Roșa Collective - Reclaiming streets in Chernivtsi

Rosa Collective är namnet på en av alla de unga organisationer som bildats i Tjernivtsi på senare år. Det är inget boendekollektiv utan en virtuell gemenskap och idékollektiv. Ungdomar med goda idéer kan med hjälp av den här gemenskapen kanalisera dem och få hjälp av andra att genomföra dem, var tanken från början, säger initiativtagaren 24-åriga Natalia Yeryomenko till mig. Hon kom tillbaka till sin födelsestad Tjernivtsi från studier i Lviv med en idé om att göra något för sin hemort. Hennes mor- och farföräldrar tillhör den urbaniseringsgeneration som kom under den tidiga Sovjetperioden efter kriget för att ersätta de judar, rumäner och tyskar som lämnat staden. En historia som Natalia är mycket medveten om. Hon har studerat historia och är mycket intresserad av sin egen stads. Det finns dock flera diskurser om Tjernivtsi och en del är inte lika utforskade. Hennes idé med Rosa Collective var också att utforska stadens historia och göra någonting med den. Det har också utvecklats en fokus på platser, i synnerhet övergivna och bortglömda platser som behöver uppmärksammas eller vårdas eller som kan utnyttjas på ett mer funktionellt sätt. Ett projekt handlade om att uppmärksamma hur illa strandlinjen vid floden Prut, som flyter genom staden, sköts och används. – Floden är övergiven, menar Natalia.

Numera har gruppen etablerat en ganska god kontakt med stadens råd och de kan till och med få viss finansiering för att genomdriva en del projekt. Det mesta sker dock genom frivilliga bidrag, egna pengar och crowdfunding. Natalia hoppas att kontakten med stadsrådet kan bli mer institutionaliserad. Det finns många organisatoriska brister i stadshuset att ta itu med men hon ser ändå en större politisk vilja än tidigare och ett hopp om framtiden för Tjernivtsi.

Ett projekt som genomfördes i höstas handlade om att tillfälligt ”ockupera” en öppen plats på Henri Barbusse-gatan, som var den centrala gatan i det judiska Tjernivtsi och nyligen bytte namn till det tidigare Synagoga-gatan. Natalias historiska intresse och medvetenhet om stadens historia delas inte av befolkningen generellt så tanken var att uppmärksamma de boende på gatan och andra om detta. Natalia förklarar att det tidigare stod ett bostadshus på den plats de valt men att det var i så dåligt skick att myndigheterna var tvungna att riva det helt. Platsen har dock stått tom och oanvänd. Natalia förklarar tanken med projektet:

”And we did something like a public space on this street. Did some events there, concerning the history of the street and… stuff like that. We invited local citizens to participate and… ah, yeah, get to know something about this street, because we though that although they live there, that they don´t know its history"

Egen bild. Natalia Yeryomenko, Rosa Collective, Tjernivtsi

Gruppen är ganska bra på att marknadsföra sina projekt. Det finns flera journalistutbildade personer och fotografer inom gruppen som bidrar, dock helt ideellt. De får dock alltmer medial uppmärksamhet och höstens projekt blev omskrivet i lokalbladen. Rosa Collective är lite som Reclaim the Street fast helt utan våld och i mycket organiserade och ordnade former.

Tyvärr har nu en del av de möbler som gruppen ställt upp blivit stulna och en del har de därför flyttat själva till andra platser i staden. Vilket dock blev till nytta för ett annat projekt, där tomhet ersatts med ljusslingor och snygga gatumöbler.

Det nu aktuella projektet är att röja upp en innergård till ett av stadens muséer, Museum of Local History, som ligger på Kobylanskagatan mitt i stadens centrum. Innergården har dock varit full med bråte och skräp och inte uppfyllt sin fulla funktion, som Natalia formulerar det. Aktivisterna har röjt upp och städat och etablerat en god kontakt med museichefen som är positiv till framtida aktiviteter på gården. - Det var en stor framgång, säger Victoria Medvedko, som är en av de aktiva i gruppen. Vanligen är museichefer oerhört konservativa och inte särskilt intresserade av att lyssna till ungdomars idéer. Nu skriver de till stadens ledning för att äska pengar till framtida verksamheter just här.

Egen bild. Victoria Medvedko, Rosa Collective, Tjernivtsi

För ett par veckor sedan hade gruppen stormöte i Paul Celan Literaturcenter på Kobylanskagatan för att diskutera framtida projekt. Det är inte bara en virtuell gemenskap utan de träffas och diskuterar och genomför projekten i allra högsta grad fysiskt. Förhoppningsvis inser stadens ledning vilken oerhörd tillgång ett sånt här gäng ungdomar är med sin aktivism, idérikedom och kärlek till staden och låter dem få mer resurser.

Det känns sorgligt att inse att jag inte kommer vara kvar här i Tjernivtsi tillräckligt länge för att på plats följa hur de förändrar den urbana miljön här. Som tur är finns i alla fall internet.

Світло для міста | Чернівці from Boroda Cinema on Vimeo.

Hemlösa – vår tids laglösa

En ”spikmatta” i marken för att beröva hemlösa en sovplats upprörde en hel del förra sommaren när bilden spreds över nätet av en AndrewHorton i London. Det var något vi tidigare inte sett i Sverige även om exkluderande design, som det heter, inte är nytt här heller. Mig veterligt har vi inte så många lutande bänkar som ska omöjliggöra dem som sovplatser åt uteliggare men däremot har stålrörshinder i tunnelbaneskrymslen debatterats den senaste veckan.

Det är i huvudsak övernattande hemlösa denna design är tänkt att hålla borta men debatten den senaste veckan har mest handlat om ”tiggare” och underförstått eller uttalat romer. Det väcker en del tankar att diskussionen hamnade just där och inte om hemlöshet generellt. Anna Dahlberg i Expressen efterlyser emellertid hårda tag för att vi ska ”slippa” tiggandet. Hon förespråkar ”systematiska avhysningar” eller helt enkelt ”förbud”.

Avhysningar har vi redan sett på många platser medan däremot förbud är mer på diskussionsstadiet i Sverige. Däremot finns ju sådana i Danmark och Nederländerna med flera andra länder eller städer. Sala sägs ha varit först i vårt land med att föreslå ”tiggeriförbud” men kom aldrig till detta beslut när frågan var på bordet för ett par år sedan. I höstas klubbades däremot ett nytt förslag som åtminstone ortens polis tolkar som ett ”tiggeriförbud i ny förpackning”. Inte bara design och stadsplanering används alltså för att hålla stadskärnor fria från tiggare och hemlösa nattgäster på offentliga platser. Det är notabelt att debattörer som normalt är oerhört förtjusta i fri rörlighet och EU nu skriker på regleringar och lagar för att hålla människor ifrån att använda den fria rörligheten.

Jag håller helt med Aftonbladets Anders Lindberg som under veckans debatt om den exkluderande designen framhöll att ”tiggarspikarna” inte bara förändrar gatubilden utan ”gör något med oss”, det vill säga påverkar hur vi tänker och normaliserar en syn på de allra fattigaste och utsatta (medborgare eller ej) människorna runt oss. Avhumanisering leder till våld, påpekar han mycket riktigt.

Den senaste tidens debatter är emellertid en etnifiering av en mycket vidare problematik. Vilket i sig säger en hel del om hur snabbt diskursen förändras; från avståndstagandet till Sverigedemokraternas valaffischer (”stoppa det organiserade tiggeriet”) till Anna Dahlbergs Expressen-ledare om tiggeriförbud på ett drygt halvår.

Men denna avhumanisering av de fattigaste i samhället började (eller accelererade) i och med den nyliberala vågen som svepte över världen vid slutet av 1970-talet och framåt. Kanske är det så att vi nu ”skördar frukterna” av tankar och praktiker som tumlat runt i samhällsplaneringsmaskineriet i flera decennier?

Avindustrialisering, globalisering, gentrifiering och privatisering av det offentliga rummet

Till viss del är de här fenomenen delar av en större samhällsomvandling där det urbana rummet har ommöblerats i samband med den nyliberala vågen som fick fart i Reagans USA på 1970-talets slut och sedan spritt sig över världen. Neil Smith är en av de mer betydelsefulla forskare som pekat ut ett antal förklaringar till fenomen som uppstått i kampen om staden och de offentliga rum dessa innefattar. I sitt banbrytande verk The New Urban Frontier (1996) beskriver han hur amerikanska parker har börjat ”rensas” från hemlösa och hur slumskjul jämnas med marken och människor blir avhysta och utestängda från offentliga utrymmen. Inte sällan genom privatisering av tidigare offentlig mark. Övervakningskameror, väktare och staket hindrar tillträde för andra än den privata ägaren eller den grupp (inte sällan kundgrupp) som ägaren önskar sig.

Gentrifieringen av städskärnorna har inneburit en ”städning” av staden där slumområden blivit heta adresser. I USA och England påskyndades gentrifieringsprocessen av nyliberala politiker som bejakade utvecklingen av avindustrialisering och re-development och av upprustning och statusuppgradering av centralt belägna stadsdelar. I Sverige har det inte varit lika lätt att se utvecklingen, dels för att mycket av slummen revs under det socialdemokratiska välfärdsbyggandet (vilket förvisso i sig var en re-development) men också för att det funnits ett system för hyresreglering. Men tendensen är ändå klart synbar även i svenska storstäder. Södermalm var fortfarande på 1970-talet allmänt betraktat som ”slummigt” och runt en femtedel av alla hushåll hade fortfarande torrdass på gård/vind bara för att ta ett närstående exempel. Till skillnad från idag när en liten tvåa på Söder ses som optimal adress för en ung karriärist.

Bostadsområden i centrala lägen har förvandlats till ”fina”, stadskärnor ”städas” och offentliga platser övervakas och förses med olika typer av hinder för att stänga vissa grupper ute. Akademiska kritiker ser detta som att stadsplanerare och privata entreprenörer producerar övervakade och kontrollerade miljöer där säkerhet och konsumtion/underhållning prioriteras före interaktion och politisk manifestation eller agitation. Framför allt ungas subkulturella grupper, fattiga och hemlösa trängs ut till förmån för relativt penningstark medelklass. En del akademiker, som Michael Sorkin och Richard Sennett, utropade redan på 1990-talet dödsdomar över det sant offentliga stadsrummet medan andra, som Michael Walzer, bejakat utvecklingen som nödvändiga åtgärder för att locka tillbaka medelklassen till stadens gator. 

Den svåra uppgiften har varit, och är, att göra det sistnämnda utan att exkludera andra. Många (Sennett och Marshall Berman m.fl.) har framhållit att stadens offentliga rum ska vara oordnat och smärtsamt för att det tvingar oss att se andra grupper och engagera oss i andras livssituationer vilket, enligt Sennett, är helt vitalt för civiliserat liv. Andra, som Loretta Lees och Sharon Zukin, distanserar sig lite från domedagsprofetiorna och menar att det offentliga rummet helt naturligt ändrar utseende med tiden och att rådande normer och oskrivna regler bestämmer hur detta ska se ut. Problemet är bara, tänker jag, att dessa normer ”skrivs” av medelklassen och möbleringen av det offentliga rummet blir därmed anpassat till dess behov och preferenser men exkluderar andras.

 De hemlösa har tidigare varit mestadels äldre, alkohol- och/eller drogberoende män medan det under senare decennier har tillkommit allt fler kvinnor, yngre och människor med ekonomiska problem snarare än drogproblem. En ytterligare tendens har varit en allt lägre toleransnivå med hemlösa och för dem stöttande institutioner. NIMBY-effekten är bara ett av flera uttryck för medelklassens exkluderande av andra än den egna gruppen. Kanske har Sennett rätt när han varnar för en minskande förmåga till identifikation med andra när det offentliga rummet inte längre inkluderar dessa ”andra” och designas för att utesluta dem. Michael J.Dear har vittnat om den aggressivitet med vilken argumentationen för exkludering drivs av individer inom grannskapskollektiv men också om oviljan hos stadsplanerande politiker och tjänstemän att ta sig ut från kontorsrummen för att konfrontera verkligheten på gatan eftersom detta skulle kunna störa den ”visionära processen” i utformandet av det urbana rummet. Planering är makt, påpekar han också, vilket naturligtvis gör det svårt för grupper som saknar sådan (avseende både små och stora maktsfärer) att få sina behov tillgodosedda eller synpunkter hörda.

Den sociala exkluderingen är inte bara smärtsam för de exkluderade utan också skadligt för samhället i stort, menar också bland andra Ali Madanipour, samtidigt som han betonar att det mest allvarliga är frånvaron av inkluderande processer eller obalansen mellan exkludering och inkludering. Social exkludering kan här ses som ett lite bredare koncept och hemlöshet är bara en form av sådan men rummet har en huvudroll i manifesterandet av sociala relationer och därmed för integration respektive segregation i urbana samhällen.

Madanipour framhåller även han stadens heterogenitet som ett urbant kännetecken genom alla tider. Till staden dras alla typer av människor och från närliggande liksom fjärran platser. Det har också genom historien förts en kamp mellan de som vill bringa ordning i vad som uppfattas som ett kaos och de som hyllar mångfalden och dynamiken den frambringar.

Det känns onekligen som att den ”zeitgeist” som nu sveper fram över även det svenska samhället domineras av ordningsförespråkarnas krav snarare än frihetsförespråkarnas.

Den etiska kompassnålen pekar på cynism

När de styrande bygger in exkludering i stadsrummet eller lagstiftar för att hålla tiggande och hemlösa från gator och torg sätts också ribban för diskursen kring tiggare och hemlösa och en normalisering av en exkluderande och avvisande hållning till dessa. Cynismen vinner sakta men säkert mark på bekostnad av humanismen. Vad sägs exempelvis om selfies med hemlösa som läggs ut på twitter och instagram och förses med cyniska och förlöjligande undertexter. Ett hånflin åt samhällets olycksbarn. Eller ”bumfights” som blev vanligt i början av 2000-talet (det går ju mode i dylika fenomen) där hemlösa får puckla på varandra inför kamera och som läggs ut på nätet som ”underhållning”. En uppvisning i total makt och dominans av utsatta och svaga människor som lättast av alla hamnar i olika former av beroendeställning till andra.

Bild: www.odditycentral.com

Det gör mig både förbannad och ledsen att se hur den etiska kompassnålen vippar över i riktning mot cynism och förakt och jag är rädd att etnifieringen av debatter om hemlösa och tiggare är ytterligare en dimension som spiller över på andra grupper av invandrare. Det skapas ett iskallt trefjärdedelssamhälle där de som inte klarar kraven för att få jobb eller bostad kastas ut i fullständig laglöshet. Vart tar den som inte har bostad och måste försörja sig på smulorna från de rikas bord vägen om tillträdet till det offentliga rummet stängs? Den hemlöse berövas inte bara tillgången till jobb och bostad utan själva rätten att existera. Fogas också en etnisk dimension till detta har vi snart hamnat i den nazityska mardrömmen där gatorna skulle hållas ”rena” från judar, zigenare och annat ”löst folk”. Vad nästa steg blev vet väl alla förstås... eller?

Litteratur som använts:

The City Reader, 3rd edition, ed. Richard T. LeGates and Frederic Stout (2003)

The Postmodern Urban Condition, Michael J. Dear (2000)

Den globala staden, Ulf Stahre (2007)

Social Geographies: Space and Society, Gill Valentine (2001)

Turkiska protester är en kamp om rummet och mot gentrifiering (?)

Jag har hela tiden undrat över vad de omfattande protesterna mot regeringen i Turkiet egentligen handlat om. Några träd i Geziparken vid Taksimtorget? Protester mot ett bygge av ett köpcentrum? Tja, det kan ju framkalla en del ont blod men normalt sett brukar det tilldra sig intresse endast från en begränsad skara miljöaktivister och närboende, knappast de tusenden vi har sett senaste veckan. 

Ett allmänt missnöje med regeringen Erdogan är en annan förklaring som brukar läggas till. Inte heller denna svepande förklaring har tillfredställt min nyfikenhet. 

