Tre
miljöpartister gick i måndags, i Aftonbladet, ut och bad om ursäkt för
friskolereformen. En något naiv tro på alternativa skolor drivna av pedagogiska
övertygelser har lett till den marknad för riskkapital som skolor nu är del av.
De tre (Ywonne Ruwaida, Jabar Amin och Mats Pertoft) hänvisar till partiets
kongressbeslut där gräsrötterna såg till att kongressbeslutets ordalydelse blev
tuffare än partistyrelsens förslag. Beslutet fastslog att:
”Syftet med verksamheten ska
inte vara att dela ut vinst, vilket också ska framgå av stadgar eller
bolagsordning. Eventuell vinst ska återinvesteras i verksamheten”.
Just detta
gör sig Sanna Rayman lite lustig över i dagens SvD i en ledare där hon frågar
sig hur Mp-trions formulering att ”få bort vinstinresset” går ihop med
kongressbeslutets formulering om att återinvestera eventuell vinst.
Vad hon och
många andra inte har förstått – alternativt väljer att missförstå – är att det
är skillnad på skolor (och andra välfärdsinstitutioner) som drivs med vinstsyfte
och sådana som drivs av andra syften. Göran Rosenberg har beskrivit detta på
ett bra sätt.
Dessutom ett antal miljöpartister i ett
debattinlägg på SvD Opinion för över ett år sedan.
Att skilja
ägare åt är enkelt, vilket framgår av ovan nämnda debattinlägg, eftersom
aktiebolagslagen anger att andra syften än att ge utdelning till aktieägarna
ska anges i bolagsordningen. Således får skrivningen om eventuell vinst som ska
återinvesteras i verksamheten en effekt för bolag som drivs av vinstintresset.
Rimligen drar de sig ur leken medan däremot de som drivs av andra syften kan
fortsätta sin verksamhet och stoppa in eventuella överskott där det behövs bäst
för kvaliteten i sin verksamhet.
Sakta men
säkert urholkas de kommunala skolornas status genom manipulation och det fria valets
baksidor. Friskolornas tendens att ”välja elever” är en av dessa vilket
uppmärksammats genom Uppdrag Granskning.
Det går att
utveckla resonemangen om de negativa konsekvenserna vilket jag också gjort vid
tidigare tillfällen på denna blogg.
Kvalitetsmätningarna
stannar gärna vid det mätbara, orsakar en mängd pappersarbete och ökad
detaljstyrning. De riktar också fokus mot just det mätbara där
ersättningsnivåer och resultatrapporter blir huvudsak och överskuggar sådant
som inte låter sig enkelt mätas men som kan vara helt väsentliga för god
undervisning, god vård och god omsorg. Verksamheter som skiljer sig markant mot
produktion av varor.
När Jan
Björklund och andra politiker ropar på mer kvalitetskontroll bör de beakta
Normacares internationella studie av äldrevårdens marknadisering. Av denna
framgår att i takt med att vinstdrivande äldrevårdsföretag expanderar ökar
också antalet ”vårdskandaler” vilket i sin tur leder till en alltmer
detaljreglerad äldrevård utan att få bukt med kvalitetsproblemen men skapande
en gigantisk kontrollapparat som ingen har kompetens eller möjlighet att
bemästra.
Att frågan i
första hand handlar om vinstsyftet och inte själva vinsten i sig verkar alltså
svårt för många att förstå. Likaså vilka effekter på kvaliteten hela systemet
med välfärdsmarknader skapat. En del icke mätbara medan andra yttrar sig i
manipulation av mätbara resultat.
Själv har
jag svårt att förstå den frenesi med vilken många debattörer försvarar
möjligheten att driva skolor och andra välfärdsinstitutioner med vinst som enda
eller allt annat överskuggande syfte. Kanske har lönsamheten blivit det enda syftet
med offentlig verksamhet? Kanske har de glömt att offentlig verksamhet ska
tjäna medborgarna? Kanske har de glömt att just det är själva vitsen med att de är offentliga
verksamheter...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar