I dagens SvD
går ett antal ledamöter av styrgruppen för Filantropiskt forum ut med en
debattartikel där de pläderar för att filantropin bör uppmuntras från ”högsta
politiska nivå”.
Filantropi
betyder enligt NE ”att osjälviskt hjälpa människor i nöd”. Det är ju
behjärtansvärt och positivt. Att personer med stora rikedomar avsätter en del
av dessa till att förbättra situationen för andra är det väl inte så många som
motarbetar (?).
Det finns
förstås en del som rynkar på näsan och har sina dubier om drivkraften bakom
donationerna. Det är lätt att associera till knähundsklappande tanter och
medaljprydda gubbar som, för att framstå som goda kristna och barmhärtiga
samariter, låter några slantar sippra ned till de fattiga. Det är den klassiska
bilden formad genom hundratals år av högborgerliga soaréer och tebjudningar.
Artikelförfattarna
talar emellertid här om ”moderna filantroper”. Ingalunda några tanter med
knähund eller frackklädda gubbar således. Vad står då dessa moderna företrädare
för filantropin för?
Jo, enligt
artikelförfattarna, en professionalisering av filantropin. ”Impact investing”
framhålls som en ny form av filantropi som ”kombinerar filantropiska insatser
med vinstdrivande verksamheter”.
Vidare tar
artikelförfattarna upp USA:s ”försteg inom biotek och informations- och
kommunikationsteknik” som ett resultat av filantropi. Denna ska ha banat väg
för karriärvägar och forskning som gett ny kunskap som företagen (bl.a. de
donerande får man förmoda) sedan kunnat dra nytta av. ”På så vis bidrar
filantropi till tillväxt och ökat välstånd”, menar styrgruppsfilantroperna, och
”därför bör filantropi uppmuntras”, fortsätter de.
Vad hände
med det osjälviska hjälpandet av människor i nöd?
Den
beskrivning av modern filantropi som de består oss med i artikeln låter mer som
investeringar i R & D. Samtidigt
vill de plädera för filantropi som ett komplement till ”offentlig finansiering”.
Det framgår inte riktigt av vad, men man får väl anta att det är välfärden som
avses. Men det är just eklekticismen och godtyckligheten avseende donationerna
träffbild som är skälet till att filantropi inte bör ges utrymme att ersätta
det offentliga. Detta antyds dock i artikeln där motivet sägs vara att detta
kan bli nödvändigt i en värld med nedpressade skattenivåer.
Vad vill de
då ha av politikerna, dessa filantropins PR-folk?
Jo, ironiskt
nog skattebefrielse genom avdragsrätt. Som sagt, vad hände med syftet att
osjälviskt hjälpa människor i nöd?
