Medan bomberna regnar över Gaza

När attackerna nu trappas upp mot Gaza och raketer därifrån når ända till Tel Aviv är det lätt att söka syndabockar och rada upp anklagelser mot den ena eller andra sidan. 

Bland annat hörde jag folkpartisten Fredrik Malms analys som framfördes i ett framträdande i tv4 News idag. Han lägger all skuld och allt ansvar för konfliktlösning på Hamas och framhåller Syriens/Irans inblandning som orsak till den nuvarande beskjutningen från Gaza mot Israel. En uppfattning han troligen har hämtat direkt från IDF som länge har hävdat detta inflytande. Men han har ju alltid haft ett blint förtroende för israeliska officiella källor och är känd för att blunda för alla andra uppfattningar och därmed även de som kommer från FN.

 

Därför känns det också angeläget att försöka bringa lite reda i argumentationen. Även min egen eftersom jag så ofta skrivit om Palestina/Israel. Min uppfattning är följande:

1) Grunden till hela Israel-Palestina konflikten är FN:s misslyckande att få till stånd en tvåstatslösning redan när dess mandat över Palestina gick ut 1948. Israels utropande av den judiska staten Israel samma dag som mandatet gick ut, och Arabförbundets vägran att acceptera FN-resolution 181 blev det palestinska folkets förbannelse som de fortfarande lever under. Den stora etniska rensningen (Nakban) som Israel genomförde efter utropandet av staten Israel samt ockupationen av Gaza, Västbanken och Golanhöjderna 1967 har dessutom förvärrat situationen ytterligare för palestinierna och tvingat dem till ett liv i flyktingläger och under ständigt hot om våld och trakasserier från ockupantarmén och israeliska bosättare. 

2) Den enda möjliga vägen till fred i regionen är att slutligt genomdriva en tvåstatslösning (i stort sett enligt den redan antagna FN-resolutionen 181). Israels ockupation måste då upphöra och allt våld från båda sidor upphöra.

3) Raketattacker från palestinsk sida mot Israel är en usel taktik för att åstadkomma positiv förändring för Palestina. Det är förståeligt med vreden - med tanke på decennier av etnisk rensning, ockupation, förtryck och trakasserier - men likväl oundvikligen en väg bort från försoning och fred. Samtidigt är det oklart hur mycket av beskjutningen som kommer från Hamas respektive andra militanta grupper. 

4) På samma sätt är Israels våld mot Gaza, alldeles oavsett om det är svar på raketattackerna eller om de tvärtom framkallat dessa, lika oundvikligen kontraproduktivt om det är fred och försoning som önskas. Det kan dock ifrågasättas om det är det som önskas av de nuvarande regeringspartierna, med tanke på den järnmurspolitik de alltid har praktiserat gentemot Palestina/palestinierna och med tanke på uttalanden från regeringshåll nyligen där Gaza helst skulle bombas tillbaka till medeltiden. 

5) Israel har alltid hänvisat till sin säkerhet när attacker mot palestinska områden genomförts (och för övrigt Libanon). Det är förståeligt men det har aldrig förklarats varför attackerna alltid måste ske i proportionen 10 mot 1 (eller än värre). ”Body counting” är en cynisk matematik men det är svårt att förbise att israeliska civiloffer i den nuvarande slagväxlingen uppgår till 3 medan motsvarande siffra för palestinier är 82. Så såg proportionen ut också vid ”Operation Gjutet Bly” mot Gaza 2008/09 och så har den i stort sett alltid sett ut. Det kan, enligt min syn, inte tolkas annorlunda än att Israel ägnar sig åt ett konstant, lågintensivt hävdande av sin militära överlägsenhet och dominans (m.a.o. järnmurspolitik) och dessutom ett uttryck för den önskan som inrikesministern EliYishai nyligen gav uttryck för, nämligen att ”skicka Gaza tillbaka till medeltiden”. Cirka 1300 mål i Gaza har hittills utsatts för israeliska flygattacker vilket visar att det inte heller handlar enbart om retorik.

6) Oavsett skäl till upptrappningen i Gaza och alldeles oavsett båda sidors offer är det tveklöst så att Israels säkerhet blir allt mindre ju mer tyngd de lägger vid konfliktlösning med militära medel. Röster som (senast enligt Aktuellts utsände i Gaza) tidigare önskat fred med Israel men nu stödjer raketbeskjutningen från Gaza blir förstås vanligare i takt med att förstörelsen ökar och dödstalen stiger i Gaza-remsan. Ett upphörande med allt våld och en klart uttalad önskan om förhandlingar om en tvåstatslösning med Palestinas representanter Hamas och Fatah skulle lägga över ansvaret i de sistnämndas händer. Då skulle Israel också kunna argumentera med trovärdighet att angrepp mot israeliskt territorium är en ensidig stridsförklaring från palestinsk sida och de skulle i ett sådant läge också, med all sannolikhet, få stöd från den internationella samfundet. Dessutom från mig och säkerligen många andra som inte önskar annat än att såväl israeler som palestinier ska kunna leva normala liv.