DO reagerar på Ullenhags signaler och får gnäll som ”belöning”

Jag kommenterade i mitt senaste inlägg en artikel i SvD om minskningen av anmälningar till DO. Den ansvarige ministern Erik Ullenhag verkar tydligen lite bekymrad över utvecklingen för myndigheten och påpekar, mycket riktigt, att minskningen inte kan tolkas som att diskrimineringen minskat i motsvarande grad. I ett inslag i radions Ekot i januari säger han att DO måste bli mer aktiv för att göra diskrimineringslagen känd och öka människors vilja att anmäla. 

Som jag påpekade i mitt förra inlägg var tonen en annan för ett par år sedan då dåvarande DO Katri Linna fick sparken för att, som det hette officiellt, ärendehandläggningen varit för långsam.

DO och effektiviteten

Det kan vara intressant att titta lite på siffror bakom detta påstående och hur efterträdarna (det har ju varit två därefter) har presterat. Att själva ärendehandläggningstiden gått ned är helt klart. Handläggningstiden är nu i genomsnitt 60 dagar jämfört med 167 år 2010. Men detta är egentligen inte särskilt uppseendeväckande när man ser på siffrorna för antal ärenden. En titt på den senaste årsredovisningen (som jag även kallar ÅR12 i fortsättningen) ger en del besked. 

Under 2010, det sista året för förra DO Katri Linna, kom det in 2 614 anmälningar om diskriminering till DO. Det var en ökning med tre procent sedan 2009 och den högsta siffran någonsin. Eftersom DO under samma period avslutade 3 189 ärenden kunde antalet öppna ärenden samtidigt minska med 35 procent. Detta skulle alltså föranlett Erik Ullenhag att byta ledning för myndigheten (!?).

Under 2011 kom det in 1957 ärenden, en minskning med 25 % från året innan. Det avslutades 2625 ärenden, dvs. 18 % färre än föregående år. För detta användes 58 % av de totala resurserna, ungefär som året innan.

Förra året, 2012, kom det in 1559 ärenden, alltså drygt 20 % färre än 2011. I detta läge har alltså nuvarande DO Agneta Broberg lämnat in en skrivelse till regeringen om behovet av fler aktörer för att hjälpa individer att hävda sina rättigheter i domstol. I årsredovisningen kan vi också läsa att handläggningstiden mer än halverats (jmf med föregående år) och att ärendebalanserna minskat jämfört med 2011. DO drar av detta slutsatsen att de använder sina resurser effektivare.

Detta förefaller lite märkligt. Att ärendebalanserna putsats handlar alltså om att man avslutar fler fall än vad som kommer in. Med tanke på den låga tillströmningen av ärenden som nu är nere i nästan hälften av 2010 års siffror så är det kanske inte uppseendeväckande att man lyckats avsluta fler ärenden, 1829 stycken, än vad som inkommer. Att jämföra med 3189 avslutade ärenden 2010!!! Ändå använder man fortfarande så mycket som 43 % av resurserna (som har legat närmast oförändrade kring 95 miljoner kr/år 2010-2012) till detta. Det vittnar snarare om en helt annan arbetstakt än den nuvarande. Effektivt kan i alla fall knappast vara rätta beskrivningen. 

En liten sammanfattning av sifferexercisen ger ju vid handen att det 2012 jämfört med 2010 avslutas cirka 42 % färre ärenden men med användande av endast 16 % mindre av de ekonomiska resurserna.  Eller, om man ställer upp det lite annorlunda, att DO idag gör av med cirka 22.265 kr per avslutat ärende jämfört med ungefär 17.500 kr per avslutat ärende 2010. Hur man än vrider och vänder på det får jag inte ut annat av detta än att DO 2010 för det första jobbade mycket mer och för det andra klart mer kostnadseffektivt. Åtminstone avseende individanmälningar som ju föreföll vara regeringens största bekymmer för ett par år sedan.   

Regeringen får vad regeringen vill ha

Samtidigt är DO:s nya strategi ett direkt svar på vad regeringen beställt. Genom att betona vikten av ärendehandläggningstiden och inte av benägenheten att anmäla och genom att kräva ökade insatser avseende s.k. ”aktiva åtgärder”, vilket ju preciserades i regleringsbrevet för 2011, markerade regeringen sin viljeinriktning för myndigheten. DO har alltså varit lyhörd kan man säga.

Möjligen så till den grad att regeringen nu i regleringsbrevet för 2013 sett sig tvungna att uppmana DO att ”verka för att fler individer som utsätts för diskriminering, bl.a. de som gör anmälningar till myndigheten, får möjlighet till upprättelse” samt även ”ta initiativ till åtgärder mot diskriminering och öka kunskapen i samhället om diskrimineringsfrågor”. Det vill säga poängtera individanmälningar och kommunikation istället (vilket ju belönades illa för förra DO). 

Individanmälningarna sorterar under tillsynsdelen av DO:s verksamhet. Den förbrukar 52 % av DO:s resurser. Men individanmälningarna upptar numera endast cirka 43 % av resurserna eftersom resterande har överförts till mer fokus på ”aktiva åtgärder”, dvs. att granska företags och myndigheters jämställdhetsplaner och liknande.

”Jämfört med föregående år har tillsynsverksamhetens andel av DO:s totala resurser minskat (från 58 procent år 2011 till 52 procent år 2012). Det är ett resultat av en medveten satsning mot en jämnare fördelning av resurserna mellan tillsyns- och främjandeverksamheterna. I förhållandet mellan verksamheterna inom tillsyn har granskning av aktiva åtgärder ökat som en följd av att resurser fördelats till en ny enhet” (DO:s årsredovisning 2012)

Resurser har alltså också överförts till främjandedelen av verksamheten vilket bland annat inbegriper just att ta initiativ och kommunicera med omvärlden om diskrimineringslagen och om fenomen som har med diskriminering att göra. ÅR12 visar att mycket kraft har lagts på att utveckla redovisningssystem som ska ge en mer ”rättvisande och tydlig bild av vad myndighetens arbete består av”, som det formuleras. Ändå väljer DO att inte redovisa några prestationer avseende ett stort och viktigt verksamhetsområde, nämligen kommunikation. Kanske för att det inte finns så mycket att redovisa? 

Kanske är det också detta Ullenhag reagerat på när han efterlyser mer aktivitet för att göra diskrimineringslagen känd? Men sist och slutligen undrar man då lite stilla; var det inte just det ändå (mer än handläggningstiderna egentligen) som fick honom att ta det drastiska beslutet att sparka DO Katri Linna? Det vill säga att myndighetens kommunikation av diskrimineringslagen inte uppskattades (se länk här).

Erik Ullenhag brukar ju vara ganska förtjust i symboler och signaler. Nu skickar han ut nya till DO som motsäger de gamla. Ibland ger han intryck av att inte veta själv vilka signaler det är han skickar ut. 

Jag kommer att fortsätta granska DO och dess årsredovisning i kommande inlägg.