Därför var det lite befriande att läsa Ülkü Holagos artikel i SvD igår (8/6-13). Hon lägger fram en mycket mer klarläggande förklaring som verkar fullt trovärdig. Det Istanbul-borna protesterar mot är en omfattande, statsledd gentrifieringsprocess. Det är en kamp om rummet som pågår. 

Hon berättar i artikeln om hur Istanbul sedan en längre tid genomgår en gentrifieringsprocess, eller Dubaifiering som vissa kallar det där. Gamla och nedgångna men tätbefolkade stadsdelar som Beyoglu och Tarlabasi genomgår en förvandling/sanering och får undan för undan lämna plats för moderna byggnader med moderna lägenheter och bl.a. köpcentra. Istanbulbor vräks och sätts på gatan eller erbjuds nybyggda lägenheter utanför centrum mot lån de inte klarar av att betala. Premiärminister Erdogan talade under sin tid som borgmästare i staden om ”inkomstbaserade visum till staden” och chefen för Myndigheten för masshusbygge (TOKI) har uttalat att ”de som inte har pengar behöver inte komma hit”. Förnyelsen ingår i visionen som formulerats av Istanbuls Metropolitplaneringskontor om att ”anpassa staden till världskulturmetropolers standard” och ”till det globala systemets dynamik och EU-processen”. 

Det handlar alltså naturligtvis inte bara om några träd.

Vision Stockholm 2030

Tankarna går osökt till ”Almbråket” i Stockholm på 1970-talet som naturligtvis inte heller bara var en strid om några träd utan uttryck för ett sedan länge pyrande missnöje med stadens omfattande och i många fall hänsynslösa sanering av citykärnan som pågått under hela 1960-talet och början av 70-talet.

Tankarna går också till de nuvarande stockholmska visionerna, Vision Stockholm 2030. Den som säger att Stockholm år 2030 ska vara ”en stad i världsklass”. Planerna är grandiosa. Det låter exempelvis så här;

 ”Stockholm är inte bara Sveriges huvudstad. Vi

menar att vi också är Skandinaviens huvudstad.

Vi vill vara navet i en framväxande Östersjöregion”.

Ett av delprojekten i det här arbetet är Vision Järva 2030 som innefattar omfattande renoveringar och rivningar som kommer att kunna innebära hyreshöjningar långt över vad alla nuvarande hyresgäster kommer att kunna klara av. 

Tankarna vandrar vidare till kravallerna i Husby. Parallellen ska inte dras alltför långt men det finns onekligen beröringspunkter att fundera över. Brinnande bilar fick ledarskribenter att gå i taket av indignation. En helt irrationell reaktion på något diffust missnöje var den allmänna reaktionen från pressen. Svårigheten att se bredden och djupet i ett pyrande missnöje är uppenbarligen mycket större när det kommer nära. Den intressanta reflektionen gjorde nyligen den brittiska filosofen Nina Power i en DN-artikel nyligen där hon jämförde hur den engelska pressen tog upp Husby-kravallerna, sakligt utforskande sociala och politiska faktorer bakom upploppen i svenska förorter, medan de för endast ett par år sedan skrek på mer polis och ondgjorde sig över huliganer när det var upplopp i ett antal stadsdelar i London. 

Svenska mediers förklaringsmodeller

Samtidigt är den svenska rapporteringen full av förklaringsmodeller av de turkiska protesterna som utelämnar det som Holago skriver om i sin artikel.

Upproren handlar då om missnöje med Erdogans stora ego och/eller sunnireligiösa moralism, att försvara en urban kultur, att få ta sig en öl eller cigarett i fred, landets ökande censur etc. 

En tidning skriver att ”Erdogans bulldozer-attityd hotar den tillväxtekonomi som AKP-regeringen så framgångsrikt stått för” och Peter Wolodarski uppehåller sig i en DN-ledare helt kring Erdogans arrogans och journalisters självcensur och uttrycker sin förhoppning att EU ska ”sträcka ut handen till demokratins försvarare” så att dessa ”vet att det finns en gemenskap för dem som till fullo bejakar mänskliga fri- och rättigheter”. Det är lite tänkvärt att denna Erdogan-regering fick 50 % av rösterna i demokratiska val senast. Mer alltså än den svenska alliansregeringen som nyligen fick erfara det folkliga motståndet i förorter över hela landet och som reagerade ungefär som Erdogan med beskyllningar om huliganism istället för självkritik.

Jag betvivlar förvisso inte alls riktigheten i denna rapportering om Turkiet. Det finns säkert många skäl till missnöje men det som utelämnas är egentligen det mest intressanta. Det som jag endast stött på i Ülkü Holagos artikel. 

Kampen om rummet, globalisering och EU-anpassning

Det är alltså många förklaringar till missnöjet med regeringen Erdogan men jag tror ändå det i grunden hänger ihop med en mer allomfattande globalisering vilket i högsta grad påverkar det lokala rummet. 

De transnationella företagen spelar ut länder mot varandra i kohandel om lägsta skatter och bästa infrastrukturen och bestraffar länder som är för ”investeringsfientliga”. Det gäller alltså att anpassa sig och bli en ”vinnare” för de alltmer osjälvständiga nationalstaterna. Den egna kontrollen över ekonomin är numera långt ifrån fullständig och staterna försöker istället ta kontroll över rummet för att kunna förändra det så som den globala marknadsekonomins stora aktörer vill att det ska se ut. Institutioner som IMF, Världsbanken, WTO och OECD driver på utvecklingen på olika sätt vilket inte minst innefattar möjligheter till krediter till hyggliga räntor men också öppnande av dörrar som tidigare varit stängda för finansvärldens aktörer. Fastigheter har också spelat en oerhört stor roll i att absorbera de enorma kapitalöverskott som finansmarknaderna genererat och (trots allt) fortfarande genererar.

Citykärnorna omformas då till reservat för penningstarka grupper med en konsumtionsinriktad livsstil, kontor och affärslokaler med stor övervikt för restauranger, kaféer, gallerier, inrednings-, mode- och designbutiker men också stora shoppinggallerior som slukar hela kvarter. 

Kampen om staden, bostadskvarteren och det offentliga rummet har pågått länge världen över och motståndet har tagit sig olika uttryck i olika städer; New York, London, Boston, San Francisco, Philadelphia, Durban, Hamburg men också Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. David Harvey har skrivit mycket om detta, senast i boken Rebel Cities. Det har oftast då handlat om gentrifiering av citykärnor eller innerstadskvarter men just nu pågår också, vilket jag hävdat tidigare, en lågintensiv gentrifieringsprocess i Järva. För att få ordning på stökiga förorter behöver befolkningen bytas ut tycks den underliggande tanken vara. Ungefär det som Sharon Zukin kallar ”domesticering genom cappucino” eller ”pacificering genom capuccino”.

  

Kritiken av Turkiet – ironisk dubbelmoral?

Strävan efter EU-medlemskap och en inkludering i ett marknadsekonomiskt globalt system i vilket det lokala rummet måste inordnas präglar regeringen Erdogans urbana politik. Turkiet vill bli en spelare om investeringar från kapitalstarka företag världen över och måste anpassa sig därefter. Det vill säga till ”det globala systemets dynamik och EU-processen”.

Ironiskt nog får Turkiet nu kritik av EU och Wolodarski skriver om hur svårt det kan bli för Turkiet att bli medlemmar med den nuvarande regeringen. Detta trots att den har ansträngt sig under ett helt decennium för att inordna sig i det liberala marknadssystem som EU omhuldar i sina portalparagrafer.

Så medan den svenska pressens beskrivning av de turkiska protesternas orsaker handlar om Erdogans muslimska moralism i motsats till en modern urban livsstil så är det kanske just försöken att omforma det urbana rummet i enlighet med ”världskultursmetropolers standard” som protesterna vänder sig emot? 

Det är förstås inte lika bekvämt för vissa tidningars ledarskribenter att tala om detta eftersom det redan skett och ständigt sker här på hemmaplan och i övriga EU, den gemenskap som ”till fullo bejakar mänskliga fri- och rättigheter” . Då protesterna sker här är det bättre att kalla dem för vandalism och de protesterande för kriminella. Ungefär som Erdogan gör.