Rysk skrämseltaktik?

Finland har nu fått sin egen ubåtshistoria. I ett par dagar har en ”trolig ubåt” jagats i vattnen utanför Helsingfors. Ett antal sjunkbomber har fällts men tydligen av en sort som bara smäller högt och skakar om, inte skadar ubåtsskrov, om jag förstått rätt. Ingenting är bekräftat med säkerhet som vanligt. – Det finns en stark misstanke om att det fanns undervattensverksamhet som inte hör hemma här, säger den finske försvarsministern Carl Haglund. Just nu finns sannolikt ingen aktivitet, tillägger han dock. Vi känner igen kommentarerna från i höstas.

Jag hörde talas om denna ubåtsjakt redan igår genom ryska och finska nättidningar, men Google translator är inte ett helt bekymmersfritt översättningsverktyg så detaljerna föreföll till viss del något oklara. Rapport hade ett kort inslag igår kväll men annars var det rätt tyst fram till idag då bland andra Aftonbladet vaknat till liv rejält. Trots att inga andra uppgifter finns än den ”starka misstanken” om undervattensverksamhet har AB bilden klar. De har hittat en pensionerad kommendör som är helt säker; - Klart det är ryssar, säger han. Allan Widman (fp) varnar för att Putin förbereder sitt folk på krig och ÖB talar om att det ”ryska kroppsspråket blir alltmer utmanande”. Han har ju ett lite eget sätt att uttrycka saker. Hur som helst råder inget tvivel om att det är ryssen som rör sig i vattnen utanför Helsingfors blir vi upplysta om. Wolfgang Hansson vet till och med att berätta varför. De vill skrämma Sverige och Finland från att gå med i NATO.

Här är jag inte längre riktigt med på noterna. Egentligen vet vi alltså inte om det verkligen förekommit någon fientlig ”undervattensverksamhet” och i så fall vilken typ av sådan det handlat om. Det kan också mycket väl ha handlat om minkar eller sälar eller andra typer av ljudillusioner som tydligen kan uppstå i just de här farvattnen, om man får tro uppgifter i finska tidningar. Nationaliteten på den eventuellt undervattensverksamme och avsikten med aktiviteterna hör alltså till nästa steg i analyskedjan men Hansson kastar sig in i mycket långtgående spekulationer.

Men okej, OM (säger OM) det funnits en ubåt i de finska vattnen är det givetvis inte alls osannolikt att den kan ha varit rysk. Men skälet till närvaron torde i så fall snarare vara att rutinmässigt kartlägga svensk och finsk beredskap. Vid höstens eventuella besök i svenska skärgården hade vi nyss valt en ny regering och i Finland har den inte ens hunnit tillsättas efter valet nyligen. Det kan alltså tänkas vara av intresse att se hur snabb reaktionstiden är vid sådana lägen. Fungerar befälsgivningen? Tas det snabba beslut eller blir de fördröjda av färska ministrar och tjänstemän eller en oklar befälsordning? Ett sådant skäl kan jag köpa att det handlar om eller för all del något annat militärstrategiskt skäl. Men att skrämma oss från att gå med i NATO verkar helt enkelt fullkomligt ologiskt. Eller möjligen korkat. Men det tror jag inte ryssen är. Eller?

Det skulle alltså ligga till så att ryssen är irriterad över NATO:s framfart österut och dessutom oroliga för att hittills alliansfria Sverige och Finland, med gräns mot Ryssland, ska lockas att bli medlemmar. Så vad göra? Jo, enligt Wolfgang Hansson, skicka ubåtar till svenska och finska farvatten för att skrämma oss att avstå. Enligt all logik torde väl effekten bli den motsatta. Ingen kan väl påstå att ropen på Nato-medlemskap tystnat efter höstens ubåtsjakt i Sverige? Varför skulle de? De som i flera år propagerat för ett svenskt NATO-medlemskap har förstås alla skäl i världen att dra snabba växlar på minsta indikation på krusningar i Östersjöns vatten. 

Så gjorde Nya Moderaterna i höstas och fortsatt under vintern då ledande moderater med jämna mellanrum återkommer till frågan, som exempelvis den försvarspolitiske talespersonen Hans Wallmark som tillsammans med riksdagsledamoten Lars-Arne Staxäng talade om ett ökat militärt hot och att ”ubåtskränkningen i Stockholms skärgård under oktober bekräftar den bilden”. Det kan ju också noteras att hon i SvT:s Raktpå (30/10-14) propagerade starkt för att frågan om NATO-medlemskap borde utredas tillsammans med Finland. Tre företrädare för Centerns respektive Folkpartiets ungdomsförbund skrev en artikel med titeln ”Ubåten är ytterligare ett bevis på varför vi bör gå med i NATO”. Jan Björklund betonade naturligtvis också hur allvarligt han såg på kränkningen, att han hade svårt att misstänka någon annan än Ryssland och föreslog därför återigen svenskt medlemskap i NATO.

Jag har högre tankar om rysk underrättelsetjänst än herr Hansson och är därför helt övertygad om att de är fullt medvetna om detta. Alltså att tonläget hos NATO-förespråkarna skruvas upp väsentligt efter varje misstänkt ubåtskränkning av svenska vatten.

Det finns egentligen bara ett starkt skäl för Sverige och Finland att ansluta sig till NATO och det är om hotet från Ryssland skulle upplevas så starkt att det inte råder några tvivel om att det finns akut behov av militär assistans för att försvara gränserna. Om det nu är så att ryssarna ogillar pratet om NATO-medlemskap (och så är det) så bör väl sämsta sättet att få oss på andra tankar vara att låta ubåtar stryka längs våra kuster titt som tätt.

Då finns det däremot goda skäl att tro det motsatta. Det vill säga att hotet överdrivs och att sådana här ubåtsjakter lite då och då är till för att skrämma upp oss att gå med i NATO. Kanske var det en svensk ubåt som gjorde en liten sväng in för att få med Finland på Enströms gemensamma NATO-utredning? Nu ägnar jag mig givetvis åt provokativa spekulationer. Dock med betydligt klarare logik än Wolfgang Hanssons. Om än mindre tvärsäkert.

Demokratisk diktatur eller diktatorisk demokrati

Ni kanske såg dokumentären om Edward Snowden igår; Citizenfour ?  Jag slogs av tanken hur lite NSA:s övervakning av allas våra privatliv, åsikter och tankar egentligen har upprört. Ändå är metoderna för övervakningen mycket lika de som Stasi använde i DDR, fast utan internet. Samt att den idag sker i en oerhört mycket större omfattning än bakom den forna järnridån.

Vi lever ju ändå i en demokrati och tillhör den så kallade västvärlden där den demokratiska traditionen och friheten är fast förankrade sedan länge, tänker väl de flesta. Vi kan skaka på huvudet och småle åt det kazakiska valresultatet där sittande Nursultan Nazarbajev fick 97,7 procent av rösterna i ett val med 95,2 procents valdeltagande. Demokratin är numera globaliserad och snarast ett villkor för att få delta i handels- och kulturutbyte. Nästan alla diktaturer idag är ”demokratier”. Demokrati som simulacrum.

Baudrillards sorgligt bortglömda begrepp känns mer aktuellt än någonsin. Enligt hans ramverk om simulacra och simulation lever vi i en historisk period som kännetecknas av postmodernism och senkapitalism. Massproduktion och kopiering urvattnar originalen och gränsen mellan verklighet och representation suddas ut tills simulacrum är det enda som finns kvar. Kopian imiterar originalet så väl att det hotar att ersätta det. Baudrillard trodde på en dual värld och menade att vår verklighetsbild efter murens fall och de internationella mediernas framväxt blivit endimensionell, stöpt efter en modell; den liberala marknadsekonomin och en tro på demokratin som ett självspelande piano. Kriget mot terrorismen har tagit död på friheten, som varit västvärldens stolthet och moraliska trumfkort i förhållande till övriga världen, enligt Baudrillard.

Muren som delade öst och väst markerade med sin fysiska närvaro på ett brutalt sätt var gränsen mellan frihet och demokrati respektive tvång och diktatur gick. Vi som stod på ”rätt” sida kunde kika in över muren eller till och med träda över för en stund, förfasa oss, och sedan ta oss tillbaka till den fria världen och andas ut. Allt var sannerligen inte bra på ”vår” sida men vi levde i alla fall i demokratier där vi var fria att uttrycka våra åsikter i tal och skrift både offentligt och privat innanför våra egna gränser.

”Maktanspråken sträcker sig in i varje skrymsle av människors liv, något som är omöjligt och därför blir fragmentariskt. Och paradoxalt nog mer förtryckande, eftersom otydligheten är svår att kalkylera [...] Det gör diktaturen så svår för utomstående att begripa”

Hynek Pallas berättar i dagens SvD om familjens minnen från livet bakom järnridån. Jag tänker att det lika gärna hade kunnat vara ett citat ur filmen om Snowden och NSA som förfinat Stasis metodik. Storebror som en cookie i din hjärna. Jag har svårt att hålla tillbaka den krypande känslan av obehag som formar sig till en stilla undran;

Finns det längre några utomstående?

Är Ukraina redo för 1:a maj... och för EU?

Torsten Kälvemark är som vanligt nykter i sin analys av vad som händer i Ukraina. I en artikel i Aftonbladet uppmärksammar han nyligen det beslut som det ukrainska parlamentet tog för ett par veckor sedan som kan (om president Porosjenko släpper igenom förslaget) innebära en lag som förbjuder såväl nazism som kommunism och som gör det olagligt att sjunga internationalen och använda symboler som hammaren och skäran. Något jag själv berört i ett tidigare inlägg.

Dessutom föreslås det bli straffbart att förneka OUN-UPA och Stepan Bandera som ukrainska frihetskämpar. En ultranationalistisk rörelse med fascistisk anstrykning vars mål var att upprätta ett ”rent Ukraina” rensat från alla minoriteter; ryssar och polacker såväl som judar. Av Kälvemarks artikel framkommer att detta förslag även fått hård intern kritik. Bland annat från Halya Coynash som företräder Kharkiv human rights protection group. Hon kallar detta för ett ”obegripligt beslut” som ger Ryssland och separatisterna ovärderlig hjälp att driva tesen om ”fascistjuntan” som styr i Kiev. Från grannlandet Polen kommer också hård kritik. Banderas OUN-UPA massakrerade hundratusentals polacker i Volynien, i nuvarande nordvästra Ukraina, under 1940-talet och enligt den polske före detta europaparlamentarikern Pawel Kowal kan Ukraina aldrig bli medlemmar av EU ”under Banderas porträtt”.

I Ukraina råder nu en nervös stämning inför 1:a maj och kanske inte minst firandet av segern i andra världskriget 9 maj. I just Kharkiv, framgår det av en artikel i Kyiv Post, har kommunisterna förbjudits att marschera under 1:a maj. I kommentarsfältet till artikeln finns en klarsynt kommentar:

”Unfortunately actions like this will damage the chances of Ukraine getting into the EU etc for a long time and leave it as the Slavic Turkey of Europe - never quite ready yet to be invited to the dance”

Kälvemark menar att EU måste trycka på för en demokratisk utveckling och en nationell dialog mellan Kiev-regering och rebellerna i Donbass istället för det ”villkorslösa stödet” som den ukrainska regeringen hittills fått. Annars riskerar landet en oåterkallelig splittring, en balkanisering.

Samtidigt har också Ukraina under senare tid haft en liten våg av mord och ”självmord” bland före detta Janukovytj-politiker. Senast på en journalist, Oles Buzyna, frispråkig regimkritiker och ryssvän.En del har försökt peka ut Ryssland som skyldiga till morden som skulle ha utförts för att misskreditera Kiev-regeringen. Det förefaller tämligen långsökt. Mer troligt är att de utförts av den grupp som kallar sig UPA (se ovan om OUN-UPA) som i ett brev har tagit på sig morden. Många pro-ryska oppositionella och tidigare politiker under Janukovytj-regimen fruktar nu för sina liv och en livlig debatt har rasat i Ukraina kring dessa händelser.

Anna-Lena Laurén skrev också i SvD för en vecka sedan om denna ”mordvåg” och menar att den tyder på en svag rättsstat. Hon har intervjuat journalisten Tetjana Sylina som inte utesluter att det kan vara någon av de väpnade ”självförsvarsgrupper” (se tidigare inlägg på denna blogg) som nu rör sig i Kiev och andra städer under namn som anknyter till Majdan. Hon framhåller att mängder av vapen cirkulerar i det ukrainska samhället, något jag själv hört från min källa i Ukraina. Sylina kallar den tid som råder för ”stora oredan” (smutnoje vremja). 

Med allt detta är det bäddat för bråk inför 1:a maj och firandet av segern i andra världskriget 9 maj. Något som kan utlösa än värre inre blödningar för det redan blödande Ukraina. Och en irreparabel splittring och våldsbemängd balkanisering som kan få mer komplicerade gränsdragningar än västra vs östra Ukraina.

Ukraina ser i alla händelser allt mindre ut att vara redo för EU. Eller vad säger EU?

Bild: The Retired Boomers. 1:a maj-demonstration i Kiev

Vad är väl en mellanlandning på Bromma...?

- Spik i foten? Du snackar om spik i foten! Under franska revolutionen, där flög huvudena som limpskivor...

Ja ungefär så går Hasse Alfredssons argumentation på i den klassiska sketchen där Tage Danielsson klagar över att ha fått en spik i foten. Lite så kan jag tänka om tramset om regeringsplanet som mellanlandade på Bromma på väg från Arlanda. Förvisso en knasighet i planeringen. Media driver emellertid stenhårt på med, som jag ser det, främsta syfte att få Miljöpartiets Gustav Fridolin att framstå som en hycklare och att det skulle ligga någon form av dubbelmoral i att flyga från Bromma dessutom. Likadant lät det när Åsa Romson i höstas flög från Bromma. Dubbelmoral skreks det då högt tills det framgick att det var just med regeringsplanet hon åkte. Regeringsplanet utgår från Bromma alldeles oavsett vad Fridolin, Romson, Miljöpartiet eller någon annan för den delen tycker om detta. Så de får ju snällt infinna sig varifrån planet går om de nu ska med. Så mycket märkligare är det inte med detta. Inte har det heller något med framtidsplanerna för flygplatsen att göra även om det är en "twist" som ofta återkommer.

Hur FM-log sköter logistiken och informationen kring regeringens flyg (eller Statsflyget som det väl egentligen heter) kan ju möjligen diskuteras. Men det är ju inte lika politiskt gångbart och ger inte särskilt spännande rubriker. Det görs istället ibland långsökta försök att få det att se ännu tokigare ut än det egentligen är. Lena Mellin på Aftonbladet försöker exempelvis göra stor sak av reseverksamheten i samband med en annan flygning, till Thailand i julas, som bland andra statsrådet Åsa Regnér åkte med på. Hon bekymrar sig för kostnaden och tycker det är märkligt att reguljära flyg skulle varit dyrare än regeringsplanet. Hon surfar då in på en resesajt och hittar biljetter under valborgshelgen (som hon tycker är jämförbar med julhelgen beträffande Thailandsresor) som är billigare än vad regeringsflyget kostat och tycker att regeringen borde "byta resebyrå". Hon gör också ett nummer av att resan varit planerad sedan flera år. Om hon istället för att gräva själv hade konsulterat en resebyrå hade hon fått veta att julresor till Thailand bokas nästan ett år i förväg och att det sannolikt inte fanns fem platser dit just det aktuella datum resan skulle göras. En resa kan inte heller på ett reguljärflyg bokas längre i förväg än ungefär 11 månader och även om så hade gjorts, vem hade bokats in? Mellan våren och vintern 2014 har vi bytt regering med helt andra personer och flygbolag tillåter inte alltid namnbyte. Men allt detta vet nog Lena Mellin egentligen men det låter ju inte lika kul att skriva om.

Jag tycker förvisso att det finns anledning att diskutera hur regeringen ska använda Statsflyget och hur logistiken ska gå till. Att flyget ligger under Försvarsmakten har förstås sina säkerhetspolitiska skäl. Men det går nog att förbättra informationen kring flighterna och kostnaderna är också något som kan diskuteras. Betalar regeringen verkligen alltid den verkliga kostnaden för flygningarna? DN uppmärksammade detta för ett år sedan och det kan säkert diskuteras vidare. Men "hyckleri" och "dubbelmoral" är det inte tal om.

Den hyckleridiskussion som pågår - inte minst på sociala medier - är en tramsig diskussion som initierats av dem som vill ta ifrån Mp trovärdighet i diskussionen om nedläggningen av Bromma flygplats och rent generellt i miljöfrågor och klimatfrågor. Jag tänker att det nog finns vissa ledande morgontidningar åtminstone som gärna vill att allmänheten ska prata om mellanlandningar på Bromma istället för det stora problemen med tillväxt, växthusgaser, klimatförändringar etc. På nätet rullar redan drevet och löjet lägger sig på näthinnan hos de som inte vill eller har förmåga att informera sig om fakta.

Glädjande nog ser jag att en av mina goda vänner - som INTE är miljöpartist och som normalt sett brukar kritisera Mp ganska hårt - är inne på samma linje som jag. Han befinner sig i Vietnam för att studera samhällsutveckling där och säger i sin fb-uppdatering att "problemet" med regeringsplanets mellanlandning på Bromma ter sig "futtig" när vi borde diskutera hur länder som Vietnam och andra snabbväxande ekonomier ("The Next Eleven") med tillsammans en miljard människor ska kunna öka sin levnadsstandard utan att belastningarna på jordens resurser blir för stora. Vi borde diskutera "innovativa lösningar" på detta dilemma istället för att slösa energi på denna futtighet, anser han. Jag håller helt med.

Samtidigt i dagens blad framgår också att Kalifornien har sin värsta torka kanske någonsin, att en rysk oljetanker sjunkit utanför Kanarieöarna med risk för omfattande oljekatastrof, att ännu en båt med flyktingar förlist i Medelhavet med runt 650 släckta människoliv som konsekvens...

- Du, spik i foten, du...!!
  

Syriza, Podemos och Euromajdan – Om att mobilisera passioner i demokratisk riktning

"We have made the decision to clash with a regime of political and economic power that plunged our country into the crisis and is responsible of Greece’s depreciation on an international level" (Syriza, Alexis Tsipras)

“To feel proud of this country is to feel proud of the best public schools, the best hospitals – but it´s not the political classes that make these things function, it´s the people – that is our country: the people. These parties, PP and PSOE, have broken Spain” (Podemos, Pablo Iglesias)

“Corruption in Ukraine is so, so voluminous, it’s difficult to imagine how much works must be done to overcome it” (Euromaidan, Tetiana Chornovol)

Beröringspunkterna är flera mellan länderna Grekland, Spanien och Ukraina. Den omfattande korruptionen kanske den mest framträdande. Det handlar om en maktstruktur som murats där vänskapskorruptionen och nepotismen frodas, om en ekonomi där mutor ingår som förutsättning för att få kontrakt att skrivas och affärer gjorda och om offentligt anställda som kräver en dusör för att utföra sitt arbete. Historier om läkare som inte utför operationer utan att få en dollarbunt i näven eller sjukhuspersonal som måste få en slant i handen för att visa patienterna till rätt undersökningsrum eller universitetsbetygen som kan köpas har jag själv hört från direkta källor från både Grekland och Ukraina. Korruptionen genomsyrar samhällena och åtminstone när det gäller Ukraina verkar den helt förlamande på normalt näringsliv och offentliga serviceinstitutioner.

Korruptionen har också varit en av de stora frågorna för de nya vänsterpopulistiska partierna Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. I Grekland anses maktkorruptionen vara ett arv från juntatiden och sedan dess förvaltat av de dominerande partierna Nea Demokratia och PASOK i hemlig allians med skattesmitande oligarker. I Spanien kallas de etablerade partierna - Partida Popular och PSOE - och deras kontaktnät för ”La Casta”. I Ukraina gick kretsen kring Janukovytj också under ett öknamn, Familjen, som anspelar på den nepotism och vänskapskorruption som rådde under hans styre. Det har dock varit ett väl rotat problem under hela Ukrainas existens som självständig stat och handlar mycket om den gamla kommunistregimens sammantvinning med de stenrika oligarkerna.

I alla tre länder har vi på senare tid sett något som kan kallas ett folkligt uppror mot gamla stelnade maktstrukturer, maktmissbruk, korruption och misskötsel av ekonomin. Det är uppror mot dåliga levnadsvillkor och för ett värdigt liv. Med den intrikata skillnaden att det spanska och grekiska missnöjet också riktas mot EU eller åtminstone ECB medan det ukrainska istället riktar sitt hopp till just EU. 

I Spanien och Grekland har missnöjet fångats upp av vad vi skulle kunna kalla vänsterpopulistiska partier. Podemos vill förvisso inte riktigt kännas vid vänsterbeskrivningen trots att partiets ledare har hämtat mycket näring hos vänsterteoretiker som framför allt Laclau & Mouffe. De får därför finna sig i att betraktas som ett vänsterparti och beskrivas som ett sådant.     

Nationalism den enda ukrainska ideologin (?)

Ukraina däremot skiljer sig i det fallet mycket från de övriga två länderna. Den ukrainska ”revolutionen” är också en icke fullbordad frigörelse från Sovjet som tar sig många olika uttryck som i raserandet av Lenin-statyer. Där lär numera inga vänsterrörelser kunna få fotfäste, i synnerhet inte efter förra veckans beslut att likställa kommunism med nazism och förbjuda båda ideologierna. Något som fördömts av bland andra Simon Wiesenthal-centrets östeuropadirektör som framhåller det absurda i att likställa den mest folkmördande regimen någonsin med den regim som befriade fångarna i Auschwitz och fick slut på Tredje Rikets terror. I samma veva som den ukrainska regeringens dekret om nazismen/kommunismen tillkännagavs ett officiellt erkännande av den ukrainska staten för UPA, den militära grenen av OUN-B under Stepan Bandera. En rörelse som slogs för ukrainsk självständighet men också samarbetade med nazityskland under andra världskriget och tog mycket aktiv del i judepogromer i Ukraina. En ultranationalistisk rörelse som har blivit den kanske främsta symbolen för den ukrainska ”revolutionen” eller Euromajdan. Ett faktum som förbryllar och oroar, vilket jag skrivit en serie inlägg om ganska nyligen på denna blogg (Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina del 1-8).

Bild: Sergei Supinsky, AFP. Leninstaty i Slavjansk.

Den enda ideologi som kan skönjas klart i dagens Ukraina är nationalism. Protesterna vid Majdan gällde initialt mot beslutet att inte skriva under ett avtal med EU. Det hade alltså kunnat tänkas att upproret kunnat få liberala förtecken. Men liberalismens mobiliseringskraft tycks svag, inte bara i Ukraina (något som för övrigt borde bekymra sanna liberaler). Ultranationalismen tog alltså snabbt över scenen på Majdan. Därför tror jag också att det folkliga upproret tappade kraft så fort den nya interimregeringen bildades i mars 2014. Nationalismen inspirerade till symbolhandlingar och högstämd retorik och provocerande språkreformer. De ekonomiska och maktstrukturella reformerna som många inom Euromajdanrörelsen krävde har fastnat i de gamla politikernas och oligarkernas välspunna nät. Presidenten Porosjenko är själv en oligark. Likaså Tymosjenko som är en av huvudpersonerna i regeringspartiet Batkivsjtjina. Det är gamla politiker som styr om än i vissa fall i nya partier. Partier utan riktig ideologi och med mer eller mindre populistiska program och som tävlar i patriotism och bygger på ledarnas personligheter snarare än någon form av politisk viljeriktning.

Medan Spaniens och Greklands folkuppror kan knytas kring en politisk vänsterrörelse famlar den ukrainska i ett intet och uppgivenheten riskerar nu att ta överhanden. Korruptionen är förlamande. Transparency International rankar landet som Europas mest korrumperade och femma i världen. Euromajdan som började i protest mot det uteblivna EU-avtalet växte snabbt till bredare protest mot landets styre. Chefen för Transparency International i Ukraina beskrev läget i december 2013 så här:

”[…]now the whole Ukraine stands rather against corruption and tyranny of authorities than just for EU Association”

Tetiana Chornovol, journalist och majdanaktivist utsågs i mars 2014 till ordförande för den Nationella Anti-korruptionsbyrån och intog sitt ämbete i mars 2014 med höga ambitioner. Redan i augusti  avgick hon från sin post i ren frustration, med orden:

"[…] there is no political will in Ukraine to carry out a hard-edged, large-scale war against corruption"

Enligt en undersökning genomförd i oktober-november 2013 var 86 % av ukrainarna missnöjda med ekonomin, 90 % med Janukovytjs ekonomiska politik, 85 % med korruptionen och 71 % med Janukovytjs sätt att begränsa oligarkernas inflytande (genom att försöka bli ensam översteoligark).

Men vad blev det av det hela när krutröken lagt sig kring Majdan? Vad som gick fel med Euromaidan-reformerna är frågan som ställs bland annat i en artikel i Kyiv Post i höstas.

Landets toppolitiker bara pratar om förändring men visar stor ovilja till förändring, hävdas i artikeln. Vid ett möte med ledare för civilsamhällets organisationer försäkrade en färsk premiärminister Jatsenjuk att administrativa reformer stod högt på agendan. Ihor Koliushko (the Centre for Political and Legal Reforms) menar i artikeln att detta löfte aldrig följdes upp och att Jatsenjuk som gammal byråkrat är en ovillig och osannolik reformatör. Den ukrainske ekonomen Pavlo Sheremeta vittnar också i artikeln om sin förvåning:

 “I was surprised that the government stood by the current system so much”

Kanske är ett nytt Majdan att vänta? Frågan är bara om det då kommer att uppstå någon politisk rörelse som kan knyta missnöjet kring en ideologi med progressiva framtidsidéer, vänsterinriktade eller liberala? Inte mycket tyder på det. Risken är istället stor att missnöjet kommer att sugas upp av företrädare för unken ultranationalism som inte lär åstadkomma mycket mer än ytterligare konfrontation med den del av befolkningen som nu lever i den östra delen av landet, det vill säga i kvasirepublikerna Donetsk och Luhansk. Om nu ukrainarna själva fortfarande betraktar dessa delar som Ukraina?

Att mobilisera passioner i demokratisk riktning

Just Chantal Mouffe – en av Podemos främsta inspiratörer – lanserade för ett tiotal år sedan en teori om ”det politiska som agonism” där tendensen till konsensustänkande hos de etablerade partierna (ihopträngda i en politisk mittfåra) öppnar för populistiska och främlingsfientliga rörelser som vänder demokratin ryggen. Deras recept är att lämna inriktningen mot konsensuslösningar och istället bejaka konflikter mellan ”legitima politiska motståndare”. Politiken måste äga kraft att mobilisera passioner i demokratisk riktning, säger de i introduktionen till boken ”Om det politiska”, och det måste få komma i uttryck som partikonflikter. Hon använder istället för antagonism det egna begreppet ”agonism” i vilket hon lägger betydelsen parter som ”erkänner sina opponenter som legitima”. Relationer mellan motståndare snarare än fiender. Det vill säga en uppfattning om att, trots konflikten sinsemellan, ”tillhöra samma politiska sammanslutning och som delaktiga i ett gemensamt symboliskt rum inom vilken konflikten utspelar sig”. Det är en tes som motsäger Giddens ”posttraditionella” samhälle där klyftan mellan höger och vänster betraktas som överspelad och den är naturligtvis omstridd och emotsagd inte minst bland liberaler men även hos delar av socialdemokratin.

Det senaste decenniets utveckling inom ett flertal västeuropeiska länder (inklusive Sverige) är dock knappast något som talar emot tesen. En maktstruktur där både vänster och höger trängs i en sorts mittfåra lämnar ett tomrum där de främlingsfientliga högerpopulisterna klivit in för att absorbera ett folkligt missnöje. Detta har blivit ett delikat problem som på ett vis illustreras av den aktuella svenska debatten om DÖ där liberaler ondgör sig över vänsterpolitik och vill dödförklara uppgörelsen som var tänkt att hindra Sverigedemokraternas inflytande på politiken. Liberaler står vid ett val där de måste, för att ställa saken på sin spets, välja mellan att acceptera vänstern som sin motståndare och respektera vänsterpolitik när det parlamentariska läget ger en sådan eller att bjuda in främlingsfientliga rörelser med odemokratiskt tankegods i det demokratiska finrummet.   

I Spanien har däremot en stark vänster uppstått (kanske har här den långa eran av Franco-fascism varit tillbakapressande av högerpopulism) medan det i Grekland finns både en höger- och vänsterrörelse som vinner mark. Men där vänsterrörelsen har vunnit mest, kanske även här ett uttryck för minnet av Nazitysk ockupation och högerkonservativ militärjunta. Den ukrainska vänstern är däremot antingen eliminerad (i väst) eller en rest av den sovjetkommunistiska diktatoriska makten vilket gör den i stort sett omöjlig som mobiliserande kraft som vänsterrörelse. Den blir istället nostalgisk och sovjetnationalistisk (lite motsägelsefullt men kommer inte på bättre) och oanvändbar som progressiv framtidsinriktad kraft. Den blir istället en motpart i den pågående antagonismen, till skillnad från Mouffes agonism alltså.

Alldeles oavsett vad man tycker om detta så menar jag att det ukrainska missnöjet med sakernas tillstånd är dömt att gå vilse i de ukrainska maktkorridorernas labyrinter. Såvida inte en rörelse dyker upp som har en klar vision om ett framtida ukrainskt samhälle, en klar idé om vägen dit och en ideologisk bas som är dels demokratiskt rotad men också har kraft att mobilisera och inge hopp och framtidstro. Den syns dessvärre inte till i nuläget. Eller gömmer den sig i den ultranationalistiska korselden?

Hemlösa – vår tids laglösa

En ”spikmatta” i marken för att beröva hemlösa en sovplats upprörde en hel del förra sommaren när bilden spreds över nätet av en AndrewHorton i London. Det var något vi tidigare inte sett i Sverige även om exkluderande design, som det heter, inte är nytt här heller. Mig veterligt har vi inte så många lutande bänkar som ska omöjliggöra dem som sovplatser åt uteliggare men däremot har stålrörshinder i tunnelbaneskrymslen debatterats den senaste veckan.

Det är i huvudsak övernattande hemlösa denna design är tänkt att hålla borta men debatten den senaste veckan har mest handlat om ”tiggare” och underförstått eller uttalat romer. Det väcker en del tankar att diskussionen hamnade just där och inte om hemlöshet generellt. Anna Dahlberg i Expressen efterlyser emellertid hårda tag för att vi ska ”slippa” tiggandet. Hon förespråkar ”systematiska avhysningar” eller helt enkelt ”förbud”.

Avhysningar har vi redan sett på många platser medan däremot förbud är mer på diskussionsstadiet i Sverige. Däremot finns ju sådana i Danmark och Nederländerna med flera andra länder eller städer. Sala sägs ha varit först i vårt land med att föreslå ”tiggeriförbud” men kom aldrig till detta beslut när frågan var på bordet för ett par år sedan. I höstas klubbades däremot ett nytt förslag som åtminstone ortens polis tolkar som ett ”tiggeriförbud i ny förpackning”. Inte bara design och stadsplanering används alltså för att hålla stadskärnor fria från tiggare och hemlösa nattgäster på offentliga platser. Det är notabelt att debattörer som normalt är oerhört förtjusta i fri rörlighet och EU nu skriker på regleringar och lagar för att hålla människor ifrån att använda den fria rörligheten.

Jag håller helt med Aftonbladets Anders Lindberg som under veckans debatt om den exkluderande designen framhöll att ”tiggarspikarna” inte bara förändrar gatubilden utan ”gör något med oss”, det vill säga påverkar hur vi tänker och normaliserar en syn på de allra fattigaste och utsatta (medborgare eller ej) människorna runt oss. Avhumanisering leder till våld, påpekar han mycket riktigt.

Den senaste tidens debatter är emellertid en etnifiering av en mycket vidare problematik. Vilket i sig säger en hel del om hur snabbt diskursen förändras; från avståndstagandet till Sverigedemokraternas valaffischer (”stoppa det organiserade tiggeriet”) till Anna Dahlbergs Expressen-ledare om tiggeriförbud på ett drygt halvår.

Men denna avhumanisering av de fattigaste i samhället började (eller accelererade) i och med den nyliberala vågen som svepte över världen vid slutet av 1970-talet och framåt. Kanske är det så att vi nu ”skördar frukterna” av tankar och praktiker som tumlat runt i samhällsplaneringsmaskineriet i flera decennier?

Avindustrialisering, globalisering, gentrifiering och privatisering av det offentliga rummet

Till viss del är de här fenomenen delar av en större samhällsomvandling där det urbana rummet har ommöblerats i samband med den nyliberala vågen som fick fart i Reagans USA på 1970-talets slut och sedan spritt sig över världen. Neil Smith är en av de mer betydelsefulla forskare som pekat ut ett antal förklaringar till fenomen som uppstått i kampen om staden och de offentliga rum dessa innefattar. I sitt banbrytande verk The New Urban Frontier (1996) beskriver han hur amerikanska parker har börjat ”rensas” från hemlösa och hur slumskjul jämnas med marken och människor blir avhysta och utestängda från offentliga utrymmen. Inte sällan genom privatisering av tidigare offentlig mark. Övervakningskameror, väktare och staket hindrar tillträde för andra än den privata ägaren eller den grupp (inte sällan kundgrupp) som ägaren önskar sig.

Gentrifieringen av städskärnorna har inneburit en ”städning” av staden där slumområden blivit heta adresser. I USA och England påskyndades gentrifieringsprocessen av nyliberala politiker som bejakade utvecklingen av avindustrialisering och re-development och av upprustning och statusuppgradering av centralt belägna stadsdelar. I Sverige har det inte varit lika lätt att se utvecklingen, dels för att mycket av slummen revs under det socialdemokratiska välfärdsbyggandet (vilket förvisso i sig var en re-development) men också för att det funnits ett system för hyresreglering. Men tendensen är ändå klart synbar även i svenska storstäder. Södermalm var fortfarande på 1970-talet allmänt betraktat som ”slummigt” och runt en femtedel av alla hushåll hade fortfarande torrdass på gård/vind bara för att ta ett närstående exempel. Till skillnad från idag när en liten tvåa på Söder ses som optimal adress för en ung karriärist.

Bostadsområden i centrala lägen har förvandlats till ”fina”, stadskärnor ”städas” och offentliga platser övervakas och förses med olika typer av hinder för att stänga vissa grupper ute. Akademiska kritiker ser detta som att stadsplanerare och privata entreprenörer producerar övervakade och kontrollerade miljöer där säkerhet och konsumtion/underhållning prioriteras före interaktion och politisk manifestation eller agitation. Framför allt ungas subkulturella grupper, fattiga och hemlösa trängs ut till förmån för relativt penningstark medelklass. En del akademiker, som Michael Sorkin och Richard Sennett, utropade redan på 1990-talet dödsdomar över det sant offentliga stadsrummet medan andra, som Michael Walzer, bejakat utvecklingen som nödvändiga åtgärder för att locka tillbaka medelklassen till stadens gator. 

Den svåra uppgiften har varit, och är, att göra det sistnämnda utan att exkludera andra. Många (Sennett och Marshall Berman m.fl.) har framhållit att stadens offentliga rum ska vara oordnat och smärtsamt för att det tvingar oss att se andra grupper och engagera oss i andras livssituationer vilket, enligt Sennett, är helt vitalt för civiliserat liv. Andra, som Loretta Lees och Sharon Zukin, distanserar sig lite från domedagsprofetiorna och menar att det offentliga rummet helt naturligt ändrar utseende med tiden och att rådande normer och oskrivna regler bestämmer hur detta ska se ut. Problemet är bara, tänker jag, att dessa normer ”skrivs” av medelklassen och möbleringen av det offentliga rummet blir därmed anpassat till dess behov och preferenser men exkluderar andras.

 De hemlösa har tidigare varit mestadels äldre, alkohol- och/eller drogberoende män medan det under senare decennier har tillkommit allt fler kvinnor, yngre och människor med ekonomiska problem snarare än drogproblem. En ytterligare tendens har varit en allt lägre toleransnivå med hemlösa och för dem stöttande institutioner. NIMBY-effekten är bara ett av flera uttryck för medelklassens exkluderande av andra än den egna gruppen. Kanske har Sennett rätt när han varnar för en minskande förmåga till identifikation med andra när det offentliga rummet inte längre inkluderar dessa ”andra” och designas för att utesluta dem. Michael J.Dear har vittnat om den aggressivitet med vilken argumentationen för exkludering drivs av individer inom grannskapskollektiv men också om oviljan hos stadsplanerande politiker och tjänstemän att ta sig ut från kontorsrummen för att konfrontera verkligheten på gatan eftersom detta skulle kunna störa den ”visionära processen” i utformandet av det urbana rummet. Planering är makt, påpekar han också, vilket naturligtvis gör det svårt för grupper som saknar sådan (avseende både små och stora maktsfärer) att få sina behov tillgodosedda eller synpunkter hörda.

Den sociala exkluderingen är inte bara smärtsam för de exkluderade utan också skadligt för samhället i stort, menar också bland andra Ali Madanipour, samtidigt som han betonar att det mest allvarliga är frånvaron av inkluderande processer eller obalansen mellan exkludering och inkludering. Social exkludering kan här ses som ett lite bredare koncept och hemlöshet är bara en form av sådan men rummet har en huvudroll i manifesterandet av sociala relationer och därmed för integration respektive segregation i urbana samhällen.

Madanipour framhåller även han stadens heterogenitet som ett urbant kännetecken genom alla tider. Till staden dras alla typer av människor och från närliggande liksom fjärran platser. Det har också genom historien förts en kamp mellan de som vill bringa ordning i vad som uppfattas som ett kaos och de som hyllar mångfalden och dynamiken den frambringar.

Det känns onekligen som att den ”zeitgeist” som nu sveper fram över även det svenska samhället domineras av ordningsförespråkarnas krav snarare än frihetsförespråkarnas.

Den etiska kompassnålen pekar på cynism

När de styrande bygger in exkludering i stadsrummet eller lagstiftar för att hålla tiggande och hemlösa från gator och torg sätts också ribban för diskursen kring tiggare och hemlösa och en normalisering av en exkluderande och avvisande hållning till dessa. Cynismen vinner sakta men säkert mark på bekostnad av humanismen. Vad sägs exempelvis om selfies med hemlösa som läggs ut på twitter och instagram och förses med cyniska och förlöjligande undertexter. Ett hånflin åt samhällets olycksbarn. Eller ”bumfights” som blev vanligt i början av 2000-talet (det går ju mode i dylika fenomen) där hemlösa får puckla på varandra inför kamera och som läggs ut på nätet som ”underhållning”. En uppvisning i total makt och dominans av utsatta och svaga människor som lättast av alla hamnar i olika former av beroendeställning till andra.

Bild: www.odditycentral.com

Det gör mig både förbannad och ledsen att se hur den etiska kompassnålen vippar över i riktning mot cynism och förakt och jag är rädd att etnifieringen av debatter om hemlösa och tiggare är ytterligare en dimension som spiller över på andra grupper av invandrare. Det skapas ett iskallt trefjärdedelssamhälle där de som inte klarar kraven för att få jobb eller bostad kastas ut i fullständig laglöshet. Vart tar den som inte har bostad och måste försörja sig på smulorna från de rikas bord vägen om tillträdet till det offentliga rummet stängs? Den hemlöse berövas inte bara tillgången till jobb och bostad utan själva rätten att existera. Fogas också en etnisk dimension till detta har vi snart hamnat i den nazityska mardrömmen där gatorna skulle hållas ”rena” från judar, zigenare och annat ”löst folk”. Vad nästa steg blev vet väl alla förstås... eller?

Litteratur som använts:

The City Reader, 3rd edition, ed. Richard T. LeGates and Frederic Stout (2003)

The Postmodern Urban Condition, Michael J. Dear (2000)

Den globala staden, Ulf Stahre (2007)

Social Geographies: Space and Society, Gill Valentine (2001)

Fredag!

- Läget?
- Fredag!!
- Ja, härligt!

Den här typen av lätt kodade samtal vid kaffemaskiner och klädhängare är det nog många som haft idag. Alla arbetspendlande kontorsslavar känner nog igen lovsången över veckodagen fredag. Själv snappade jag upp tre versioner på temat innan jag ens hunnit sätta mig på skrivbordsstolen i morse.

Alla älskar fredag. Måndag hatar man.

Jag har funderat ofta över det där. Diskrepansen mellan arbetslinjens filosofi och den genomsnittlige lönearbetarens drömmar. Jag tror inte det handlar om att de flesta helst vill ligga på soffan och zappa genom tv-utbudet eller surfa på nätet (busy doin´nothin´). Det handlar nog oftare om en längtan att styra sin tid och välja sina aktiviteter. Att förverkliga projekt som har grott sedan länge oavsett om det handlar om att sätta grönsaker i jorden, skriva på en bok eller spendera mer tid med barnen.

Stressrelaterade sjukskrivningar och psykisk ohälsa hos tonårsbarn ökar i takt med resultatstyrda krav och tidspressen att hinna med allt i livet... Att hinna med livet.

Samtidigt har många inget jobb alls och en del har oerhört små utsikter att någonsin hitta något. Lasse Berg har sammanfattat problematiken så här i sin bok Gryning över Kalahari:

"Den utveckling vi kan frukta i en hårt driven global konkurrens är att en del av världens, eller vårt lands, befolkning jobbar sig till sammanbrott, och en annan, allt större del förlorar en stadig sysselsättnings trygghet, sammanhang och människovärde"

Nej, jag ska inte här och nu argumentera för medborgarlön/basinkomst. Jag filosoferar bara... efter en stentuff dag på jobbet, äntligen hemma, nära tårarna av att pressen släpper kropp och huvud likt kalvande isberg.

Medborgarlön är ändå kanske allas hemliga dröm trots att läpparna prisar arbetslinjens moraliska överlägsenhet. Möjligen finns undantag. På Moderaternas kansli kanske? Man kan ju roa sig med att fundera över hur det låter där, en veckodag som denna;

- Läget?
- Jovars, fast det är ju fredag. Nu blir det två dagars abstinens.
- Ja, man längtar redan till måndagen.

Vi andra, vi vet ju att den kommer bara alltför snart...

Krim – vem minns nu Krim?

Nyhetsflödet från Ukraina har i stort sett avstannat efter Minsk-uppgörelsen. Kanske är det inte lika spännande att rapportera när inte granater och raketer regnar längre? Strider förekommer dock fortfarande i öst och rapporter om skadade och döda återkommer löpande från nyhetsbyråerna. Det sker också en hel del politiskt som borde vara av intresse men av detta ser vi mycket lite i svenska media.

Ännu mindre får vi rapporter om vad som sker på Krim. Vid ettårsdagen av annekteringen skrevs förvisso en del och det nuvarande läget på Krim fick en del uppmärksamhet.

Vad som händer i Donetsk och Luhansk har dock under flera månaders tid varit i blickfånget hos de stora mediehusen och, som det förefaller, på bekostnad av Krim. Minns vi ens att det var med den ryska annekteringen av halvön som de militära fientligheterna började? De ”små gröna männen” intog snabbt och i princip utan skottlossning alla viktiga punkter och institutioner och hela västvärlden verkade chockat och taget på sängen. Likaså de ukrainska arméenheter som fanns på plats vars reaktion kan beskrivas som handlingsförlamning snarare än agerande. Den i all hast anordnade folkomröstningen om Krims nationella tillhörighet följde knappast vedertagna kriterier för sådana och tjänade förstås endast syftet att ge ett stänkt av legitimitet åt det ryska införlivandet av halvön. Därmed inte sagt att utfallet av en folkomröstning annars hade blivit i huvudsak annorlunda. Vid den ukrainska självständigheten 1991 uppstod genast en konflikt om Krims autonoma status och den i huvudsak ryska eller rysktalande befolkningen motsatte sig ukrainsk överhet. Den 5 maj 1992 utropade Krim sitt självstyre vilket redan nästa dag ändrades av det ukrainska parlamentet som ändrade konstitutionen i vilken Krim fastställdes som en autonom republik i Ukraina. Den förre presidenten Janukovytj hade stöd av cirka 80-90 % av Krims röstande befolkning och de etniska ryssarna bestod före annekteringen av cirka 60 % av befolkningen medan närmare 80 % var ryskspråkiga. De ukrainska myndigheternas försök till ukrainisering har aldrig varit särskilt framgångsrikt på Krim. Folkomröstningens officiella resultat som gav 97 % av rösterna för en anslutning till Ryssland lär med andra ord vara friserat men med all sannolikhet skulle även en helt regelrätt genomförd folkomröstning ha utfallit till fördel för rysk anslutning. 

Just språkfrågan är något som många Krim-bor tar upp som orsak till ”nödvändigheten” av beskydd från Ryssland mot den nya Kiev-regim som tog över makten i februari 2014. Ryska skyltar ersätter nu ukrainska, det ryska språket införs där tidigare ukrainskan varit det officiella och även andra infrastrukturella förändringar russifierar i snabb takt samhällsinstitutionerna på Krim. Detta sker inte utan ekonomisk ansträngning för Ryssland. Den ryske tidigare finansministern Alexej Kudrin beräknar att kostnaderna för Krims införlivande med Ryssland kommer att hamna kring 150-200 miljarder USD under de kommande 3-4 åren.  

Det är mycket möjligt att Kalle Kniivilä har rätt när han i sin nyutgivna bok ”Krim tillhör oss – Imperiets återkomst” hävdar att språkfrågans vikt överdrivs och att den tidigare tillhört de mindre heta politiska ämnena på Krim. Att beskriva det ryska språkets status som hotat kan förstås ingå i legitimiseringsprocessen av annekteringen.

De som är statligt anställda är givetvis också nöjda med den fördubbling (eller i vissa fall ännu mer) av lönen som den ryska staten givit dem vilket spär på uppfattningen om att allt blir bättre under ryskt styre. Enligt Kniivilä ett sätt att köpa sig lojalitet (här finns förstås poliser och militärer bland de statsanställda) men det bör inte glömmas bort att de flesta vill leva normala liv, utan krig och med tillräckligt i plånboken för att köpa det som behövs och kanske till och med unna sig lite extra med jämna mellanrum. Den ukrainska ekonomin imponerar naturligtvis inte och än så länge håller den ryska vid jämförelse. Det kan förvisso vara en tidsfråga innan den bilden spricker.

Krimtatarerna – vart hör de nu?

En grupp som egentligen borde kunna göra anspråk på tillhörighet till Krim mer än ryssar och ukrainare är krimtatarerna som troligen härstammar från de mongoler som erövrade Krim på 1200-talet. De har alltså funnits där sedan dess men med avbrott för den förvisning som Stalin genomförde under andra världskriget då så gott som samtliga (cirka 200000) krimtatarer tvångsförflyttades till framför allt Uzbekistan och Kazakstan. Efter Sovjetunionens sammanbrott och i samband med utropandet av det självständiga Ukraina flyttade en stor del av denna diaspora tillbaka till Krim och bestod vid den ryska annekteringen till ungefär 250000 invånare, cirka 12 % av Krims totala befolkning. Dessa krimtatarer är naturligt nog de kanske största motståndarna till annekteringen och mindre imponerade av Putins anspråk på Krim som naturligt ryskt område.

Den sista ukrainska flaggan som vajade offentligt på Krim prydde just den krimtatariska organisationens (som av en del beskrivs som parlament) Majlis (Meclis) högkvarter. Den togs ned av rysk säkerhetstjänst och militär i september 2014 då byggnaden tömdes och förseglades av oklara, juridiska svepskäl. Den kraftigaste politiska oppositionen mot den ryska annekteringen hade därmed tystats. Dock inte helt eftersom krimtatariska nyhetskanaler och tidningar ändå fortsatt att verka. Tills nu, närmare bestämt igår då det officiella sändningstillståndet gick ut och inte förnyats av ryska myndigheter, enligt Amnesty trots att ansökningar om förlängt tillstånd skickats in i tid. En del har helt enkelt inte fått sina ansökningar bevarade och andra har fått avslag utan godtagbar förklaring. 

Bland de som nu får stänga finns nyhetskanalen ATR, som har varit en oas för krimtatarer som törstat efter nyheter på sitt eget språk (krimtatariska eller krimturkiska) och dessutom utan de ryska vinklingarna och perspektiven. ATR var en av få som lyckades få ut tv-sändningar under den ryska invasionen i början av mars 2014. När alla ukrainska rikstäckande kanaler stängts av (se klipp nedan) fortsatte ATR att sända lokalt.

En del ukrainska program förlades då till denna kanal eftersom det var enda sättet att få ut nyheter och tv-program över huvud taget. Kalle Kniivilä har i ovan nämnda bok talat med ATR-reportern Jelena Michanik som var på plats vid ryssarnas stormning av en ukrainsk militäranläggning i närheten av Sevastopol 8 mars. Hon och en fotograf filmade stormningen och försökte komma i kontakt med kanalens tv-hus för att få komma in i den direktsändning som just då pågick under den kände programledaren Savik Sjuster. Denne hade just besök av den av ryssarna nytillsatte ledaren för Krim, Sergej Aksionov, som försäkrade att allt var lugnt på Krim och att inga stormningar av militärförläggningar förekom. Medan han gör det pågår en biljakt på journalisten Michanik, hennes fotograf och en grekisk journalist som till slut tvingas till vägkanten och får kameror sönderslagna och blir misshandlade av maskerade män.

Helt tystade har de alltså inte blivit förrän nu. Det fria ordet, den oppositionella debatten och nyheter på det krimtatariska språket har nu med andra ord upphört helt. Det sker också under nästan totalt ointresse från västerländska media, åtminstone de svenska där denna nyhet har fått minimalt med utrymme.

Har vi totalt glömt bort Krim? Är Krim inte längre intressant? Eller är det bara krimtatarerna som inte intresserar väst? De hör ju inte till de ”vanliga” ukrainarna och är i huvudsak muslimer. Kanske är inte ens de ukrainska myndigheterna intresserade av deras situation? Kanske är krimtatarerna, som påstås i en Guardian-artikel, offer för både ukrainska och ryska löften? Eller hot för den delen. En krimtatarisk aktivist, Zair Smedlyayev, berättar för the Guardian:

“Those same guys from the Ukrainian security services who were threatening me and accusing me of separatism are now wearing Russian uniforms. Look who turned out to be the separatists. Us Crimean Tatars have just kept the same position – that this is our homeland and it always will be.”