EU:s militarisering – ny strategi den 28 juni

Förra helgen var jag en av tre inledare för avsnittet om EU:s militarisering på ett möte i Göteborg med titeln ” 15 år efter EU-toppmötet 2001: Folkrörelserna och EU-politikens framtid”.

Fyra huvudämnen diskuterades med utgångspunkt för vad som diskuterades av Göteborgsaktionen under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Bland annat alltså om militariseringen av EU. Det här inlägget är en modifierad version av mitt inledarinlägg på detta möte.

Efter murens fall och kalla krigets slut lades Warszawapakten snabbt ned. Det behövdes nya fiender för att skapa ett existensberättigande för NATO och krigsindustrin. Jugoslavien dök upp i rättan tid och blev övningsområde för NATO. För EU blev det däremot en prestigeförlust. Det fanns inga militära muskler att spänna för att lägga kraft bakom orden. Tankarna om en egen militär styrka tog fart. Via Maastricht, Nice, Köln, Amsterdamfördrag, Lissabonfördrag, GUSP och ESS har EU närmat sig målet.

Nu, den 28 juni tillkännages den nya strategin. Den Höge representanten för EU:s utrikespolitik Mogherini presenterar då the Global Strategy on Foreign and Security Policy.

Rykten gör gällande (bland annat i the Times) att den innehåller det slutgiltiga steget mot en EU-armé. Därför har locket lagts på inför BREXIT-omröstningen den 23 juni. Inget får läcka ut från mötesrummen på Mogherinis kansli eftersom britter antas vara motståndare till dessa planer och ett brittiskt ja till utträde ur EU skulle bli ännu mer sannolikt. 

Europeiska Rådet satte i december 2013 målet att vidareutveckla GSFP (den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken) med fokus på att öka försvarspolitikens effektivitet och inverkan, främja utvecklingen av försvarskapacitet och stärka Europas försvarsindustri.

EU ska inte längre komma för sent eller utebli, är det tänkt. Det talas nu om ”hybridhot” och behovet av försvarssamarbete. Ett permanent, strukturerat samarbete. Dessutom en uppgradering av Europeiska Försvarsbyrån och att stärka kapaciteten och produktionen av försvarsmateriel.

Enligt EU-parlamentets hemsida efterfrågar EU-medborgarna ett EU som är en ”effektiv och synlig säkerhetsskapande aktör”.

Detta kan diskuteras. Mer troligt är att NATO efterfrågar det. USA har allt oftare framfört önskemål om att EU-länderna själva i högre grad bör stå för sitt försvar och det är inte omöjligt att det är tanken med EU:s nya strategi.

När vi talar om EU:s militarisering går det inte att bortse från NATO. EU, NATO, VEU och PFF existerar i en sammanflätad militärstruktur vars delar svårligen kan bedömas oberoende av varandra. VEU anses nu vara NATO:s pelare i EU och en ”separat men icke separerbar del av NATO”. Berlin PLUS-avtalet gör att EU kan använda NATO:s militära kapacitet vid egna kriser.

NATO och EU är alltså sammanfogat genom ett flertal avtal och samarbeten som gör interdependensen närmast total. Det går inte att tala om EU:s militarisering utan att tala om NATO:s aktiviteter. Som alltså i och med krisen i Jugoslavien fick en helt annan karaktär än tidigare då NATO var en försvarsallians. I och med Warszawapaktens upplösning och kalla krigets slut kröp NATO-styrkorna upp ur skyttevärnen på västra sidan av muren och gick till attack mot tredje land. En försvarsallians blev en militärallians med offensiv strategi. Hela doktrinen som förordade insatsförband för snabba attacker byggde på en idé om att med ekonomi (EU/USA/IMF/Världsbanken) och militära muskler (NATO) införa den liberala marknadsekonomin världen över. Allt som hindrade frihandel och marknadsekonomiska genombrytningar måste motarbetas, i värsta fall med militära medel. 

I EU har det parallellt pågått ett arbete för att samordna de nationella försvarsorganisationerna till något gemensamt. Den strategi, ESS, som togs 2003 och som fortfarande gäller är framtagen enligt den offensiva doktrinen:

“Det är nödvändigt att omvandla våra militära styrkor till mer flexibla rörliga styrkor och ge dem medel att möta de nya hoten, och det behövs mer resurser för försvaret och effektiv resursanvändning”.

Den svenska Försvarsmakten blev involverad i och med det svenska inträdet i EU 1995 och följde okritiskt och glatt med i planerna och tog gärna på sig ledande roller bland annat i och med bildandet av NordBat. I regeringens försvarsproposition 2004/05 uttrycks också denna strategi från det svenska perspektivet:

”Försvarsmaktens kompetens och resurser ska användas där de bäst bidrar till att stärka Sveriges säkerhet. I nuvarande omvärldsläge ska Försvarsmaktens beredskap därför i första hand vara anpassad att genomföra internationella insatser och upprätthålla vår territoriella integritet. Fokus bör riktas mot att utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga.” (Proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar: s12)

Dåvarande svenske ÖB Håkan Syrén skrev i Försvarsmaktens publikation ”Här och nu – en liten bok om den fortsatta vägen framåt” (Januari 2006):

”Den förändrade omvärlden ställer nya krav på oss – krav som leder till nya uppgifter och fordrar flexibilitet av ett helt annat slag än hittills. Vi måste kraftsamla för att ge insatsförsvaret det innehåll som statsmakterna beställt, och det är omedelbart användbara insatsförband – förband som efterfrågas nationellt och internationellt [...] Vi skall ha militär förmåga över hela skalan från förebyggande åtgärder till militära fredsframtvingande insatser. Vi skall alltså utbilda och utrusta efterfrågade förband som kan användas omedelbart. Målet är ett insatsförsvar som kan användas aktivt såväl nationellt som internationellt”

Det vore alltför enkelt att säga att Sveriges försvarspolitik har ändrat kurs på uppmaning av EU. Det tycks snarare handla om en socialiseringsprocess där deliberation och enskilda aktörers initiativ i en tvåvägskommunikation spelat större roll än man får intryck av om man intar ett makroperspektiv och en mer strukturell ansats.  De intressantaste noteringarna att bära med sig är alltså hur ett gemensamt ramverk för att analysera försvarspolitik och en gemensam problembeskrivning accepteras. Det som tidigare, genom FN, kallades fredsbevarande hade nu blivit fredsframtvingande insatser. Idag kan vi klarare se hur dessa tvångsmedel har lyckats. Inte speciellt väl.

Nu är en ny doktrin på väg alltså och rykten går om vad den kan komma att innehålla. Samtidigt som den gamla doktrinen fortfarande gäller och kring vilken de flesta nationella försvarsmakterna har organiserats är det nu Ryssland som blåses upp till ett hot av orimliga proportioner. Inte minst den liberala pressen pumpar på och så sent som igår skriver DN:s Gunnar Jonsson att ”Putins militära upprustning fortsätter, liksom det aggressiva beteendet i till exempel Östersjöregionen” och att oron växer i Baltikum.  

Under tiden som NATO-styrkor invaderar Utö, dess marinstyrkor övar i Östersjön och över 30000 soldater övar i Polen. Tre parallella övningar genomfördes/genomförs i maj-juni i vilka över 40000 soldater från såväl NATO-länder som icke-NATO deltar. Allt detta intill gränserna mot Ryssland. Gunnar Jonsson glömde att oron växer i Ryssland och att spänningen växer av det svenska deltagandet i NATO-ledda aktioner i vårt närområde.

Så vad gör vi nu då? Hur ska folkrörelser bidra till diskussionen? Själv vore jag lika glad som de flesta om världen vore så fridsam att alla militära förband och anläggningar kunde läggas ned och vapnen skrotas. Nu lever vi dock inte i denna fridfullhet och måste försöka förhålla oss till det. Som jag ser det finns egentligen bara två vägar. Antingen bli medlemmar i NATO fullt ut och anpassa det svenska försvaret efter detta eller också bevara alliansfriheten och göra den hållningen trovärdig genom att ha ett starkt försvar.

Det svensk-finska försvarssamarbetet är en möjlighet att komma ur låsningen kring NATO. Samarbete med Finland kan också utvecklas på hela området utrikes- och säkerhetspolitik. Det skulle ge oss möjlighet att hålla en mer sansad och balanserad utrikespolitisk röst. Vi har en del att lära av den finska hanteringen av Ryssland. I en intervju med DN betonar finske presidenten Sauli Niinistö vikten av att ”fatta hur ryssarna tänker” och tonar också ned de alarmistiska tongångarna om rysshotet med att säga att ”ingen seriös person” tror att Ryssland skulle anfalla just Finland eller Sverige. Den utrikespolitiska retoriken och försvarspolitiska agerandet går hand i hand och en upptrappning av ordväxlingen tjänar ingen på.

Med andra ord; den enda, som jag ser det, hållbara linjen för Sverige i nuläget är att distansera sig från NATO, fördjupa försvarssamarbetet med Finland och bygga det enligt doktrinen att försvara gränserna, inte utföra snabba attacker i tredje land samt en parallell intensiv diplomati där de svensk-finska rösterna bör vara mycket trovärdiga som medlande och konfliktdämpande.

Senare tids avtalsskrivande med NATO och nu senast USA (med hemliga tillägg?) visar dessvärre en annan inriktning av regeringens politik. Som miljöpartist är jag tämligen bedrövad och bekymrad över detta och faktum är att jag inte riktigt hänger med. Vad vill vi? Betydligt oberäkneligare än vad Putin vill och tänker.

Nato, Nej Tack 2: Krigets kostnader

Min argumentation mot Nato-medlemskap i mitt förra inlägg handlade i första hand om den säkerhetspolitiska aspekten och krigföringens produktivitet eller snarare kontraproduktiva effekt på säkerhetsläget i världen och den humana kostnaden för densamma. I det här inlägget fokuserar jag på det rent ekonomiska. Kostnaden för militära insatser istället för fredsinsatser och humanitärt bistånd mätt i reda pengar.

Vad själva Nato-medlemskapet skulle kosta är ett tvisteämne. Men det finns ett antal basfakta som med lite enkel matematik kan ge en del svar. Bloggen Cornucopia har räknat på detta redan för ett par år sedan. Försvarsbudgeten skulle sannolikt behöva höjas med cirka 34 miljarder kronor... årligen. Även Leif Pagrotsky har räknat och kommit fram till ungefär samma summa.

Det brukar framhållas att kravet på att hålla nivån 2 % av BNP för militära utgifter ändå inte följs av många Nato-länder och att Sverige därför skulle kunna strunta i det. De som framför detta argument bör då också framhålla att medlemsländerna förra året skrev under på (Wales Summit Declaration) att inom en tioårsperiod uppnå 2 %-kravet och att Nato nu skärpt tonen mot de ”olydiga” medlemmarna som kommer att få utstå en ”name-and-shame”-kampanj för att pressa dem till att följa överenskommelsen. Det är alltså långt ifrån säkert att Nato är intresserade av att släppa in ett Sverige som har ingången att bli någon sorts fripassagerare.

Detta handlar då om den svenska budgeten enbart. Om vi vidgar perspektivet och ser till den totala kostnaden av den krigföring Sverige skulle - direkt eller indirekt - vid ett Nato-medlemskap, behöva delta i eller politiskt stötta blir det helt andra siffror.

Svenska Afghanistankommittén (SAK), som jag själv hade styrelseuppdrag för under 1980-talet, byggde då - under den sovjetiska ockupationen - upp en humanitär verksamhet i landet, med skolor och sjukstugor, som fick oerhört stor betydelse inte minst i mindre byar. Ett tålmodigt arbete som fortsatte och alltjämt fortsätter långt efter den sovjetiska utmarschen ur landet. Vid början av 2000-talet var SAK Afghanistans största arbetsgivare med 8000 anställda (!). Det hade inte kunnat uppnås utan SIDA-stöd. Sedan 1982 har deras bistånd till Afghanistan (varav en stor del slussat genom SAK) uppskattningsvis uppgått till cirka 8-9 miljarder kronor. Mycket pengar förstås, men kan jämföras med vad krigföring kostar.

Bara den svenska militära insatsen i Afghanistan har kostat drygt 1 miljard kronor per år, enligt officiella siffror. De verkliga siffrorna skulle kunna uppgå till ca 35 miljarder per år, enligt Stefan Lindgren som i en artikel från 2011 framhåller en hel del kringkostnader som inte brukar medräknas. Vilket ändå är småpotatis jämfört med vad USA:s krigföring i Afghanistan och Irak uppskattas komma att kosta totalt. Enligt vissa uppgifter jag stött på ca 1800 miljarder USD. Medan andra - som professor Joseph Stiglitz och Harvard-forskaren Linda Bilmes vilka omnämns i Lindgrens artikel - landar vid summan 4000-5000 miljarder USD. Det visar svårigheten att räkna kostnader för krigföring i pengar (hur mäta lidande och död exempelvis?) men ändå att det rör sig om oerhörda summor. Hur mycket uppbyggnad i stil med den SAK ägnat sig åt hade detta räckt till? Eller investeringar i energieffektiviseringar och förnybara energiproduktionsanläggningar?

Sett ur ett globalt perspektiv är det högst diskutabelt om Sverige ska bidra till att driva en militär doktrin och strategi som dels orsakar ökad säkerhetspolitisk instabilitet, dels orsakar miljoner civila dödsoffer och skadade samt infrastrukturell förstörelse (se mitt förra inlägg) och dessutom kostar åtskilliga miljarder dollar?

Detta återstår nu för de partier som svängt i Nato-frågan och förespråkar ett svenskt medlemskap att politiskt försöka försvara. I en tid då globalt krig istället bör förklaras mot klimatförändringen och mot fattigdom och global ojämlikhet, roten till fanatism och våld. Med de initiala kostnader detta kommer att medföra. Investeringar som åtminstone långsiktigt lär ge återbäring många gånger om. 

Nato, Nej Tack 1: Vikten av att ha en fiende

SIPRI uppskattar att det totala värdet för den internationella vapenhandeln år 2013 uppgick till minst 76 miljarder US-dollar. Med tanke på att inte alla länder är lika öppna med sina transaktioner är den verkliga siffran, enligt SIPRI, mycket sannolikt klart högre. Det är i alla händelser en mycket stor bransch som omsätter enorma summor. Avspänningen efter det kalla kriget kanske, i ljuset av detta, inte togs emot som odelat positivt av riktigt alla. Här stod stora pengar på spel. Men hur skulle denna krigsindustri motiveras utan den klassiska fienden? Det uppstod tillfälligt ett desperat behov av fiender. Ja, lite överdrivet konspiratoriskt kanske. Men det är onekligen en röd tråd som går genom alla USA- och Nato-ledda aktioner under de senaste 20 åren.

Många har nog glömt hur den serbiske presidenten Milosevic jämfördes med Hitler och fick personifiera ”ondskan” i världen. Sören Sommelius påminner oss i ett kapitel av ”Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap”. Det blev de ”smarta bombernas” entré på världsmarknaden. Stealth-planen testades och smög över Serbien och fällde sin last med aldrig tidigare skådad precision... enligt Nato. I verkligheten träffades få militära mål men desto fler civila. I Haag hölls en stor fredskonferens där krigsförbrytelserna fördömdes medan Nato från sitt högkvarter i Bryssel istället pumpade ut propaganda om ”det goda kriget”. I Bryssel satt också de svenska journalisterna för att inhämta ”information” om vad som skedde i Serbien.

Några år senare inledde George W. Bush sitt korståg mot ”evil-doers around the world”. Kampen mot terrorismen var en perfekt klangbotten för all militär verksamhet och produktion. Vem vill inte bli av med terrorism? Det satte också ribban för andra och kampen mot terrorismen används som återkommande slogan för Israels urskillningslösa bombningar av Gaza och av Ryssland i Tjetjenien och numera också Syrien. Att åberopa ”krig mot terrorismen” har blivit en taktik som inbegriper ett propagandamaskineri där överdrifter av terrorhot och demonisering av personer och grupper ingår som ett led i krigföringen. Att Putins Ryssland skulle vara ensamt om ett sådant är en naiv villfarelse som bland andra den förre CIA-agenten Philip Giraldi har försökt framhålla. Eller som material som Edward Snowden offentliggjort visar om USA:s hemliga försök att destabilisera misshagliga latinamerikanska regeringar. Något som i propagandan avfärdas som ”konspirationsteorier”.

Saddam Hussein var bästa kompis med USA på den tiden då Ayatollah Khomeini var en ”evil-doer” men blev sedan föremål för demoniseringstaktiken och fick sitt Irak invaderat och förstört. Demoniseringen av Saddam Hussein och de påstådda lagren av massförstörelsevapen var nödvändiga element i propagandan utan vilka det troligen aldrig gått att skrapa ihop tillräckligt med allierade och tillräckligt med folkligt stöd för invasionen (i brist på FN-mandat). Resultatet vi ser idag kan ingen kalla annat än katastrofalt. Låt vara att Irak blev av med en diktator. Men hundratusentals civila har fått sätta livet till och landet befinner sig delvis i totalt kaos. Om det var terrorism som skulle bekämpas kan det svårligen betraktas som annat än ett kostsamt kolossalfiasko. Först efter invasionen fick Al-Quaeda inflytande i Irak och IS framfart har vi inte sett slutet på än.

Invasionen av Afghanistan och den efterföljande jakten på Usama Bin-Laden och på talibaner har på samma sätt orsakat stora mängder civila människoliv. Utan att på något sätt ha fått talibanerna på knä. Ett oräkneligt antal miljarder dollar har pumpats in till den militära insatsen, till synes verkningslöst. Troligen har det, som terroristbekämpning betraktat, varit snarare kontraproduktivt. Liksom i Irak. Trots detta, eller just därför (beroende på hur man vill se det) dröjer sig USA kvar i landet. Liksom de flesta övriga Nato-ländernas trupper.

Bild: Reuters/Afghanhumanrights.com. Offer för en bombattack utförd av NATO i Kunarprovinsen i april 2013.

Libyens Gadaffi var under flera decennier diktator i landet och var länge en demon för USA och Europa tills han hjälpte Europa att lösa ”problemet” med flyktingströmmar från den afrikanska kontinenten som istället kunde hanteras i Libyen. Tillsammans med lite ”oljesmörjning” blev Gadaffi nästan rumsren under ett antal år. Ungefär 10 % av Europas oljeimport kom från Libyen vid den tidpunkten. Fram till den arabiska våren då han åter blev en demon och Nato gavs uppdraget att upprätta en flygförbudszon över Libyen och sedermera hjälpte miliser att inta Tripoli. Troligen handlade detta mer om att säkra oljeimporten än att skydda civilbefolkningen. Demoniseringen av Gadaffi har också i efterhand visat sig bygga på delvis falska uppgifter, vilket bland annat framgår av en artikel i Washington Post, som menar att insatsen i Libyen grundats på ett ”false narrative”. Resultatet av aktionerna är emellertid... kaos.

Utöver detta bör också nämnas alla de tusentals drönarattacker som görs i en mängd länder, utan krigsförklaring. Bara i Pakistan dödas, enligt en artikel i the Guardian, 28 civila för varje dödad ”targeted”. De blir vad som kallt brukar benämnas ”collateral damage”. Många av attackerna utförs av den amerikanska militära organisationen JSOC (Joint Special Operatons Command). Den undersökande journalisten Jeremy Scahill har i sin film ”Dirty Wars” försökt att komma detta hemlighetsfulla militära organ närmare inpå livet. Han tvingas konfrontera konsekvenserna av ”a war spinning out of control”, enligt den officiella presentationen av filmen (finns på Netflix för den intresserade). Enligt uppgifter i denna film utförs attacker i upp till 75 olika länder (!). Även SR P1 har uppmärksammat organisationens förehavanden och beskriver en ny militär strategi ”långt bort från det mediala sökarljuset”.

Jämfört med alla dessa interventioner och invasioner förefaller Rysslands övertagande av Krim som ett under av smidighet. Två ukrainska soldater dödades. Ändå förefaller det oerhört viktigt att framställa Putin som en ny Hitler. Och som det stora hotet mot världsfreden. Demoniseringen av Putin i USA och Europa följer ett mönster som borde oroa oss betydligt mer än Putin. Ändå är nu det främsta argumentet för ett medlemskap i Nato att skydda oss från Putins Ryssland.

Att i blind hysteri rusa in i Nato vore för det första ett säkerhetspolitiskt risktagande sett ur ett snävt nationellt perspektiv. Det svenska deltagandet i Libyen och Afghanistan har inte gett mersmak precis men det har ändå varit fria val. Vilka konflikter kan vi tvingas eller pressas att delta i som medlemmar av Nato? Ett medlemskap skulle också vara en sorts underskrift på en militärdoktrin som visat sig kontraproduktiv och förödande för människoliv och länders infrastruktur, politiska stabilitet och den internationella säkerheten och stabiliteten. Ett alliansfritt Sverige har betydligt bättre möjligheter att driva en förhandlingslinje där fred, försoning och uppbyggnad blir mål och riktmärken istället för förstörelse och dödande. En linje som är mer konstruktiv och human och samtidigt oerhört mycket billigare. Något jag går in på djupare i mitt nästa inlägg...

NATO-kampanjen fortsätter

De senaste årens NATO-kampanj har på senare tid accelererat väsentligt. Inte minst SvD upprepar med imponerande envishet de vanliga argumenten för svenskt medlemskap. Bara i dagens tidning finns en ledare, en kolumnist-kommentar och en stort uppslagen artikel om Nato-frågan. Det förs också in rikligt med debattartiklar för Nato-medlemskap där argumenten upprepas. Vi är redan så svaga att vi är beroende av hjälp från Nato om vi blir attackerade men har inga garantier för detta om vi inte är medlemmar själva, heter det ofta. Det ryska hotet målas också upp som något nytt och omedelbart överhängande.

Senast var det Centerpartiet som ville tala om att de släppt alla tvivel på det fördelaktiga med svenskt medlemskap. De bygger sin analys på hur de sett ”utvecklingen i vår omvärld under lång tid” (?) och menar att ett svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle stärka bägge ländernas möjligheter att ”bidra till stabilitet och säkerhet i närområdet men också i insatser för internationell säkerhet”. Huruvida deras tidsperspektiv (”under lång tid”) sträcker sig till Irak- och Afghanistan-insatserna framgår inte riktigt. Inte heller förstår jag hur ett uppbrott från den 200-åriga svenska alliansfriheten bidrar till stabilitet. Den har väl snarare utgjort en garant för densamma? Möjligen ska Sverige gå med för att förändra inifrån. Den hörde vi väl senast inför folkomröstningen om EU-medlemskap. De ledande centerpartisterna förefaller i artikeln till och med ha egna sådana ambitioner då de skriver att ”Centerpartiet vill bidra till att utveckla ett Nato som bygger fred”. En tuff uppgift sannerligen och tämligen oklart vad som här menas. Det låter både naivt och luddigt.

Det här med att ansöka tillsammans med Finland är emellertid en lite ny komponent. Dessa förutsätts ha samma längtan till NATO som Sverige. Därför är det intressant att notera en artikel från i början av juni som en fb-vän uppmärksammade mig på nyligen. Det är en stort uppslagen intervju med den finske generalen Gustav Hägglund, tidigare kommendör för den finska försvarsmakten och ordförande i EU:s militärkommitté. Artikeln är på finska men en översättning av ett urval finns här.

Han sover gott om natten säger han. Han ser förvisso Ryssland som en ”speciell sorts granne” och som ett latent hot att ha med i beräkningen men inte något aktuellt sådant. Av den enkla anledningen att Finland inte utgör något hot, ”inte ens i hopdiktat propagandasyfte”. När frågan om NATO-medlemskap dyker upp säger han så här:

”Jag har inte varit förespråkare för ett NATO-medlemskap tidigare och är det inte nu heller”.

Just det här med att inte utgöra något hot är en nyckelmening. NATO-förespråkarna vill ju gärna utmåla Ryssland som ett så stort hot att vi inte skulle ha något val. När som helst kan det stå ryska tanks utanför dörren, ska vi ledas att tro. Alla försök att avdramatisera den här hotbilden bemöts med beskyllningar för naivitet eller troskyldighet eller ren rysskärlek. Ukraina tas givetvis upp som exempel på hur starkt hot ryssarna utgör. Själv menar jag att det i stort sett fungerar på precis motsatt sätt. Det vill säga först när Ukraina visade allvarlig vilja att närma sig Nato och när den helt vitala ryska örlogsbasen Sevastopol på Krim riskerade att falla i Nato:s händer så utgjorde Ukraina ett hot mot Ryssland. Tillräckligt för att ockupera Krim och införliva det med Ryssland. 

Varför vi själva skulle vara så ivriga att få verka hotfulla mot vår stora granne i öst har jag aldrig riktigt fått klart för mig. Kan inte hjälpa att tänka att det finns en liten stormaktsjävul kvar i vissa politiker, exempelvis Carl Bildt. Med Nato bakom ryggen kan vi brösta oss mot ryssen igen. Går Sverige och Finland med utgör vi plötsligt ett reellt hot mot Ryssland och bidrar till att öka den redan accelererande spänningen. Varför är vi så angelägna om att göra detta? Och blir då inte det ryska hotet en självuppfyllande profetia?

Nato är en försvarsallians brukar det heta. Men de senare decenniernas aktioner har varit allt annat än defensiva. De bygger helt enkelt på en offensiv militärdoktrin som tillämpats på ett flertal platser vid det här laget varav Irak och Afghanistan förstås utgör de främsta och mest förskräckande exemplen. Under förevändning att bekämpa terror har nu USA- och Nato-ledda aktioner vispat upp en betydligt hotfullare värld än när skyskraporna föll. Det är en militärdoktrin som misslyckats att uppnå vad den lovat och dessutom varit rent kontraproduktiv. Ett mer utförligt resonemang om detta förde jag i ett inlägg från januari i år.

Under ett tiotal år har nu Sverige byggt ett så kallat insatsförsvar för att kanske få vara med och leka på ett hörn. Vilket vi gjorde i Afghanistan för en längre tid. Det är därför vi inte har något invasionsförsvar kvar värt namnet. Varför vi nu alltså skulle vara tvungna att gå med i Nato, menar förespråkarna. Det är antingen diaboliskt uträknat på förhand eller också en realpolitisk vindflöjelpolitik som inte precis inger förtroende eller respekt hos varken fiender eller vänner. 

Nato, Sverige och det ”nya” hotet från Ryssland

”Och hela tiden tjatar ni om al-Qaida, al-Qaida... Detta fördömda slagord – det enklaste med vilket man kan göra sig kvitt ansvaret för en kedja av nya blodiga tragedier... och det mest primitiva med vilket man kan söva medvetandet i ett samhälle som drömmer om att bli sövt”.

Så avslutar den ryska journalisten Anna Politkovskaja sin bok ”Putins Ryssland” från 2004 (utgiven på svenska 2005). Hon insåg då att västvärlden satt nöjd medan Putin byggde sin maktposition i Ryssland. Han krigade ju mot ”muslimska terrorister”. Bra så, tänkte världens ledare enkelspårigt, menade hon. Det ryska parlamentsvalet i december 2003 blev dödsstöten för den demokratiska och liberala oppositionen i Ryssland, hävdade hon, och menade att detta skedde till följd av den inhemska ryska apatin och revolutionströttheten men också med västvärldens goda minne;

”... inte minst från Berlusconi, som verkar ha blivit förtjust i Putin och agerar som dennes språkrör i Europa, men också från Blair, Schröder och Chirac; inte ens George W Bush hämmar honom”.

Det här var alltså för över tio år sedan och västvärlden var fullt upptagna med att jaga terrorister i Afghanistan och Irak. Putins Ryssland var ju på ett sätt en allierad, han jagade ju också i Tjetjenien och hade inte många allvarliga invändningar att komma med mot islamistjakten i Natos och USA:s jaktmarker. På motsvarande sätt upphörde USA:s tidigare kritik mot den ryska krigföringen i Tjetjenien. Enligt devisen fiendens fiende är din vän uppstod ett tillfälligt töväder som varade under jaktsäsongens första år. Ryssland ingick då alltså inte i analysen av hotbilder och det svenska försvaret köpte den amerikanska beskrivningen rakt av och monterade ned invasionsförsvaret för att få vara med i jaktlaget på ett litet hörn. Om detta skrev jag igår och det här kan ses som en fortsättning på resonemanget jag då inledde. 

Det svenska Nato-inträdet debatteras nu häftigare än kanske någonsin. Nu har ju USA och Nato en ny analys där Ryssland seglat upp som det stora hotet. Som kommen från ingenstans förefaller det om man lyssnar till debatten.

Det ”nya” hotet från Ryssland

”För Putin är arméns renässans en självklarhet efter förödmjukelserna under Jeltsins era och nederlaget i det första kriget i Tjetjenien”.

Så inleder Politkovskaja ovan nämnda bok och Putins uttalade mål att bygga upp Ryssland till en stormakt igen bör inte ha varit särskilt svårupptäckt för de försvarsanalytiker som för ett tiotal år sedan hade till uppgift att göra omvärldsanalyser.

I sådana bör också Krim ha funnits med då halvön med den viktiga ryska örlogsbasen ända sedan Ukrainas självständighetsförklaring 1991 varit ett stridsäpple i relationen mellan Ukraina och Ryssland.

Putins offentliga uttalande om Sovjetunionens fall som ”en av århundradets stora geopolitiska katastrofer” kom redan 2005 vilket inte heller kan ha undgått även mindre initierade bedömare av rysk utrikespolitik.

William Faulkner har sagt åtminstone en klok sak, när han påpekade att ”det förflutna är aldrig dött det är inte ens förflutet”. Den gamla visdomen att se bakåt för att förutspå framtiden gäller i allra högsta grad även avseende den ryska säkerhetspolitiken.

”Många hävdar att stabilitet nu är viktigare än lagar för Ryssland och det ligger en viss sanning i detta. Men så snart det nya Ryssland börjar följa den institutionaliserade laglöshetens väg – och det har redan hunnit ett gott stycke – blir en reform omöjlig. Dess förflutna kommer att hinna ifatt dess framtid” (Ur ”Stalins arkiv”, Jonathan Brent, 2008)

Nu är alltså ryssen det stora hotet igen ropar debattörer från höger högljutt och Sverige bör enligt dessa så fort som möjligt gå med i Nato. Panikanalysen är rätt typisk för försvarsdebatter i det här landet de senaste decennierna. Den har ofta utgått ifrån amerikanska och av Nato framtagna omvärldsanalyser och dragit slutsatser om det svenska försvarets utformning som sneglat mer på vad som är bra för Nato än vad som tjänar Sverige och värnar neutraliteten bäst. Hur vi försvarar gränserna och håller oss utanför krig har länge varit det yttersta målet för svensk säkerhetspolitik men tycks gradvis ha förändrats alltså de senaste 10-15 åren. 

Rysslands nya militärdoktrin offentliggjordes under vår julhelg och Putin redogjorde för de främsta hoten mot Ryssland; USA, Nato och Natos utvidgning österut. Det är förstås Nato:s kvickhet att etablera sig i Ukraina som skaver mest men också i Georgien och nu eventuellt Moldavien. Denna doktrin innehåller dock ingenting som är i grunden sensationellt. Ett nytt kallt krig har varit på gång länge då Putins planer på att återställa Rysslands heder och position som stormakt ofta frontalkrockar med Nato:s lätt arroganta självsäkerhet med vilken man etablerar sig intill ryska gränser.

Det svenska biståndet till amerikanska organisationer som finansierar tv-shower i Georgien med propaganda för Nato-medlemskap retar säkert också ryssen men det är förvisso inte Sverige som tilldrar sig deras främsta intresse. Det bekräftar också bland andra Tomas Ries, forskare vid Försvarshögskolan, i ett uttalande till Aftonbladet. Med tillägget att detta förstås kan förändras om Putin känner sig tillräckligt trängd och hotad.

Svenskt Nato-medlemskap tjänar Sverige?

Tillfället att då driva frågan om svenskt Nato-medlemskap förefaller tämligen illa valt. Huruvida detta skulle värna Sverige är något som allianspartierna, med Folkpartiet och Moderaterna i främsta ledet, med starka argument måste kunna motivera när de nu öppet förklarar sin vilja att bryta den alliansfrihet som hållit Sverige utanför krig i tvåhundra år.

Försvarsmakten redogör på sin hemsida för sin främsta uppgift på följande sätt:

”Försvarsmaktens främsta uppgift är att ansvara för Sveriges militära försvar och värna om Sverige”.

Samtidigt bekräftas det faktum att Sveriges försvar är ett så kallat ”insatsförsvar”. Med detta menas, enligt Försvarsmaktens tolkning på hemsidan, att det ska kunna ”användas direkt när det behövs”. Snabbheten är prioritet nummer ett oavsett om ”uppdraget är i Sverige eller utomlands”, hävdar de.

Det kan förstås diskuteras om snabbheten är så viktig om inte styrkan är tillräcklig för att mota en invasion. Således en prioritering som är designad för insatser utomlands där det svenska deltagandet sker i mycket begränsad skala. Det är just så som detta insatsförsvar utformats vilket jag skrev om nyligen (se länk ovan). En strategi som bygger på amerikanska militära strategidokument och anpassad till en amerikansk slagstyrka, eller Nato:s om man så vill. För svenskt vidkommande har den dock lett till en nedmontering av invasionsförsvaret. Resurser att underhålla även denna typ av militär infrastruktur och beredskap har helt enkelt inte funnits. Inte heller tror jag många skulle vilja ha en militär budget i den storleksordning som skulle krävas för att klara båda uppgifterna lika väl.

Debatten borde således, istället för att handla om Nato-medlemskap eller inte, röra frågan om vilken typ av militär kapacitet Sverige ska ha. En defensiv invasionsavvisande eller offensiv insatsberedd? Den förra är en förutsättning för en trovärdig alliansfrihetspolitik men skulle kunna effektiviseras. Det samarbete med Finland som har inletts kan kanske utvidgas? Ett Finland som är i ett liknande geopolitiskt läge som Sverige och ett land med vilket vi har en lång gemensam historia. Den senare typen av militärkapacitet är däremot mer designad för att ingå i en samlad styrka i en större militärallians, typ Nato. Där kan svenska förband ingå som specialförband med olika typer av kompletterande uppgifter i en större organisation med andra typer av förband från andra länder.

eller

... det är frågan?

Om konsensus landar i det senare blir förstås konsekvensen att gå med i Nato. Något annat vore tämligen obegripligt. Men på vilket sätt tjänar detta Sverige och svenska intressen? Att tjäna som landningsbana för amerikanska stridsflyg i en konflikt med vårt stora grannland i öst?
Om vi landar i det förra kan vi fortsätta värna gränserna och inta alliansfrihet och på så vis fungera som medlande kraft i den eskalering av aggression och misstänksamhet som nu pågår mellan Nato och Ryssland.

Menar jag då att Sverige ska vika sig för varje viljeyttring från Moskva? Nej, knappast, men att hålla fast vid den alliansfrihet vi haft genom två världskrig vore ett stabilare och mer respektingivande svar på alla påtryckningar än att i panik springa och gömma sig bakom Nato:s rygg, som nu en del föreslår.

Nato, kriget mot terrorismen och en militärdoktrin

Diana Janse, som leder svenska ambassaden i Damaskus, skriver i en understreckare i onsdagens SvD om en intressant bok, ”No good men among the living: America, the Taliban, and the war through Afghan Eyes” av Anand Gopal, amerikansk journalist. ”Välskriven” och ”påtagligt saklig uppgörelse med den amerikanska Afghanistanpolitiken”, menar Janse. Gopal går igenom hela förloppet när USA förklarat krig mot terrorismen efter 9/11 2001 och Afghanistan blev första krigsskådeplatsen redan samma år. Hans huvudtes är att USA avfärdade möjligheten till en fred med talibanledaren mulla Omar och istället krävde villkorslös kapitulation, skickade specialförband med mandatet att ”bekämpa terrorism” och stöttade krigsherrar med en alldeles egna självberikande agendor och därmed skapade fiender. Krigsherrarna kunde med USA:s hjälp radera ut konkurrenter och USA fick därmed också de fiender de såväl behövde för att motivera sin närvaro. Bristen på underrättelser går, enligt Janse, ”som en röd tråd” genom Gopals anklagelseakt mot USA:s Afghanistaninsats. Gopal hävdar vidare:

”På så sätt kom amerikanerna, på grund av ett feldefinierat uppdrag tillsammans med undermåliga underrättelser och bristfällig förståelse för den lokala kontexten, efter hand att skapa den terrorism som USA fram till sitt återtåg ägnade sig åt att kriga mot”.

Han berättar också om Stalinliknande skenrättegångar och galet felaktiga arresteringar. Som den av Abdullah Khan som hamnade i Guantanamo för att han liknade den afghanska före detta inrikesministern Khaidrullah Kharikhwa trots att den verklige Kharikwa redan suttit i Guantanamo eller som busschauffören Mohebullah vars hem förväxlades med en talibaledares och fick spendera fyra och ett halvt år av sitt liv i detta Guantanamo.

Gopals uppgörelse med den amerikanska politiken i Afghanistan är enligt Janse en viktig påminnelse om vikten av kunskap om kultur och historia för förståelsen av vilka problemlösningar som ska tillgripas i andra länder. Hon vet vad hon talar om eftersom hon varit stationerad i Kabul.

”Om analysen och uppdragsbeskrivningen blir fel blir också politiken, taktiken och strategierna fel, alldeles oavsett hur gott vi vill”, avslutar Janse, vars understreckare bär titeln ”Kriget som skapade vad det ville bekämpa”.

Kriget mot terrorismen kontraproduktivt

USA: efterföljande projekt, invasionen av Irak, kan svårligen beskrivas som någon succé det heller. De underrättelser som talade om stora lager av kemiska vapen, kanske atomvapen och om horder av terrorister knutna till Al-quaeda fick snabbt fel. De som sedan dök upp hade slunkit in i kaoset efter USA:s invasion när irakiska armén och gränspolis befann sig i upplösningstillstånd eller anslutit sig senare. Att avväpna och upplösa den irakiska armén var en åtgärd som enligt många bedömare gav en stor rekryteringsbas för underjordiska motståndsrörelser, miliser och terrororganisationer.  Flera rapporter har dömt ut den amerikanska strategin för sitt ”krig mot terrorn” i Irak. Oxford Research Group har skrivit flera rapporter om konsekvenserna av kriget och en professor Paul Rogers förutspådde till och med innan invasionen att den skulle resultera i mängder av civila dödsfall och leda till instabilitet i området och därmed bädda för ökad support för Al-Qaeda. Den amerikanska invasionen blev ”en gåva” till al-Quaeda och andra paramilitära grupper, menar Paul Rogers, eftersom bevisade vad de länge hävdat; att USA:s engagemang i Gulf-regionen enbart handlade om att ta kontroll över oljereserver. 

Ett amerikanskt forskarteam som står bakom Globala Terrorism-indexet hävdade 2012 att ”kriget mot terrorn” gjort terrorn värre. Forskarna rekommenderar i rapporten alla länder som överväger militär intervention någonstans att tänka igenom detta noga en extra gång. Deras siffror visar att det förefaller totalt kontraproduktivt.

Nederlag för insatsförsvaret och en militärdoktrin

Det är inte bara ett nederlag för det amerikanska kriget mot terrorismen utan också för en militärdoktrin som bygger på snabba och rörliga insatser i länder där terrorism kan bekämpas innan den når till västvärlden.

Det här är också en doktrin som det svenska försvaret anammade för över tio år sedan då det började ställas om på allvar från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Dåvarande ÖB Håkan Syrén hade då i flera år talat sig varm för att följa ”trenden” och tryckte på politikerna, ivrig att följa med på vagnen:

”Den internationella terrorismen tar varken hänsyn till nationsgränser eller vår svenska departements- och myndighetsindelning. Därför krävs ett samlat grepp [...] En statlig utredning föreslog för över ett år sedan att Försvarsmakten skulle få en utpekad roll i skyddet mot storskalig terrorism, men inga beslut har fattats. Vi är nu efter övriga Europa.” (Ur ”Vägen framåt – en liten bok om en stor förändring”, Försvarsmakten, 2004).

I regeringens proposition 2008/09:149 Ett användbart försvar betonas också att skapande av rörliga militära förband för snabba insatser blivit en ”trend” inom hela västvärlden och att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. 

Snabbhet, rörlighet och proffsighet premierades före allmän mobiliseringskraft och mer stationära gränsförsvar. Det svenska försvarets nedtrappning av invasionsberedskapen är alltså en högst medveten växling till den här strategin som kräver en helt annan militär design än patrullerande av gränser, förrådsställda försvarsvapen och stora manskapsreserver. Det som nu efterfrågas febrilt av samma politiker som nyss avskaffat detsamma. Och som nu istället ropar på Nato-medlemskap som ”quick-fix”. Medveten strategi från början för att föra in oss i Nato? Kanske, kanske inte. Troligen mer kortsiktighet, politisk populism och bristande omvärldsanalys byggd på amerikansk underrättelseverksamhet och en hybris hos västvärlden efter murens fall.      

Den militära doktrin som legat till grund för skapandet av det svenska insatsförsvaret hämtades till stor del från USA och Nato. Det ligger inte så långt borta att dra ett likhetstecken dem emellan. Deras underrättelser och analys låg till grund för ”trenden” som gått över västvärldens försvarsbeslut under ett tiotal år. Basen för doktrinen ligger dock längre bakåt i tiden och kan till stor del hänföras till Harlan K. Ullman och James P. Wade som 1996 för National Defense University publicerade sin doktrin om ”Shock and Awe” eller ”Rapid dominance”. En militärstrategi som byggde på snabbhet, eldkraft, precision och yrkesskicklighet i kombination vilket skulle chocka motståndaren och bryta ned all motståndsvilja. Lite av ett typfall för en lösning som söker ett problem. Attacken mot Twin Towers 2001 gav Bush-administrationen tillfälle att pröva doktrinen på allvar. Den militära industrin gnuggade förstås händerna inför ljusa framtidsutsikter. Krigsmateriel och vapen kräver naturligtvis krig för att motivera produktionen och för att testa och utveckla vapensystem. 

Det första testet i Afghanistan kanske kortsiktigt sågs som en framgång för doktrinen varför den också säkert betraktades som gångbar i Irak. Den som nu analyserar vad som hänt där sedan dess kan dock knappast konstatera annat än att doktrinen orsakat enorma civila lidanden, enorm förstörelse av byggnader och annan infrastruktur och en enorm politisk instabilitet samtidigt som motståndsviljan snarare har stärkts och hårdnat. IS framfart i Irak och Syrien kan svårligen sägas vara helt oberoende av de konsekvenser den amerikanska invasionen av Irak burit med sig.

En mer självständig analys och mer öppen debatt hade kanske gett andra svar grundade bland annat på det som Oxford Research Group kom fram till redan innan Irak invaderades. Den kontraproduktiva kampen mot terrorismen genom militära insatser i tredje land kan inte annat än betraktas som ett stort misslyckande.

Svenskt Nato-medlemskap

Grovt förenklat kan man säga att en amerikansk och Natoburen strategi påverkade svenska politiker och militärer att förändra försvarsstrukturen och i det närmaste lägga ned det svenska invasionsförsvaret. Nu när omvärldsanalysen, i ljuset av Rysslands agerande på Krim och i Ukraina, plötsligt omfattar ett invasionshot igen ropar alla på Nato-medlemskap. Det de flesta glömmer är att vi då får deras underrättelser och analys på köpet. Med en historia som alltså förskräcker. Det finns hos Nato inte heller några säkra tecken på omvärdering av den militära doktrinen. President Obamas tal om att satsa på att hitta och utbilda lokala partners som utförare av de militära insatserna mot terroristgrupper bör nog betraktas som mer av en tillfällig reträtt. Dessutom en strategi som redan, i ockupationsskeden, prövats utan större framgång. Den militära delen av den amerikanska utrikespolitiken lär hur som helst inte bli mer defensiv inom överskådlig framtid. 

” In fact, by most measures, America has rarely been stronger relative to the rest of the world.  Those who argue otherwise -- who suggest that America is in decline, or has seen its global leadership slip away -- are either misreading history or engaged in partisan politics. Think about it.  Our military has no peer.  The odds of a direct threat against us by any nation are low and do not come close to the dangers we faced during the Cold War […] The question we face, the question each of you will face, is not whether America will lead, but how we will lead -- not just to secure our peace and prosperity, but also extend peace and prosperity around the globe […] Regional aggression that goes unchecked -- whether in southern Ukraine or the South China Sea, or anywhere else in the world -- will ultimately impact our allies and could draw in our military.  We can’t ignore what happens beyond our boundaries [...] America must always lead on the world stage.  If we don’t, no one else will.  The military that you have joined is and always will be the backbone of that leadership […] Let me make one final point about our efforts against terrorism.  The partnerships I’ve described do not eliminate the need to take direct action when necessary to protect ourselves. When we have actionable intelligence, that’s what we do -- through capture operations like the one that brought a terrorist involved in the plot to bomb our embassies in 1998 to face justice; or drone strikes like those we’ve carried out in Yemen and Somalia.  There are times when those actions are necessary, and we cannot hesitate to protect our people. “ (Ur Barack Obamas tal vid United States Military Academy Commencement Ceremony, West Point, 28/5-2014)

Den svenska neutraliteten och alliansfriheten ger oss tillfälle till självständig analys och byggande av ett relevant försvar av landets gränser. Nato-medlemskapet blir snarare en fortsättning på det insatsförsvar vi nu har med en sorts inbyggd försäkring mot anfall österifrån. Men samtidigt en stor risk att dras in i operationer i tredje land enligt den militära doktrin och terroristbekämpningsdoktrin som Nato fortfarande tillämpar. Eller i framtiden; nya doktriner utformade efter amerikanska intressen i oljerika länder? Är det så vi bäst ska försvara Sveriges gränser?