Den svenska
försvarsförmågan har engagerat på senare tid. Överraskande mycket egentligen.
Det brukar inte intressera politiker och journalister i särskilt hög grad. Men
nu är alla väldigt förvånade över att Sveriges försvarsförmåga är så svag att
vi, enligt ÖB:s kalkyl, bara klarar ett storskaligt angrepp i en vecka.
Själv är jag
mest förvånad över att så många politiker uttalar sin förvåning och
bestörtning. De har ju varit med hela vägen och styrt mycket aktivt i riktning
från ett invasionsförsvar till insatsförsvar. En process som pågått under en
längre tid. Tre citat från tidigare ÖB Håkan Syrén är mycket tydliga på dessa
punkter:
”Försvarsmaktens
förmåga att ensamt försvara Sverige vid ett direkt militärt angrepp är däremot
mycket begränsad. Det är inte en förmåga som efterfrågats i den politiska
styrningen.”
”De senaste årens
reformering har mycket kommit att fokuseras på den internationella arenans
krav.”
”...Sverige, egentligen
oberoende av ekonomi, saknar möjligheter att vidmakthålla dagens
försvarsstruktur på egen hand särskilt länge till. Ökat samarbete är ett
måste!”
(Försvarsmakten,
Internet, VAKTOMBYTE – Reflektioner efter
fem år som ÖB, 2009-03-25)
Dålig förankring
För ett par
år sedan skrev jag ett par universitetsarbeten som behandlade förändringen från
invasionsförsvar till insatsförsvar. Då häpnade jag mest över hur denna process
hade kunnat pågå utan någon större offentlig diskussion. Något som dåvarande ÖB
Håkan Syrén också tog upp vid olika tillfällen. Han menade exempelvis att omläggningen
av försvarspolitiken haft stort stöd i riksdagen men att det för honom var ”uppenbart att den inte i alls lika hög grad
varit förankrad hos svenska folket.”
Den senare
tidens höga tonläge i debatten om försvaret visar att det fortfarande tycks
vara den breda uppfattningen bland folket att det nationella försvaret
fortfarande är kärnuppgiften.
”Försvarspolitikens svaga folkliga
förankring är ett betydande problem för Försvarsmakten.” (Håkan Syrén, Försvarsmakten,
Internet, VAKTOMBYTE – Reflektioner efter
fem år som ÖB, 2009-03-25)
Den militärpräst som i Svt:s Debatt häromdagen
påpekade att den svenska försvarsuppgiften var dåligt kommunicerad hade, enligt
min mening, helt rätt. Därför är det bra om försvarsfrågorna hamnar på
redaktionsborden. Ett medialt intresse är helt avgörande för den breda
allmänhetens intresse och uppmärksamhet, inte vad som sker i riksdagens
plenisal.
”Gapet mellan svenska
folkets förväntningar på Försvarsmaktens förmåga och den av statsmakterna givna
inriktningen har skapat ett växande trovärdighetsproblem som bara kan lösas
genom en stabilare politisk förankring av den givna inriktningen. I vilken
utsträckning detta handlar om pedagogik eller om en anpassning av inriktningen
förblir en politisk fråga.” (Håkan Syrén, Försvarsmakten, Internet, VAKTOMBYTE – Reflektioner efter fem år som
ÖB, 2009-03-25)
Frågan är
alltså vilken typ av försvar vi ska ha eller om vi ska ha något över huvud
taget? Kanske är det bättre, som den gamle danske missnöjespolitikern Mogens
Glistrup en gång hävdade, att ha en telefonsvarare som förkunnar: ”Vi ger oss”.
Det märkliga
är bara att vi egentligen redan har bestämt oss. Det är bara det att svenska
folket inte riktigt hängt med eller bjudits in till resan kanske man kan säga. Processen
med att omvandla försvaret från invasionsförsvar till insatsförsvar är långt
gången och förankrad i riksdagen sedan länge. Förändringar av försvaret föregås
alltid av en omvärldsanalys. Läget förändras ju hela tiden och det vore förstås
klokt att därför bygga in en förberedelse för detta. En fråga är då varför hela
organisationen lagts om på ett sätt som gör att invasionsberedskapen närapå lagts
ned till förmån för en helt annan typ av militär organisation som bygger på
insatser i tredje land?
Från invasionsförsvar till
insatsförsvar
En
försvarspolitik som går ut på att aktivt med militär trupp träda in i
konflikter i tredje land och en organisation som är uppbyggd för snabbinsatser
av mobila militära enheter avviker tämligen klart från den svenska
neutralitetspolitiken och militära organisationens tyngdpunkt vid
invasionsberedskap. Ändå har doktrinen om behovet av snabba förebyggande
insatser utan större invändningar inkorporerats i den svenska försvarspolitiska
diskursen och en radikal omvandling av försvarsorganisationen inletts och
marknadsförs under devisen ”Från invasionsförsvar till insatsförsvar”.
”Militär alliansfrihet är också i det förändrade
Europa den nationella
säkerhetspolitiska ram som sammantaget bäst förmår
tillgodose svenska
säkerhetspolitiska intressen.” (Ur Proposition 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse: s1)
Tolkningen
av den svenska neutralitetspolitiken har därmed svängt från den ovanstående
bestämda förklaringen till nedanstående konstaterande:
”Medlemskapet
i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsländer inte
har försvarsförpliktelser i förhållande till varandra, men tar ett solidariskt
ansvar för Europas säkerhet. I detta ligger att en neutralitetsoption inte är
möjlig vid en konflikt i närområdet.” (Ur Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar: s30)
Det är med
andra ord ingen överraskande utveckling för svenska politiker. Den har pågått i
minst tio år och riksdag och olika regeringar har varit pådrivande.
”Försvarsmaktens
kompetens och resurser ska användas där de bäst bidrar till att stärka Sveriges
säkerhet. I nuvarande omvärldsläge ska Försvarsmaktens beredskap därför i
första hand vara anpassad att genomföra internationella insatser och
upprätthålla vår territoriella integritet. Fokus bör riktas mot att utveckla
det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga.” (Ur
Proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar: s12)
Omvandlingen
av försvarsorganisationen är alltså till viss del en europeisering. En utveckling
som klart utstakats i Bryssel.
“Det
är nödvändigt att omvandla våra militära styrkor till mer flexibla rörliga
styrkor och ge dem medel att möta de nya hoten, och det behövs mer resurser för
försvaret och effektiv resursanvändning” (Europeiska
unionens råd hemsida, Ett säkert Europa i
en bättre värld, En Europeisk Säkerhetsstrategi (ESS), Bryssel 2003:s 12)
Här bör man
påminna sig att det alltså inte handlar om att direkt försvara EU:s gränser
eller bygga en egen EU-armé. Istället handlar det om att legitimera en doktrin
som framhåller att hoten mot EU:s säkerhet inte handlar om invaderande arméer -
några sådana hot kan inte skönjas - utan finns istället i tredje land där
terroraktiviteter planeras, massförstörelsevapen produceras av ”skurkstater”
och inre konflikter hotar att spridas regionalt vilket hämmar den ekonomiska
utvecklingen och stabiliteten. Handel med övriga världen är naturligtvis
viktigt för EU, men det sistnämnda brukar tonas ned något och de humanitära
aspekterna av inre konflikter framhävas. EU ser sig då som försvarare av värden
i lika hög grad som sin egen säkerhet.
Naturligtvis
är utvecklingen inte enbart att betrakta som europeisering. Sammanvävda med
EU:s försvarsstrategier är förstås Nato, FN och OSSE bland andra
internationella organisationer. ”Kriget mot terrorismen” har varit ledande för
de stora försvarsdoktrinerna. Regeringen framhåller, exempelvis i
försvarspropositionen 2009 (Proposition 2008/09:140 Ett användbart
försvar: s31) militära förband
för snabba insatser som en ”trend” inom hela västvärlden. Där betonas att
”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN
och Nato. Förändringen av den svenska försvarspolitiken är uttryck för en
respons på en tilltagande internationalisering och ett narrativ om lämpligaste
problemformulering och lösningar som formulerats i mycket vidare kretsar än
Europa.
”Försvarsmaktens viktigaste uppgift
idag är därför att arbeta för fred, säkerhet och frihet gemensamt med andra
utanför Sveriges gränser...” (Håkan Syrén, ÖB, ur Här
och Nu – En liten bok om den fortsatta vägen framåt, Försvarsmakten 2006)
På väg in i NATO?
Med risk för att vara lite väl konspirationsteoretisk kan man
ställa sig frågan om inte hela omvandlingen av försvaret varit del av en mycket
tålmodigt långsiktig plan för att slutligen bli medlemmar av Nato? Att
skräddarsy den svenska försvarsorganisationen för snabbinsatser i tredje land och
samtidigt försvaga förmågan att försvara de egna gränserna talar åtminstone
inte emot den teorin.
När denna
förmåga är så svag att vi inte längre förmår att på egen hand klara av den
uppgiften är det förstås logiskt och nära till hands att, som Allan Widman (fp)
antydde i Svt:s Debatt nyligen, gå med i Nato. Inte bara där har på senare tid
röster höjts för detta. Även innan ÖB:s famösa uttalande om den klena svenska försvarsförmågan.
Regeringen
har också nyligen talat om att åtminstone (till att börja med?) söka medlemskap
i Nato:s snabbinsatsstyrka och socialdemokraterna som tidigare varit helt
avvisande till detta är nu tydligen beredda att diskutera saken.
Undersökningar
har också visat att svenska folket alltmer svängt över till förmån för ett
Nato-medlemskap.
Det vore
dock mycket illa om ett sådant beslut föregås av en lika dåligt förankrad
diskussion om försvarets vara eller inte vara som föregick beslutet att skapa
det insatsförsvar vi nu har.
Andra bloggare om försvarspolitiken:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar