Rysk skrämseltaktik?

Finland har nu fått sin egen ubåtshistoria. I ett par dagar har en ”trolig ubåt” jagats i vattnen utanför Helsingfors. Ett antal sjunkbomber har fällts men tydligen av en sort som bara smäller högt och skakar om, inte skadar ubåtsskrov, om jag förstått rätt. Ingenting är bekräftat med säkerhet som vanligt. – Det finns en stark misstanke om att det fanns undervattensverksamhet som inte hör hemma här, säger den finske försvarsministern Carl Haglund. Just nu finns sannolikt ingen aktivitet, tillägger han dock. Vi känner igen kommentarerna från i höstas.

Jag hörde talas om denna ubåtsjakt redan igår genom ryska och finska nättidningar, men Google translator är inte ett helt bekymmersfritt översättningsverktyg så detaljerna föreföll till viss del något oklara. Rapport hade ett kort inslag igår kväll men annars var det rätt tyst fram till idag då bland andra Aftonbladet vaknat till liv rejält. Trots att inga andra uppgifter finns än den ”starka misstanken” om undervattensverksamhet har AB bilden klar. De har hittat en pensionerad kommendör som är helt säker; - Klart det är ryssar, säger han. Allan Widman (fp) varnar för att Putin förbereder sitt folk på krig och ÖB talar om att det ”ryska kroppsspråket blir alltmer utmanande”. Han har ju ett lite eget sätt att uttrycka saker. Hur som helst råder inget tvivel om att det är ryssen som rör sig i vattnen utanför Helsingfors blir vi upplysta om. Wolfgang Hansson vet till och med att berätta varför. De vill skrämma Sverige och Finland från att gå med i NATO.

Här är jag inte längre riktigt med på noterna. Egentligen vet vi alltså inte om det verkligen förekommit någon fientlig ”undervattensverksamhet” och i så fall vilken typ av sådan det handlat om. Det kan också mycket väl ha handlat om minkar eller sälar eller andra typer av ljudillusioner som tydligen kan uppstå i just de här farvattnen, om man får tro uppgifter i finska tidningar. Nationaliteten på den eventuellt undervattensverksamme och avsikten med aktiviteterna hör alltså till nästa steg i analyskedjan men Hansson kastar sig in i mycket långtgående spekulationer.

Men okej, OM (säger OM) det funnits en ubåt i de finska vattnen är det givetvis inte alls osannolikt att den kan ha varit rysk. Men skälet till närvaron torde i så fall snarare vara att rutinmässigt kartlägga svensk och finsk beredskap. Vid höstens eventuella besök i svenska skärgården hade vi nyss valt en ny regering och i Finland har den inte ens hunnit tillsättas efter valet nyligen. Det kan alltså tänkas vara av intresse att se hur snabb reaktionstiden är vid sådana lägen. Fungerar befälsgivningen? Tas det snabba beslut eller blir de fördröjda av färska ministrar och tjänstemän eller en oklar befälsordning? Ett sådant skäl kan jag köpa att det handlar om eller för all del något annat militärstrategiskt skäl. Men att skrämma oss från att gå med i NATO verkar helt enkelt fullkomligt ologiskt. Eller möjligen korkat. Men det tror jag inte ryssen är. Eller?

Det skulle alltså ligga till så att ryssen är irriterad över NATO:s framfart österut och dessutom oroliga för att hittills alliansfria Sverige och Finland, med gräns mot Ryssland, ska lockas att bli medlemmar. Så vad göra? Jo, enligt Wolfgang Hansson, skicka ubåtar till svenska och finska farvatten för att skrämma oss att avstå. Enligt all logik torde väl effekten bli den motsatta. Ingen kan väl påstå att ropen på Nato-medlemskap tystnat efter höstens ubåtsjakt i Sverige? Varför skulle de? De som i flera år propagerat för ett svenskt NATO-medlemskap har förstås alla skäl i världen att dra snabba växlar på minsta indikation på krusningar i Östersjöns vatten. 

Så gjorde Nya Moderaterna i höstas och fortsatt under vintern då ledande moderater med jämna mellanrum återkommer till frågan, som exempelvis den försvarspolitiske talespersonen Hans Wallmark som tillsammans med riksdagsledamoten Lars-Arne Staxäng talade om ett ökat militärt hot och att ”ubåtskränkningen i Stockholms skärgård under oktober bekräftar den bilden”. Det kan ju också noteras att hon i SvT:s Raktpå (30/10-14) propagerade starkt för att frågan om NATO-medlemskap borde utredas tillsammans med Finland. Tre företrädare för Centerns respektive Folkpartiets ungdomsförbund skrev en artikel med titeln ”Ubåten är ytterligare ett bevis på varför vi bör gå med i NATO”. Jan Björklund betonade naturligtvis också hur allvarligt han såg på kränkningen, att han hade svårt att misstänka någon annan än Ryssland och föreslog därför återigen svenskt medlemskap i NATO.

Jag har högre tankar om rysk underrättelsetjänst än herr Hansson och är därför helt övertygad om att de är fullt medvetna om detta. Alltså att tonläget hos NATO-förespråkarna skruvas upp väsentligt efter varje misstänkt ubåtskränkning av svenska vatten.

Det finns egentligen bara ett starkt skäl för Sverige och Finland att ansluta sig till NATO och det är om hotet från Ryssland skulle upplevas så starkt att det inte råder några tvivel om att det finns akut behov av militär assistans för att försvara gränserna. Om det nu är så att ryssarna ogillar pratet om NATO-medlemskap (och så är det) så bör väl sämsta sättet att få oss på andra tankar vara att låta ubåtar stryka längs våra kuster titt som tätt.

Då finns det däremot goda skäl att tro det motsatta. Det vill säga att hotet överdrivs och att sådana här ubåtsjakter lite då och då är till för att skrämma upp oss att gå med i NATO. Kanske var det en svensk ubåt som gjorde en liten sväng in för att få med Finland på Enströms gemensamma NATO-utredning? Nu ägnar jag mig givetvis åt provokativa spekulationer. Dock med betydligt klarare logik än Wolfgang Hanssons. Om än mindre tvärsäkert.