Problemet med arbetssökande som nekar jobb (???)

Nyligen lanserade Arbetsmarknadsdepartementet (med Ullenhag i spetsen) ett förslag som skull höja kraven på nyanlända invandrare att ta jobb som erbjuds. Indragning av etableringsersättningen är piskan som ska användas har regeringen tänkt. På samma sätt har A-kasseersättningen använts för att sätta press på alla de där latmaskarna som tackar nej till jobb som erbjuds. 

Det förefaller alltså vara ett stort problem det här med att människor nekar att ta alla de jobb som regnar över dem som manna från himlen. Det har dock, mig veterligen, aldrig backats upp med siffror som åskådliggör problemets omfattning. Nyfiken börjar då leta bland Arbetsförmedlingens och SCB:s statistikdatabaser men hittar ingenting användbart. Skickar då ett mejl till Arbetsförmedlingens enhet för statistik för att få råd var siffror över detta problem kan hittas. Jag kommer dock inte att få svar på frågan. 

Den som anstränger sig med att läsa den 50 sidor långa DS som regeringen författat om förslaget finner nämligen att den främsta källan vari behovet av förändringar spårats förefaller vara Statskontorets rapport 2012:22 (Etableringen av nyanlända – En uppföljning av myndigheternas genomförande av etableringsreformen). Av denna rapport framgår att Arbetsförmedlingen (Af hädanefter) inte för några uppgifter om i vilken utsträckning nyanlända nekar erbjudna jobb. Mina frågor om statistik fick här alltså sitt enkla svar. Det finns ingen.

Så vad är det då som föranleder regeringen att vidta åtgärder för att stävja detta outforskade ”problem”? Ja, hänvisningen till Statskontorets rapport är intressant för den innehåller en mängd observationer rörande den etableringsreform som genomfördes för att påskynda nyanlända invandrares etablering i arbets- och samhällslivet och som trädde i kraft 1 december 2010.

 

Statskontorets observationer

Etableringsreformen brottas med en mängd problem framgår det av Statskontorets rapport. En liten sammanfattning:

·         En enkät med arbetsförmedlare vid Af visar att dessa anser sig ha bristfälligt stöd från chefer och bristande IT-stöd. Arbetsbelastningen betungande.

·         Omfattande administrativt arbete för alla berörda vid den månatliga redovisningen av etableringsersättningen. Tar fokus från insatser för etablering i arbetslivet.

·         Migrationsverkets kompetenskartläggning är otillräcklig.

·         Leverantörer av tjänst som etableringslotsar lockar nyanlända med löften om datorer och annat för att få dem att byta lots (valfrihet och marknadsprinciper/min anm). Lotsarnas verkliga kompetens kan alltså ifrågasättas. Många nyanlända har svårt att förstå syftet med en etableringslots.

·         Etableringsplaner för nyanlända utarbetas under tidspress och blir därför ofta oklara och bristfälliga.

·         Svårigheter att matcha arbetsmarknadsperspektivet med tillgången på bostäder. Där lediga bostäder finns är det ont om jobb och tvärtom.

Av allt detta har alltså regeringen valt att ta till sig Statskontorets förslag om ekonomiska sanktioner mot nyanlända som nekar jobberbjudanden. Kanske det av Statskontorets förslag som är minst styrkt av faktabaserat material. Det framgår inte vilken empirisk grund som använts för att komma fram till detta sanktionsbehov utan motivera istället på principiella grunder. Att möjligheten finns att neka strider mot syften med reformen, påpekar de. Inte heller har någon konsekvensutredning av förslaget gjorts. Det bygger alltså i hög grad på misstankar, misstro och principiella resonemang.

Detta har regeringen valt att ta fasta på.

Ett alternativ, menar jag, hade varit att ge Af uppdraget att föra statistik över dessa nekade jobbtillfällen, vänta med sanktionsbestämmelserna och istället ta itu med problem som är baserade på dokumenterade empiriska observationer och faktauppgifter.

Diskriminering är en realitet

I det verkliga livet är det ju snarare så, avseende de nyanlända invandrarna, att de jobb som erbjuds är lätt räknade. Det finns ett otal studier och undersökningar genomförda både internationellt och här i Sverige som visar både löne- och arbetslöshetsskillnader som knappast kan förklaras på andra sätt än med diskriminering. Utländska namn ger sämre chans att bli kallad till intervju. Senast påvisat av Rickard Carlsson vid Lunds Universitet.

Det här är sådana frågor som den s.k. integrationsministern Erik Ullenhag bör lägga sitt största krut på, vilket också påpekas i ett utmärkt inlägg på Jusekbloggen.  

Piskan slickar kanske fel ryggar?

I den DS regeringen författat om förslaget finns också inbakat ett förslag att slopa den SFI-bonus som infördes 2010. Denna ”prestationsbaserade stimulansersättning” infördes för att nyanlända invandrare skulle lockas att lära sig svenska snabbare men har visat sig vara totalt verkningslös. Ersättningen infördes trots att IFAU:s försöksverksamhet visat just att den sannolikt skulle bli just detta, verkningslös. 

En illa underbyggd åtgärd ersätts här alltså med en annan.

Att med piska och morot försöka få nyanlända invandrare att lära sig svenska och skaffa sig jobb är metoder som bygger på en misstro till människors egna viljor och drivkrafter. Under ytan finns fördomsfulla tankar om den lata invandraren som skor sig på den av hårt arbetande skattebetalares uppbyggda svenska välfärdssystem. Åsikter som vi annars brukar återfinna hos Sverigedemokraterna.

När åtgärderna riktas på ovanstående sätt normaliseras dessa åsikter och de verkliga problemen hamnar i skymundan. Vad gör regeringen åt arbetsgivare som sorterar bort arbetssökande invandrare? Vad gör regeringen åt fastighetsägare som sorterar bort bostadssökande invandrare och minoriteter? Vad gör regeringen åt segregationsproblematiken? Etc, etc...

Jo, piskan viner, men kanske inte över ryggarna på rätt målgrupp?