En ”spikmatta” i marken för att beröva hemlösa en sovplats
upprörde en hel del förra sommaren när bilden spreds över nätet av en AndrewHorton i London. Det var något vi tidigare inte sett i Sverige även om
exkluderande design, som det heter, inte är nytt här heller. Mig veterligt har
vi inte så många lutande bänkar som ska omöjliggöra dem som sovplatser åt
uteliggare men däremot har stålrörshinder i tunnelbaneskrymslen debatterats den
senaste veckan.
Det är i huvudsak övernattande hemlösa denna design är tänkt
att hålla borta men debatten den senaste veckan har mest handlat om ”tiggare”
och underförstått eller uttalat romer. Det väcker en del tankar att
diskussionen hamnade just där och inte om hemlöshet generellt. Anna Dahlberg i
Expressen efterlyser emellertid hårda tag för att vi ska ”slippa” tiggandet. Hon
förespråkar ”systematiska avhysningar” eller helt enkelt ”förbud”.
Avhysningar har vi redan sett på många platser medan däremot
förbud är mer på diskussionsstadiet i Sverige. Däremot finns ju sådana i
Danmark och Nederländerna med flera andra länder eller städer. Sala sägs ha
varit först i vårt land med att föreslå ”tiggeriförbud” men kom aldrig till
detta beslut när frågan var på bordet för ett par år sedan. I höstas klubbades
däremot ett nytt förslag som åtminstone ortens polis tolkar som ett ”tiggeriförbud i ny förpackning”. Inte bara design och stadsplanering används alltså för att
hålla stadskärnor fria från tiggare och hemlösa nattgäster på offentliga
platser. Det är notabelt att debattörer som normalt är oerhört förtjusta i fri
rörlighet och EU nu skriker på regleringar och lagar för att hålla människor
ifrån att använda den fria rörligheten.
Jag håller helt med Aftonbladets Anders Lindberg som under
veckans debatt om den exkluderande designen framhöll att ”tiggarspikarna” inte
bara förändrar gatubilden utan ”gör något med oss”, det vill säga påverkar hur
vi tänker och normaliserar en syn på de allra fattigaste och utsatta
(medborgare eller ej) människorna runt oss. Avhumanisering leder till våld,
påpekar han mycket riktigt.
Den senaste tidens debatter är emellertid en etnifiering av en mycket
vidare problematik. Vilket i sig säger en hel del om hur snabbt diskursen
förändras; från avståndstagandet till Sverigedemokraternas valaffischer (”stoppa
det organiserade tiggeriet”) till Anna Dahlbergs Expressen-ledare om
tiggeriförbud på ett drygt halvår.
Men denna avhumanisering av de fattigaste i samhället
började (eller accelererade) i och med den nyliberala vågen som svepte över
världen vid slutet av 1970-talet och framåt. Kanske är det så att vi nu ”skördar
frukterna” av tankar och praktiker som tumlat runt i
samhällsplaneringsmaskineriet i flera decennier?
Avindustrialisering,
globalisering, gentrifiering och privatisering av det offentliga rummet
Till viss del är de här fenomenen delar av en större
samhällsomvandling där det urbana rummet har ommöblerats i samband med den
nyliberala vågen som fick fart i Reagans USA på 1970-talets slut och sedan
spritt sig över världen. Neil Smith är en av de mer betydelsefulla forskare som
pekat ut ett antal förklaringar till fenomen som uppstått i kampen om staden
och de offentliga rum dessa innefattar. I sitt banbrytande verk The New Urban Frontier (1996) beskriver
han hur amerikanska parker har börjat ”rensas” från hemlösa och hur slumskjul
jämnas med marken och människor blir avhysta och utestängda från offentliga
utrymmen. Inte sällan genom privatisering av tidigare offentlig mark.
Övervakningskameror, väktare och staket hindrar tillträde för andra än den
privata ägaren eller den grupp (inte sällan kundgrupp) som ägaren önskar sig.
Gentrifieringen av städskärnorna har inneburit en ”städning”
av staden där slumområden blivit heta adresser. I USA och England påskyndades
gentrifieringsprocessen av nyliberala politiker som bejakade utvecklingen av
avindustrialisering och re-development och
av upprustning och statusuppgradering av centralt belägna stadsdelar. I Sverige
har det inte varit lika lätt att se utvecklingen, dels för att mycket av
slummen revs under det socialdemokratiska välfärdsbyggandet (vilket förvisso i
sig var en re-development) men också för att det funnits ett system för
hyresreglering. Men tendensen är ändå klart synbar även i svenska storstäder. Södermalm
var fortfarande på 1970-talet allmänt betraktat som ”slummigt” och runt en
femtedel av alla hushåll hade fortfarande torrdass på gård/vind bara för att ta
ett närstående exempel. Till skillnad från idag när en liten tvåa på Söder ses
som optimal adress för en ung karriärist.
Bostadsområden i centrala lägen har förvandlats till ”fina”,
stadskärnor ”städas” och offentliga platser övervakas och förses med olika
typer av hinder för att stänga vissa grupper ute. Akademiska kritiker ser detta
som att stadsplanerare och privata entreprenörer producerar övervakade och
kontrollerade miljöer där säkerhet och konsumtion/underhållning prioriteras
före interaktion och politisk manifestation eller agitation. Framför allt ungas
subkulturella grupper, fattiga och hemlösa trängs ut till förmån för relativt
penningstark medelklass. En del akademiker, som Michael Sorkin och Richard Sennett,
utropade redan på 1990-talet dödsdomar över det sant offentliga stadsrummet
medan andra, som Michael Walzer, bejakat utvecklingen som nödvändiga åtgärder för att
locka tillbaka medelklassen till stadens gator.
Den svåra uppgiften har varit, och är, att göra det
sistnämnda utan att exkludera andra. Många (Sennett och Marshall Berman m.fl.) har framhållit att stadens offentliga rum ska vara oordnat och smärtsamt för att det
tvingar oss att se andra grupper och engagera oss i andras livssituationer
vilket, enligt Sennett, är helt vitalt för civiliserat liv. Andra, som Loretta Lees och Sharon Zukin, distanserar sig lite från domedagsprofetiorna och menar
att det offentliga rummet helt naturligt ändrar utseende med tiden och att
rådande normer och oskrivna regler bestämmer hur detta ska se ut. Problemet är
bara, tänker jag, att dessa normer ”skrivs” av medelklassen och möbleringen av
det offentliga rummet blir därmed anpassat till dess behov och preferenser men
exkluderar andras.
De hemlösa har
tidigare varit mestadels äldre, alkohol- och/eller drogberoende män medan det
under senare decennier har tillkommit allt fler kvinnor, yngre och människor
med ekonomiska problem snarare än drogproblem. En ytterligare tendens har varit
en allt lägre toleransnivå med hemlösa och för dem stöttande institutioner.
NIMBY-effekten är bara ett av flera uttryck för medelklassens exkluderande av
andra än den egna gruppen. Kanske har Sennett rätt när han varnar för en
minskande förmåga till identifikation med andra när det offentliga rummet inte
längre inkluderar dessa ”andra” och designas för att utesluta dem. Michael J.Dear har vittnat om den aggressivitet med vilken argumentationen för
exkludering drivs av individer inom grannskapskollektiv men också om oviljan
hos stadsplanerande politiker och tjänstemän att ta sig ut från kontorsrummen
för att konfrontera verkligheten på gatan eftersom detta skulle kunna störa den
”visionära processen” i utformandet av det urbana rummet. Planering är makt,
påpekar han också, vilket naturligtvis gör det svårt för grupper som saknar
sådan (avseende både små och stora maktsfärer) att få sina behov tillgodosedda
eller synpunkter hörda.
Den sociala exkluderingen är inte bara smärtsam för de
exkluderade utan också skadligt för samhället i stort, menar också bland andra
Ali Madanipour, samtidigt som han betonar att det mest allvarliga är frånvaron
av inkluderande processer eller obalansen mellan exkludering och inkludering.
Social exkludering kan här ses som ett lite bredare koncept och hemlöshet är
bara en form av sådan men rummet har en huvudroll i manifesterandet av sociala
relationer och därmed för integration respektive segregation i urbana
samhällen.
Madanipour framhåller även han stadens heterogenitet som ett
urbant kännetecken genom alla tider. Till staden dras alla typer av människor
och från närliggande liksom fjärran platser. Det har också genom historien
förts en kamp mellan de som vill bringa ordning i vad som uppfattas som ett
kaos och de som hyllar mångfalden och dynamiken den frambringar.
Det känns onekligen som att den ”zeitgeist” som nu sveper
fram över även det svenska samhället domineras av ordningsförespråkarnas krav
snarare än frihetsförespråkarnas.
Den etiska kompassnålen
pekar på cynism
När de styrande bygger in exkludering i stadsrummet eller
lagstiftar för att hålla tiggande och hemlösa från gator och torg sätts också
ribban för diskursen kring tiggare och hemlösa och en normalisering av en
exkluderande och avvisande hållning till dessa. Cynismen vinner sakta men
säkert mark på bekostnad av humanismen. Vad sägs exempelvis om selfies med
hemlösa som läggs ut på twitter och instagram och förses med cyniska och
förlöjligande undertexter. Ett hånflin åt samhällets olycksbarn. Eller
”bumfights” som blev vanligt i början av 2000-talet (det går ju mode i dylika
fenomen) där hemlösa får puckla på varandra inför kamera och som läggs ut på
nätet som ”underhållning”. En uppvisning i total makt och dominans av utsatta
och svaga människor som lättast av alla hamnar i olika former av
beroendeställning till andra.
 |
| Bild: www.odditycentral.com |
Det gör mig både förbannad och ledsen att se hur den etiska
kompassnålen vippar över i riktning mot cynism och förakt och jag är rädd att
etnifieringen av debatter om hemlösa och tiggare är ytterligare en dimension
som spiller över på andra grupper av invandrare. Det skapas ett iskallt
trefjärdedelssamhälle där de som inte klarar kraven för att få jobb eller bostad
kastas ut i fullständig laglöshet. Vart tar den som inte har bostad och måste
försörja sig på smulorna från de rikas bord vägen om tillträdet till det
offentliga rummet stängs? Den hemlöse berövas inte bara tillgången till jobb
och bostad utan själva rätten att existera. Fogas också en etnisk dimension
till detta har vi snart hamnat i den nazityska mardrömmen där gatorna skulle
hållas ”rena” från judar, zigenare och annat ”löst folk”. Vad nästa steg blev
vet väl alla förstås... eller?
Litteratur som använts:
The City Reader, 3rd edition, ed. Richard T. LeGates and Frederic Stout (2003)
The Postmodern Urban Condition, Michael J. Dear (2000)
Den globala staden, Ulf Stahre (2007)
Social Geographies: Space and Society, Gill Valentine (2001)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar