Värdlandsavtal, avsiktsförklaringar och vad som är falsk information

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist kritiserade för några dagar sedan sin ryske motsvarighet Sergej Sjojgu för att sprida falsk information. Detta efter att den ryske försvarsministern hävdat att Nato fått ”obehindrad” tillgång till Finlands och Sveriges luftrum och territorialvatten. En liknande kritik mot Sjojgus uttalande kom också från finskt håll.

Sjojgu hävdade den 24 juli i ett uttalande att Nato fått tillgång till finskt och svenskt luftrum och territorialvatten och att Sverige och Finland i gengäld får delta i Natos krigsövningar och får använda Natos vapensystem. Detta är felaktigt säger alltså den svenske försvarsministern som påpekar att det för övningsverksamhet krävs särskilda tillstånd och att ”Sverige har en militär alliansfrihet och vi fattar våra egna beslut”.

Den ryska reaktionen har kommit med anledning av att USA, Sverige och Finland undertecknat en s.k. ”avsiktsförklaring” (Statement of Intent, SOI) i Washington DC den 8 maj i år. Enligt förklaringen eftersträvar länderna ett ”djupare militärt samarbete” vilket innebär bland annat utbyte av underrättelseuppgifter och mer omfattande övningar i Östersjön. Det beskrevs som en ”historisk milstolpe” av den svenske försvarsministern och den amerikanske motsvarigheten James Mattis menade att länderna nu tar försvarssamarbetet ”till en ny nivå”.

Avsiktsförklaringen kompletterar tidigare ingångna avtal och det svenska värdlandsavtalet ligger bland annat till grund för det fortsatta närmandet som enligt dokumentet (SOI) innebär exempelvis ”utbyte av information på alla nivåer”, ökat praktiskt samarbete mellan ländernas respektive väpnade grenar, ”koordinerat deltagande i träning och övningar” och ”utveckling av samarbetet i samband med multinationella övningar”.

Förklaringen sägs inte vara legalt bindande men ”poängen är just att möjliggöra ett djupare samarbete, inte att begränsa det på något sätt”, som Charly Salonius-Pasternak vid finska utrikespolitiska institutet påpekat.

Värdlandsavtalet som skyndades igenom riksdagsbeslut den 25 maj 2016 utan större debatt var redan det en dörröppning för samarbete med Nato och USA. Enligt detta ska Nato vid en inbjudan ges tillgång till svenska militära baser, som kan användas för operativt och/eller logistiskt stöd till alliansens styrkor i deras militära operationer. Det talas om ”baseringsområden” som ska kunna användas av Nato-styrkor.  De mer detaljerade arrangemangen fastställs dock i tilläggsdokument som i regel brukar vara hemligstämplade. Några garantier för att det inte kan innebär kärnvapen på svensk mark finns inte heller. Det framgår dock i klartext att avtalet tar ”sikte på Natoledd militär verksamhet på värdlandets, dvs. Sveriges, territorium”. Samt att värdlandsstödsavtalet är avsett att vara i överensstämmelse med Natos ”doktrin” och ”att värdlandet, alltså Sverige, i största möjliga utsträckning utifrån förmåga och inom de praktiska begränsningar som råder vid varje given tidpunkt ska stödja de styrkor som är utsända till Natoledd militär verksamhet”.

De svenska och finska försvarsministrarna menar att den ryske kollegan Sjojgu sprider ”falsk information” när han påstår att detta är att likställa med ”obehindrad tillgång” till de svenska/finska vattnen och luftrummen. Ord är viktiga i de här sammanhangen och det Sjojgu säger är förstås en överdrift om det ska tolkas ordagrant. 

Men hur ska Peter Hultqvists uttalande om att ”Sverige har militär alliansfrihet” bedömas? Jag vill påstå att det numera är ett påstående som gränsar till den ”falska information” som Sjojgu anklagas för.

Enligt MSB:s hemsida ska militär alliansfrihet innebära att ”vi inte ingår avtal om ömsesidiga försvarsgarantier och att vi själva ansvarar för försvaret av Sverige”. Det kan ställas mot Försvarsmaktens definition av ”interoperabilitet” som är ett modeord i dokumenten det talas om här. Det är enligt Försvarsmakten en förmåga att ”multinationellt kunna fungera effektivt tillsammans” vilket ska kunna ske ”genom att tjänster utbytes mellan och utnyttjas av system, militära enheter eller militära styrkor”.

Interoperabiliteten kan handla om att olika svenska vapengrenar fungerar synkat tillsammans men syftar förstås i de här sammanhangen till att underlätta för svenska militära grenar och system att kunna agera och fungera tillsammans med andra länders styrkor och system.

Frågan är då - eller rättare sagt den stora frågan är – när gränsen är nådd för den svenska förmågan att ”själva ansvara för försvaret av Sverige”? När har vi knutit upp oss med en sådan mängd olika avtal och avsiktsförklaringar och rent operationella, tekniska och organisationsmässiga harmoniseringar med Nato och USA att vi nått över gränsen för definitionsramarna för militär alliansfrihet?

Foto av U.S. Air Force Master Sgt. Adrian Cadiz. Försvarsminister Hultqvist har varit flitig gäst i USA. Här den 20/5 2015 för diskussioner i Pentagon om gemensamma intressen. Säkerligen om "interoperabilitet" och kanske om värdlandsavtal och avsiktsförklaringar.

Svensk neutralitetspolitik 2.0 - Del 2

Jag fortsätter här resonera om svensk neutralitetspolitik. Första delen finns här.

Att neutralitetspolitiken ändå är överspelad i praktiken är ett argument som återkommer titt som tätt i debatten om svenskt NATO-medlemskap. Eftersom vi ändå samarbetar så tätt med NATO kan vi lika gärna gå med i alliansen heter det då. Sant är ju att svensk säkerhetspolitik under längre tid dikterats av NATO:s behov. Själva det faktum att vi idag på allvar sitter och funderar över varför landets försvar är så pass svagt har direkt koppling till den här öppna famnen med vilken Sverige tagit emot amerikanska idéer om en militärdoktrin. En doktrin som byggde på att skapa små, professionella förband som snabbt skulle kunna sättas in i tredje land. Den svenska försvarspolitiken formulerades om under 00-talet från att främst handla om försvar av gränserna till att ”möta hoten mot Sverige i tredje land”.  Invasionförsvaret blev på tio år ett ”insatsförsvar” med vilket menas, enligt Försvarsmaktens tolkning på sin hemsida, att det ska kunna ”användas direkt när det behövs”, oavsett om ”uppdraget är i Sverige eller utomlands”. Det var också därför vi kunde delta i Afghanistan under NATO-flagg. Helt otänkbart under kalla kriget men nu ett led i en anpassning till NATO och för att testa den nya doktrinen och spänna svenska muskler kan tänka. Det svenska värdlandsavtalet är ytterligare ett steg mot fullständig anpassning till NATO. Det har alldeles nyligen övats i denna numera för Försvarsmakten så eftersträvade ”interoperabiliteten” med NATO. Medan det under alla år efter andra världskriget har funnits de som ifrågasatt den svenska neutraliteten i krig så är det idag själva alliansfriheten i fred som bör starkt kunna ifrågasättas. Det kanske till och med är det som är tanken? När vi ändå anpassat oss i så hög grad kan vi lika gärna gå med i alliansen sägs det då. Med all rätt egentligen. I och med värdlandsavtalet har vi egentligen inte längre någon riktig alliansfrihet. Enligt min mening ett misstag. Alliansfriheten ser jag som viktigare att hävda än en framtida neutralitet i krig som ju annars är det som brukat debatteras flitigast. 

En som gör sitt bästa för att visa att neutralitetspolitiken bara var en Potemkin-kuliss under kalla kriget är Mikael Holmström, DN-skribent och författare till boken ”Den Dolda Alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser”. I denna hävdar han att det fanns en dold allians med NATO och att det förekom ett tätt utbyte av information och erfarenheter i synnerhet med dess nordiska medlemmar Norge och Danmark. Han har en hel del material ihopsamlat och det blir lite av en ”overkill”, en anhopning bevis för det vi redan vet. Han gör exempelvis stor sak av att Sverige hade en hemlig plan - som för övrigt blev aktuell att aktiveras när Palme blev mördad - för att sätta försvarsledningen i säkerhet utomlands vid allvarlig kris. En plan för värsta scenariot naturligtvis och enligt min mening mycket rimlig att ha i kassaskåpet för vilken nation som helst, neutral eller ej. Det framkommer också på många ställen i Holmströms bok att de svenska försvarsledarna, och i viss mån lägre befäl som piloter, i många fall tog helt egna beslut utan att förankra dem i den politiska toppen. Delvis för att dessa inte ville veta allt men också för att de hade förtroende för att besluten blev de rätta, givet omvärldsläget och uppkomna situationer. Men det framkommer också att det fanns gränser som inte fick överskridas. Neutralitetspolitiken hade alltså, som jag ser det, en återhållande effekt på militära samarbeten med främmande makt. I den mån de förekom var det dessutom alldeles nödvändigt att hålla dem hemliga. Det var den situation som rådde under kalla kriget. En världspolitisk bipolaritet som under flera decennier hade en alldeles speciell laddning vilket en del kanske glömt idag, i synnerhet de yngre debattörerna.

Så det Holmström hävdar är ju i grunden helt sant, men det problematiska med det kan diskuteras. Alliansfriheten SYFTAR till neutralitet i krig heter det vilket innebär en tämligen lös utfästelse om Sveriges hållning i en krissituation. Varje sådan måste förstås situationsbedömas men förberedelserna inom försvaret måste också givetvis anpassas till en verklig omvärld och en sannolik framtida sådan. Under kalla kriget rådde inte mycket tvivel om hur den såg ut eller skulle kunna komma att se ut. Åtminstone under de senare decennierna. Under andra världskriget rådde förstås helt andra förutsättningar. Den tyska permittenttrafiken genom Sverige var en smärtsam eftergift som självklart bröt mot principen men läget 1940-42 var minst sagt bekymmersamt och eftergiftspolitiken ett nödvändigt ont i ett utsatt läge kan det åtminstone hävdas. Senare under kriget stängde vi den här tyska tågtrafiken och smugglade istället både norska motståndsmän och vapen till dessa över gränsen till Norge. Inte heller det särskilt neutralt och naturligtvis under stort hemlighetsmakeri. Men en moraliskt försvarbar politik i ett läge där annars Hitlers domedag väntade.

De här erfarenheterna tog också regeringen Erlander med sig åren efter kriget. Det kalla krigets förutsättningar och speciella förhållanden hade ännu inte satt sig under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. En tes som Holmström också driver är just att den svenska neutralitetspolitikens formulering har förändrats med tiden. Alldeles efter 2vk betonades alliansfriheten medan neutraliteten i krig inte var skrivet i sten, vilket sedan förändrades så att även neutraliteten i krig, enligt exempelvis Palme, skulle hållas oavsett vilket tryck som sattes på Sverige. Socialdemokraterna tillbakavisade 1950 kommunisternas krav att göra neutraliteten permanent med motivationen att erfarenheten från världskrigen ”bör ha lärt oss hur ringa valfrihet ett neutralt land under ogynnsamma förhållanden kan ha mellan olika handlingslinjer inom ramen för neutralitet”, och att ingen regering i fredstid kan ”tilltro sig att närmare definiera den neutralitetspolitik som en kommande regering i en framtid kan få tillämpa under ännu okända förhållanden”. Detta ser jag som en nyckelmening och som en klok formulering att använda i synen på neutraliteten i dagens debatt. Här lämnas utrymme att laga efter läge och att anpassa politiken så som situationen kräver. Försvaret, uttryckte kung Gustav VI Adolf och statsminister Erlander i en broschyr 1959, ”syftar uteslutande till att bevara vår frihet och självständighet”. Således förklarade sig inte Sverige för ”permanent neutrala”, det vill säga en förbindelse att vara neutrala i alla framtida konflikter. Mig veterligt är det bara Schweiz som formellt är permanent neutrala.

I juridisk mening är alltså diskussionen om att ta emot hjälp i en krigssituation i princip överflödig. Neutralitetsrätten gäller automatiskt de länder som inte deltar i ett krig. Om vi däremot blir angripna har vi all rätt att hämta hjälp utifrån. Den fredstida neutralitetspolitiken har inte heller många folkrättsliga begränsningar. Den neutrala staten kan i fredstid förbereda sig militärt på det sätt den finner lämpligt. Att anpassa försvaret genom att bygga ut landningsbanor med kapacitet att ta emot vissa typer av främmande staters flygplan är ett exempel. En som forskat mycket i ämnet och har en hel del intressanta reflektioner att tillföra är Rolf H. Lindholm, juris doktor i internationell rätt med neutralitet som specialitet. Däremot får inte neutralt område utgöra bas för krigsoperationer. Värdlandsavtalet har därmed sänkt trovärdigheten för svensk neutralitetspolitik. Främst tänker jag då på den punkt som säger att NATO kan ges tillgång till svenska militärbaser och från dessa få stöd för NATO:s militära operationer. 

Det borde vara minst lika relevant idag som på 1950-talet att hålla fast vid en alliansfrihet syftande till neutralitet i krig men med ett tydligare klargörande att vi om Sverige angrips är fria att agera så som nöden kräver vilket kan betyda att ta emot hjälp utifrån men utan att förbinda sig till från vem hjälpen ska emottas. För vem kan idag förutse exakt vad som händer om 10 år? Hur säkert är det idag att luta sig alltför kraftigt emot EU i ett Europa där högerextrema krafter gör sig alltmer hörda och tar sig in i maktens korridorer? Och räck upp handen den som tycker att Donald Trump verkar vara en trygg garant för freden och en säkerhetspolitisk partner att lita till? Uppenbarligen lyckades inte analytikerna för 15 år sedan när invasionsförsvaret monterades ned till förmån för det insatsförsvar som ”efterfrågades” av NATO och USA. År 1992 formulerades också neutralitetspolitiken om, vilket säkert många har glömt. Istället för alliansfrihet syftande till neutralitet i krig blev det en militär alliansfrihet ”syftande till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”. Sverige skulle alltså kunna vara mindre neutrala om konflikten ägde rum längre bort, som i Afghanistan exempelvis. Det kan ju förstås tolkas som en anpassning till ett nytt omvärldsläge men är enligt min mening en olycklig formulering. Vi bör snarast återgå till den tidigare formuleringen som också folkrättsligt är den korrekta.

Vad NATO efterfrågar bör inte utgöra ledstjärna för den svenska politiken. Den bör istället syfta till att till varje pris värna friheten och självständigheten. Och säkerheten för landets invånare. Det sker bäst utan alltför rigida bindningar idag. Det vill säga en strikt alliansfrihet men utan att binda sig för neutralitet i en ännu okänd framtida konflikt. Ungefär så tänker jag mig en återvunnen neutralitetspolitik.

En neutralitetspolitik 2.0 !

Svensk neutralitetspolitik 2.0 – Del 1

Det pågår just nu en intensiv kampanj för att Sverige ska gå med i NATO. Hotet från ryssen pumpas upp till orimliga proportioner och flera riksdagsledamöter – med Liberalen Allan Widman i spetsen – gör gällande att vi kan befinna oss i krig inom bara ett par år. Det är förstås tänkt att framkalla en panik eftersom det svenska invasionsförsvaret under ett tiotal år nedmonterades och nu anses så svagt att det inte ensamt skulle stå emot ett ryskt angrepp ens i en vecka. Det är också vanligt att exemplifiera med Krim. ”Se bara på Krim”, säger Widman med anhang, och tillägger att något liknande mycket väl skulle kunna hända med Gotland. En jämförelse som haltar svårt på båda benen. Om Gotland tillhört Ryssland/Sovjet i över två hundra år, om det bestod av en stor majoritet etniska ryssar eller rysktalande, och om det hyst en stor rysk marinbas, ja då hade jämförelsen förstås varit relevant. Men så är det ju nu inte. Tesen drivs ändå för att skrämma folk att stämma in i lovsången för NATO-medlemskap.

Metoderna är många för att trumma in budskapet. Vi bombarderas dagligen av mediala jättar som DN och SvD med flera med närmast hysteriska varningar för vad Putin kan tänkas hitta på med Sverige. För ett par veckor sedan deltog jag i fredsövningen Åland17 tillsammans med bland andra ett dussintal unga ryssar som hemmavid för en oppositionspolitik mot Putin och ryska staten. Men som här ändå kallas Putin-agenter av de mest hysteriska skribenterna. Övningen anklagades också åtminstone från finskt håll för att vara en ”rysk operation”. En absurd anklagelse för den som var där men som för den oinvigde är omöjlig att bedöma sanningshalten i. Så sås ytterligare tvivel.

Även SvT har samma åsiktsfilter som landets liberala tidningar. Ett exempel som få känner till är den tyska dokumentären om Reagans psykologiska krigföring under kalla kriget. I Danmark fick den titeln ”Reagans hemmelige krig”. Den har köpts in av SvT men får inte visas. Vad är det då som danska, tyska och franska tv-tittare får veta men som svenskar inte tål? Jo, filmen påvisar – bland annat genom intervjuer med amerikanska militärbefäl – att huvuddelen av ubåtskränkningarna av svenska vatten under 1980-talet utfördes av NATO-ubåtar. Det kan alltså inte uteslutas att de kränkningar, i den mån de alls förekommit, som skett på senare år också de handlat om NATO-farkoster. Veta kan vi ju inte riktigt men det är uppenbart känsligt att rubba bilden av rysshotet. Det är den vi ska ha på näthinnan och den får inte bli suddig.

Ytterligare en metod är att ständigt hävda att ryssarna rustar upp och därför utgör ett allt större hot mot världen och Sverige i synnerhet. Vad som då glöms bort är att den tidigare så starka sovjetiska armén, flottan och flygvapnet under tio år efter murens fall befann sig i fritt fall. Kanske främst symboliserat av den enorma ubåtskyrkogården i Murmansk där rostiga skrov skaver vid varandra i långa rader. Efter 2003 har det skett en upprustning men från en nivå där den militära kapaciteten varit reducerad till en regional styrka utan globala ambitioner. Fortfarande är den ryska militärbudgeten bara 10 % av den amerikanska. Jämfört med NATO-medlemmarnas sammanlagda militära budgetar ligger siffran på knappt 8 %. Det är alltså en relevant fråga vem som bör vara rädd för vem? Att Ryssland i det här läget skulle gå på offensiven förefaller tämligen osannolikt. Ryssland idag är inte Sovjet då. Vid slutet av 1940-talet hade Sovjet fyra gånger så många soldater i Europa än Västländerna. Under hela kalla kriget var Sovjet/Warszawapakten numerärt överlägsna i konventionella styrkor, även vad gäller antal flygplan och ubåtar. Man vill gärna få oss att tro att det här beskriver dagens styrkeförhållande mellan Ryssland och NATO. Vilket alltså är så långt från verkligheten man kan komma.

En annan metod är att ifrågasätta den svenska neutralitetspolitiken. De senaste tjugo årens svenska regeringar och försvarschefer har förvisso gjort sitt bästa för att bekräfta den här tesen men den innehåller också uppfattningen att neutralitetspolitiken var ett falskspel som dolde att vi ändå tagit ställning och hade tätt samarbete med NATO. Detta stämmer förvisso till ganska stora delar, men det är också en viss skillnad på alliansfrihet i fred och neutralitet i krig. Jag vill påstå att de svenska regeringarna har lagat efter läge som det heter. Det är väl också så det måste fungera. En bedömning av läget och hur detta begränsar den svenska förmågan att efterfölja neutralitetsprincipen. Under andra världskriget var ju varken den tyska permittenttrafiken eller de norska motståndsmännens trafik över gränsen särskilt väl överensstämmande med denna. Även under kalla kriget var vi tvungna att förhålla oss till att Sovjetunionen fanns och att anpassa försvarsförmågan efter det. Den utveckling som vi nu ser är, menar jag, mer av en anpassning till USA:s och NATO:s intressen, vilket är något annat. Det som egentligen behövs är en mer självständig politik och striktare alliansfrihet.

Vi talar oftast om hotet från Ryssland men vad jag ser främst är ett Ryssland som känner sig hotat. Oavsett om vi tycker att det är ett reellt hot eller inbillat så är det en realitet att förhålla sig till. Att i det läget ytterligare närma oss NATO eller rentav gå med i alliansen spär bara på den känslan och bidrar till en ökad kapprustning och stegrad spänning i vårt närområde. Det som krävs är istället en seriös debatt om svensk säkerhetspolitik utan alarmism om Putin. Hur ska ett svenskt försvar se ut? Kan vi vara fortsatt alliansfria och hur ska i så fall neutralitetspolitiken formuleras?

Mer om det i nästa inlägg.

Öppet brev till försvarsminister Peter Hultqvist

Hej Försvarsministern!

Jag förstår att du har bråda dagar och känner dig lite pressad. Alliansen och SD hotar ju med misstroendevotering och vill få bort dig från din post. Just som du börjat komma igång ordentligt och knutit så många trevliga kontakter. Alldeles särskilt mysigt var det ju hos din amerikanske kollega James Mattis. Ni såg ut att ha det så trevligt där i Pentagon så jag förstår att du ser fram emot att göra dig riktigt hemmastadd där.

Det har emellertid framkommit en del uppgifter kring det eventuella undertecknandet av FN:s konvention om förbud av kärnvapen som jag skulle vilja ta upp med dig. Såg på tv att du bestämt uttalade att värdlandsavtalet med NATO på intet vis fick äventyras. För att vara helt exakt sa du så här:

”Det måste nu göras en ordentlig utredning över konsekvenserna av den här resolutionen. Jag vill vara mycket bestämd och tydlig på den punkten att inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten”

Medan din regeringskollega, utrikesminister Wallström, varit väldigt klar, fram till denna vecka, med att regeringen hade för avsikt att inför riksdagen förorda ett undertecknande av FN-konventionen om kärnvapenförbud. Detta låter inte helt övertygande enhetligt så nu frågar jag mig om det möjligen är så att du tagit intryck av det brev som kollegan Mattis i hemlighet skickade till dig för att avråda från undertecknande, just för att inte äventyra Värdlandsavtalet? Är det möjligen särskilt på din inrådan som regeringen nu granskar avtalet lite extra för att se över det innan man bestämmer sig för att underteckna? Det skulle förvåna mig.

För det är väl inte så att vi låter en främmande stat bestämma om vi ska vara emot kärnvapen? Och framför allt är det väl inte heller så att ett undertecknande skulle äventyra Värdlandsavtalet? Det behöver väl knappast utredas? Jag vill nämligen minnas att du i riksdagens frågestund i februari 2016 bestämt försäkrade att ”värdlandsavtalet med NATO inte kommer att leda till att kärnvapen kan föras in på svenskt territorium”. Du sa också att ”det är överhuvudtaget inte aktuellt, det finns inte på kartan”, och att ”värdlandsavtalet inte har bäring på att kärnvapen kommer att placeras ut på svenskt territorium”.

Jag hoppas du kommer ihåg detta. För det är väl sant och riktigt? Inte for du väl med osanning då du försäkrade detta? Du har ju själv också sagt att det är ”allvarligt att sprida myter om Natosamarbetet”. Allt tal om att Sverige skulle bli tvungna att hysa kärnvapen på sin mark avfärdade du ju som en desinformationskampanj mot avtalet, baserat på direkta lögner och felaktigheter. Det borde ju kanske egentligen räcka för att lugna oss som undrar. Du vill väl inte själv göra dig skyldig till mytspridning om värdlandsavtalet?

Men när USA nu går på så hårt om just detta blir man ju ändå lite fundersam. Kan det vara så att det är precis just det du har gjort? Jag vill i alla fall uttrycka min oro. Dels för att du inte såg till att i värdlandsavtalet lägga in en klausul där det tydligt framgår att kärnvapen inte får placeras på svensk mark. Men jag är också lite bekymrad över din nuvarande politiska belägenhet. Det kan väl aldrig vara så att du känner dig så pressad av din amerikanske kollegas hot och Allianspartiernas hot om misstroendevotering att du lägger all din tyngd och pondus på att förmå regeringen att backa?  

Det skulle vara skönt med ett offentligt klarläggande om just detta. Typ något i stil med:

Regeringen vill härmed klargöra att vi inte kommer att ta intryck av hotelser och påtryckningar utifrån, från vilken stat eller främmande staters organisation det vara må, avseende vår avsikt att underteckna FN-konventionen om förbud av kärnvapen.

Vänlig hälsning och med hopp om klarhet,

Hans Wåhlberg,

Miljöpartist (än så länge) och bloggare som inte gillar kärnvapen

SIFO-undersökningen som försvann - och ett värdlandsavtal som vann

”Majoriteten av den svenska opinionen är emot värdlandsavtalet med NATO!”

Ja, det där är en rubrik vi aldrig fick se i etablerade medier, trots att det speglar sanningen. Det är inte många som känner till den SIFO-undersökning jag i skrivande stund har framför mig. Den visar att drygt 56 % av svenska folket var emot värdlandsavtalet och bara drygt 26 % var för. Intressant att notera är också att även de borgerliga partiernas väljare var övervägande negativa till avtalet. Till och med Moderaternas väljare var mer benägna att säga nej (43 %) än ja (40%). Den andel på 17 % som inte tagit ställning motsvarar ungefär genomsnittet, men bland Socialdemokraternas väljare fanns bara 16 % ja-sägare mot 68 % nej-sägare och för Miljöpartiet gällde motsvarande siffror 15 % ja mot 61 % nej.

Detta var alltså läget 15-18 februari 2016 när undersökningen utfördes. Tre månader före det att förslaget skulle föreläggas riksdagen för beslut den 25 maj 2016.

Det var ett antal aktivister i Nej till NATO som på eget initiativ och på egen bekostnad beställde den här undersökningen av SIFO. Det hör till saken att de inte utför vilka undersökningar som helst utan har höga krav på frågeställningarnas formuleringar och andra kriterier för att ta sig an ett uppdrag. Det var flera månaders jobb med detta för dessa aktivister. Belöningen skulle förstås ha varit att media uppmärksammat resultatet. Det gjorde inte media. Ingen av de stora morgon- och kvällstidningarna eller tv-bolagen intresserade sig för undersökningen som därför lär ha passerat under den allra största majoriteten svenskars radar. Det enda jag hittar på nätet är en artikel på sajten NyheterIdag.

Hur det sedan gick i riksdagens omröstning om värdlandsavtalet vet vi ju nu. Det röstades igenom i riksdagen av en klar majoritet. Som därmed alltså gick emot sina väljares vilja och körde över svenska folket. Förvisso efter fem timmars hård debatt men med röstsiffrorna 254 ja-röster mot 40 nej-röster. Miljöpartiet var splittrat och den utrikespolitiske talespersonen Valter Mutt uttalade sig efteråt besviket att han befarade att avtalet skulle urvattna ”omvärldens tilltro till vår militära alliansfrihet”, ett ”utrikespolitiskt verktyg” som gör det möjligt för Sverige att vara ”trovärdiga i de internationella nedrustningsförhandlingarna”, inte minst de som handlar om kärnvapen. Men så var det också det i princip sista han gjorde som utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet. ”Tystnadskulturen breder ut sig”, sa Mutt när han tvingats bort som talesperson, med adress till Fridolin.

Frågan bereddes naturligtvis i utrikes- och försvarsutskottet som kom fram till att föreslå riksdagen att säga Ja till avtalet. Bakom utskottets förslag stod en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. De enda som reserverade sig var Sverigedemokraterna som sade sig vilja värna den svenska alliansfriheten och efterfrågade mer konsekvensutredning, samt Vänsterpartiet, som tryckte mer på att det skulle innebära ett steg mot ett medlemskap i Nato och att utformningen av avtalet skett utan folklig förankring.

Det är egentligen ganska märkligt att det är just dessa partier som värnar om den svenska alliansfriheten. Det känns ju mer som en extrem hållning att bjuda in USA att lägga bombmattor över norrländska hedar än att värna den alliansfrihet som de jure gällt sedan andra världskrigets slut.

Det är nämligen just detta värdlandsavtal som svenska Försvarsmakten har som grund för att bjuda in NATO-styrkor till Sverige i höst för övningar under ”Aurora 17”. För några dagar sedan gick försvarsminister Peter Hultqvist (S) och ÖB Micael Bydén ut med ett gemensamt uttalande som lyder så här:

”Det finns en uppenbar risk för påverkans- och informationsoperationer i anslutning till höstens militärövning Aurora 17. Om en felaktig bild av övningens syfte och inriktning sprids kan det skapa oro hos allmänheten samtidigt som förtroendet för våra myndigheter undermineras”

Det är anmärkningsvärt att försvarsminister och Försvarsmakt försöker tysta en sund opinion mot främmande makts militära närvaro på svenskt territorium. Han underminerade just mitt "förtroende för myndigheter". Det är Stasi-fasoner som inte hör hemma i mitt Sverige i alla fall. Yttrandefriheten här bör väl gälla även för de som vill värna alliansfriheten, och inte bara nazister som vill sprida nationalsocialistisk revolutionärspropaganda i Almedalen?

Regering och myndigheter ignorerar inte bara folkets vilja när det gäller den här typen av inbjudningar av främmande makts stridskrafter utan misstänkliggör på förhand också kritiken av konsekvenserna av beslutet om värdlandsavtalet, som ju militärövningen Aurora 17 är exempel på. Eller vill försvarsministern kalla det för desinformation? Möjligen är det också desinformation att här informera om att 19000 soldater kommer att delta i den största övningen sedan kalla kriget och att förband från våra nordiska grannländer samt från Estland, Polen och USA kommer att delta? Eller att amerikanska Abrahams-tanks och stridsfordon av märket M2 Bradley kommer att rulla på svensk mark, att amerikanska attackhelikoptrar av märket AH64 Apache kommer att kretsa i luftrummet, att amerikanska örlogsfartyg kommer röra sig i svenska vatten, och att amerikanska militärkängor tillhörande soldater i ett mekaniserat skyttekompani under denna storövning kommer att trampa svensk, till och med privat, mark?

De kritiker som menat och menar att värdlandsavtalet skyndades igenom utan att föregås av offentlig debatt och en diskussion kring Sveriges alliansfrihet har rätt. Man kan dock gå längre än så är jag rädd. Undanhållande av fakta och en skrämseltaktik mot opposition är metoder vi förknippar med stater som är allt annat än demokratier. Personligen tycker jag detta är extremt provocerande. Den ”tystnadskultur” Valter Mutt tycker sig ha sett breda ut sig inom Miljöpartiet ser vi också lägga sig som en våt obehaglig filt över hela Sverige.

Hade då riksdagens beslut blivit annorlunda om den folkliga opinionen, eller folkets röst, hade fått ett större utrymme att komma fram i media? Vilket intryck hade riksdagspartierna tagit av en undersökning som denna? Hade samma hänsyn till den allmänna opinionen tagits i den här frågan – att öppna våra gränser för främmande militärtrupp - som tas när det gäller att stänga gränser för flyktingar?

Troligen inte är väl det deprimerande svaret. Jag är lite rädd att hela frågan om NATO-medlemskap redan är avgjord och att Värdlandsavtalet bara är en punkt på färdplanen dit. Det särskilda yttrande som samtliga borgerliga partier (emot sina väljares åsikter?) lämnade i utskottets betänkande anger tonen:

”Alliansen ser positivt på att samförståndsavtalet om värdlandsstöd nu kommer till stånd. Det är en naturlig följd av en svensk säkerhetspolitik som vilar på säkerhet i samverkan med andra. Vi vill fortsätta på den vägen och även ansöka om medlemskap i Nato som ett naturligt nästa steg. Värdlandsavtalet ersätter på inget sätt och är inte ens ett första steg mot medlemskap. I den oroliga omvärld vi ser är nu ett svenskt Natomedlemskap tillsammans med en stärkt svensk försvarsförmåga det bästa sättet att stärka Sveriges säkerhet. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle också öka stabiliteten och säkerheten i Sveriges närområde”

Vi ska bara hjärntvättas med skräckinjagande historier om ryssen ett par år till så är tiden mogen?

Och försäkringar från Trumps försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis – han som tycker att ”det är kul att skjuta vissa människor” - att USA kommer att ”skydda oss” mot ryssen.

Tycker du att det verkar OK?

Om inte bör du nog engagera dig redan nu. Imorgon kan det vara för sent. Nej till NATO har många lokalavdelningar och givetvis glada att utöka antalet. Anmäl dig här.

Eller läs mer om den svenska alliansfriheten på den informativa sajten; Bevara Alliansfriheten.

Alliansfriheten ett minne blott?

Den sedan flera år pågående debatten om ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap går förmodligen in i ett slutskede under det nya året 2017. I och med värdlandsavtalet har regeringen underminerat argumenteringen från Nej-sidan, det vill säga de som inte vill se att Sverige blir medlemmar av Nato. Det blir alldeles extra tydligt vid läsningen av en artikel i SvD idag där ÖB Micael Bydén lägger ut texten om vad som står för dörren för det svenska försvaret under året som kommer. 

Han verkar glad för ökade resurser och satsningen på svenskt invasionsförsvar. Det är helt i sin ordning och inget uppseendeväckande för en ÖB naturligtvis. Han berättar sedan vidare om den kommande storövningen ”Aurora” som har scenariot att ”en fiktiv motståndare anfaller överraskande vårt land, utan att för den sakens skull ha Sverige som huvudobjekt”. Det är inte heller detta något att förundras över. Ska vi nu ha ett invasionsförsvar bör det öva för alla tänkbara scenarier. Mina tankar vandrar tillbaka till andra världskrigets början då en brittisk invasionsstyrka i stort sett var på väg mot Nordnorge med uppgift att ockupera hamnar och järnväg och möjligen nordsvenska gruvor och järnvägsförbindelser till dessa. Den tyska invasionen av Norge förekom dem troligen med bara någon dag enligt vad vi numera vet. Invasionshotet mot Sverige kom alltså inte bara från krigets ”bad guys” utan från flera håll, och inte bara med Sverige som huvudmål. Så bör vi förstås tänka även idag om vi är alliansfria och ska värna svenskt territorium mot alla utländska ockupationsmakter.

Det uppseendeväckande med ”Aurora” inkommer först med Nato-styrkornas deltagande. Det blir den största övningen på svenskt territorium på 24 år. Totalt deltar ca 20000 personer, vilket motsvarar ca 40 % av den totala försvarsmaktens resurser i nuläget. Till detta kommer alltså flera Nato-länder och USA kommer att delta med tunga stridsvagnar, luftvärn och Patriotrobotar. Kanske kommer också Frankrike och Tyskland att delta. Alla detaljer tycks inte helt klara. Hur som helst är tanken om att som alliansfri stat möta ALLA hot från utländsk makt uppenbarligen som helt bortsopad. Scenariot för övningen nära nog ordagrant överensstämmer med ett som lades fram i det säkerhetspolitiska betänkandet som regeringen gav ut i höstas. Där beskrivs Sverige som ett ”möjligt förstahandsmål” för Ryssland vilket i stort sett är den enda detalj där betänkandets beskrivning avviker från scenariot för ”Aurora”.

När man ställs inför dessa fakta blir det helt uppenbart att alliansfriheten i praktiken har övergetts. Vi kan inte gärna hävda att vi övar för att möta hot från alla tänkbara angripare och samtidigt invitera en av de tänkbara angriparna att delta. Om det är så att vi alltså inte längre i praktiken är alliansfria så kan vi lika gärna ta steget fullt ut mot ett medlemskap i Nato. Jag förmodar att det är så det är tänkt. Det gäller då dessutom att måla upp det ryska hotet som så mycket större än det egentligen är.

”Finns ett ryskt hot mot Sverige?” är just en fråga som SvD ställer till ÖB. Han tvingas då medge att risken är mycket liten men lägger till att ”man måste se det i ett bredare perspektiv där vi pratar om informationsoperationer, påverkanskampanjer, det vi kallar hybridkrigföring och gråzoner” och tillägger att ”vi är satta under någon form av påverkan och press”.

I detta sistnämnda har han ju helt rätt. Men det bör i så fall, för en alliansfri stat, vara naturligt att värdera även den påverkan och press som kommer från andra håll än Ryssland. Jag tänker givetvis i första hand på hur NSA under decennier utövat oerhört omfattande övervakning av internettrafik och telefonnätstrafik och utövat press på Google och andra internetföretag för att få tillgång till okrypterat material och hur man ägnat sig åt omfattande avlyssning av telefontrafik som sannolikt drabbat även Nato-länders ledare. Något som vi vet ganska mycket om bara tack vare Edward Snowdens visselblåsning. En medborgarinsats som han nu, enligt the Guardian, hotas med minst 30 års fängelse för om han någon gång skulle återvända till USA. Fast i den här soppan simmar förvisso Sverige redan och är därmed delaktiga i de informationsoperationer vi förväntas skydda oss emot. 

Neutraliteten har vi redan övergett i och med EU-medlemskapet och Lissabonfördragets solidaritetsklausul. Min gissning är att det under 2017 kommer en kanske slutgiltig stöt från Nato-förespråkarna om ett svenskt medlemskap i Nato och att Sverige därmed även formellt överger alliansfriheten. Om nu inte Trump kommer och ”förstör” alltsammans genom att ägna sig åt avspänningspolitik i förhållandet mellan USA-Ryssland. Enligt vad som framkommer av intervjun med ÖB Bydén i SvD så hoppas han på att USA ”ska stå fast vid sina tidigare åtaganden”. Om det inbegriper en förhoppning om att fiendskapen till Ryssland ska bestå framgår inte helt klart. Men nog finns det skäl att undra?

EU:s militarisering – ny strategi den 28 juni

Förra helgen var jag en av tre inledare för avsnittet om EU:s militarisering på ett möte i Göteborg med titeln ” 15 år efter EU-toppmötet 2001: Folkrörelserna och EU-politikens framtid”.

Fyra huvudämnen diskuterades med utgångspunkt för vad som diskuterades av Göteborgsaktionen under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Bland annat alltså om militariseringen av EU. Det här inlägget är en modifierad version av mitt inledarinlägg på detta möte.

Efter murens fall och kalla krigets slut lades Warszawapakten snabbt ned. Det behövdes nya fiender för att skapa ett existensberättigande för NATO och krigsindustrin. Jugoslavien dök upp i rättan tid och blev övningsområde för NATO. För EU blev det däremot en prestigeförlust. Det fanns inga militära muskler att spänna för att lägga kraft bakom orden. Tankarna om en egen militär styrka tog fart. Via Maastricht, Nice, Köln, Amsterdamfördrag, Lissabonfördrag, GUSP och ESS har EU närmat sig målet.

Nu, den 28 juni tillkännages den nya strategin. Den Höge representanten för EU:s utrikespolitik Mogherini presenterar då the Global Strategy on Foreign and Security Policy.

Rykten gör gällande (bland annat i the Times) att den innehåller det slutgiltiga steget mot en EU-armé. Därför har locket lagts på inför BREXIT-omröstningen den 23 juni. Inget får läcka ut från mötesrummen på Mogherinis kansli eftersom britter antas vara motståndare till dessa planer och ett brittiskt ja till utträde ur EU skulle bli ännu mer sannolikt. 

Europeiska Rådet satte i december 2013 målet att vidareutveckla GSFP (den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken) med fokus på att öka försvarspolitikens effektivitet och inverkan, främja utvecklingen av försvarskapacitet och stärka Europas försvarsindustri.

EU ska inte längre komma för sent eller utebli, är det tänkt. Det talas nu om ”hybridhot” och behovet av försvarssamarbete. Ett permanent, strukturerat samarbete. Dessutom en uppgradering av Europeiska Försvarsbyrån och att stärka kapaciteten och produktionen av försvarsmateriel.

Enligt EU-parlamentets hemsida efterfrågar EU-medborgarna ett EU som är en ”effektiv och synlig säkerhetsskapande aktör”.

Detta kan diskuteras. Mer troligt är att NATO efterfrågar det. USA har allt oftare framfört önskemål om att EU-länderna själva i högre grad bör stå för sitt försvar och det är inte omöjligt att det är tanken med EU:s nya strategi.

När vi talar om EU:s militarisering går det inte att bortse från NATO. EU, NATO, VEU och PFF existerar i en sammanflätad militärstruktur vars delar svårligen kan bedömas oberoende av varandra. VEU anses nu vara NATO:s pelare i EU och en ”separat men icke separerbar del av NATO”. Berlin PLUS-avtalet gör att EU kan använda NATO:s militära kapacitet vid egna kriser.

NATO och EU är alltså sammanfogat genom ett flertal avtal och samarbeten som gör interdependensen närmast total. Det går inte att tala om EU:s militarisering utan att tala om NATO:s aktiviteter. Som alltså i och med krisen i Jugoslavien fick en helt annan karaktär än tidigare då NATO var en försvarsallians. I och med Warszawapaktens upplösning och kalla krigets slut kröp NATO-styrkorna upp ur skyttevärnen på västra sidan av muren och gick till attack mot tredje land. En försvarsallians blev en militärallians med offensiv strategi. Hela doktrinen som förordade insatsförband för snabba attacker byggde på en idé om att med ekonomi (EU/USA/IMF/Världsbanken) och militära muskler (NATO) införa den liberala marknadsekonomin världen över. Allt som hindrade frihandel och marknadsekonomiska genombrytningar måste motarbetas, i värsta fall med militära medel. 

I EU har det parallellt pågått ett arbete för att samordna de nationella försvarsorganisationerna till något gemensamt. Den strategi, ESS, som togs 2003 och som fortfarande gäller är framtagen enligt den offensiva doktrinen:

“Det är nödvändigt att omvandla våra militära styrkor till mer flexibla rörliga styrkor och ge dem medel att möta de nya hoten, och det behövs mer resurser för försvaret och effektiv resursanvändning”.

Den svenska Försvarsmakten blev involverad i och med det svenska inträdet i EU 1995 och följde okritiskt och glatt med i planerna och tog gärna på sig ledande roller bland annat i och med bildandet av NordBat. I regeringens försvarsproposition 2004/05 uttrycks också denna strategi från det svenska perspektivet:

”Försvarsmaktens kompetens och resurser ska användas där de bäst bidrar till att stärka Sveriges säkerhet. I nuvarande omvärldsläge ska Försvarsmaktens beredskap därför i första hand vara anpassad att genomföra internationella insatser och upprätthålla vår territoriella integritet. Fokus bör riktas mot att utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga.” (Proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar: s12)

Dåvarande svenske ÖB Håkan Syrén skrev i Försvarsmaktens publikation ”Här och nu – en liten bok om den fortsatta vägen framåt” (Januari 2006):

”Den förändrade omvärlden ställer nya krav på oss – krav som leder till nya uppgifter och fordrar flexibilitet av ett helt annat slag än hittills. Vi måste kraftsamla för att ge insatsförsvaret det innehåll som statsmakterna beställt, och det är omedelbart användbara insatsförband – förband som efterfrågas nationellt och internationellt [...] Vi skall ha militär förmåga över hela skalan från förebyggande åtgärder till militära fredsframtvingande insatser. Vi skall alltså utbilda och utrusta efterfrågade förband som kan användas omedelbart. Målet är ett insatsförsvar som kan användas aktivt såväl nationellt som internationellt”

Det vore alltför enkelt att säga att Sveriges försvarspolitik har ändrat kurs på uppmaning av EU. Det tycks snarare handla om en socialiseringsprocess där deliberation och enskilda aktörers initiativ i en tvåvägskommunikation spelat större roll än man får intryck av om man intar ett makroperspektiv och en mer strukturell ansats.  De intressantaste noteringarna att bära med sig är alltså hur ett gemensamt ramverk för att analysera försvarspolitik och en gemensam problembeskrivning accepteras. Det som tidigare, genom FN, kallades fredsbevarande hade nu blivit fredsframtvingande insatser. Idag kan vi klarare se hur dessa tvångsmedel har lyckats. Inte speciellt väl.

Nu är en ny doktrin på väg alltså och rykten går om vad den kan komma att innehålla. Samtidigt som den gamla doktrinen fortfarande gäller och kring vilken de flesta nationella försvarsmakterna har organiserats är det nu Ryssland som blåses upp till ett hot av orimliga proportioner. Inte minst den liberala pressen pumpar på och så sent som igår skriver DN:s Gunnar Jonsson att ”Putins militära upprustning fortsätter, liksom det aggressiva beteendet i till exempel Östersjöregionen” och att oron växer i Baltikum.  

Under tiden som NATO-styrkor invaderar Utö, dess marinstyrkor övar i Östersjön och över 30000 soldater övar i Polen. Tre parallella övningar genomfördes/genomförs i maj-juni i vilka över 40000 soldater från såväl NATO-länder som icke-NATO deltar. Allt detta intill gränserna mot Ryssland. Gunnar Jonsson glömde att oron växer i Ryssland och att spänningen växer av det svenska deltagandet i NATO-ledda aktioner i vårt närområde.

Så vad gör vi nu då? Hur ska folkrörelser bidra till diskussionen? Själv vore jag lika glad som de flesta om världen vore så fridsam att alla militära förband och anläggningar kunde läggas ned och vapnen skrotas. Nu lever vi dock inte i denna fridfullhet och måste försöka förhålla oss till det. Som jag ser det finns egentligen bara två vägar. Antingen bli medlemmar i NATO fullt ut och anpassa det svenska försvaret efter detta eller också bevara alliansfriheten och göra den hållningen trovärdig genom att ha ett starkt försvar.

Det svensk-finska försvarssamarbetet är en möjlighet att komma ur låsningen kring NATO. Samarbete med Finland kan också utvecklas på hela området utrikes- och säkerhetspolitik. Det skulle ge oss möjlighet att hålla en mer sansad och balanserad utrikespolitisk röst. Vi har en del att lära av den finska hanteringen av Ryssland. I en intervju med DN betonar finske presidenten Sauli Niinistö vikten av att ”fatta hur ryssarna tänker” och tonar också ned de alarmistiska tongångarna om rysshotet med att säga att ”ingen seriös person” tror att Ryssland skulle anfalla just Finland eller Sverige. Den utrikespolitiska retoriken och försvarspolitiska agerandet går hand i hand och en upptrappning av ordväxlingen tjänar ingen på.

Med andra ord; den enda, som jag ser det, hållbara linjen för Sverige i nuläget är att distansera sig från NATO, fördjupa försvarssamarbetet med Finland och bygga det enligt doktrinen att försvara gränserna, inte utföra snabba attacker i tredje land samt en parallell intensiv diplomati där de svensk-finska rösterna bör vara mycket trovärdiga som medlande och konfliktdämpande.

Senare tids avtalsskrivande med NATO och nu senast USA (med hemliga tillägg?) visar dessvärre en annan inriktning av regeringens politik. Som miljöpartist är jag tämligen bedrövad och bekymrad över detta och faktum är att jag inte riktigt hänger med. Vad vill vi? Betydligt oberäkneligare än vad Putin vill och tänker.

Du gamla, du fria?

Idag firar vi nationaldagen. Svenska flaggans dag hette det förr men konservativa krafter tyckte att vi skulle ha en ”riktig” nationaldag så vi fick fira ordentligt, som norrmännen. Nå, det har väl inte blivit riktigt den karnevalsstämning en del hoppats på men nu har vi vår nationaldag och många nöjer sig antagligen med att njuta av en ledig dag och att på sin höjd hissa den blågula flaggan. Vår självständighet tar vi för given. Samtidigt är en av de två supermakterna på väg att invadera oss. Nej, jag tänker då inte på Ryssland utan Nato.

Värdlandsavtalet innebar egentligen inte så mycket nytt men rev en del byråkratiska barriärer som gör det lättare att ta nästa steg, mot fullt medlemskap i Nato. Kanske är det här helt i linje med den långsiktiga planen som inleddes med att Sverige tog steget från att ha ett invasionsförsvar till att satsa helt på ett insatsförsvar? Jag har skrivit om det vid ett flertal tillfällen tidigare och den konspiratoriska tanken har funnits där förut men jag har då avfärdat den ganska omgående. Jag är inte längre lika snabb att göra det.

En sak som förvånar mig i den säkerhetspolitiska och försvarspolitiska debatten är när militärexperter och vår egen försvarsminister Peter Hultqvist hela tiden pratar om hur oberäkneligt och irrationellt Ryssland agerar. I Studio Ett den 17/4 2015 exempelvis:

”Vi lever i en tid då den europeiska säkerhetspolitiska ordningen rubbats genom den ryska olagliga annekteringen av Krim.” 

Det är egentligen ett ganska märkligt uttalande. Ryssland (Sovjet) har haft en stor militär flottbas på Krim i mer än tvåhundra år. Det första Ryssland gjorde när det erövrade halvön 1783 var att återuppbygga Sevastopols fortifikation och inrätta en flottbas. Under andra världskriget försvarades staden till sista blodsdroppen och en 250 dagar lång belägring uthärdades innan trycket blev för hårt. Röda armén tog tillbaka halvön och flottbasen 1944 och att tro att Ryssland nu plötsligt skulle släppa greppet om denna strategiskt oerhört viktiga plats verkar helt irrationellt och vore betydligt mer oberäkneligt än den annektering som genomfördes. De ryska trupperna fanns där och har funnits där i ett par hundra år och det som hade rubbat ordningen rejält hade istället varit deras evakuering och Natos: s övertagande av basen. En utveckling som plötsligt och mycket oväntat blev fullt möjlig i och med det våldsamma maktskiftet i Ukraina 2014.

Men det är förstås viktigt att trumma in budskapet att Putin är oberäknelig och att Ryssland agerar irrationellt. I själva verket agerar det tämligen förutsägbart och enligt en geopolitisk logik i stort sett i linje med realistisk IR-teori. Det svenska geopolitiska läget har dessutom också, i förhållande till Ryssland, varit i stort sett detsamma åtminstone sedan stormaktstidens dagar. För en grundligare genomgång av detta kan jag rekommendera Mats Bergquists inlägg på Kgl Krigsvetenskapsakademiens hemsida. Han konstaterar bland annat det här:

”Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast”

Trots detta fick alltså Sverige oerhört bråttom att omvandla försvaret från invasionsförsvar till insatsförsvar. Den stabila politik som både Nato och Ryssland kunde lita på att Sverige förde blev under bara fem-tio års tid förvandlad till en vindflöjelpolitik där det svenska försvaret förvandlats till en handelsvara som på vilken marknad som helst. I regeringens försvarsproposition 2009 (2008/09:140) framhölls att skapandet av rörliga militära förband blivit en ”trend” inom hela västvärlden och att det svenska försvaret måste anpassas till de ”expeditionära militära förband” som är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. Nästan alla förråd skulle rensas ut och stationära förband läggas ned. Någon långsiktig omvärldsanalys eller geopolitisk reflektion verkar inte ha gjorts.

Från att ha haft i stort sett alla vapenslag på plats och med en numerär lika stor som dagens hela försvarsmakt (se inslag i P1:s Kaliber) har Gotlands försvarsstyrka minimerats till några hundra hemvärnsmän. Om det är något som har varit irrationellt och oberäkneligt i det här sammanhanget är det väl den svenska omvandlingen av invasionsförsvaret till insatsförsvar vilket i förlängningen starkt äventyrar trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken. Har vi nedrustat så mycket att vi inte längre kan hävda vår alliansfrihet? Har vi (med flit?) urgröpt försvarsförmågan så djupt att vi inte kan försvara oss utan att bjuda in främmande trupp på vårt territorium? Ja, det är precis så det ser ut och det är ungefär vad jag befarade när jag för några år sedan fördjupade mig i det här ämnet.

Pressbild. Det är numera glest mellan stridsvagnarna på Gotland.

Som miljöpartist är jag mycket bekymrad över regeringens brådskande hantering av värdlandsavtalet med Nato och deltagandet i Stratcoms verksamhet. Det vore betydligt bättre att återföra svensk militär kapacitet till Gotland snarast möjligt och att ge en slant till egna analyser av informationskriget som råder där både USA, Nato och Ryssland gör sig skyldiga till överdrifter, ensidiga opinionskampanjer eller rena lögner och desinformation. Ett annat sätt att hantera information är ju också att inte ge någon alls. Det är så som EU just nu hanterar det kommande beslutet om ny inriktning för säkerhetspolitiken, EU:s Global Strategy on Foreign and Security Policy. Detta dokument ska publiceras i juni vilket sedan länge aviserats och det kommer att ersätta ESS (Europeiska Rådets säkerhetsstrategi) från 2003. Men enligt The Times ska publiceringen ske först 28 juni och förslaget till ny strategi inte skickas ut till EU-ledarna förrän 24 juni, det vill säga dagen efter den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet. Det ryktas nämligen att den nya strategin innehåller en plan för att förverkliga det gemensamma EU-försvar som det talas om i Lissabonfördraget (artikel 42.2). Något som brittiska politiker och militärer (och möjligen väljare) motsatt sig hela tiden.

Vad som kommer att stå i denna nya EU-strategi som den höga företrädaren för utrikespolitik Federica Mogherini ska presentera snart är inte helt lätt att förutsäga. Det nuvarande strategidokumentet ESS från 2003 betonar just insatsförbandens betydelse och är ett av de dokument den svenska försvarsmakten har rättat sig efter i omvandlingen av det svenska försvaret. Hur EU nu ska inrätta försvarspolitiken är inte lätt att gissa. EU:s säkerhetspolitik har länge präglats av oförutsägbarhet och irrationalitet, enligt min mening. Men en publikation som ger några ledtrådar finns på EEAS hemsida som marknadsför Mogherinis politik.

I detta dokument, ”The European Union in a changing global environment – A more connected, contested and complex world” uttrycks några åsikter som kan tolkas som frön till riktlinjen. Mogherini talar här om att även om EU inte är en militär allians kan det inte helt ignorera D-et i CSDP (The Common Security and Defense Policy). EU ska ha en mer sammanhängande försvarspolitik, arbeta ”i synergi” och enligt en tydlig och klar färdriktning. ”We need a common , comprehensive and consistent EU global strategy”, säger hon.

Det låter inte särskilt märkligt. Men vilken inriktning blir det nu när insatsförsvarets glada dagar är över och kalla kriget-hoten har dammats av och lanseras så intensivt? Kanske blir logiken att vi ”måste” slå samman EU-ländernas försvarsstyrkor och i praktiken underställa dem Nato? Sveriges värdlandsavtal med Nato kanske ligger helt i linje med den nya EU-strategin? Vi får väl se om vi orkar bry oss i semestertider då strategin presenteras. Klart mer oberäkneligt dock än Rysslands agerande i östra Europa men inte desto mer avgörande för det säkerhetspolitiska läget i Europa... och för Sverige.

Du gamla (alliansfrihet och neutralitet), du fria (väg för Nato)...

Säkerheten kring Östersjön – sett från andra sidan Atlanten (?)

Det pågår just nu en ganska intensiv kampanj för ett svenskt medlemskap i NATO. I liberal press skrivs spaltmetrar med argument för en sådan revolutionerande förändring av den svenska säkerhetspolitiken. Neutraliteten och alliansfriheten som Sverige svurit sig till under 200 år, genom två världskrig och ett kallt krig, skulle nu alltså vara obsolet och hotet från Ryssland så stort att vi närmast panikartat måste ansluta oss till NATO. Debatten förs inte bara på svensk mark utan också i internationella medier. I Newsweek (23/12-15) läser jag en artikel, ”Putin casts covetous eyes on Sweden and Greece”, skriven av Albin Aronsson, som är verksam inom den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. 

Han menar att hoten från Ryssland mot såväl Grekland (Kreta) som Sverige (Gotland) nu är så stort att NATO måste öka sin uppmärksamhet på och aktivitet inom dessa länder. Sverige har blivit utsatt för ökat ryskt intresse, menar han, och ger som exempel den ryske Stockholm-ambassadörens uttalande att ett svenskt NATO-medlemskap skulle tvinga Ryssland att omdisponera sina militära styrkor. Det tolkas alltså som en ren provokation men är, enligt min mening, egentligen även en logisk geopolitisk hållning sett ur ryskt perspektiv. En plötslig förändring av den svenska tvåhundraåriga alliansfriheten bör rimligen trigga till åtgärder, så som världsläget ser ut just nu. Aronssons slutsats är emellertid att NATO bör öka sin övningsverksamhet väsentligt i Östersjön och i synnerhet på Gotland. Dessutom anser han att NATO-medlemsländerna, inklusive USA, bör (citerar här direkt från den engelska artikeln):

”[…] further contemplate the importance for all sides of Sweden joining NATO, and engage further with the country's politicians, officials and public on the matter”

Logiken här är alltså att eftersom Ryssland, om Sverige går med i NATO, hotar att omdirigera sina militära resurser i riktning mot Sverige, så måste Sverige – för att skydda sig mot detta hot – gå med i NATO. Jag vill hävda att den haltar något. I ett instabilt världsläge bör rimligen en stabil svensk säkerhetspolitisk linje vara bästa försäkringen mot ett ökat ryskt hot mot landet. Inte en förändring av den alliansfrihet som tjänat oss väl under ett par århundraden och som är, och har varit, en förutsättning för ett trovärdigt svenskt medlande mellan krigförande länder och geopolitiska antagonister. Det är ändå NATO-medlemskap som är Aronssons direkta uppmaning till NATO och indirekta budskap till Sverige. Vilket egentligen inte är särskilt märkligt med tanke på vilka han talar för.

Aronsson är en av de studenter som fått stöd genom svenska Frivärld – Stockholm Free World Forum, en tankesmedja som är sponsrad av Stiftelsen Fritt Näringsliv som i sin tur tillkom genom medel från Svenskt Näringsliv. Han var en av två Capitolium-stipendiater som nu verkar inom tankesmedjan Atlantic Council, som bildades under kalla kriget för att främja och argumentera för ökat samarbete mellan USA och Europa. De är kända för att ha goda kontakter med västvärldens beslutsfattare och nätverkar intensivt och ordnar möten dem emellan. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk och den förre georgiske presidenten Mikhail Saakashvili (nu ukrainsk medborgare och guvernör i ukrainska Odessa) har varit flitiga deltagare i sammankomster arrangerade av Atlantic Council. Det råder inga tvivel om att denna tankesmedja har betydelsefulla försänkningar inom den amerikanska administrationen och inom NATO, trots dess uttalat opolitiska hållning. Många av dess medarbetare har senare återfunnits inom den amerikanska administrationens kärna och smedjan har uttalad support från NATO. Bland donatorerna finns också en rad stater, inte minst USA. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida).  

Frivärld – för att återvända till dessa - fokuserar, enligt sin hemsida, på tre temaområden; säkerheten kring Östersjön, hot mot den liberala demokratin samt näringsliv och handel. Avseende säkerheten kring Östersjön anser de, klart redogjort på hemsidan, att NATO är den viktigaste garanten för denna, även gällande Sverige och Finland. De önskar därför ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”. Aronsson för nu denna diskussion i amerikanska medier och det råder inget tvivel om till vilka argumenten vänder sig. Han har i sin artikel vänt på resonemanget och diskuterar vilken relation NATO bör ha till Sverige och uppmanar öppet dess medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.  Det vore friskt om diskussionen hölls inom Sverige och med öppningar för avvikande åsikter och argument för dessa. För det var väl en fri och öppen diskussion Frivärld ville ha, inte en envägskommunikation?

Själv avviker jag möjligen något från den miljöpartistiska linjen, som är aningen mer pacifistisk, när jag påstår att den bästa garantin för vår säkerhet vore att stärka invasionsförsvaret och i synnerhet på Gotland. De budgeteringar som hittills gjorts ser onekligen otillräckliga ut. Det är smärtsamt att behöva förorda försvarssatsningar men jag tror det är den enda hållbara linjen för den som är emot ett svenskt medlemskap i NATO  och är av åsikten att ett sådant snarare ökar hotet mot Sverige och därmed minskar den så hett eftertraktade säkerheten. I den allra bästa av världar skulle alla militära installationer kunna skrotas men dessvärre ser den inte ut att vara mogen för sådana allomfattande radikala åtgärder. Vilket förvisso inte hindrar oss från att i utrikespolitiken prioritera konfliktförebyggande och icke-militära medel för att bevara fred och verka för avspänning. Däremot vill vi (Sverige) förhoppningsvis fortsatt leva i fred och kunna lita på att ett angrepp mot landet skulle kosta för mycket, oavsett vem angriparen är. Det starka invasionsförsvaret har således varit en logisk försäkring för en hållbar alliansfrihet. Kortsiktiga och felaktiga analyser av världsläget under 1990-talet och början av 2000-talet har desavouerat den svenska alliansfria linjen. Vad som behövs nu är inte nya felaktiga och kortsiktiga omvärldsanalyser. 

Jag har funderat mycket på om det funnits en långsiktig NATO-plan bakom de beslut som bäddat för dagens situation, men det är möjligen alltför konspiratoriskt att tro (?). Alldeles oavsett om det handlar om ett avsiktligt NATO-närmande eller ren och skär inkompetens eller naivitet så finns det ett alternativ till svenskt NATO-medlemskap. Det är inte det värdlandsavtal som riksdagen ska fatta beslut om under våren. Dessvärre tror jag inte heller det är fortsatt nedrustning. Åtminstone inte om vi (Mp) ska kunna argumentera trovärdigt emot dessa båda alternativ.

PS) Idag, 27 januari, hålls ett möte på ABF i Stockholm (länk här) för den som vill fördjupa sig i värdlandsavtalet med NATO. Själv kan jag tyvärr inte delta då jag befinner mig i Ukraina men puffar härmed gärna för evenemanget.