Finanspakten – snart röstar riksdagen för ett mindre demokratiskt Europa

På onsdag ska riksdagen rösta om Sverige ska bidra till ett mindre demokratiskt Europa. Jo, det är nog inte så många som känner till det för det har talats ganska tyst om det i medierna. Nu uttryckte jag mig lite drastiskt men det finns faktiskt ett ganska rejält korn av sanning i påståendet. Riksdagen ska formellt ta beslut om ifall vi ska medverka i EU:s finanspakt. Den som egentligen heter ”Fördrag om Stabilitet, Samordning och Styrning inom Ekonomiska och Monetära Unionen” (TSCG;  Treaty on Stability, Coordination and Governance).

Med så långa namn räknar kanske EU-kommissionen med att folk i Europa ska tappa intresset redan innan sista stavelsen. Det vore dock mycket illa i synnerhet för de som bor i ett land som gått över till euro. Fördraget gäller nämligen, initialt åtminstone, endast euroländer. Det innebär att dessa måste göra väsentliga delar av sin ekonomiska politik till lagbunden vilket i förlängningen förstås betyder att det inte spelar roll alls hur folk röstar. 

En av få journalister som brytt sig om att titta närmare på detta är frilansjournalisten Malou Lindholm som skrivit en upplysande artikel i Fria Tidningen som härmed rekommenderas.Där finns också en hel del länkar till relevanta texter, som olika remissvar och protokoll från möten i EU-nämnden bl.a.

Hon lyfter också ett varningens finger för att vi i Sverige inte bör vara alltför säkra på att vi kan fortsätta hålla oss utanför fördragstexten eftersom vi inte är ett euroland. Ändringar i Lissabonfördraget eller ökande krav på svenskt inträde (vi har ju inget formellt undantag som Danmark eller Storbritannien) i eurosfären kan mycket väl komma i framtiden. Dessutom har uttalanden av bl.a. Angela Merkel gjort gällande att samtliga undertecknare av fördraget är bundna av dess regler. En osäkerhet om detta vittnar också finansutskottets begäran om utfästelser om nytt riksdagsbeslut om det senare skulle visa sig att paktens regler också måste gälla Sverige.

Lite udda kan det tyckas att vi ska rösta ja till något som ingen riktigt helhjärtat verkar tro på och snickra bakdörrar för att snabbt komma ur om de värsta farhågorna skulle besannas.

I vilket fall som helst verkar det också lite nonchalant att medverka till försämrad demokrati i andra länder utan att informera allmänhet och politiker bättre om vad som gäller. Protokoll från EU-nämndsmöten vittnar om usla underlag för våra folkvalda. Inte undra på att allmänheten vet så lite om detta fördrag och om att riksdagen snart röstar om vårt deltagande när de röstande själva fått så dåligt underlag.

”Jag ska inte heller göra någon hemlighet av att vi ser det som problematiskt att alla dessa hemligstämplingar finns i papperen. Det gör att det blir svårt att ha en offentlig debatt om regelverket och om effekterna av det. Statssekreteraren talar om det nu liggande utkastet. Jag måste ärligt säga, herr ordförande, att jag inte vet vilket det nu liggande utkastet är” (Ulf Holm, mp, i riksdagens EU-nämnd 27/1-12).

Rätt medicin fast för sent eller helt enkelt bara fel?

”Under goda tider behöver vi den (finanspakten) inte. Under dåliga tider är den en felaktig politik. Det är inte ett tecken på dålig politik att ha underskott under tider av kris” (Jesper Jespersen, professor i ekonomi, Roskilde Universitet)

Om det är den sydeuropeiska krisen som är tänkt att åtgärdas med denna europakt är det ytterst tveksamt om åtstramningar av statliga budgetar är rätt medicin att använda. Ekonomen Stefan de Vylder har i sin bok ”Eurokrisen” på ett mycket trovärdigt sätt visat att EMU:s ursprungliga konstruktion med en stabilitets- och tillväxtpakt inte fungerat. Inte bara för att enskilda länder tummat på reglerna utan helt enkelt för att den bygger på ”vanföreställningen att offentligt slöseri skulle komma att utgöra det enda hotet mot EMU:s stabilitet”, med de Vylders formulering.   

Istället pekar han ut ”moralisk risk” (eng/moral hazard) som den ”röda tråden” genom alla moderna finanskriser. Det vill säga att systemviktiga banker tar stora risker i vetskap om att de kan kamma hem stora vinster om det går vägen men att de kommer att räddas av staten/skattebetalarna om det går åt skogen.

Finanspakten som skärper den stabilitets- och tillväxtpakt som redan fanns i EMU-konstruktionen kallar de Vylder för ”något av det allra dummaste som EU:s ledare har tänkt ut”. Om samtliga länder åtlyder kravet att minska sina budgetunderskott till högst 0,5 % av BNP skulle det ”utlösa en fullständigt förödande depression”, menar han. Men eftersom ett lands budgetunderskott bestäms av alla ekonomiska händelser och inte bara den offentliga sektorns kommer det förstås bli omöjligt för ett land att bestämma detta eftersom det skulle innebära att staten då också måste bestämma hur mycket varje företag och hushåll kan tillåtas att spara.

LO-juristen Claes-Mikael Jonsson skriver i en artikel att det inte är den ökande statsskulden i eurozonen som är orsaken till krisen utan tvärtom statsskulden som är en konsekvens av euron och refererar till den kände ekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman. 

Paul Krugman själv kallar på sin egen blogg en del idéer för ”kackerlacke-idéer” . Idéer som hur man än försöker spola bort dem kommer tillbaka gång på gång.Han menar att politiker och ekonomer håller fast vid dem för att de är okunniga om fakta. Själv tänker jag också att det kanske handlar om önsketänkande eller bekvämlighet. Det är ibland smärtsamt att tänka om och att erkänna att man haft och gjort fel.

LO menar också i sitt remissvar att fördraget ”bygger på en ensidig analys av eurokrisens orsaker och levererar felaktiga lösningar” som kommer att förvärra krisen och framhåller också att finanspolitiken ”aldrig kan ses som ideologiskt neutral och måste därför tillåtas variera utefter resultat i demokratiska val”.

Hur som helst verkar det redan klappat och klart för ett ja i onsdagens riksdagsomröstning. En ren formalitet alltså. Den märkliga S-vändningen för ett år sedan säkrade detta, vilket bland andra bloggaren Cornucopia har en rätt intressant teori om.

Den stora frågan är bara om de röstande riksdagsledamöterna själva ens är riktigt säkra på varför?