ärende som vi får in, för det gör vi inte, men vi använder alla anmälningar i en typ av omvärldsbevakning”. Min reflektion om det är att det låter som ett ganska svagt incitament för en diskriminerad person att anmäla. Men uppmaningen gick i alla fall ut.

Hon var också med i SvT Debatt och svarade på kritik från romer i samband med detta vilket också är ett inslag som florerar på nätet.

I en debattartikel i SvD 2013-01-25 besvarar hon Skolinspektionens GD Ann-Marie Begler och Barn- och elevombudet (BEO) Caroline Dyrefors-Grufman som kritiserar DO:s förhållningssätt till anmälningar, det vill säga att fokusera på fall som kan påverka rättspraxis, vilket de menar lämnar exempelvis sexuellt kränkta elever i sticket. I svaret påpekar Agneta Broberg att drivandet av ärenden bara är ett redskap för myndigheten och att DO valt att arbeta med granskning av skolors förebyggande arbete mot trakasserier. 

På chefsföreningens gästblogg nyligen (”Vems kompetens ser du?”, 2013-02-15) talar hon också helt kort om omedvetna fördomar som styrande vid rekryteringsprocesser och ännu mer nyligen (2013-02-27) besvarade hon i SvD invändningar mot lönekartläggning som metod för att främja jämställdhet och motverka diskriminering.

Någonstans vid sid 15 av sökningen på Agneta Broberg, då det dyker upp alltmer obskyra träffar och på helt andra personer, lägger jag ned min snabbgenomgång av DO:s kommunikativa insatser och tar en titt på myndighetens egen hemsida. Där finns en flik för ”Debattartiklar och krönikor” som också visar en vikande aktivitetstrend. 2010 finns 15 olika artiklar/krönikor publicerade medan det under de två följande åren och fram till nu (2013-03-02) endast publicerats 13 sådana. En minskning med mer än 50 % således. 

Reaktivt och defensivt

En sammanfattning av resultatet av denna - förvisso ovetenskapliga och ofullständiga men inte oväsentliga - undersökning av DO:s kommunikation av diskrimineringslagen och diskrimineringsfenomen, visar att det stora flertalet debattinlägg från DO Agneta Broberg är reaktiva och defensiva. Hon bemöter kritik men är också angelägen att i första hand upplysa om en sak förefaller det; nämligen att DO inte vill ta till sig för mycket individanmälningar.

Däremot medverkar DO knappast alls i de pågående debatter som berör diskriminering vilket det ju funnits tillfälle till ett flertal gånger under de senaste två åren. Var finns DO exempelvis nu när REVA och polisens metoder för att hitta papperslösa immigranter har varit föremål för diskussion under ett par veckors tid?

DO skulle kunna upplysa om utlänningslagens (2005:716) nionde kapitels nionde paragraf som talar om att s.k. ”inre utlänningskontroll” inte får utföras enbart på grund av att en person har ett utseende som uppfattas som utländskt eller på grund av hans eller hennes språk eller namn”. Träffbilden på en av tio kallar exempelvis den frispråkige Leif GW Persson, i SvT:s Veckans Brott, för oacceptabel och ”stötande för en rättsstat och demokrati” eftersom det visar att misstanken om att den kontrollerade skulle uppehålla sig illegalt i landet endast grundar sig på utseendet. I urvalet faller då givetvis bort, för att använda GW Perssons uttryck, de som ”ser ut som dalmålningar”. På tvärs mot lagens föreskrift om en ”grundad anledning”. Det vill säga en diskriminerande handling, vilket DO mycket väl skulle kunna uttala sin mening om. 

Men REVA är ju förstås ytterst regeringens ansvar och inte polisens och där kanske DO numera gör halt för att inte stöta sig för mycket med husbonden?

Möjligen ett exempel på varför DO:s oberoende är så viktigt (vilket jag tidigare betonat) och varför det är så allvarligt om det rubbas så att dess myndighetschefer börjar bedriva självcensur.

 

  

Jag kommer att avsluta min serie inlägg om DO inom kort och tittar då mer ingående på detta med minskningen av individanmälningar.