Ivar Arpi
skrev för ett antal dagar sedan i SvD en ledare om ett nytt handskakningsfall
som hamnat på DO:s bord. ”Religiösa bör ta ansvar för sina val” är titeln.
Grundtonen är ungefär densamma som bland amerikanska konservativa republikaners
syn på aids och homosexuella under 1980- och 90-talet och framåt. De får ”skylla
sig själva”, sa senatorn Jesse Helms, och George Bush tyckte att de väl fick
”ändra livsstil” för att slippa bli aidssmittade. De som avviker från
fastställda normer kan alltså inte räkna med att få samma självklara del av
rättigheter som andra.
Arpi gör
också sitt bästa för att dölja vad frågan egentligen handlar om. Han
reproducerar därmed missuppfattningen att det skulle vara att religionsfriheten
trumfar kvinnors rätt att behandlas jämställt, för att använda hans egna ord.
Han tar också hjälp av en debattartikel där en arbetsrättsprofessor och två
styrelsemedlemmar av Humanisterna (som förklarat krig mot religion och
religiösa) menar att handskakningsfallen inte handlar om diskriminering. Denna
debattartikel tas som intäkt för hur fallen bör tolkas och Arpi kan därmed
fastslå att det rent juridiskt inte förekommit någon diskriminering. Han
bortser då, liksom många andra, från att det finns ett domstolsutslag som
fastslår det motsatta. Arpi låter påskina, som minst lika många andra, att det
är DO som avgör saken.
Frågan är
inte heller religionsfrihet ställt mot jämställdhet utan om rätten till
praktikplatser eller aktivitetsstöd oavsett religiös tillhörighet. Det var
Arbetsförmedlingens beslut att dra in aktivitetsstöd tingsrättsdomen handlade
om. Vi har en lag som bygger på att olika medborgerliga rättigheter är
universella och så har också domstolen tolkat det och gav därför den man rätt
som 2010 drev saken i domstol med DO:s hjälp. Detta prejudikat ligger förstås
till grund för att det blivit förlikningar i senare fall. Den juridiska
tolkningen är ganska glasklar och det finns en dom att hänvisa till. Oavsett
var Arpi, Humanister och andra tycker.
Tycka får ju
också var och en om olika sätt att hälsa och visst finns det en norm som
gäller. Men också ett antal olika sätt att möta varandra; kramar, kindpussar,
”high fives” etc. Varav inte något är obligatoriskt att tycka om men inte heller
tillräckligt för att utgöra grund för nekad åtkomst av medborgerliga
rättigheter. Ändå är i synnerhet svenska, manliga humanister rörande överens
med öppet rasistiska företrädare i frågan, som Nette Enström konstaterar i Fria
Tidningen.
FN:s
allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna betonar att dessa är universella.
Det vill säga ska gälla alla. En annan viktig sak som FN-konventionen 1966 om
medborgerliga och politiska rättigheter också betonar är vikten av att
rättigheterna inte bara ska existera utan att konventionsstaterna ska se
till att alla individer kommer åt dem också.
Detta är en
liberal syn på mänskliga rättigheter som bland andra liberala ungdomsförbundet
i sitt handlingsprograms första kapitel formulerar enligt följande:
”Mänskliga fri- och
rättigheter är det fundament varpå det liberala samhället vilar. Rätten till
sitt liv och sin egendom samt tanke-, religions-, yttrande-, tryck-, förenings-,
mötes- och rörelsefrihet är sådana grundläggande fri- och rättigheter”.
Ivar Arpi
tycker inte att staten ska reglera tolerans. Det tycker inte jag heller. Staten
kan och bör inte kunna reglera vad du tycker, Ivar. Men den kan däremot vara
garant för att olika rättigheter är universella. Alldeles oavsett vad du
tycker, Ivar, och alldeles oavsett din egen nivå av ”tolerans”.
Men just
detta har liberaler på senare år haft svårt att hantera. Den libertarianska
vurmen för nattväktarstat kolliderar ibland med den ovanstående grundsynen på
fri- och rättigheter. Men om inte staten ska ha lagar och domstolar som avgör
hur de ska tolkas, vilka ska då göra det? Humanisterna? Och ställer Ivar Arpi
och andra liberaler (som Humanisterna) verkligen upp på dessa fri- och
rättigheter som universella? Eller gäller de bara villkorat, beroende på den
rådande normbestämningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar