Ty valfriheten åt alla lycka bär!?

Min titel för detta inlägg anspelar förstås på sångtexten till ”Internationalen”. Kommunismens lyckorike ville aldrig riktigt infinna sig till stor besvikelse för många och glädje för andra. Den form av socialism som försiggick bakom den förhatliga Berlinmuren var kanske inte riktigt den typ av lyckorike heller som textförfattaren hade i åtanke.

Sedan några decennier - och accelererat förstås efter just Berlinmurens fall - har istället valfriheten och marknadsprincipernas lov sjungits allt starkare. Kommunismens direkta antites kan en väl påstå. Grundtanken är ju inte så tokig alls. Vi vill gärna välja om vi kan. Staten ska inte lägga sig i alltför mycket utan vi vill ha friheten att göra egna överväganden vad som är bäst för oss själva. Vi vill inte vara hänvisade till blaskigt kaffe i en brun pappmugg på varje utskänkningsställe utan gärna välja om vi ska ha socker eller mjölk i. På senare tid har kafémenyerna utvidgats till alla möjliga varianter och storlekar i en närmast oändlig rad. En tendens som går igen för allt vi konsumerar. Det ska vara fritt fram för nya produkter i en ständig galopp mot allt större mångfald och valmöjligheter.

Det här gäller också välfärden eller de allmänna nyttigheterna. Vi kan välja doktor och skola osv. Det tycker många är bra förstås och att återgå till centraliserade lösningar förefaller idag mindre attraktivt eller realistiskt.

Men bär all valfrihet till ”lyckoriket” egentligen? Jag har fastnat för något jag läste i SvD där 23-åriga Frida Svensson skriver om den yngre generationens allt sämre psykiska hälsa:

”Valmöjligheterna som skulle göra oss lyckliga är kanske det som i själva verket får oss att må dåligt? När höga förväntningar krockar med faktorer som arbetslöshet och bostadsbrist så kanske ´generation fantastisk´ förändras till ´generation ångest´?”

En förutsättning för valfrihet är att det finns alternativ att välja mellan. Idén är ju också att den marknad vi gör våra val på ska innehålla konkurrenter där dessa tävlar om att utgöra bästa val. Den här konkurrensen är, som Nina Björk har uttryckt det, helt central i vårt samhälle och konstaterar (i Lycklig i alla sina dagar) att inte bara varor konkurrerar om köparnas uppmärksamhet, barn konkurrerar om betyg, skolorna om att ha högsta betygsnittet, arbetslösa om de få lediga jobb som finns, bostadssökande om de få lediga lägenheterna. Det gäller att hålla sig framme, att sälja sig själv, att se om sitt hus, att tänka på sitt. Egocentricitet och ensamhet ersätter alltmer solidaritet och samvaro.

Samtidigt börjar valfriheten bli till något obligatoriskt. Ett krav som börjar likna samhällsansvarig plikt. Du måste välja husläkare, du måste välja din skola, du måste välja premiepensionsförvaltare, du måste välja elbolag etc etc. Det infinner sig en valtrötthet. Vi orkar inte prata med alla dessa telefonförsäljare som försöker pressa oss på val av nya produkter. Alla orkar inte heller med tanken att vara ansvarig för alla val. Tänk om en väljer fel? 

Genom att framhålla människor som ”sina egna ödens herrar” kan, enligt filosofen Kate Soper, den liberala människoläran hävda att var och en väljer sin egen väg och inte är ”offer för samhälleliga krafter”. Den arbetslöse måste alltså ta ansvar för sina val, den religiöse ta ansvar för sitt val av tro, den skuldsatte ta ansvar för att sanera sin privatekonomi.  Samtidigt finns ju någon som bestämmer konsekvenserna av valet att inte ta vilket ”skitjobb” som helst, att klä sig i niquab eller att inte kunna betala de skulder som lättsinniga låneinstitut erbjudit för att hålla konsumtionen igång.

Vilket leder oss tillbaka till det där med den psykiska hälsan. Våra söner och döttrar dukar under av prestationsångest inför betygshetsen i nian. Känner sig tvungna att byta byxor tre gånger i veckan för att undvika blickar från kompisarna. Stannar hemma från skolan för att slippa konfrontera alla ångestladdade situationer. Har hela tiden pressen på sig att ”bättra på” sin CV. Går med ständig oro för boendet. Eller för att inte få jobb eller för vad de ska göra när korttidsanställningen (de oftast har om de har jobb) går ut. Känner att livet är meningslöst.

Valfrihetens och marknadsprincipernas ständiga följeslagare är konkurrens, reklam och kommodifiering av människan. Det här skapar en tryckkokare i vilken ingen mår särskilt bra, ung eller gammal. 

Finns det då någon väg att hitta en väg till ett egalitärt samhällsbygge med en balans mellan individens valfrihet och en fördelningspolitisk rättvisetanke samt omsorg om människan? Och mellan narcissistisk självupptagenhet och ödmjuk medvetenhet om vår tillvaro som social? 

Eller måste vi välja?