måndag 12 november 2012

Det unga prekariatets problem

SvD har startat en artikelserie om generation Y. De som avses är personer födda under slutet av 80-talet och början av 90-talet. Unga människor som förväntas ta steget ut i vuxenlivet. Detta steg blir allt längre konstateras det. Tillgängliga arbeten är nästan alltid tillfälliga anställningar, hyreslägenheter finns inte att få ens för dem som har fått jobb, i synnerhet inte i Stockholm. Lån på banken är därför också att fetglömma särskilt efter att kraven höjts på kontantinsatser för lägenheter. Det ser med andra ord kärvt ut för de här ungdomarna om de har förväntat sig en karriärskurva som pekar stadigt uppåt på arbets- och bostadsfronten.

Andreas Cervenka har i samma tidning för någon vecka sedan också skrivit om att den här generationen dessutom kan glömma att se fram emot en pensionspeng att leva drägligt på när den dagen kommer. Det har väl inte bekymrat unga så mycket tidigare men Generation Ordning, som den också kallats, har visat sig betydligt mer inriktade på ett välordnat liv än föregående ungdomsgenerationer under efterkrigstiden.

Ironiskt är det då förstås att just denna generation verkar ha sämre förutsättningar att få ett sådant materiellt tryggt liv än de föregående generationerna i ett par led åtminstone. Eller också hör det väldigt intimt ihop? Snarare det sistnämnda skulle jag tro. Det materiella välstånd vi i västvärlden vant oss vid är förstås attraktivt och lockande men förefaller kräva enorma ansträngningar för att uppnå. Då finns inte tid för filosoferande och experimenterande eller lättjefull livsglädje.

Zygmunt Bauman har myntat begreppet Generation Lost för denna generation. Han framhåller bristen på det hoppfulla ljus i änden på tunneln som tidigare ungdomsgenerationer i västvärlden har kunnat ana. Unga vuxna kan alltså inte förvänta sig att få det bättre än sin föräldrageneration, vilket tidigare varit det vanliga mönstret.

Det tål att fundera över varför det här mönstret är på väg att brytas just nu? Man skulle kunna se det som att myten om den eviga tillväxten börjar avslöjas. Eller att det helt enkelt inte funkar längre. Det tycks dock inte ha föranlett något djupare tankearbete hos etablerade och ansvariga politiker. För det är ju märkligt då att vi börjar släppa tanken på sådant som medborgarlön, friår, kortare arbetstid och inte ens har börjat diskutera vad nedväxt skulle kunna innebära. Debatten borde egentligen gå för högtryck av flera olika skäl.

Det är emellertid en komplex bild av denna unga generation som tecknas. Samtidigt som de sägs vara vänner av ordning och plikt, familj, sparsamhet och flit tycks de också tillskrivas sådant som en mer distanserad syn på fast arbete och en lägre ambitionsnivå, enligt dagens artikel i SvD:s serie. De är också mer beresta och har fler (mer lustfyllda) projekt på gång vid sidan av karriären än tidigare generationer.

Det pekar alltså på en längtan till den trygga livstidsanställningen med karriärstege inom en viss profession men samtidigt mot Marx mångsysslande fria människas arbete för självförverkligande.

 ”Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bytesvärdet att vara bruksvärdets mått” (Marx ur Grunddragen).

Ernst Wigforss hade sin fritidslinje: ”Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt”.

”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande” (Marx ur Kapitalet).

Addera dessa citat och fundera vidare över hur mänskligheten ska kunna förlänga sin hittills relativt korta tillvaro här på jordklotet. Det är något jag efterlyser; ett intellektuellt samtal om framtiden som inte handlar om hur vi till varje pris ska skapa ekonomisk tillväxt med 3 % årligen. Det finns många goda skäl att tänka i nya banor och komma fram till en helt annan sorts summa än tillväxtsiffror.

Om vi nu vänder tillbaka till resonemanget om den där unga generationen Y, eller Lost, eller Ordning eller vad vi än vill kalla den så tänker jag att det är viktigt vad vi som tillhör de äldre tillför för förslag till lösningar på den yngre generationens problem. Cervenka skriver i sin artikel om bluffen med pensionerna (se länk ovan) som kommer att drabba denna generation att det är ett problem som riskerar att orsaka ”dålig stämning bland kidsen”.

Vill man ta i lite mer kan det bli någon form av generationsrevolution. Det kanske vore välgörande, men då bör vi se till att introducera nya, fräscha och hållbara lösningar i diskussionen om framtiden för att denna revolution inte ska bli enbart destruktiv på ett eller flera sätt.

Alltså diskussionen om den unga generationens framtid måste ta sin början i en diskussion om hela mänsklighetens framtid och den borde ta avstamp någonstans i det som Birger Schlaug har frågat sig och resonerat om under en längre tid, nämligen:

 "… får vi bättre liv genom att konsumera alltmer? Får vi bättre samhälle genom att bygga dess strukturer och system på en grund som rämnar: tanken på den eviga ekonomiska tillväxten?"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar