söndag 19 oktober 2014

Ukrainas parlamentsval 26 oktober – 2. Partierna: De tre stora och ett stödhjul

Ukrainsk politik handlar väldigt mycket om personer och med ett par undantag, de högerextrema och kommunisterna, mindre om ideologi. Det som framstår som tydligt när man studerar ukrainsk politik närmare är hur partier, partinamn och allianser kommer och går och hur de ofta kretsar kring någon stark politisk personlighet som i sin tur ofta är en s.k. oligark eller har kopplingar till någon sådan. Finansiering av politiska kampanjer får på så sätt också koppling till en viss region eller en viss oligarks intressesfär. Mycket av det som folket på Majdan-torget protesterade emot under förra vintern handlade om missnöje med korruptionen och oligarkernas makt över samhället. Misstänksamheten mot politiker överlag är utbredd men samtidigt finns en längtan efter en stark ledare som kan få ordning på infrastruktur och ekonomi och komma till rätta med den förlamande korruptionen. 

Den rensning av korruption bland statens företrädare i regering, vid domstolar och i andra offentliga verksamheter som nu påbörjats av den nuvarande regeringen är en efterlängtad åtgärd. Den har säkerligen påskyndats genom påtryckningar från EU men det återstår att se om den har önskad effekt eller endast blir ett spel för galleriet och ett ”vaktombyte” vid mellanhandsstationerna. Det lanseras hur som helst som en ”rening” (eng; lustration) av staten.  Kritiska röster pekar på att avskedanden som sker på detta sätt kan strida mot konstitutionen, att den används för att avskeda politiskt misshagliga personer, att massavskedanden kan framkalla en svår kompetensförlust (lagen föreskriver en 10-årig bannlysning från arbete som statstjänsteman) samt att det inte finns några som helst garantier för att de personer som ersätter blir mindre korrumperade. Den här åtgärden är en stor ”snackis” i Ukraina just nu och risken förefaller uppenbar att den endast innebär en personalomsättning skadlig för statens funktion och att strukturerna som göder korruptionen kvarstår orubbat.

Samtidigt är det notabelt hur just korruption och ekonomiska oegentligheter går som ett svart stråk genom nästan samtliga ukrainska partier och hur de ledande politikerna i dem nästan alla någon gång suttit i fängelse, varit föremål för juridiska förundersökningar, anklagelser om brott, ekonomiska oegentligheter och korruption. Falska anklagelser är sannolikt lika vanliga som välgrundade men det förefaller ganska klart att oligark-pengar finansierar en stor del av den politiska eliten och att korruptionsanklagelser säkerligen i många fall bottnar i verkligheten. Det är lätt att förstå det ukrainska folkets misstänksamhet mot makthavare och brist på tillit till politiker, vilken framgår av opinionsundersökningar som denna.

De fyra partier som jag går igenom i det här inlägget representerar på många sätt makten i nuvarande Ukraina. De förväntas få en stor del av rösterna och åtminstone något av dem lär finnas med i kommande regeringsbildning om inget väldigt oförutsett händer. Att denna kommande regering blir någon form av koalition är också det mest troliga då inget parti visat tecken på total dominans i de förvisso väldigt opålitliga väljarundersökningarna. Det bör dock tilläggas att det är helt omöjligt att göra några säkra prediktioner när det gäller ukrainsk politik. Saker och ting sker väldigt snabbt i Ukraina då det politiska, som sagt, lika mycket eller mer handlar om enskilda politikers ibland nyckfulla beslut på ibland oklara grunder än på ideologiska och därmed logiska beslut.

En presentation av partierna tenderar därför att domineras av en beskrivning av personer och inte ideologier. Detta gäller i hög grad de partier jag här kallar de tre stora. Trots detta finns det ett gemensamt stråk bland dessa. De är alla i olika hög grad västtillvända, nationalistiska, nationalkonservativa och marknadsliberala. En inte alltid helt konsekvent mix.



De tre stora (+ ett stödhjul)


Petro Porosjenko-blocket

Leds av presidenten Porosjenko och bildades så sent som 17 augusti i år. I början av detta år tillhörde Porosjenko ombildande av hans förra parti Solidarnist. Eller rättare sagt så här; Solidarnist bildades 2001 men uppgick strax i Regionernas Parti för att senare istället uppgå i Vårt Ukraina. I slutet av 2013 bestämde en domstol att cancellera partiets registrering eftersom det inte deltagit i något val på 10 år. Porosjenko blev då ledare av Nationella Alliansen för frihet och Ukrainsk patriotism – OFFENSIV men ordnade snabbt ett namnbyte till All-ukrainska Unionen Solidaritet vilket gjorde att namnet Solidaritet/Solidarnist levt vidare. Men 17 augusti var det alltså dags att byta namn igen till Petro Porosjenko-blocket. För att göra det hela tydligare ingår boxaren Vitalij Klytjkos UDAR i valallians med partiet.    

Enligt en relativt färsk väljarundersökning (6/10) skulle partiet få 33,5 % av rösterna i valet. Tillsammans med samarbetspartiet UDAR mer än 40 %.

Porosjenko har tidigare i kortare perioder varit både utrikesminister och premiärminister och dessutom handelsminister under den bortjagade presidenten Janukovytj. Han är också kompis med förre presidenten Viktor Jusjtjenko som vid sitt tillträde 2005 för övrigt lanserade en liknande ”rening” av den statliga administrationen som den nu aktuella jag berättade om i inledningen.

Han började som socialdemokrat men bildade 2001 partiet Solidarnost som fusionerades med fyra andra partier i Regionernas parti. Redan samma år tog han med sig Solidarnost in i en annan fusion med namnet Vårt Ukraina.  Den 25 maj i år valdes han till Ukrainas president och han har haft en minst sagt tuff start i ämbetet med ett pågående inbördeskrig och en djupnande splittring av landet att ta itu med och den delikata balansgången mellan att å ena sidan underteckna handelsavtalet med EU samtidigt som relationen till Ryssland med både fast och varsam hand måste hanteras.

Somliga skulle säga att han lyckats ganska väl i sin balansgång. I synnerhet EU som i Porosjenko fått en samtalspartner som uttryckt klart att han önskar ett framtida Ukraina som medlemmar i EU och som nu fått sitt handelsavtal undertecknat. Andra har dock beskrivit honom som impulsiv och nyckfull eller till och med hysterisk, hämndlysten och galen. Men det är svårt att sortera vad som är politisk smutskastning och vad som är sansade och väl underbyggda bedömningar. Det sägs också att han vid sitt första framträdande på Majdan-torget i december förra året av demonstranter från extremhögern möttes av glåpord som ”dra åt helvete ditt judiska avskräde”. Bland dessa högerextrema ses han som jude och det påstås att hans riktiga namn är Walzman. Som kommer att framgå i nedanstående avsnitt om partiet Batkivshchyna och premiärministern Jatsenjuk är epitetet jude ett sätt att misskreditera politiker i Ukraina. Vilket säger en hel del om rådande normer och värderingar i landet.

Han är emellertid allmänt känd som ”chokladkungen” och hans (för övrigt ganska välsmakande) choklad Roshen (PoRoshenko) tillsammans med ägande av en tv-kanal och flera andra företag (bland annat ett varv på Krim!) har gjort honom till en av de rikaste personerna i Ukraina och han beskrivs ofta som en oligark. Enligt Forbes lär han gå i god för 1,2 miljarder USD. Hans presidentkandidatur påstås också av vissa ha haft syftet att förhindra en comeback av Julia Tymosjenko som lovat att på allvar ta itu med oligarkväldet. Själv har han yttrat sig i liknande termer vilket kan ses både som pragmatiskt och/eller populistiskt. I ukrainsk tv innan valet beskrev han oligarker som ”personer som söker makt för att kunna berika sig själva ytterligare” och att han själv ”länge bekämpat dessa banditer som rånar vårt land och har förstört fri företagsamhet”. 

Genom dokument offentliggjorda av Wikileaks har det framkommit en hel del påståenden om Porosjenko. Den före detta amerikanska ukraina-ambassadören John Herbst exempelvis hävdade 2006 att han var behäftad med trovärdiga anklagelser om korruption och att han utgjorde en belastning för det parti han tillhörde då. Hans pengar lär dock ha vunnit inflytande politiskt och enligt en del ukrainska bedömare, vilket bland annat framgår av en artikel i Washington Post, så är det så det går till i Ukraina. 

Den ”tredje vågens revolution” som Julia Tymosjenko utlovade om Porosjenko blev vald till president har dock inte infunnit sig. Den skulle, enligt Tymosjenko, ha blivit ”en revolution mot oligarkerna”. Sannolikt har inbördeskriget och hotet från Ryssland riktat fokus på annat och genererat ett sorts nationalistiskt kitt som ännu håller ihop hjälpligt. Det kan dock vända snabbt, som jag tidigare nämnt.

Bara namnet på partiet, Petro Porosjenko-blocket, påvisar hur som helst just den personrelaterade inriktningen av den ukrainska politiken. Vi kan ju fråga oss hur vi skulle förhålla oss till Stefan Löfven-blocket som parti? 

Foto: TT


UDAR – stödhjulet

UDAR är en förkortning som på svenska blir Ukrainska demokratiska alliansen för reformer. Men det är också ukrainska för ”smäll” eller ”slag”. Kanske inte så långsökt då att den forne boxningstungviktaren Vitalij Klytjko är dess ledare.

Inför parlamentsvalet har partiet ingått en allians med Petro Porosjenko-blocket. Därav mitt lite elaka epitet stödhjul. Klytjko har inte så tunga politiska meriter som han har från boxningsringen där han var en fruktad mästare. En riktig monstertungviktare som krossade de flesta av sina motståndare. Han drog sig tillbaka som WBC-champion först 2013 och vann 41 av sina 47 proffsmatcher på knockout. Snudd på rekord i tungviktsboxningen, endast överträffat av Rocky Marciano. På det sättet har han i alla fall en talang som kan vara till nytta i det ukrainska parlamentet där slagsmål har blivit en sorts återkommande debattmetod. 

Foto: MSN Sport

Han har dock själv funnit sig tvingad att påpeka att partiet UDAR inte är någon fan-club för honom själv som gammal boxningsstjärna utan ett ”ideologiskt parti” med liberala värderingar och en höger/center-position på den politiska skalan. Vad gäller hans brist på politisk erfarenhet så har denna tidigare kanske snarare varit en merit eftersom politiker har ett allmänt dåligt anseende bland befolkningen som korrupta och maktfullkomliga. Möjligen har den auran av oskuld nu med tiden tunnats ut och är sannolikt inte lika gångbar som röstmagnet.

Han blev emellertid partiledare för UDAR redan 2010 och hade först planer på att ställa upp som kandidat i presidentvalet tidigare i år men drog sig ur eftersom konstitutionen inte tillåter en person som inte bott i Ukraina permanent de senaste 10 åren vilket inte Klytjko har (bodde länge i Tyskland under boxarkarriären). Han stödde istället Porosjenkos kandidatur och samarbetet fortsätter alltså nu inför parlamentsvalet. Däremot fick han ingen plats i den interimregering som bildades efter Majdan-revolten trots att han vara en av de flitigare politikerna på torget. Han blev däremot borgmästare i Kiev i juni och bland det första han gjorde var att ”städa upp” just detta torg från tältläger med demonstranter som fortsatt sina protester.

Klytjko nämns i det mycket komprometterande (men bortglömda?) telefonsamtalet som ägde rum i början av februari (alltså cirka tre veckor innan Janukovytj flydde landet) mellan den amerikanska regeringens sändebud i Ukraina Victoria Nuland och den amerikanska ambassadören i Kiev, Geoffrey Pyatt där den blivande ukrainska regeringen diskuteras. Nuland säger till Pyatt att hon inte tycker Klytjko ska ingå i regeringen. Det är inte nödvändigt tycker hon och Pyatt håller med om detta och att Klytjko bör hålla sig utanför och göra sin politiska hemläxa.

Möjligen har han gjort den nu och försöker hålla sig tätt intill en vinnare, Porosjenko?

Foto: AFP/Lehtikuva


Batkivshchyna eller All-ukrainska Fäderneslandsförbundet

Julia Tymosjenkos parti som också hade premiärministern Arsenij Jatsenjuk som ledare ända fram till 10 september i år då det splittrades och Jatsenjuk anför nu istället ett nytt parti; Folkfronten. Fäderneslandsförbundet är medlemmar i Internationella Demokratiska Unionen, en internationell sammanslutning av konservativa partier, bland andra svenska Moderaterna. Det kan alltså ses som ett konservativt parti men som de allra flesta med nationalistiska övertoner. Det är starkast i centrala och västra Ukraina, i synnerhet kring Lviv.

Julia Tymosjenko var frontfigur för den orangea revolutionen 2004-5 som började som massiva protester mot vad som anses ha varit valfusk i och med Viktor janukovychs valseger över Viktor Jusjtjenko. Efter att ha fått Ukrainas Högsta Domstol att annullera resultatet och begära ny omröstning blev Jusjtjenko vald president och Tymosjenko blev premiärminister i regeringen under Jusjtjenkos presidentskap.  I det kommande presidentvalet 2010 var hon motkandidat till Viktor Janukovych men förlorade till denne och året därpå dömdes Tymosjenko till sju års fängelse för maktmissbruk under sin tid som premiärminister. ”Brottet” skulle, för att göra en mycket lång historia kort, ha varit att hon gjorde en för Ukraina dålig gas-deal med Vladimir Putins Ryssland. Det skulle kanske kunna jämföras att Maud Olofsson skulle dömas till fängelse för sitt godkännande av den taskiga NUON-affären. 

Hon har också anklagats för inblandning i mord, tillsammans med en tidigare premiärminister Pavel Lazarenko, på rivaliserande affärsmän 1996. Denne avtjänar just nu ett nioårigt fängelsestraff i USA för pengatvätt och bedrägeri.  

Anklagelser av det här slaget förefaller legio i Ukraina där politiska makthavare (oavsett partitillhörighet eller väst/rysk-tillvända åsikter) använder metoden för att oskadliggöra politiska motståndare. I vissa fall kan anklagelserna förstås vara relevanta men säkerligen lika ofta grundlösa. De ger dock en smutsfläck på motståndarens anseende och implementerar en misstänksamhet hos väljarna mot den anklagade enligt logiken ingen rök utan eld.

I och med Euromajdan förra vintern släpptes hon dock och blev friad från anklagelserna och kunde därmed åter ge sig in i politiken och partiet. Detta leddes i praktiken av premiärminister Jatsenjuk fram till splittringen nyligen men nu, får det förmodas, går det till val med Tymosjenko som frontfigur. Hennes karisma är omvittnad men hon beskrivs också som mycket beräknande (hon talar exempelvis alltid ukrainska trots att modersmålet är ryska) och är illa omtyckt av lika många som älskar henne. Hennes politiska framtoning beskrivs som populistiskt nationalistisk och västvänlig framgår det av en artikel i DN 24/2-14 med titeln ”Julia Tymosjenko – Ukrainas järnlady. 

Ett prov på detta gav hon bara någon vecka efter denna artikel då hon i ett samtal med den biträdande ordföranden i Rådet för säkerhets- och försvarspolitik Nestor Sufrych gjorde hätska utfall inte bara mot Ryssland, som hon ville förvandla till aska, men också den rysktalande befolkningen i Ukraina som hon ville utplåna med kärnvapen. Det sistnämnda har hon dock påstått skulle vara redigerat i det läckta samtal som offentliggjorts.

En intressant detalj är att partiet också har en bataljon stridande i Donbass, Batkivshchyna-bataljonen. Det är en frivilligbataljon bildad och finansierad av partiet och aktiv vid fronten.

Nyligen klargjorde Tymosjenko att partiet stödjer reformer som påbörjats men vill fokusera på effektiv implementering av dem och flaggar för utökat samarbete med civilsamhället. Hon säger sig vilja forma en stark regering präglad av professionalitet och patriotism snarare än traditionella politiska floskler och korrupta band. Enligt uppgift ska ett team vara i färd med att välja ut ”unga, starka, effektiva och intelligenta individer” att rekommendera till positioner i en kommande regering.

Hon förefaller också försöka inta en position som landsbygdens företrädare och talat mycket på sistone om byns överlevnad och en utveckling av landsbygden, med betoning på små och medelstora jordbruksidkare.

En strategi som möjlighen kolliderar lite med hennes uttalade EU-vurm och vilja att ansluta Ukraina till EU. Huruvida ett sådant kommer att gynna den ukrainska småbrukaren kan vara svårt att sia om men eventuellt emotses stora EU-bidrag för jordbruk och strukturstöd för landsbygd. Men det kan lika gärna innebära svårigheter för småbrukare att överleva den öppna marknadens konkurrens med större och effektivare producenter.

Det återstår att se om Tymosjenkos tidigare popularitet håller i sig men indikationer från väljarundersökningar indikerar att hennes parti kan bli det näst största efter Porosjenko-blocket, med cirka 8-10 % av rösterna.

Foto: AFP/Lehtikuva/Sergei Supinsky.

Folkfronten

Alldeles tills nyligen var premiärministern Arsenij Jatsenjuk, vid sidan av Tymosjenko, ledare för All-Ukrainska Fäderneslandsförbundet. Men den 10 september tillkännagavs bildandet av ett nytt parti, Folkfronten, med Jatsenjuk som ledare. Han har tidigare varit ekonomi- respektive utrikesminister och dessutom talman för parlamentet. Han ställde också upp i presidentvalet 2010 där han med 7 % av rösterna kom på fjärde plats. Under valkampanjen ”anklagades” han av en av motkandidaterna, Serhiy Ratusjnjak, för att vara ”en fräck jude” som samarbetar med tjuvar och att hans valkampanj skulle vara finansierad av pengar från brottslig verksamhet. Vilket senare dementerades av Ukrainas överrabbi. Det antas dock ha skadat Jatsenjuks valkampanj och säger en del om hur inställningen till judar är i Ukraina.

I december förra året anklagades han och ett antal andra politiker för att planera en statskupp och säkerhetstjänsten SBU inledde en undersökning som lades ned när Janukovych hade jagats bort i februari i år och maktskiftet kom till stånd. Kanske misstankarna inte var helt ogrundade? Den 27 februari tillträdde han som premiärminister för den tillfälliga regeringen. Det är inte utan att det väcker en del frågor. Han lämnade emellertid in sin avskedsbegäran 24 juli men eftersom parlamentet vägrat godkänna den sitter han fortfarande kvar på sin post.  

En annan känd politiker i det nya partiets topp är Oleksandr Turtjynov som också hoppat över från Fäderneslandsförbundet. Han var tidigare biträdande premiärminister i Tymosjenkos regering 2007-10, chef för säkerhetstjänsten SBU och tillförordnad president under perioden 22 februari-7 juni i år innan presidentvalet hade hållits och Porosjenko vunnit tillträde till posten. Han är också aktivt troende och en ”äldste” i Livets Ord, som är ganska inflytelserika i Ukraina.

Orsaken till splittringen från All-Ukrainska Fäderneslandsförbundet sägs ha varit en kamp om förstaplatsen på det partiets vallista. Tymosjenko ville, enligt dessa uppgifter, stå högst upp och brytningen skulle ha varit en dispyt om detta. Det finns också uppgifter om att Jatsenjuk först sonderat terrängen med Porosjenko om att ingå i hans nya parti Petro Porosjenko-blocket men att dessa planer skulle ha strandat på att Porosjenko inte ville att partiet skulle anta namne Poroshenko-Jatsenjuk-blocket. Detta skulle ytterligare kunna illustrera tendensen att forma politiska partier kring starka personer/personligheter snarare än ideologiska program. 

Jatsenjuk har emellertid tidigare haft en tämligen utpräglad image av marknadsliberal och EU-tillvänd politiker men förefaller på senare tid ha antagit en mer nationalistisk och anti-rysk populistisk ton som möjligen kan vara gångbar i de västra regionerna där han av tradition har mest stöd. Hans folkfronts första konstituerande möte lär också ha befolkats av befälhavare tillhörande ett antal av de fria miliser som är aktiva vid fronten i östra delarna av landet. Detta indikerar möjligen en positionering bland de partier som förordar en militant hållning i konflikten med Ryssland, till skillnad från exempelvis Porosjenko-blocket som till synes är mer benäget att söka fredliga lösningar. Det här är en tämligen ny skiljelinje i den ukrainska politiken som åtminstone en tysk analys, av Forschungsstelle Osteuropa and der Universität Bremen, tycker sig identifiera. 

Huruvida denna konfrontativa linje är en gångbar hållning i parlamentsvalet återstår att se men möjligen hämmas Folkfronten av att vara ett alltför färskt parti för att hinna samla tillräckligt många väljare till valet om en vecka. Väljarundersökningarna antyder åtminstone detta då de visar stöd från endast kring 5-6 procentenheter.    

Foto: AP

I nästa inlägg om de ukrainska partierna tittar jag närmare på de vänster-oppositionella och i det närmast efterföljande på de högerextrema.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar