Stefan de
Vylder är en ekonom som tidigt varnade för bristerna i konstruktionen av den
europeiska valutaunionen, EMU. Han var flitig debattör inför folkomröstningen
om EMU 2003 och såg, långt före de flesta, redan innan dess vad konsekvenserna
skulle kunna bli.. och blev. I sin nya bok ”Eurokrisen” klargör han också det
vansinniga i den nuvarande krishanteringen inom unionen. Han kallar den s.k. ”finanspakten”
för ”något av det allra dummaste som EU:s ledare har tänkt ut” och menar att
enda trösten i bedrövelsen är att den ”tack och lov blir omöjlig att leva upp
till” vilket, om det vore möjligt, skulle utlösa en ”fullständigt förödande
depression, menar han.
”En
valutaunion fungerar bra när länderna går i takt”, säger han, och tillägger att
en av de stora bristerna med EMU är dess är dess förmåga att hantera
störningar. Han framhåller också frågetecknen kring insättargarantier, dvs.
”vem kommer att betala alla småsparare om grekiska banker går omkull, och den
grekiska staten inte har några pengar?”.
En studie av
EU-ländernas budgetsaldon i procent av BNP ger honom också svaret att det är ”inte
budgetunderskotten som skapade eurokrisen, utan finanskrisen som skapade
budgetunderskotten”. Han betonar att finanskrisen 2008 utlöstes av
”destabiliserande privata kapitalströmmar” och att det inte var regeringar utan
privata banker som ”blåste upp de bubblor som sedermera sprack”. Följaktligen
konstaterar han:
”Att regeringar, centralbanker,
inkompetenta finansinspektioner och en rad andra offentliga institutioner bär
ett stort ansvar är helt klart, men bubblorna skapades av ansvarslösa, risktagande
finansbolag”.
Slutsatsen blir att det är alldeles
meningslöst att instifta en ”finanspakt” som ska stadga varje medlemslands nivå
på budgetunderskott eftersom inkomsterna är beroende av privatpersoners och
företags agerande avseende konsumtion och investeringar och hög arbetslöshet, lönesänkningar,
stängda butiker och företag uppmuntrar ju knappast till varken det ena eller
andra.
Socialisera förlusterna
Det
förefaller mer vara en diabolisk konstruktion av banklobbyn och mer en
räddningspakt för dem än för stater inom valutaunionen. Det är en gammal
historia om moralisk risk som upprepas där ”systemviktiga banker” till varje
pris måste räddas vilket leder till en trygg förvissning hos bankerna att de
kan ta vilka risker som helst eftersom de glatt kan kamma hem vinsterna om det
går bra men också tämligen säkert kan komma gråtande till staten om det går åt
pipsvängen. De Vylder menar därför att beteckningar som exempelvis ”Räddningspaket
åt Grekland” är missvisande eftersom dessa paket i första hand öppnas av
privata finansbolag och i knappt ens mellanlandar i krisländerna utan går
direkt till i första hand franska och tyska banker. Om detta med att vinsterna
är privata men förlusterna socialiseras har även SvD:s Andreas Cervenka skrivit om.
Nu börjar
emellertid andra metoder, som borde ha övervägts från början, att diskuteras
för att lätta på Greklands börda, läser jag i dagens blad. Sent ska syndarna
vakna, heter det ju.
EMU:s felkonstruktion
EMU:s
konstruktion, med gemensam ränta, är en av de akilleshälar med valutaunionen
som framhållits oftast genom åren. De Vylder förklarar även detta i en mycket
enkel mening:
”... realräntan, det vill säga
skillnaden mellan ränta och inflation, blir lägst i de länder som har den
högsta inflationen, och som skulle behöva kyla av ekonomin, och högst i de
länder som skulle må bra av att stimulera ekonomin”.
En
valutaunion blir med andra ord procyklisk” vilket innebär att den ”tenderar att
förstärka istället för att utjämna konjunktursvängningarna”.
Nu kraxas
det på många olika håll och kanter. Lite som medgångssupportrar i fotboll som
hejar friskt när det går bra men håller sig undan från läktarna när det går
sämre. Bland andra kunde vi i dagens SvD (Cervenka igen förstås) läsa om hur
kreditvärderingsinstitutet Moody´s sänkt Frankrikes kreditbetyg och deras
konstaterande att Frankrike, till skillnad mot länder utanför euron, ”inte har
någon egen centralbank som kan hjälpa till genom att trycka nya pengar”.
Ett sent uppvaknande,
kan man ju tycka, och dessutom ytterligare en sten lagd i EMU-projektets sänke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar