Ni kanske såg dokumentären om Edward Snowden igår; Citizenfour ? Jag slogs av tanken hur lite NSA:s övervakning
av allas våra privatliv, åsikter och tankar egentligen har upprört. Ändå är metoderna för
övervakningen mycket lika de som Stasi använde i DDR, fast utan internet. Samt
att den idag sker i en oerhört mycket större omfattning än bakom den forna
järnridån.
Vi lever ju ändå i en demokrati och tillhör den så kallade
västvärlden där den demokratiska traditionen och friheten är fast förankrade
sedan länge, tänker väl de flesta. Vi kan skaka på huvudet och småle åt det
kazakiska valresultatet där sittande Nursultan Nazarbajev fick 97,7 procent av
rösterna i ett val med 95,2 procents valdeltagande. Demokratin är numera
globaliserad och snarast ett villkor för att få delta i handels- och
kulturutbyte. Nästan alla diktaturer idag är ”demokratier”. Demokrati som
simulacrum.
Baudrillards sorgligt bortglömda begrepp känns mer aktuellt
än någonsin. Enligt hans ramverk om simulacra och simulation lever vi i en
historisk period som kännetecknas av postmodernism och senkapitalism.
Massproduktion och kopiering urvattnar originalen och gränsen mellan verklighet
och representation suddas ut tills simulacrum är det enda som finns kvar.
Kopian imiterar originalet så väl att det hotar att ersätta det. Baudrillard trodde
på en dual värld och menade att vår verklighetsbild efter murens fall och de
internationella mediernas framväxt blivit endimensionell, stöpt efter en modell;
den liberala marknadsekonomin och en tro på demokratin som ett självspelande
piano. Kriget mot terrorismen har tagit död på friheten, som varit västvärldens
stolthet och moraliska trumfkort i förhållande till övriga världen, enligt
Baudrillard.
Muren som delade öst och väst markerade med sin fysiska
närvaro på ett brutalt sätt var gränsen mellan frihet och demokrati respektive
tvång och diktatur gick. Vi som stod på ”rätt” sida kunde kika in över muren
eller till och med träda över för en stund, förfasa oss, och sedan ta oss
tillbaka till den fria världen och andas ut. Allt var sannerligen inte bra på ”vår”
sida men vi levde i alla fall i demokratier där vi var fria att uttrycka våra
åsikter i tal och skrift både offentligt och privat innanför våra egna gränser.
”Maktanspråken
sträcker sig in i varje skrymsle av människors liv, något som är omöjligt och
därför blir fragmentariskt. Och paradoxalt nog mer förtryckande, eftersom
otydligheten är svår att kalkylera [...] Det gör diktaturen så svår för
utomstående att begripa”
Hynek Pallas berättar i dagens SvD om familjens minnen från
livet bakom järnridån. Jag tänker att det lika gärna hade kunnat vara ett citat
ur filmen om Snowden och NSA som förfinat Stasis metodik. Storebror som en cookie
i din hjärna. Jag har svårt att hålla tillbaka den krypande känslan av obehag som formar sig till en stilla undran;
Finns det längre några utomstående?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar