”Och hela tiden tjatar
ni om al-Qaida, al-Qaida... Detta fördömda slagord – det enklaste med vilket
man kan göra sig kvitt ansvaret för en kedja av nya blodiga tragedier... och
det mest primitiva med vilket man kan söva medvetandet i ett samhälle som
drömmer om att bli sövt”.
Så avslutar den ryska journalisten Anna Politkovskaja sin
bok ”Putins Ryssland” från 2004 (utgiven på svenska 2005). Hon insåg då att
västvärlden satt nöjd medan Putin byggde sin maktposition i Ryssland. Han
krigade ju mot ”muslimska terrorister”. Bra så, tänkte världens ledare
enkelspårigt, menade hon. Det ryska parlamentsvalet i december 2003 blev
dödsstöten för den demokratiska och liberala oppositionen i Ryssland, hävdade
hon, och menade att detta skedde till följd av den inhemska ryska apatin och
revolutionströttheten men också med västvärldens goda minne;
”... inte minst från
Berlusconi, som verkar ha blivit förtjust i Putin och agerar som dennes
språkrör i Europa, men också från Blair, Schröder och Chirac; inte ens George W
Bush hämmar honom”.
Det här var alltså för över tio år sedan och västvärlden var
fullt upptagna med att jaga terrorister i Afghanistan och Irak. Putins Ryssland
var ju på ett sätt en allierad, han jagade ju också i Tjetjenien och hade inte
många allvarliga invändningar att komma med mot islamistjakten i Natos och
USA:s jaktmarker. På motsvarande sätt upphörde USA:s tidigare kritik mot den
ryska krigföringen i Tjetjenien. Enligt devisen fiendens fiende är din vän
uppstod ett tillfälligt töväder som varade under jaktsäsongens första år. Ryssland
ingick då alltså inte i analysen av hotbilder och det svenska försvaret köpte
den amerikanska beskrivningen rakt av och monterade ned invasionsförsvaret för
att få vara med i jaktlaget på ett litet hörn. Om detta skrev jag igår och det
här kan ses som en fortsättning på resonemanget jag då inledde.
Det svenska Nato-inträdet debatteras nu häftigare än kanske
någonsin. Nu har ju USA och Nato en ny analys där Ryssland seglat upp som det
stora hotet. Som kommen från ingenstans förefaller det om man lyssnar till debatten.
Det ”nya” hotet från
Ryssland
”För Putin är arméns
renässans en självklarhet efter förödmjukelserna under Jeltsins era och
nederlaget i det första kriget i Tjetjenien”.
Så inleder Politkovskaja ovan nämnda bok och Putins uttalade
mål att bygga upp Ryssland till en stormakt igen bör inte ha varit särskilt
svårupptäckt för de försvarsanalytiker som för ett tiotal år sedan hade till
uppgift att göra omvärldsanalyser.
I sådana bör också Krim ha funnits med då halvön med den
viktiga ryska örlogsbasen ända sedan Ukrainas självständighetsförklaring 1991
varit ett stridsäpple i relationen mellan Ukraina och Ryssland.
Putins offentliga uttalande om Sovjetunionens fall som ”en
av århundradets stora geopolitiska katastrofer” kom redan 2005 vilket inte
heller kan ha undgått även mindre initierade bedömare av rysk utrikespolitik.
William Faulkner har sagt åtminstone en klok sak, när han
påpekade att ”det förflutna är aldrig dött det är inte ens förflutet”. Den
gamla visdomen att se bakåt för att förutspå framtiden gäller i allra högsta
grad även avseende den ryska säkerhetspolitiken.
”Många hävdar att
stabilitet nu är viktigare än lagar för Ryssland och det ligger en viss sanning
i detta. Men så snart det nya Ryssland börjar följa den institutionaliserade
laglöshetens väg – och det har redan hunnit ett gott stycke – blir en reform
omöjlig. Dess förflutna kommer att hinna ifatt dess framtid” (Ur ”Stalins
arkiv”, Jonathan Brent, 2008)
Nu är alltså ryssen det stora hotet igen ropar debattörer
från höger högljutt och Sverige bör enligt dessa så fort som möjligt gå med i
Nato. Panikanalysen är rätt typisk för försvarsdebatter i det här landet de
senaste decennierna. Den har ofta utgått ifrån amerikanska och av Nato
framtagna omvärldsanalyser och dragit slutsatser om det svenska försvarets utformning
som sneglat mer på vad som är bra för Nato än vad som tjänar Sverige och värnar
neutraliteten bäst. Hur vi försvarar gränserna och håller oss utanför krig har
länge varit det yttersta målet för svensk säkerhetspolitik men tycks gradvis ha
förändrats alltså de senaste 10-15 åren.
Rysslands nya militärdoktrin offentliggjordes under vår
julhelg och Putin redogjorde för de främsta hoten mot Ryssland; USA, Nato och
Natos utvidgning österut. Det är förstås Nato:s kvickhet att etablera sig i
Ukraina som skaver mest men också i Georgien och nu eventuellt Moldavien. Denna
doktrin innehåller dock ingenting som är i grunden sensationellt. Ett nytt kallt krig har varit på gång länge då Putins planer på att återställa Rysslands
heder och position som stormakt ofta frontalkrockar med Nato:s lätt arroganta
självsäkerhet med vilken man etablerar sig intill ryska gränser.
Det svenska biståndet till amerikanska organisationer som
finansierar tv-shower i Georgien med propaganda för Nato-medlemskap retar
säkert också ryssen men det är förvisso inte Sverige som tilldrar sig deras
främsta intresse. Det bekräftar också bland andra Tomas Ries, forskare vid
Försvarshögskolan, i ett uttalande till Aftonbladet. Med tillägget att detta
förstås kan förändras om Putin känner sig tillräckligt trängd och hotad.
Svenskt
Nato-medlemskap tjänar Sverige?
Tillfället att då driva frågan om svenskt Nato-medlemskap
förefaller tämligen illa valt. Huruvida detta skulle värna Sverige är något som
allianspartierna, med Folkpartiet och Moderaterna i främsta ledet, med starka
argument måste kunna motivera när de nu öppet förklarar sin vilja att bryta den
alliansfrihet som hållit Sverige utanför krig i tvåhundra år.
Försvarsmakten redogör på sin hemsida för sin främsta
uppgift på följande sätt:
”Försvarsmaktens
främsta uppgift är att ansvara för Sveriges militära försvar och värna om
Sverige”.
Samtidigt bekräftas det faktum att Sveriges försvar är ett
så kallat ”insatsförsvar”. Med detta menas, enligt Försvarsmaktens tolkning på
hemsidan, att det ska kunna ”användas direkt när det behövs”. Snabbheten är
prioritet nummer ett oavsett om ”uppdraget är i Sverige eller utomlands”,
hävdar de.
Det kan förstås diskuteras om snabbheten är så viktig om
inte styrkan är tillräcklig för att mota en invasion. Således en prioritering
som är designad för insatser utomlands där det svenska deltagandet sker i
mycket begränsad skala. Det är just så som detta insatsförsvar utformats vilket
jag skrev om nyligen (se länk ovan). En strategi som bygger på amerikanska
militära strategidokument och anpassad till en amerikansk slagstyrka, eller
Nato:s om man så vill. För svenskt vidkommande har den dock lett till en
nedmontering av invasionsförsvaret. Resurser att underhålla även denna typ av
militär infrastruktur och beredskap har helt enkelt inte funnits. Inte heller
tror jag många skulle vilja ha en militär budget i den storleksordning som
skulle krävas för att klara båda uppgifterna lika väl.
Debatten borde således, istället för att handla om
Nato-medlemskap eller inte, röra frågan om vilken typ av militär kapacitet
Sverige ska ha. En defensiv invasionsavvisande eller offensiv insatsberedd? Den
förra är en förutsättning för en trovärdig alliansfrihetspolitik men skulle
kunna effektiviseras. Det samarbete med Finland som har inletts kan kanske
utvidgas? Ett Finland som är i ett liknande geopolitiskt läge som Sverige och
ett land med vilket vi har en lång gemensam historia. Den senare typen av
militärkapacitet är däremot mer designad för att ingå i en samlad styrka i en
större militärallians, typ Nato. Där kan svenska förband ingå som
specialförband med olika typer av kompletterande uppgifter i en större
organisation med andra typer av förband från andra länder.
eller
... det är frågan?
Om konsensus landar i det senare blir förstås konsekvensen
att gå med i Nato. Något annat vore tämligen obegripligt. Men på vilket sätt
tjänar detta Sverige och svenska intressen? Att tjäna som landningsbana för
amerikanska stridsflyg i en konflikt med vårt stora grannland i öst?
Om vi landar i det förra kan vi fortsätta värna gränserna och inta alliansfrihet och på så vis fungera som medlande kraft i den eskalering av aggression och misstänksamhet som nu pågår mellan Nato och Ryssland.
Om vi landar i det förra kan vi fortsätta värna gränserna och inta alliansfrihet och på så vis fungera som medlande kraft i den eskalering av aggression och misstänksamhet som nu pågår mellan Nato och Ryssland.
Menar jag då att Sverige ska vika sig för varje viljeyttring
från Moskva? Nej, knappast, men att hålla fast vid den alliansfrihet vi haft
genom två världskrig vore ett stabilare och mer respektingivande svar på alla
påtryckningar än att i panik springa och gömma sig bakom Nato:s rygg, som nu en
del föreslår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar