När får IAEA tillträde till Israels Dimona-anläggning?

Avtalet om Västmakters tillträde till Irans atomanläggningar och kärnprogram var en positiv framgång för diplomatin. Så tycker åtminstone de flesta. Dock inte Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som jag skrev om häromdagen. 

Han har tidigare ritat bomber i FN för att visa vilket hot Iran utgör för världen och tillsammans med USA ibland hotat med flygattacker mot iranska kärnanläggningar. När nu USA agerat diplomatiskt istället blir Israel alltmer isolerat i sin anfallsiver. Som Anders Persson, statsvetare i Lund, skrev i SvD för ett par dagar sedan handlar det inte bara om kärnvapen utan att Israel har en dominant ställning i regionen att försvara.

 

Likväl är denna intolerans mot kärnvapen i regionen intressant att notera när den kommer från just Israel. I gårdagens SvD kunde vi läsa om deras eget kärnvapenprogram som av Dr Ronen Bergman (israelisk säkerhetspolitisk expert) beskrivs som ”en av världens sämst bevarade hemligheter”. Atomanläggningen i Dimona har aldrig IAEA fått tillträde till men blev internationellt känd när Mordechai Vanunu (som jobbade där) 1986 avslöjade vapenprogrammet för en brittisk tidning. 

För detta har han avtjänat ett 18-årigt fängelsestraff, varav de första 11 i isoleringscell, och har numera förbud att lämna landet och att tala med utlänningar. Han skulle alltså, trots att han numera är på ”fri fot” få svårigheter att hämta det fredspris som han ofta nämnts som kandidat till.

IAEA däremot har fortfarande inte fått tillträde till själva anläggningen i Dimona och Israel svävar på målet när kärnvapenprogrammet kommer upp. Vilket det gör med skrämmande långa mellanrum. Om omvärlden betraktar Iran som ett instabilt hot mot världsfreden borde väl rimligen Israel betraktas på samma sätt? För vem kan seriöst påstå att Israel, åtminstone med nuvarande ledning, kan betraktas som en duva i den infekterade Mellanöstern-regionen? Avner Cohen, professor i Nonproliferation Studies vid Monterey Institute of International Studies, säger sig - enligt SvD-artikeln ovan – benägen att tro att Netanyahu är beredd att riskera krig för att behålla sitt kärnvapenmonopol i regionen.

 

Är det då inte ett rimligt krav att äntligen få veta säkert vad de håller på med där i Dimona?

Liberaler bör ta ansvar för sin ideologi

Ivar Arpi skrev för ett antal dagar sedan i SvD en ledare om ett nytt handskakningsfall som hamnat på DO:s bord. ”Religiösa bör ta ansvar för sina val” är titeln. Grundtonen är ungefär densamma som bland amerikanska konservativa republikaners syn på aids och homosexuella under 1980- och 90-talet och framåt. De får ”skylla sig själva”, sa senatorn Jesse Helms, och George Bush tyckte att de väl fick ”ändra livsstil” för att slippa bli aidssmittade. De som avviker från fastställda normer kan alltså inte räkna med att få samma självklara del av rättigheter som andra. 

Arpi gör också sitt bästa för att dölja vad frågan egentligen handlar om. Han reproducerar därmed missuppfattningen att det skulle vara att religionsfriheten trumfar kvinnors rätt att behandlas jämställt, för att använda hans egna ord. Han tar också hjälp av en debattartikel där en arbetsrättsprofessor och två styrelsemedlemmar av Humanisterna (som förklarat krig mot religion och religiösa) menar att handskakningsfallen inte handlar om diskriminering. Denna debattartikel tas som intäkt för hur fallen bör tolkas och Arpi kan därmed fastslå att det rent juridiskt inte förekommit någon diskriminering. Han bortser då, liksom många andra, från att det finns ett domstolsutslag som fastslår det motsatta. Arpi låter påskina, som minst lika många andra, att det är DO som avgör saken. 

Frågan är inte heller religionsfrihet ställt mot jämställdhet utan om rätten till praktikplatser eller aktivitetsstöd oavsett religiös tillhörighet. Det var Arbetsförmedlingens beslut att dra in aktivitetsstöd tingsrättsdomen handlade om. Vi har en lag som bygger på att olika medborgerliga rättigheter är universella och så har också domstolen tolkat det och gav därför den man rätt som 2010 drev saken i domstol med DO:s hjälp. Detta prejudikat ligger förstås till grund för att det blivit förlikningar i senare fall. Den juridiska tolkningen är ganska glasklar och det finns en dom att hänvisa till. Oavsett var Arpi, Humanister och andra tycker.

Tycka får ju också var och en om olika sätt att hälsa och visst finns det en norm som gäller. Men också ett antal olika sätt att möta varandra; kramar, kindpussar, ”high fives” etc. Varav inte något är obligatoriskt att tycka om men inte heller tillräckligt för att utgöra grund för nekad åtkomst av medborgerliga rättigheter. Ändå är i synnerhet svenska, manliga humanister rörande överens med öppet rasistiska företrädare i frågan, som Nette Enström konstaterar i Fria Tidningen.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna betonar att dessa är universella. Det vill säga ska gälla alla. En annan viktig sak som FN-konventionen 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter också betonar är vikten av att rättigheterna inte bara ska existera utan att konventionsstaterna ska se till att alla individer kommer åt dem också. 

Detta är en liberal syn på mänskliga rättigheter som bland andra liberala ungdomsförbundet i sitt handlingsprograms första kapitel formulerar enligt följande:

”Mänskliga fri- och rättigheter är det fundament varpå det liberala samhället vilar. Rätten till sitt liv och sin egendom samt tanke-, religions-, yttrande-, tryck-, förenings-, mötes- och rörelsefrihet är sådana grundläggande fri- och rättigheter”.

Ivar Arpi tycker inte att staten ska reglera tolerans. Det tycker inte jag heller. Staten kan och bör inte kunna reglera vad du tycker, Ivar. Men den kan däremot vara garant för att olika rättigheter är universella. Alldeles oavsett vad du tycker, Ivar, och alldeles oavsett din egen nivå av ”tolerans”.     

Men just detta har liberaler på senare år haft svårt att hantera. Den libertarianska vurmen för nattväktarstat kolliderar ibland med den ovanstående grundsynen på fri- och rättigheter. Men om inte staten ska ha lagar och domstolar som avgör hur de ska tolkas, vilka ska då göra det? Humanisterna? Och ställer Ivar Arpi och andra liberaler (som Humanisterna) verkligen upp på dessa fri- och rättigheter som universella? Eller gäller de bara villkorat, beroende på den rådande normbestämningen?