Vad är egentligen problemet?

Det talas mycket om ”problem” när det gäller invandring. Kan inte svära på att det handlar om en ökning sedan SD kommit in i det svenska politiska ”finrummet” men det har åtminstone smugit sig in verklighetsbeskrivningar i debatten som förefaller mer normaliserade än tidigare. ”Problemen” som måste åtgärdas kretsar ofta kring invandraren själv. Se exempelvis regeringens senaste utspel om att höja kraven på nyanlända invandrare att ta jobb som erbjuds som jag skrivit om nyligen.

En rad andra åtgärder för att lösa ”problem” med invandring lanseras och prövas i ett antal år, granskas och bedöms och vänds ut och in på. Riksrevisionen har en rad utredningar på gång som illustrerar detta; Instegsjobb och nystartsjobb för nyanlända, Det civila samhällets medverkan i integrationsarbetet, Tillvaratagande av nyanländas kompetens, Statliga insatser för akademiker med utländsk utbildning, Etableringslotsar för nyanlända (förstudie).

Vad gäller SD är det förvisso alltid något problem med invandrare (åtminstone om det kommer från utomeuropeiska länder). Antingen kommer de hit och tar våra jobb eller också är de lata och vill inte ha något jobb. En svårlöst nöt med andra ord?? 

Den mer realistiska bilden att det finns de som kommer hit och tar jobb ”vi” inte vill ha eller inte får några jobb för att de har fel namn/klädsel etc debatteras mer sällan. Märkligt nog eftersom det finns gott om fakta och empiriska observationer som styrker den här bilden.

Arbetsförmedlingens senaste återrapportering till regeringen visar att minst antal jobbförslag ges till ”personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga och till nyanlända”.

 

Arbetsförmedlingens siffror är fakta som kan backas upp av forskning om svårigheterna att få ett jobb med ett utländskt namn. Att få en bostad är inte heller lätt för personer med utländsk bakgrund vilket bland annat en undersökning som DO genomfört (på uppdrag av regeringen) visar.

Jag ska inte trötta läsaren med att göra listan ännu längre. 

Tänk om vi kunde rikta fokus mot de egentliga problemen? Den systemiska otrygghet som skapats genom den grundligt murade nyliberalism som utgör i stort sett hela världens fundament idag. Den som driver människor att ”vandra” långt från sina hemtrakter i desperat jakt efter bättre levnadsvillkor. Den som ständigt begränsar människors verkliga frihet i arbetslinjens namn. Den som driver människor in i lågavlönade ”skitjobb”. Den som driver människor in i psykisk och fysisk ohälsa. Den som låter ohämmad resursförbrukning fortsätta trots ständiga varningar om kollaps. Den som subventionerar banker och finansmarknad men drar i svångremmen kring de mest behövande. Den som driver på och ger bränsle till populistisk nyfascism.

Därmed sluts cirkeln. Den populistiska nyfascismen är på frammarsch överallt. SD ser ut att gå ännu ett framgångsrikt val till mötes, i vårt grannland Norge styr Fremskrittspartiet, Marine Le Pens Nationella Front går från klarhet till klarhet i Frankrike, Jobbik sitter starkt i parlamentet i Ungern, Gyllene Gryning marscherar på grekiska gator (förvisso något haltande för tillfället), i England gör English Defence League detsamma osv. osv.

Normerna förskjuts och acceptansen för vad som kan sägas och påstås, hur problem ska definieras och beskrivas. Ett av de allra största har då blivit invandraren. Det svåra är inte att se hur nyfascismen flyttar fram sina positioner utan hur partier som inte bekänner sig till nyfascistisk ideologi förändrar sin retorik och sina sätt att definiera problem. De ser det sannolikt inte ens själva. Eller är det möjligen så att det är oerhört bekvämt att lägga det stora ”problemet” hos invandrare för att inte behöva diskutera var det egentligen ligger?