Islamofobin kvantifierad

Tre populära teser som brukar malas entonigt på nätet av högerextrema kommentatorer är dels att muslimerna i Europa är föremål för någon form av förmånlig och positiv särbehandling. Detta skulle då drabba de ”infödda” som därmed missgynnas. Den andra är att de ”infödda” skulle vara utsatta för någon form av latent hot från de invandrade muslimerna i landet. Vi ”infödda” skulle därmed ha alldeles särskilt starka skäl att frukta muslimernas närvaro. Den tredje är att all kritik av konspirationsteorier av typ Eurabia, islamofobiska uttalanden och åsikter skulle vara någon form av censur från politisk, akademisk och intellektuell elit och från mainstreammedia. Att det inte skulle vara tillåtet att diskutera problem med invandring, islam och muslimer etc.

Under tiden som dessa kommentarer med tröttsamt hög frekvens och låg variation rinner igenom nätets olika forum börjar nu statistik och fakta samlas på hög. Fakta som talar ett helt annat språk.

Hatbrott i siffror

Bengt Westerberg konstaterar i sin utredning Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) att islam och muslimer är ”tveklöst den idag viktigaste måltavlan för främlingsfientliga budskap, inte bara i Sverige utan över hela Europa”.

40 % av landets muslimska församlingar har utsatts för våld, hot och vandalisering enligt Brottsförebyggande rådet (Brå). En undersökning av Mittuniversitetet visar samma siffra.

I Brå:s rapport Hatbrott 2011 framkommer att 43 % av alla brott med antireligiösa motiv identifierats som islamofobiska. Vart sjätte av dessa begås på internet. Nätet blir en allt vanligare brottsplats enligt rapporten.

 

Mörkertal – upplevelsen av hot

Brå:s statistik rör bara anmälda brott. Hur många som sker utan att bli anmälda går naturligt nog inte att mäta. Inte heller går att mäta hur upplevelsen av hot och påhopp känns för den som utsätts för det. Vissa påhopp går kanske inte att rubricera som brott men kan vara nog så obehagliga ändå. I synnerhet om de sker upprepade gånger. En ännu opublicerad undersökning av Mehrako Masifi som Mattias Gardell berättar om i sin bok Islamofobi visar att 90 % av de muslimer som intervjuats har utsatts för hat, hot eller trakasserier på allmän plats. Av dessa var 70 % kvinnor mer slöja. Verbala tillmälen är vanligast men även e-post med grova tillmälen och hot förekommer.

En undersökning av DO från 2008 visar att majoriteten av deltagarna i (92 intervjuade och 8 fokussamtal) i studien utsatts för diskriminering i någon form, hälften av dem ett tiotal gånger och att flera väljer att inte vara öppna med sin tro för att undvika obehag och diskriminering. 

I rapporten Antisemitism och islamofobi från Forum för levande historia framkommer att ungefär en fjärdedel av landets muslimska ungdomar upplevt kränkningar och hot. 

Nyligen lämnade Nätverket svenska muslimer i samarbete in en alternativ rapport till FN för att fylla i bristerna i den officiella svenska rapporten till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering. De ansåg sig tvungna att agera eftersom de ser situationen som så allvarlig. 

Tillkännagivandet av rapportens publicering följdes naturligtvis av en twitter-storm och de hatiska kommentarerna flödade in i porerna på olika sociala media. Vilket ger anledning att anknyta till tesen att man ”inte får kritisera islam i det här landet”. Den framförs oerhört ofta på sociala medier i samband med att islam kritiseras vilket samtidigt pulvriserar densamma. I verklighetens Sverige görs det ju 24:7 och utöver det smädelser och hot. Mängden personer som ägnar sig åt näthatet kanske inte är så stor som man kan tro. Sannolikt rör det sig istället om en kärna av oerhört aktiva. Men detta är förstås svårt att uppskatta. Däremot är det svårt att argumentera emot det som Lisa Bjurwald påpekar i sin bok Skrivbordskrigarna; ”främlingsfientliga högerpopulister med udden riktad mot muslimer är den typ av organiserade rasister som har störst genomslag i dagens Europa, på nätet och offline”.

 

Utblick över Europa

Är då muslimer bosatta i Sverige, av någon outgrundlig anledning, alldeles särskilt lättkränkta eller benägna att anmäla brott?

Nej, bilden är densamma i hela Europa. Nyligen publicerades ännu en rapport i raden som talar om en ökning av rasism och främlingsfientlighet generellt men islamofobi i synnerhet. Europeiskt nätverk mot rasism (Enar) har i sin årliga rapport om rasism ett särskilt fokus på islamofobi.

Där framkommer att fördomar och aktioner mot muslimer är mer synliga än mot andra minoriteter. Vanliga brott är kroppsligt våld och skadegörelse på islamiska byggnader. De verbala attackerna kan inte alltid brottsrubriceras men utgör vardag både i det offentliga ”real life” samt inte minst på nätet. Muslimer rör sig alltså ständigt i en hotfull miljö vare sig de rör sig i det offentliga eller väljer att dra sig undan och söka sina sociala kontakter på sociala medier istället.

Alldeles särskilt utsatta är kvinnor vilket också är ett mönster enligt de ovan nämnda svenska rapporterna. I Frankrike riktas 85 % av alla dokumenterade attacker mot muslimer mot kvinnor. Ironiskt nog brukar ju omsorgen om den muslimska kvinnan vara alldeles särskilt stor när kritik mot islam framförs på olika nätforum. I handling utsätts de alltså för flest attacker och dessutom institutionella begränsningar i form av slöjförbud framför allt.

Just staters restriktioner och förbud kritiseras också i Enars rapport. Slöjförbud och restriktioner för minareter och moskébyggen finns i flera länder. Vår egen integrationsminister Erik Ullenhag tillhör dem som gärna skulle införa liknande restriktioner för heltäckande klädsel i svensk lagstiftning. Dithän har vi inte kommit än åtminstone. Men det är märkligt hur ihärdigt europeiska regeringar arbetar för att begränsa rörelsefriheten för kvinnor samtidigt som jämställdhetsaspekten alltid framhävs när islam förs på tal.

 

  

Teserna

Den som påstår att muslimer skulle vara föremål för en positiv särbehandling kan alltså inte bedömas som annat än oseriös. Den samlade erfarenheten och vittnesbörden från så gott som hela Europa visar att det snarare handlar om det motsatta.

Vad den andra tesen beträffar kan rapporternas innehåll vittna om miljoner människor som dagligen riskerar att utsättas för någon form av obehag, misstänkliggörande, hat, hot och fysiskt våld. Talar vi bara om näthatskampanjerna finns det också en form av systematik som skapar en mur av ovilja att ta sig igenom på nätet för den som bara vill ”surfa” lite. Jag tror det är svårt för en blond och blåögd svenne som jag själv att sätta sig in i.

Mot detta kan sägas att SÄPO bedömer att det i Sverige finns runt 200 personer som på något sätt deltagit i våldsbejakande islamistisk extremism. Skälen till att dessa personer radikaliseras bedöms vidare av SÄPO vara sociala och känslomässiga snarare än ideologiska. De bedömer inte heller att radikaliseringen är något som ökar och att dess begränsade omfattning innebär att den inte utgör något hot på samhällsnivå.

Som jag tidigare skrivit om har också Europols årliga rapporter visat att den islamistiska terrorverksamheten i Europa är mycket blygsam. I synnerhet om den ställs i relation till separatistisk terrorism som vida överstiger alla andra motiv för terrorism. 

Jimmie Åkessons famösa artikel om muslimer som det största hotet sedan andra världskriget (detta var 2009 och således innan SD:s nolltolerans vilket gjorde att han slapp uteslutning?) pulvriserades bland annat av ett flertal forskare och myndigheter som avfärdade hans påståenden som felaktiga, överdrivna eller utan vetenskaplig grund. Påståenden som trots det florerar på nätsajter och sociala forum med till synes oförminskad styrka.

Vetenskaplig grund har ju aldrig varit något speciellt viktigt för främlingsfientliga högerpopulister utan istället att få genomslag för sina cementerade åsikter. Åkessons kommentar efter att ha kritiserats för sin artikel säger en del:

”Jag ångrar ingenting i artikeln. Jag står för den och det är egentligen inga nyheter i den. Det är sådant vi har hävdat länge, men det är först i dag vi får genomslag för det” (Aftonbladet  2009-10-20).

Frågan är alltså vilka det är som är mest lättskrämda och lättkränkta? Själv har jag, som blond och blåögd svenne, aldrig upplevt det som hotfullt att röra mig bland människor som bekänner sig till islam. Varken då jag bodde i flera år i Fisksätra (där det multiekumeniska Guds Hus nu funnits i ett års tid) eller på Södermalm bland de besökare som varit på väg till och från moskén vid Medborgarplatsen. 

Däremot känner jag mig betydligt otryggare med de hotfulla näthatare som kastar sig över varje uttryck för balanserad syn på islam och muslimer. En av dem var Anders Behring Breivik, icke att förglömma. 

Vilket leder över till den tredje tesen; att man inte skulle få tala öppet om islam, muslimer och invandring. Det märkliga med detta påstående är att sociala medier är sprängfyllda av åsikter om detta och att den negativa eller fientliga synen har fått en klar överrepresentation på dessa medier som inte speglar allmänhetens inställning.

Däremot tolereras, av den mer hårdföra delen av dessa högerextrema, inte kritik av de egna idéerna och åsikterna. Det är snarare den kritiken som inte får framföras. De kampanjer som förs mot enskilda meningsmotståndare är det verkliga hotet mot yttrandefriheten. 

”Vid en uthängning på nätet kan vilken läsare som helst bidra med ytterligare känslig information (som offrets hemadress) och vara med om att piska upp en lynchstämning, som ökar risken för att uthängningen ska leda till reellt våld eller trakasserier” (Lisa Bjurwald ”Skrivbordskrigarna”).

 

   

Förskjutning av normer och värderingar

Samtidigt, vilket Lisa Bjurwald framhåller i ”Skrivbordskrigarna”, som den svenska allmänheten inte ställer sig bakom de mest extrema hatkampanjerna så visar attitydmätningar av SOM att 64 % av svenska folket helt eller till viss del håller med om påståendet att svenska medier inte berättar sanningen om ”samhällsproblem förknippade med invandring”. 

Håller den nu mångåriga konspirationsteoretiska nätkampanjen mot invandrare generellt och mot islam och muslimer i synnerhet att få brett genomslag? Jag vill inte tro att det är så, men jag fruktar att den redan blivit normförändrande och att den hotfulla intoleransen mot opposition mot dessa idéer skrämmer bort kritiker och får dem att ägna sig åt självcensur. Snarare än tvärtom alltså.

Det tysta medgivandet till att låta rasism och avhumanisering av andra bli normgivande i ett samhälle handlar om en högst mänsklig rädsla att avvika från det som upplevs som norm och en rädsla för hot om repressalier mot den som opponerar sig. På så sätt kunde den uppenbara ondskefullheten i förföljandet av judar under 1930- och 40-talet förbises eller förträngas av en tysk majoritet. Inte för att det tyska folket skulle vara alldeles särdeles ondsint.

Andra bloggare om islamofobi:

https://ligator.wordpress.com/2010/07/20/samma-argument-som-mot-judarna-2-tva-sorters-antisemiter/

http://blog.zaramis.se/2013/03/05/svenska-muslimer-och-islamofobi/

http://bjornbrum.blogspot.se/2013/02/antisemitismantiislamism.html

http://annarkia.se/politik/manskliga-rattigheter/aldrig-mer.htm