Krim – vem minns nu Krim?

Nyhetsflödet från Ukraina har i stort sett avstannat efter Minsk-uppgörelsen. Kanske är det inte lika spännande att rapportera när inte granater och raketer regnar längre? Strider förekommer dock fortfarande i öst och rapporter om skadade och döda återkommer löpande från nyhetsbyråerna. Det sker också en hel del politiskt som borde vara av intresse men av detta ser vi mycket lite i svenska media.

Ännu mindre får vi rapporter om vad som sker på Krim. Vid ettårsdagen av annekteringen skrevs förvisso en del och det nuvarande läget på Krim fick en del uppmärksamhet.

Vad som händer i Donetsk och Luhansk har dock under flera månaders tid varit i blickfånget hos de stora mediehusen och, som det förefaller, på bekostnad av Krim. Minns vi ens att det var med den ryska annekteringen av halvön som de militära fientligheterna började? De ”små gröna männen” intog snabbt och i princip utan skottlossning alla viktiga punkter och institutioner och hela västvärlden verkade chockat och taget på sängen. Likaså de ukrainska arméenheter som fanns på plats vars reaktion kan beskrivas som handlingsförlamning snarare än agerande. Den i all hast anordnade folkomröstningen om Krims nationella tillhörighet följde knappast vedertagna kriterier för sådana och tjänade förstås endast syftet att ge ett stänkt av legitimitet åt det ryska införlivandet av halvön. Därmed inte sagt att utfallet av en folkomröstning annars hade blivit i huvudsak annorlunda. Vid den ukrainska självständigheten 1991 uppstod genast en konflikt om Krims autonoma status och den i huvudsak ryska eller rysktalande befolkningen motsatte sig ukrainsk överhet. Den 5 maj 1992 utropade Krim sitt självstyre vilket redan nästa dag ändrades av det ukrainska parlamentet som ändrade konstitutionen i vilken Krim fastställdes som en autonom republik i Ukraina. Den förre presidenten Janukovytj hade stöd av cirka 80-90 % av Krims röstande befolkning och de etniska ryssarna bestod före annekteringen av cirka 60 % av befolkningen medan närmare 80 % var ryskspråkiga. De ukrainska myndigheternas försök till ukrainisering har aldrig varit särskilt framgångsrikt på Krim. Folkomröstningens officiella resultat som gav 97 % av rösterna för en anslutning till Ryssland lär med andra ord vara friserat men med all sannolikhet skulle även en helt regelrätt genomförd folkomröstning ha utfallit till fördel för rysk anslutning. 

Just språkfrågan är något som många Krim-bor tar upp som orsak till ”nödvändigheten” av beskydd från Ryssland mot den nya Kiev-regim som tog över makten i februari 2014. Ryska skyltar ersätter nu ukrainska, det ryska språket införs där tidigare ukrainskan varit det officiella och även andra infrastrukturella förändringar russifierar i snabb takt samhällsinstitutionerna på Krim. Detta sker inte utan ekonomisk ansträngning för Ryssland. Den ryske tidigare finansministern Alexej Kudrin beräknar att kostnaderna för Krims införlivande med Ryssland kommer att hamna kring 150-200 miljarder USD under de kommande 3-4 åren.  

Det är mycket möjligt att Kalle Kniivilä har rätt när han i sin nyutgivna bok ”Krim tillhör oss – Imperiets återkomst” hävdar att språkfrågans vikt överdrivs och att den tidigare tillhört de mindre heta politiska ämnena på Krim. Att beskriva det ryska språkets status som hotat kan förstås ingå i legitimiseringsprocessen av annekteringen.

De som är statligt anställda är givetvis också nöjda med den fördubbling (eller i vissa fall ännu mer) av lönen som den ryska staten givit dem vilket spär på uppfattningen om att allt blir bättre under ryskt styre. Enligt Kniivilä ett sätt att köpa sig lojalitet (här finns förstås poliser och militärer bland de statsanställda) men det bör inte glömmas bort att de flesta vill leva normala liv, utan krig och med tillräckligt i plånboken för att köpa det som behövs och kanske till och med unna sig lite extra med jämna mellanrum. Den ukrainska ekonomin imponerar naturligtvis inte och än så länge håller den ryska vid jämförelse. Det kan förvisso vara en tidsfråga innan den bilden spricker.

Krimtatarerna – vart hör de nu?

En grupp som egentligen borde kunna göra anspråk på tillhörighet till Krim mer än ryssar och ukrainare är krimtatarerna som troligen härstammar från de mongoler som erövrade Krim på 1200-talet. De har alltså funnits där sedan dess men med avbrott för den förvisning som Stalin genomförde under andra världskriget då så gott som samtliga (cirka 200000) krimtatarer tvångsförflyttades till framför allt Uzbekistan och Kazakstan. Efter Sovjetunionens sammanbrott och i samband med utropandet av det självständiga Ukraina flyttade en stor del av denna diaspora tillbaka till Krim och bestod vid den ryska annekteringen till ungefär 250000 invånare, cirka 12 % av Krims totala befolkning. Dessa krimtatarer är naturligt nog de kanske största motståndarna till annekteringen och mindre imponerade av Putins anspråk på Krim som naturligt ryskt område.

Den sista ukrainska flaggan som vajade offentligt på Krim prydde just den krimtatariska organisationens (som av en del beskrivs som parlament) Majlis (Meclis) högkvarter. Den togs ned av rysk säkerhetstjänst och militär i september 2014 då byggnaden tömdes och förseglades av oklara, juridiska svepskäl. Den kraftigaste politiska oppositionen mot den ryska annekteringen hade därmed tystats. Dock inte helt eftersom krimtatariska nyhetskanaler och tidningar ändå fortsatt att verka. Tills nu, närmare bestämt igår då det officiella sändningstillståndet gick ut och inte förnyats av ryska myndigheter, enligt Amnesty trots att ansökningar om förlängt tillstånd skickats in i tid. En del har helt enkelt inte fått sina ansökningar bevarade och andra har fått avslag utan godtagbar förklaring. 

Bland de som nu får stänga finns nyhetskanalen ATR, som har varit en oas för krimtatarer som törstat efter nyheter på sitt eget språk (krimtatariska eller krimturkiska) och dessutom utan de ryska vinklingarna och perspektiven. ATR var en av få som lyckades få ut tv-sändningar under den ryska invasionen i början av mars 2014. När alla ukrainska rikstäckande kanaler stängts av (se klipp nedan) fortsatte ATR att sända lokalt.

En del ukrainska program förlades då till denna kanal eftersom det var enda sättet att få ut nyheter och tv-program över huvud taget. Kalle Kniivilä har i ovan nämnda bok talat med ATR-reportern Jelena Michanik som var på plats vid ryssarnas stormning av en ukrainsk militäranläggning i närheten av Sevastopol 8 mars. Hon och en fotograf filmade stormningen och försökte komma i kontakt med kanalens tv-hus för att få komma in i den direktsändning som just då pågick under den kände programledaren Savik Sjuster. Denne hade just besök av den av ryssarna nytillsatte ledaren för Krim, Sergej Aksionov, som försäkrade att allt var lugnt på Krim och att inga stormningar av militärförläggningar förekom. Medan han gör det pågår en biljakt på journalisten Michanik, hennes fotograf och en grekisk journalist som till slut tvingas till vägkanten och får kameror sönderslagna och blir misshandlade av maskerade män.

Helt tystade har de alltså inte blivit förrän nu. Det fria ordet, den oppositionella debatten och nyheter på det krimtatariska språket har nu med andra ord upphört helt. Det sker också under nästan totalt ointresse från västerländska media, åtminstone de svenska där denna nyhet har fått minimalt med utrymme.

Har vi totalt glömt bort Krim? Är Krim inte längre intressant? Eller är det bara krimtatarerna som inte intresserar väst? De hör ju inte till de ”vanliga” ukrainarna och är i huvudsak muslimer. Kanske är inte ens de ukrainska myndigheterna intresserade av deras situation? Kanske är krimtatarerna, som påstås i en Guardian-artikel, offer för både ukrainska och ryska löften? Eller hot för den delen. En krimtatarisk aktivist, Zair Smedlyayev, berättar för the Guardian:

“Those same guys from the Ukrainian security services who were threatening me and accusing me of separatism are now wearing Russian uniforms. Look who turned out to be the separatists. Us Crimean Tatars have just kept the same position – that this is our homeland and it always will be.”